Samma dag som Organisationen för Amerikanska Stater släpper slutsatsen att Venezuela sedan 2014 begått Brott mot Mänskligheten inklusive mord, frihetsberövande, tortyr, våldtäkt och förföljelse, sänds pengar tryckta i Tumba till Venezuela enligt vitt publicerade pressuppgifter. Detta till trots av de internationella sanktionerna mot den kriminella regimen.
Norges deltagande i de så kallade fredsförhandlingarna mellan Colombias regeringsparti och terroristerna i FARC (utan deltagande av oppositionen, vilka fördömt hela företaget) är en skamfläck för broderlandet. Projektet har utmålats som ett fredsprojekt, men det är allt annat än ett fredsprojekt. Tack och lov att folket röstade ner det i folkomröstningen den 2 oktober.
Detta så kallade fredsavtal skulle ha gett terroristgerillan FARC en position som de aldrig skulle ha kunnat uppnå i val. Det skulle ha kullkastat hela rättsstaten. Det skulle ha grundlagsskyddat politisk förföljelse av de som motsatte sig traktatet inklusive militärer och oppositionspolitiker.
Det bakomliggande syftet med avtalet var att förvandla Colombia till en kubansk vasallstat, likt Venezuela under Chávez och Maduro. De främmande makter som deltog i förhandlingarna var Kuba, Venezuela och Norge. FARC är en irreguljär styrka kontrollerad av Kuba. FARCs ledare har bostäder i Venezuelas centrala militärbas Fuerte Tiuna. Det enda land i förhandlingarna som representerade det internationella samfundet var Norge.
En skamfläck på Norges flagga
Hur kunde Norge sitta vid samma bord som dessa blodsugare och förhandla bort grundläggande fri- och rättigheter för 50 miljoner colombianer utan att slå larm? Att Norge nu dessutom gett Nobels fredspris till Colombias president Juan Manuel Santos sätter en skamfläck på broderlandets flagga som kommer att ta lång tid att tvätta bort.
Nordmän, ni verkar ha glömt att “Frihet är det största ting, som sökas kan all världen kring.” Mänskliga rättigheter kan inte förhandlas bort. Att lagstifta om en “fred” som slår undan benen för rättsstaten leder inte till fred – det leder till krig! Det som Santos nu får fredspriset för var ett förräderi mot allt vad fredspriset står för: en draksådd. En draksådd som Norge deltog i och lånade sitt goda rykte för, säkert av ren och skär blåögdhet; Castro lurade byxorna av Ola Nordman.
Venezuela styrs idag av världens kanske ledande knarkkartell. Den sydamerikanska regimen står för en stor del av kokainsmugglingen till Nordamerika, Europa, Mellanöstern och Afrika. Det är också en terroristregim som är lierad med världens ledande terroristorganisationer, från ETA i Spanien till Hezbollah i Libanon. Slutligen är de lierade skurkstater som Nordkorea, Kuba, Syrien, Iran, Ryssland och Vitryssland. Men det värsta med Venezuela är inte det jag nu nämnt, utan det de sysslar med på hemmaplan för att hålla sig kvar vid makten.
Venezuela håller på att genomföra ett folkmord typ “holodomor” (svältdöd) på samma sätt som Josef Stalin gjorde i Ukraina vintern 1932-33. Metoden är att konfiskera jordbruk och livsmedelsproducenter, och att kontrollera all import och distribution av mat. Detta har förberetts under många års tid. Vidare finns lagar på plats sedan åratal som förbjuder transport av mat, och att lagra mat hemma. Folket är därför helt beroende av att regelbundet (varje vecka) fylla på skafferiet. Sedan början av året har regimen nu introducerat det sista och avgörande instrumentet för att genomföra folkmordet genom svält: Selektiv distribution av mat.
Selektiv distribution av mat
Detta började i delstaten Yaracuy. Metoden är följande: Först går man dörr till dörr och genomför en “folkräkning”, där man låter hushållets ledare fylla i uppgifter om alla som bor där, inklusive ålder, utbildning, om kvinnorna har mens eller inte (för att veta hur många dambindor hushållet behöver per månad), och om de är aktiva eller inte i kommunistpartiet PSUV. Sedan utses en ansvarig person per gata. När mat, tvål, dambindor, schampo och så vidare kommer så packar denne påsar och delar ut en påse per hushåll ungefär varannan vecka, enligt guvernören för Yaracuy, León.
