Zelaya-anhängare löper bärsärkagång med machete på väljare

Vid ett valmöte i Choluteca i helgen blev folk som stödjer den liberala kandidaten, Elvin Santos, attackerade med machete. Dessa djungelknivar är i princip samma sak som våra förfäders svärd, gjorda i ett ganska mjukt stål så att de inte går av om man hugger i nåt hårt. De är mycket användbara på tropiska växter – jag högg just idag ner en palm med en – men i stort sett värdelösa i Sverige. Utom som dödligt vapen, då.

Santos var vicepresident under Zelaya, och alltså partivän, men det hindrar inte Zelayas lakejer från att massakrera hans sympatisörer i syfte att förhindra ett allmänt och öppet val.

Ett offer för Zelaya-anhängarnas långa djungelknivar.
Ett offer för Zelaya-anhängarna. Mannen träffades av en sten.

Analys: Honduras räddades i sista sekunden från nationalistisk socialism

Under sommaren skrek rubrikerna om en “militärkupp” i Honduras, vilket visade sig vara en arrestering av en avsatt president på domstolens order, under utförandet av vilken militären bröt mot lagen och sände presidenten i exil istället för till buren. Denna “militärkupp” tillkom enligt den rådande diskursen därför att Zelaya ville genomföra en “opinionsundersökning”, som dock visade sig vara en folkomröstning i strid med grundlagen – och den var redan uttryckligen förbjuden av domstol. Alltså varken opinionsundersökning eller militärkupp, utan olaglig folkomröstning och grundlagsenligt maktskifte på presidentposten, vilket har grundligt redovisats på denna blogg.

Men varför? Vad är det som händer på ett djupare plan?

Försvarare av Zelayas “opinionsundersökning” framhåller att landet tills för några årtionden sedan var en militärdiktatur utsatt för ständiga kupper, och att vänsteroppositionella förtrycktes med hela arsenalen av olagliga metoder som lärs ut i School of the Americas (mord, försvinnanden, skrämseltaktik, osv). Det är sant, men det är ett argument framfört i syfte att vilseleda opinionen. Inte därför att det är irrelevant, utan därför att det är relevant på ett annat sätt än vad Zelayas tillskyndare menar.

Honduras idag är inte samma land som då. Den fulla innebörden av begreppen demokrati och rättstat har tagit rot. Däremot finns det enskilda individer och kanske även grupper som fortfarande inte förstått att våld är destruktivt; som fortfarande tror att det går att “försvinna” människor ur oppositionen utan att det uppmärksammas, “om man bara ser till att deras kroppar inte hittas och man sprider ut kampanjen över flera år”, som en sa till mig. När jag konfronterade en regeringsföreträdare i Tegucigalpa med detta uttalande blev reaktionen till synes mycket uppriktig bestörtning över att den attityden fortfarande fanns kvar, även om det i detta fall var hos en civilperson utan något som helst inflytande.

Den nuvarande situationen kan komma att ses som ett test på om rättssäkerhet gagnar landet. Oppositionen, med Zelaya i spetsen, för fram anklagelser om mycket grova brott mot mänskliga rättigheter. Rapporten från Interamerikanska Kommisionen för Mänskliga Rättigheter, CIDH på spanska, innehöll betydligt mindre men ändå grava anklagelser som de fått ta del av i Honduras. Honduras egen ombudsman för mänskliga rättigheter har en mycket, mycket mindre fil på sitt bord. Zelaya försöker misstänkliggöra alla statliga organ i Honduras för att få omvärlden att ignorera deras utsagor, men faktum är att samtliga institutioner (utom regeringen) är befolkade av samma personer som då Zelayas var president. Att omvärlden verkar gå på hans spin är anmärkningsvärt, men en annan fråga. Poängen här är att Honduras regering visar alla tecken på att ta mänskliga rättigheter helt på allvar, men att Zelaya vädjar till förutfattade meningar baserat på landets historia för att få omvärlden att tro annorledes.

