Vad skulle Kafka ha sagt om Honduras?

Kan inte låta bli att säga det längre: Världens reaktion på vad som händer i Honduras är kafka-likt absurd.

Normalt sett när det varit en militärkupp kräver omvärlden fria val. Men när det gäller Honduras, ett land i vilket omvärlden påstår att det varit en militärkupp, så är det den förmente kuppmakaren som insisterar på att hålla demokratiska val enligt grundlagen, medan omvärlden hotar att inte erkänna dem.

Normalt sett när det är diktatur så kräver oppositionen fria val. Men när det gäller Honduras, ett land i vilket en liten men högljudd opposition påstår att det råder diktatur, så insisterar den påstådde kuppledaren på att hålla fria val med inbjudna internationella valövervakare, medan oppositionen hotar bojkotta valen.

Stackars dem som inte kan släppa sin vanföreställning att det varit en statskupp i landet. Det måste göra ont i huvudet att försöka få ihop alla dessa motsägelsefulla fakta. Vilka logiska kullerbyttor!

Om Du tillhör dem som fortfarande tror att det var en militärkupp, så prova att göra detta lilla tankeexperiment: Läs på om vad som hände före den 28 juni (du hittar allt relevant på denna blogg, börja från början bara). Tänk dig sedan in i situationen för de olika aktörerna. Vad skulle Du ha gjort i deras ställe?

Jag måste erkänna att jag har stor respekt för Roberto Michelettis agerande. Det var ingen lätt hand han fick den 28 juni, men han har växt i rollen.

Så här på 70-årsdagen av starten av andra världskriget kan det vara värt att erinra sig hur Österrike och Tjeckoslovakien upphörde som självständiga länder. Under semestern läste jag på om det. Där finns erfarenheter att lära av.

En av dem är att varje lands regering måste stå upp för lagen, oavsett om det är bra för dem eller ej på kort sikt, för annars undermineras möjligheten för landet att försvara sin självständighet. Det är just detta som Honduras och Micheletti har gjort, och de förtjänar all respekt för det.

EU utesluter inte Honduras från förhandlingarna

CNN en Español sa ikväll att EU idag tisdag beslutat att inte fortsätta förhandlingarna med Centralamerikanska länder utan Honduras, vilket var ett förslag från Spanien. Detta kan betyda att EU nu börjar inse att det inte var en statskupp i Honduras den 28 juni, utan att regimskiftet var grundlagsenligt och motiverat av de grava brott som den avsatte presidenten hade begått.

Valkampanjen i Honduras startar idag

Den 29 november är det allmänna val i Honduras, till presidentämbetet såväl som till nationalkongressen. Idag börjar valkampanjen. Det finns sex kandidater, varav de viktigaste är Elvin Santos från det liberala partiet, och Porfirio Lobo från det nationella partiet. De övriga är Felicito Avila från kristdemokraterna, Bernard Martindez från socialdemokraterna, Cesar Ham från vänsterpartiet UD, och Carlos H. Reyes, oberoende.

Förra valet vann det liberala partiets presidentkandidat Manuel Zelaya, efter att ha besegrat Roberto Micheletti i primärvalen. Som vicepresident valde han Elvin Santos, nu 46 år gammal. I maj i år avgick Santos som vicepresident för att kunna ställa upp i årets val till president. Hade han inte avgått skulle han ha blivit utsedd till president den 28 juni då Zelaya avsattes, men i så fall hade han inte kunna bli omvald eftersom ingen som har varit president kan bli president eller vicepresident igen. Många i Honduras beklagar nu den regeln, eftersom de gärna skulle se att Micheletti kunde sitta kvar längre.

Santos går till val på att införa allmän sjukvård, fixa fler jobb och förbättra den allmänna säkerheten i landet. Brottsligheten är en av de högsta i världen, vilket gör att vanliga människors bostäder ser ut som fängelser medan brottslingarna går fria på gatorna, som han uttryckte det i våras.

Men på en punkt balanserar han på slak lina, nämligen synen på vad som hände den 28 juni. I en artikel i La Prensa deklarerar han sitt kraftfulla stöd för San José-överenskommelsen. En av Oscar Arias punkter är att Zelaya skall återinsättas som president, men just på den punkten är Santos svävande.

Eftersom vänsterflygeln i det liberala partiet (PL) anser att det var en kupp, och hotar bojkotta valen om inte Zelaya återinsätts, så vill han inte alienera dem genom att säga att Zelaya inte bör återkomma. Han har anklagats för att stå på “kuppmakarnas” sida, vilket kan förklara varför han uttalade detta kraftfulla stöd. Samtidigt har han anklagats för att vara besmittad av Zelayas kontakter med Chavez, och därför inte pålitlig som president. För att inte alienera högern (och förmodligen mitten) i sitt eget parti kan han därför inte säga att Zelaya bör återinsättas.

Risken är naturligtvis att han förlorar stödet från samtliga segment genom att inte tala klartext. Samtidigt leder hans ambivalenta hållning till en osäkerhet för hela landet. Personligen anser jag att hans agerande är oansvarigt. Oavsett om han skulle säga att det var en kupp, eller om han skulle deklarera att det inte var en kupp, så vore det bättre för landet – och därmed i långa loppet för honom själv. Hans politiska kalkyl utgår från att folk är dumma, och det är sällan en lyckad kampanjstrategi. Han satsar på att hålla ihop partiet, vilket är delat i frågan om det var en kupp eller inte, men han spelar ett högt spel.

I ett TV-program, Frente a frente, blev han tillfrågad på 10 olika sätt om det var en kupp eller inte. Till slut, när programledaren sagt att de som inte kan bestämma sig förtjänar inte att vara ledare, sa han “det var ett grundlagsenligt maktskifte”.

Två av kandidaterna, Ham och Reyes, menar att valet bör bojkottas om inte Zelaya återinsätts. Deras väljarstöd är dock inte speciellt stort. Santos ambivalens kan därför istället gynna det nationella partiets kandidat, Porfirio Lobo. I Sverige motsvaras de kanske närmast av moderaterna på höger-vänsterskalan.