Interpol efterlyser tre från Zelayas regim

Härom dagen utfärdade Interpol en arresteringsorder för tre höga funktionärer i Manuel Zelayas avsatte regim i Honduras, rapporterar La Prensa. Det rör sig om Aristides Mejia, en av vicepresidenterna, Rixi Montana som var chef för ENEE (det statliga elbolaget), och Rebeca Santos, finansminister. Efterlysningen är för straffrättsliga brott, inte av politiska orsaker, eftersom det senare inte faller inom Interpols kompetensområde. De är på listan för de högst prioriterade att infånga.

Förra året sålde jag lite utrustning för miljöövervakning i Honduras största, vackraste och enda sjö, Lago de Yojoa. Det ingick att jag skulle installera stationen, men ENEE uppskjöt hela tiden mitt besök. Först hade de ingen bil – så lite pengar fick de behålla av Zelaya. Så i januari i år ringde jag till dem för att få klarhet i vad som stod på. Numret var inte längre aktivt. Växeln kunde inte hjälpa mig att hitta den avdelningen. Efter detektivarbete lyckades jag få reda på att de flyttat. Då jag till slut fick tag på min motpart via en privat mobiltelefon fick jag höra en märklig historia.

De hade blivit flyttade till ett kontorshus som hyrts från “presidenten”. Då de flyttade in fanns det varken telefon eller internet, varför de blev utan kommunikation en längre tid. Kontorshuset var i ganska dåligt skick, med läckage bland annat, fast det ser fint ut utifrån.

Nu har det visat sig att byggnaden inte hyrdes från Zelaya själv utan från hans ambassadör i Japan, vilken gett ett stort kampanjbidrag till presidenten. Det har dessutom visat sig att hela affären gjordes på ett olagligt sätt. Det är för den affären som de tre nu efterlyses av Interpol och har hamnat högt upp på den röda listan.

Aristides Mejia, Rixi Moncada och Rebeca Santos: Efterlysta av Interpol
Aristides Mejia, Rixi Moncada och Rebeca Santos: Efterlysta av Interpol

Confusion in USA over “health care reform”

President Obama is facing strong opposition over the proposed – and crucial – reforms to the legislation that governs the so-called “health care” sector. The problem seems to be partly related to this misnomer, since it really is about caring for the sick and injured, not for the healthy. Furthermore, it is only partly about the care itself; mostly it is about who should pay for it, and how. The core of the issue is thus medical insurance reform.

The favorite argument of those who oppose the health care reform is to ask why people from other countries come to get health care in the US, if the system is so bad. Actually, one good answer that I haven’t heard yet is, “Because they have the insurance that allows them to afford it.” Unlike 47 million Americans.

Also, patients go to other countries too, for treatment, including Americans, and without a proper study one cannot assume that patients come to the US for treatment more than to other countries with advanced medicine. That is only hearsay.

The main point has to be, though, that access to medical care is a Human Right. Those who oppose it do not consider it a right. That is where the ideological divide is. Shall we allow people to die because they are poor? The American right screams “Yes!” to that question.