Men folket i Yaracuy där detta började, kommunen Independencia för att vara exakt, säger nu flera månader efter att detta började, att de ännu inte fått några matpåsar, att de svälter redan. De har förgäves försökt köpa mat, men mataffärerna har stängts av regimen. De har också tagit sig till delstatens huvudstad San Felipe för att söka mat, men bara för att finna att där finns inte heller någon mat att köpa. De har protesterat men mötts av polis som har arresterat dem, och inte släppt dem förrän de lovat att sluta protestera.
Efter att allt detta hände i Yaracuy började samma folkräkning i delstaten Carabobo, och sedan i Guarico. Då en bekant i den sistnämnda delstaten vägrade att ens ta emot formuläret sa de till henne att “om du inte skriver under så får du ingen mat, du har till i morgon att bestämma dig”.
Holodomor i Venezuela
Det råder inte skuggan av tvivel om att regimen i Caracas agerar i akt och mening att genomföra ett folkmord mot oppositionen. Jag kan lägga till ett annat exempel, en video som någon i hemlighet spelade in i delstaten Yaracuy, där en minister först talade om att de skulle bygga ett nytt center för cancervård, och sedan i samma andetag anklagade 5 tusen invånare på orden för att ha röstat på oppositionen i parlamentsvalet den 6 december förra året. Och så sa han, men emfas: “I fortsättningen kommer röstningen att vara övervakad. Gå inte själva att rösta utan vänta tills vi kommer och plockar upp dig, så att vi kan se vem du röstar på. Röstningen kommer att vara övervakad, och den som inte accepterar det får stå för konsekvenserna.”
Till saken hör att det finns vittnesmål om att det finns politiska kommissarier som bestämmer vem som skall får cancervård och vem som lämnas att dö; det är inte upp till läkarna att bestämma vem som får vård eller inte, utan det beror på patientens politiska åsikter.
Vad göra?
I många år har venezolanerna använt icke-våld för att försöka komma ur denna diktatur, och jag har själv följt denna kamp på nära håll sedan över 5 år. Principen för icke-våld är att undergräva stödet för regimen genom att vädja till människors samveten, vilket kräver att bryta igenom propagandan och visa sanningen. Tanken är att vanliga människor inte har resurser för en väpnad kamp, men att i ett normalt samhälle det finns resurser för en ickevålds-kampanj (framför allt kommunikationsmedel inklusive papper och bläck). Men regimen i Venezuela har slagit ner så hårt mot de resurser som krävs i en ickevålds-kampanj så att det blivit hart när omöjligt att bedriva opinionsbildande verksamhet i landet. Det är förbjudet att ta emot hjälp från utlandet, det finns nästan inget papper, maten får inte transporteras eller lagras och är dessutom hårt ransonerad, det är förbjudet att sprida denna typ av information på sociala nätverk eller mobiltelefon, valutans köpkraft är nästan noll, och så vidare. Folkmordet genom svält är denmest desperata taktiken för att slå ner allt motstånd: svältande människor protesterar inte och orkar inte slåss, och om några ändå skulle sticka upp så står regimen beredd med tungt beväpnade brottsliga gäng som inte tvekar ett ögonblick att slakta dem. Dessa gäng har till och med utrustats med svensktillverkade pansarskott typ AT4 från arméns arsenaler.
Ironisk nog, samtidigt som ickevåldets väg har stängts av regimen, så har den gjort våldets väg enklare genom att sprida så mycket vapen i landet. Venezuela är ett av världens 10 mest vapentäta länder vad gäller civila vapen. Det är alltså ungefär lika vapentätt som Sverige, fast medan de flesta vapnen i Sverige är långa och lagliga vapen, så är de flesta i Venezuela illegala handeldvapen.
Den vanligast kalibern bland dessa handeldvapen lär vara 9 mm, följt av 38 Special och 380 ACP, samt den allestädes närvarande 22LR. Många på landet har också hagelbössor i 12 gauge. Antalet legala vapen minskade mycket då Chávez genomförde en kampanj för att minska antalet vapen bland allmänheten. (Senare delade de ut vapen till brottslingar.) Den största svårigheten är att få tag på ammunition eftersom det inte finns någon laglig möjlighet till det. Allt måste smugglas in vilket heller inte är lätt, eftersom grannländerna också har hårda restriktioner. Det finns alltså gott om vapen men ont om ammunition.
