After Oscar Arias, new strategy required for Honduras

After Honduras president Manuel Zelaya was deposed on June 28th, and replaced by Roberto Micheletti, the Costarican president and Nobel Peace laureate Oscar Arias was entrusted with the task of facilitating talks between the two Honduran sides in search for a head of state that the world would recognize. After two months the tico president has not achieved the goal. Honduras remains diplomatically isolated and under increasing sanctions.

The problem seems obvious: Arias has been determined to achieve a preconceived outcome. He has acted as an arbitrator – and a judgmental one at that – rather than as an unbiased mediator. His stated goal has been the reinstatement of Manuel Zelaya as president, and he totally ignores the fact that the democratic institutions of Honduras, including the supreme court, affirms that it would be unconstitutional.

In other words, Oscar Arias ignores the legal reality in search for an entirely political solution.

A Solution

Logically, there is only one way to defuse the situation and that is to go the legal path; to seek what is right, and not what is politically expedient. The question is only how to do it, given that there is no court that can determine if it was a coup or not.

Or is there?

There may actually be a court case before the Honduran courts that can, coincidentally, settle the question. The attorney general of the country is investigating, I’ve been told, the expelling of citizen Manuel Zelaya from the country by the military on June 28. It was a patently unconstitutional act, and the chief lawyer of the military has stated that the military took the decision since they did not have adequate facilities in which to imprison the deposed president.

This court case will hopefully enable all Hondurans to find out what actually happened, and what considerations were made.

Personally I have much more faith in that this court case will bring peace back to Honduras, than any talks involving Manuel Zelaya. Ultimately what matters is what the people of Honduras thinks, not what the world thinks. If there is a legal consensus forming in the country about what happened, tensions will defuse.

How could anyone possibly be against this? Except those who do not want peace, democracy, and the rule of law, of course.

USA försökte störta Honduras grundlag

Spelet kring Honduras blir alltmer märkligt. Igår framkom det att USAs ambassadör, Hugo Llorens, hade satt tryck på honduranerna att gå med på att kasta ut landets demokratiska grundlag. Detta gjorde han i veckan som föregick den 28 juni, då president Zelaya blev avlägsnad från sin post på order av högsta domstolen, just för att ha försökt störta grundlagen.

Detta betyder att det inte enbart var Venezuelas Hugo Chávez, utan också USA lett av Barack Obama, i och för sig via en ambassadör tillsatt av George W. Bush, som deltog i konspirationen att kullkasta Honduras demokrati och rättsstat.

Det som verkligen är märkligt i detta är att inget av de västländer som nu infört sanktioner mot Honduras tillåter att deras egen grundlag kullkastas. Någon anledning till varför de använder en måttståck för Honduras och en annan för resten av världen har inte presenterats.

Bland sanktionerna märks indragna visum till USA, vilket redan har drabbat de sjuka. Honduras strategi är att kvalificerad vård får man söka i USA, vilket alltså nu är omöjligt.

Honduras utrikesminister, Carlos López Contreras, har begärt ett möte med sin nordamerikanska kollega Hillary Clinton, beträffande dessa “oberättigade” och “diskriminerande” sanktioner, som han beskriver dem som. López anför att motivet till sanktionerna dessutom är falskt.

Sanktionerna infördes för att sätta tryck på Honduras att acceptera Óscar Arias plan, San José-överenskommelsen. Honduras har emellertid förklarat att flera punkter strider mot landets gällande grundlag. De har lagt fram inte mindre än fem motförslag vid olika tidpunkter för att söka hitta en lösning som kan accepteras av de demokratiska institutionerna i landet, och leda till en regim som omvärlden kan erkänna. Det är motparten i samtalen, den avsatte presidenten Manuel Zelaya, som förklarat att samtalen har strandat.

Sanningen är att Zelaya är oeftergivlig på en punkt, nämligen att han skall återinsättas. Samtidigt antyder han att om han återinsätts, så måste han få tidskompensation för den tid han har missat. Enligt grundlagen tillträder den nya presidenten i slutat av januari, och det är inte möjligt att ändra det, men Zelaya verkar vilja strunta i den paragrafen och sitta flera månader till.

Republiken Honduras är lika oeftergivlig på punkten att Zelaya kan inte återinsättas eftersom han bröt mot grundlagens §239, och grundlagen skall följas strikt, för den är grunden för demokratin och rättssäkerheten. Paragrafen ifråga säger att en som varit president en period kan inte bli president eller vicepresident, och om någon ens förordar att ändra den paragrafen så förlorar denne omedelbart sin förtroendepost och kan inte väljas igen på 10 år till någon post.

Denna konflikt, som vid ett första påseende verkar vara en klassisk militärkupp, visar sig alltså vara dess raka motsats. Ett litet fattigt men stolt land försvarar sin demokrati inte bara mot en fascistoid Sydamerikansk diktator – Chávez – utan också mot dennes ärkefiende, USA, det land som påstår sig vara demokratins högborg på jorden. Hur kan det bli så fel? Svaret är enkelt: Därför att nästan ingen analyserar fakta själv, och det inkluderar världens ledare. Axel Oxenstiernas ord är lika sanna nu som då: Om du blott visste min son, med hur lite vishet världen styrs.