Vad kan detta leda till? Om en strikt tillämpning av rättsstatens principer inte leder till något gott för landet, därför att omvärlden ändå anklagar dem för övergrepp, så kan det i värsta fall leda till att de personer som ännu tror att våld är nödvändigt får sin världsbild förstärkt. “Varför skall vi låta bli att använda våld när ändå alla tror att vi gör det?”, kan de fråga sig, utan att förstå att det inte är för omvärldens skull utan för landets egen skull, för den långsiktiga fredens skull, som de skall följa lagen. Men så långt har de ännu inte kommit i sin insikt. Därför är det önskvärt att omvärlden uttrycker uppskattning om krafttag tas, eller kraftfulla ord används, mot olagliga metoder. Jag är rädd för att länder som Sverige inte vågar göra det därför att politikerna inte vågar riskera att säga något positivt om en “militärjunta”.

Risken är att en sådan feg hållning får motsatt effekt, och leder till en allvarlig destabilisering av regionen, och en tillbakagång för kampen för mänskliga rättigheter, i form av privata band av beväpnade personer som tror att de gör landet en tjänst genom att röva bort ledare för den demokratiska oppositionen, och journalister som rapporterar om dem. Det råder yttrandefrihet i Honduras, det finns media som öppet (och högljutt) kritiserar den nuvarande regeringen, men risken är att privata grupper tar lagen i egna händer. Om de ser att dessa medias falska rapporter förmedlas som sanningar, samtidigt som inget erkännande ges för att regeringen tillåter yttrandefrihet och respekterar mänskliga rättigheter, så kan enskilda och grupper få för sig att det skulle vara bättre för landet att tysta dessa media. Honduras har Latinamerikas svagaste polis, och saknar möjlighet att skydda alla dessa personer från sådana angrepp (alla rika och smårika i landet använder privata livvakter). Omvärlden spelar ett farligt spel då de inte erkänner den demokratiska grundinställningen hos regeringen i Tegucigalpa.

Hugo Chávez inser säkert detta lika bra som jag. Det är säkert en del av hans kalkyl. Mana fram de gamla spökena för att få solidariteten att hamna hos hans marionett Zelaya istället för hos den grundlagsenliga presidenten i Honduras, den parlamentariskt utsedde Micheletti. Ja just det, grundlagsenliga. Zelaya bröt mot §239 vilket fick honom att “omedelbart” upphöra att vara president, och en som har varit president kan aldrig bli det igen (under 10 år kan Zelaya inte inneha någon förtroendepost i landet enligt §239). Om Micheletti skulle säga upp sig så skulle Högsta Domstolens ordförande stå på tur enligt successionsordningen.

Hugo Chávez? Vad är hans roll? Jo, han har gett Zelaya kickbacks i storleksordningen en halv miljard kronor. När medlemmar av unionen ALBA köper olja av Venezuela så får presidenten låna hälften av köpesumman från Chávez som ett så kallat ALBA-lån på över 20 år till låg ränta. Zelaya sa till min sagesman i förtroende att pengarna inte behövde betalas tillbaka. Det betyder att det är en kickback, en muta. Presidenten får därmed tillgång till en stor summa svarta pengar, som han kan använda som han vill utan kongressens kontroll, utanför grundlagen. Dessa pengar använde Zelaya till att försöka ändra grundlagen, vilket domstolen förklarade olagligt som jag skrev ovan.

Dessutom redovisade inte Zelaya bokföringen för den sista budgeten, och brydde sig inte ens om att skriva någon för sitt sista år vid makten. Han tog ut massvis med pengar från statens konton utan redovisning – han plundrade helt enkelt staten. Om han hade lämnat över tyglarna i demokratisk ordning i januari så skulle han mycket snart ha fått lära känna insidan av en fängelsecell. Det är helt enkelt otänkbart att han planerade att gå frivilligt, efter de ekonomiska brott han begått. Planen att ändra grundlagen måste rimligen ses som ett sätt att sitta kvar på obestämd tid, genom manipulerade val, just som i Iran där en annan av Chávez kumpaner, Ahmedinejad, just “vunnit” ett omval.