När det gäller militära vapen så använde landet förr FN/FAL, med 7.62×51 NATO, men har på senare år köpt en moderniserad version av AK47 med 7.62×39, samtidigt som de beväpnat en numerärt stor men utbildningsmässigt bristfällig milis med urgamla ryska och kinesiska Mosin-Nagant kolvgevär. Detta säger dock inte mycket, för den första försvarslinjen som regimen har är varken polis, nationalgarde eller armé, utan de tungt beväpnade kriminella gängen, knarklangare helt enkelt.
Och därmed återvänder jag till artikelns titel. De som köper kokain i Sverige eller andra länder, hjälper högst sannolikt till att finansiera det nu pågående folkmordet genom svält i Venezuela. Det första som riksdagen och regeringen bör göra är därför att förklara den pågående politiken i Venezuela ett FOLKMORD, samt uttala sin åsikt att folkmordet genomförs för att en knark- och terrorist-regim skall hålla sig kvar vid makten, och därför dra slutsatsen att den som köper knark stödjer folkmord och terrorism. Detta skulle öppna dörrarna för att dels ta i med hårdhandskarna mot alla inblandade, speciellt det finansiella systemet som skyddar deras stulna biljoner, men även att begära att FNs säkerhetsråd ingriper, för sedan år 2005 kan FN ingripa mot ett pågående folkmord med militär makt. Det skulle inte krävas mycket för att besegra den papperstiger som är Venezuela, med riktade aktioner i samarbete med den väpnade motståndsrörelsen.
Sedan det Amerikanska Inbördeskriget har kontrollen över Västindien ansetts vara grunden för landets säkerhet. För första gången sedan Kubakrisen är nu den grunden hotad. Ryssland och Kina har utrustat Venezuela med toppmodern krigsmateriel. Diktaturen, som har lämnat alla hänsyn till mänskliga rättigheter bakom sig och som inte har råd att förse folket med mat, håller just på att ta emot en leverans av krigsmateriel från Kina värd 500 miljoner dollar (4,2 miljarder kronor). Det rör sig om militära lastbilar samt amfibiestridsfordon typ VN-18 (exportbeteckning; ZBD-2000 i inhemsk version). Dessa är banddrivna på land, vattenjetdrivna i vatten, med topphastighet 65 km/h på land och antingen 25 eller 45 km/h över vatten. Räckvidd 500 km på land. Tre mans besättning, transporterar 8 soldater, har en 30 mm stabiliserad automatkanon, en 7,62 mm kulspruta, samt två missiler mot stridsvagnar. Venezuela har redan fyra landsättningsfartyg för stridsvagnar, vilka kan släppa av dessa stridsfordon ute till sjöss på internationellt vatten varifrån de kan simma själva till kusten. Fordonen är avsedda för Venezuelas marinkårsdivision, vilken nu får operativ förmåga för en överraskningsinvasion med pansar.
Venezuela har en pågående gränskonflikt med sitt östra grannland Guyana sedan det landet blev självständigt från Storbritannien år 1966. Kravet går tillbaka över 200 år, då England erövrade de holländska kolonierna och flyttade gränsen västerut in på det som tidigare var spanska kolonier. Gränsen mellan de spanska och holländska kolonierna var lagd till floden Esequibo sedan århundraden, men England ville flytta den till Orinocos mynning. En medling för att fastställa gränsen hölls 1899, men direkt efteråt framkom uppgifter som fick Venezuela att anse att det inte gått rätt till, varför de 1966, vid Guyanas självständighet, vägrade erkänna gränsen från medlingen. Sedan dess har ärendet legat hos FN, dock utan att mycket har hänt.
Med förvärvet av de ovan nämnda amfibiefordonen har Venezuela för första gången fått tillgång till materiel som skulle möjliggöra ett blixtkrig och att besätta det omtvistade området inom loppet av timmar. Maduro slåss för att hålla sig kvar vid makten, men en sådan aktion skulle förmodligen mötas positivt av en majoritet av befolkningen. Det skulle kunna rädda hans regim kvar vid makten, och etablera något som liknar Nordkorea i Sydamerika, under förutsättning av att operationen lyckas.
Eftersom Guyana har ett mycket svagt försvar, inget pansar, inget flygvapen, ingen flotta värd namnet, så finns det all anledning att tro att operationen skulle kunna lyckas. Då är istället frågan om omvärlden kommer att acceptera ockupationen som ett faktum, likt den accepterat Rysslands annektering av Krim och delar av Georgien, eller Kinas annektering av en del av Spratley Islands. Vem skulle ingripa på Guyanas sida? Och vem skulle komma till Venezuelas hjälp?
På Guyanas sida står främst Storbritannien och samväldet. På Venezuelas sida står Ryssland, Kina och Iran. Ett krig där skulle kunna tända ett världskrig.
Min slutsats är att det enda bra alternativet är att förstärka Guyanas försvar så mycket att det aldrig kommer något anfall.
Regimen i Venezuela sprider hat och uppmanar till mord på politiska motståndare, och deras hantlangare inom polis, nationalgarde och mördargängen “colectivos” exekverar. Detta betyder att det handlar om brott mot mänskligheten, som visas i denna video. VARNING! Videon innehåller scener från ett mord på en ung man. Han skjuts i huvudet från nära håll så att halva kraniet försvinner och hjärninnehåll och blod stänker över marken. Dessa två videos från mordet publicerades på två olika internetsajter den 25 februari 2015, och den som spred videon till höger arresterades när han kom till Miami flygplats för 10 dagar sedan. Det var en polis från Venezuelas motsvarighet till SÄPO.
Vid midnatt mellan lördag och söndag går tidsfristen ut för att Venezuelas agerande president Maduro och hans anhang av knarksmugglare och terrorister fredligt skall lämna ifrån sig makten. Ingen tror att de gör det. Anbudet att avgå frivilligt kommer från den pensionerade generalen Ángel Omar Vivas Perdomo, i en video daterad 16 januari 2015 (sammanfattning). In en senare video gav han en barsk uppmaning till militärerna att välja sida (inklippt i denna video).
I andra nyheter har chefen för livvakten för riksdagens talman Diosdado Cabello hoppat av till USA, och avslöjat att Cabello är chefen för den militära kokainsmugglingen i Venezuela, “narco soles”. Det betyder att han troligen hanterar mer än hälften av all världens kokainsmuggling. Och ekonomin håller på att kollapsa, det finns inte tillräcklig inhemsk matproduktion efter Chávez många konfiskationer, och ingen hårdvaluta med vilken man kan importera mat. Därför har man nu talat om att med tvång skicka ut arbetare och studenter på landsbygden för att odla mat – något som känns igen från andra röda terrorstater, som de röda kmerernas Kambodja.
Men åter till general Ángel Vivas. Vad händer efter att tidsfristen gått ut? Finns det kraft bakom orden? General Vivas uttalar sig som ledare för RAV, den Anticastrokommunistiska Motståndsrörelsen i Venezuela. Bildandet av RAV offentliggjordes i presskonferensen den 15 december, men hittills har ingenting gjorts i dess namn så det finns många som tvivlar på att den ens existerar. Men existerar gör den. Det vet jag, eftersom jag i åratal varit med om att organisera det venezolanska motståndet mot den av Kuba kontrollerade knark- och terrordiktaturen.
Den 9 februari 2011 bildades Operación Libertad Venezuela (OLV) på mitt förslag, och en av de 10 ursprungliga medlemmarna var general Vivas. Syftet var att agera som paraply och ena de många grupper som finns. Problemet i Venezuela är protagonismen: Alla vill ha sin egen grupp, och ingen vill vara under någon annan. Därför var en regel att ingen fick avslöja sin tillhörighet till OLV, så att det inte skulle vara synligt för utomstående hur man samverkade bakom draperiet. Den som bröt mot den regeln blev utesluten. Detta fick dock överges efter ett par år då en aktivitet skulle genomföras som krävde att OLV hade språkrör. Min egen inblandning blev avslöjad av tjallare, och efter att jag blivit skuggad på motorvägen i Miami av vad som man måste anta vara en kubansk agent, så har jag funnit för gott att prata offentligt.
Varje regim upprätthålls av stöttepelare, och i detta fallet var stödet att regimen uppfattades som en demokrati. Det har dock varit en skenvalsdemokrati sedan Chávez kom till makten. Det viktigaste som OLV gjort var en valvaka vid presidentvalet den 14 april 2013, sänd via internet. OLV, genom sitt språkrör Ana Mercedes Diaz, före detta den näst högsta chefen för landets valmyndighet tills hon vägrade acceptera ett tjuvknep år 2003 (med vilje feltryckta blanketter för att kunna kasta folkets petition i papperskorgen), kunde då utropa oppositionskandidaten Capriles som segrare och fick folket att återvända till vallokalerna och därmed i stor utsträckning förhindra valfusket. Capriles hade därför inte mycket annat val än att vägra godta sin “förlust”. Därmed var lögnen att det inte förekommer valfusk sönderstucken för gott. Under två dagar protesterade folket på gatorna med flera döda, varefter Capriles manade folk att gå hem.