Men vad är då Chávez politiska dagordning?

Hugo Chávez talar med högt tonläge, det handlar om uttalanden typ “patriotism, socialism, eller döden”. Han hotar ledare för andra länder, han ger sina underlingar order om att inte följa domstolsbeslut, och han hotade Honduras med militär invasion då Zelaya kastats ut. Hans Stora Fiende, det yttre hot som alla småtyranner genom tiderna använt sig av för att samla folket bakom sig och få dem att blunda för hur politiken på hemmaplan missköts, “Imperiet” som han säger, är USA. Hans vänner är Ahmedinejad i Iran, Castro på Kuba, och Kadaffi i Libyen. Hans köpta underhuggare i Latinamerika är Morales i Bolivia, Correa i Ecuador, Ortega i Nicaragua, och tills nyligen, Zelaya i Honduras. Hans allians är ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Folken av Vårt Amerika.

Chávez mål är att samla alla indianer i ett land, Stor-Colombia, med en nationell socialism. Colombia är som bekant ursprungligen ett namn på hela kontinenten, efter Christoffer Colombus, men det namnet förlorade kampen mot Amerika, efter Amerigo Vespucci. Hans retorik vädjar speciellt till indianerna.

Sedan han kom till makten 1998 som demokratiskt vald president (efter att många år tidigare ha misslyckats med att ta makten i en militärkupp), har han arbetat energiskt för att förändra grundlagen så att han själv kan sitta kvar på livstid, och så att den mesta makten samlats i hans händer, medan parlament, domstolar, och lokala politiska instanser förlorat mycket makt.

Han hotar regelmässigt andra länder och uppmanar befolkningen att göra väpnat uppror i t ex Colombia och Honduras. Mycket starka indicier finns för att han stödjer narkogerillan FARC i Colombia, och sabotörer i Honduras. Hans taktik är att använda sig av ligister, gäng av lågutbildade personer som inte kan få eller kan behålla ett hederligt arbete, och betala dem för att ställa till fanstyg som han sedan använder som politiskt slagträ. Hans strategi är att utöka sitt välde genom regimskifte i andra länder, följt av integration i en union. Det är ingen slump att Morales föreslagit att ALBA också skall bli ett samarbete på det militära och flera sociala området – säkert ett förslag som Chávez uppmuntrat honom att framföra. Stor-Colombia, en term som Chávez själv använder, står för dörren.

Parallellerna med en historisk figur i Europa är så stora att jag nog inte behöver skriva ut hans namn. [Här är en blog post.]

Honduras satte en käpp i hjulet för Hugo, och det är därför han lade allting annat åt sidan i somras. Honduras gjorde det som inget land i Europa gjorde; de genomskådade diktatorns planer och satte P för dem innan det gått för långt. De kunde inte vänta längre än de gjorde, enligt egen utsago, eftersom the point of no return var bara några timmar senare. De visste att resultatet av “opinionsundersökningen” var bestämt i förväg; de visste att Zelaya skulle använda det som motiv för att förklara att parlamentet och Högsta Domstolen inte representerade folket; de visste att Zelaya skulle beordra – precis som Chávez redan gjort i Venezuela – att parlamentet och Högsta Domstolen skulle negligeras; de visste, för de hade redan sett facit.

Om Zelaya hade tillåtits göra dessa uttalanden så skulle landet delas mellan de som följde presidenten och de som följde lagen. Omvärlden borde ha följt lagen, men som vi nu sett så fungerar inte världen så. Världen följde presidenten efter den 28 juni. Hade han tillåtits sitta kvar, så hade Honduras demokrati fallit. Just som länderna i Europa föll ett efter ett.