Nästa utmaning var att avslöja att oppositionen spelar under täcket med regimen, och hjälpte regimen att upprätthålla lögnen att det inte förekom valfusk. Vid flera tillfällen under de kommande månaderna agerade oppositionen (MUD) ojuste för att sabotera protester mot valfusket. Det handlade om protester där man krävde att Capriles skulle insättas som president därför att han egentligen vann, men Capriles egna partikamrater saboterade protesterna. Vid det andra tillfället fick vi dock kopior av ett stort antal av de SMS som de skickat, och genom vårt andra språkrör, sångerskan och skådespelerskan María Conchita Alonso, kunde vi få ut detta i TV. Därmed var två av de tre pelarna störtade.
Under 2014 fortsatte protesterna, men den 12 februari blev avgörande. Då dödades 3 personer efter ett fredligt demonstrationståg i Caracas: en ledare för en beväpnad regimvänlig grupp (så kallade kollektiv; de har samma funktion som SA hade i Nazityskland), och två av demonstranterna. Den förste av dessa, Bassil Dacosta, fick en kula i huvudet, och bars därifrån av Roberto Redman, vilken för övrigt deltagit i OLVs aktiviteter året innan. Några timmar senare sköts Redman ihjäl, som det verkar av nämnda kollektiv. Ledaren för kollektivet och Bassil sköts ihjäl av polis.
Fem dagar senare blev 17-årige José Mendez med vett och vilje överkörd av en regimanhängare då han satt på gatan i en protest anordnad av OLV i Carúpano, delstaten Sucre (video). Dagen efter blev ett demonstrationståg i Valencia, delstaten Carabobo, överfallet av pistolmän från det socialistiska regeringspartiet PSUV, och Genesis Carmona, Miss Turismo Carabobo, dog av en kula i huvudet (video). Den lokala samordnaren för OLV fick gömma sig i en gränd från pistolmän som gick att leta efter folk att skjuta ihjäl. Gömd bakom en lår såg hon pistolmannen passera bara 2 meter från henne. Dagen efter blev den en ren eldstrid i Valencia mellan nationalgardet och moståndsrörelsen, med en död soldat som resultat. Det har varit ett flertal eldstrider och ett flertal döda på regimsidan av kulor, men inget av detta har rapporterats korrekt av media. Och så fortsatte det, med mord, våld, anfall på folks bostäder (video). Tills MUD satte sig att inleda en “dialog” med diktaturen. Vilket bara bidrog till att folk ytterligare tappade förtroendet för MUD, eftersom regimen naturligtvis inte backade en millimeter på någon enda punkt.
Under det relativa lugn som följde under flera månader har motståndsrörelsen förberett sig. De oinsatta har trott att motståndsviljan varit knäckt, men det är tvärtom: Det har varit en ständig kamp att övertyga dem om att vänta och bida sin tid, för att kunna gå ut med kraft, samlade. Generalens utspel är inledningen till detta. Bakom RAV står en enad, samlad, förberedd motståndsrörelse i hela landet. Hans ord är inte tomma, och jag vet det, för jag har gjort en hel del av fotarbetet i att föra samman grupperna, och jag står i direkt kontakt med ledarna för motståndsrörelsen. Däremot känner jag inte till deras planer, och jag känner heller inget behov av att veta vad de tänker göra. Det viktiga är att deras kamp är legitim under landets grundlag och internationell lag. Därom råder ingen tvekan som jag ser det. Det är inte bara en rätt utan en skyldighet att agera mot den regimen, och med det våld som nöden kräver och som självförsvar och krigets lagar tillåter. Detta handlar om liv och död, att förhindra ett folkmord.
Som geovetare blir jag lätt trött varje gång jag läser något om “klimatfrågan” och det alltid handlar om växthuseffekten. Vi är på väg mot en ny istid, och växthuseffekten har av allt att döma stoppat den neråtgående trenden. Detta är naturligtvis en form av konstgjord andning. Ännu är det inte vetenskapligt visat vad som orsakar istiderna (jag har en hypotes men saknar tid att testa den), men det är visat att de existerar och är återkommande. Istiderna kommer i grupper med hundra tusen års period, avbrutna av tio tusen års mellanistider. Dessa istidsåldrar återkommer med några hundra miljoner års mellanrum.
Det har nu gått över tio tusen år sedan denna mellanistid började, och den neråtgående trenden har redan börjat, först långsamt, sedan allt snabbare. När Svante Arrhenius presenterade hypotesen om växthuseffekten i slutet av 1800-talet var man orolig för att vi var i början av en ny istid, och hans hypotes skulle – om den visade sig riktig och förbrukningen av fossila bränslen ökade – kunna fördröja början av den nya istiden. Förbrukningen av fossila bränslen har ökat, hypotesen visade sig riktig, och mycket riktigt, temperaturen har gått upp igen. Detta betyder naturligtvis inte att vi har lyckats stoppa nästa istid, därför att vi kan inte veta om vi lyckats eller inte, om vi inte fullständigt förstår de samband som orsakar istidscyklerna. Kanske kommer ingen ny istid så länge vi bränner så här mycket fossilt kol, kanske kommer den i alla fall om än svagare, eller kanske kommer den i alla fall och etter värre.
För att bilda sig en uppfattning om vad vetenskapen idag vet måste man vara heltidsforskare, och det är jag inte, så jag reserverar mig för eventuella nya forskningsrön de senaste åren. Min poäng är helt enkelt att vi kan inte blunda för skogen bara för att vi står mitt inne i den och bara ser träd. Vi måste försöka se helheten, och ha ett långsiktigt perspektiv, inte begränsa oss till hundra eller tusen år.
Den 16 oktober är det val av 5 nya medlemmar till Säkerhetsrådet för en två-årsperiod. I valgruppen för Latinamerika och Karibien finns endast ett kandidatland: Venezuela. Detta samtidigt som presidenten och andra ledande medlemmar av regimen i Venezuela står under utredning av åklagarämbetet för den Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag, misstänkta för Brott mot Mänskligheten. Hur är det möjligt att det enda kandidatlandet är en brutal tyranni, en diktatur som håller sig med politiska fångar och torterar och mördar ungdomar som vägrar överge drömmen om att leva i demokrati och frihet? Ett land som dessutom inte längre är självständigt, utan vars quisling-regim hålls kvar vid makten av kubanska, ryska och iranska trupper och säkerhetstjänst?
Naturligtvis kan detta inte accepteras av en demokrati som Sverige. Sveriges regering bör omedelbart ta till alla till buds stående medel för att rädda FN och freden. Venezuela har inte i FN att göra eftersom landet är en skurkstat, en terroristsponsor, och eftersom det inte i praktiken är ett självständigt land utan en vasall för Kuba, Ryssland och Iran (med Kinas goda minne och samarbete).
Om FNs generalförsamling skulle trots allt rösta in Venezuela i säkerhetsrådet bör Sverige stå rakryggad och lämna FN. Vi har ingen som helst glädje av att vara medlemmar i en maffiaorganisation, och om FN röstar för Venezuela, så bevisar de att det är en maffiaorganisation.
Igår arresterade myndigheterna på den holländska ön Aruba den venezolanska general som av bevisen att döma är den som gav de svenska pansarskotten Carl Gustav, på engelska AT-4, till den colombianska terroristgruppen FARC. Hugo Carvajal, “kycklingen” kallad, är eftersökt av USA för knarksmuggling. Samtidigt som anklagelserna mot honom öppnades i Miami igår, öppnades anklagelseakterna mot en före detta domare som arresterades i Miami, och mot före detta chefen för Interpol i Venezuela, vars uppehållsort är okänd. Samtliga är anklagade för mycket omfattande kokainsmuggling till USA.
I Venezuela fortsätter det folkliga upproret mot Maduros grundlagsvidriga diktatur. Regimens strategi är att göra levnadsvillkoren så usla att folk inte har tid att protestera utan måste ägna all tid åt att lösa vardagliga sysslor som att stå många timmar i kö för att köpa tillräckligt med mat. Vatten, elleveranser och internet fungerar på ett mycket sporadiskt sätt. Det saknas även medicin och grundläggande sjukvårdsmateriel. Inflationen är skyhög och omräknat till dollar har Venezuela nu Sydamerikas lägsta minimilöner, trots att landet har världens största oljereserver och borde vara rikare än Norge. Medlemmarna av diktaturen stjäl emellertid miljarder varje år för att stoppa i egen ficka, medan de facto-ockupationsmakten Kuba tar resten, och i stort sett ingenting går till landets egna befolkning.