Zelaya åter i Honduras

Uppdatering 23:00 ET: Utegångsförbud hela tisdagen är nu proklamerat, och alla flyg är inställda. Samtidigt rapporterar WSJ att utredningstjänsten i USAs kongress – rättelse det var det juridiska biblioteket i kongressen som skrev rapporten – har författat en rapport som klart deklarerar att Honduras lagstiftande och dömande makter agerade i enlighet med lagen då de hanterade Zelayas brott.

19:38 ET: Har fått rapporter om att alla mobiltelefonnät i Tegucigalpa har slutat fungera pga överbelastning. Zelayas nya slogan är “Fäderneland, återinsättning eller döden!”, en tydlig anspelning på Chávez “Fäderneland, socialism eller döden!”

18:57 ET: Zelaya säger att han är i landet för att inleda en dialog. Organisationen för Amerikanska Stater, OAS, inledde en extrasession kl 20:30 GMT för att diskutera krisen i Honduras (16:30 ET). Honduras har utlyst undantagstillstånd från 16:00 måndag och 15 timmar framåt, som preventiv åtgärd eftersom Zelaya hade manat ut folk på gatorna att göra uppror.

American Democracy Watch i Miami, Florida, har utlyst en demonstration utanför Brasiliens konsulat för att protestera mot att landet upplåter sin ambassad för den för högförräderi efterlyste förre presidenten Manuel Zelaya. Tid och plats: 80 SW 8th Street, 21 september kl 11.00.

17:31 ET: Manuel Zelaya finns på Brasiliens ambassad. La Prensa med flera har foton på honom när han nyss gav en presskonferens. Juridiskt sett är han inte i Honduras om han är på ambassaden. Honduras har tidigare beordrat Brasiliens diplomater att lämna landet pga sin aktivitet till stöd för upprorsmakarna, om jag inte missminner mig.

Kl 15:55 ET: Det rapporteras nu att Zelaya befinner sig i Tegucigalpa, enligt uppgift för att förhandla. En arresteringsorder mot honom är fortfarande i kraft sedan i somras.

Upprorsmakare som stödjer Zelaya har gått ut på gatorna och tvingat myndigheter att stänga, enligt uppgift.

Rapport från TT i SvD, DN.

Honduras ett bondeoffer i världspolitiken

Som jag har kunnat visa på denna blogg, enligt uppgifter från olika källor, vet USA, EU, Sverige och andra västländer mycket väl att det inte var en militärkupp i Honduras. Ändå låtsas de som om det var en kupp och inför sanktioner. Åtminstone för syns skull. Varför?

Den enda rimliga förklaringen är att de håller god min i elakt spel, och vill undvika att öppet utmana Hugo Chavez, vilken är i full färd med att bygga upp en global allians mot västvärlden. Förutom Venezuela ingår Syrien, Iran, Vitryssland och Ryssland, samt Kuba och länderna som håller på att genomföra den så kallade bolivarianska revolutionen, Nicaragua, Ecuador, Bolivia. I denna revolution ingår att kasta ut den konstitutionella demokratin och införa en i princip diktatorisk president, samt att nationalisera stora delar av näringslivet, samtidigt som mänskliga rättigheter kommer på undantag, om än olika för olika grupper.

Denna axels huvudfiender är USA och Israel. Men var står EU och Sverige?

Centraleuropa är beroende av gas från Ryssland. Spanien har oljeavtal med Venezuela, och den socialdemokratiska regimen verkar stå mycket nära Chavez (oppositionen är dock starkt kritisk till Chavez; Spanien tar över som EU-ordförande efter Sverige). Precis som högern i USA brukar säga är alltså Europa i en beroendeställning som gör att deras handlingsutrymme kan vara lite begränsat. Att USA köper en stor del av sin olja från Venezuela tycker de dock inte om att skylta med. Alltnog, EU försöker uppenbarligen att låta bli att reta Chavez.

USA har blivit utkastad från sin enda militärbas i Sydamerika, i Ecuador. Den enda kvarvarande i Latinamerika är i Honduras. Är det en tillfällighet att Correa blev vald i Ecuador och Zelaya i Honduras, och att de anslöt sina länder till ALBA, alliansen för den bolivarianska revolutionen? Bevis har framkommit att Correa fick kampanjbidrag från FARC, narkotikagerillan i Colombia. Bevis har ännu inte framkommit att Zelaya fick $10 miljoner från samma gerilla för sin valkampanj, men det är nog bara en tidsfråga.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet. Man måste också misstänka att Chavez fick sin valkampanj i Venezuela betald av FARC, och att det är därför han är så hjälpsam mot dem. FARC var marxistisk från början, men nu är det en ren knarkgerilla, enligt colombianerna. Det är säkert heller inte en tillfällighet att Morales vann i Bolivia på en politik att göra koka lagligt (han är indian, och det är en del av deras kultur).

Vad vi ser verkar vara de synliga effekterna av en ny strategi för vänstergerillorna i Sydamerika. Istället för väpnad kamp i djunglerna har de alltmer övergått till att tjäna pengar på kokainet, och använt de stora inkomsterna till att köpa presidenter i allt fler länder. Efter Venezuela kunde de ta oljerikedomarna där och använda som hävstång (samtidigt som venezolanerna själva blir allt fattigare när deras pengar används till att muta ledare i andra länder och köpa vapen – ofta oanvändbara vapen som de ryska stridsvagnarna utan luftkonditionering, i ett land där pansarslag knappast är aktuella).

Att folk gör sig självständiga och tar ansvar för sina egna liv och länder är i och för sig gott, vilket gör att de har fått mycket sympati i Europa och bland USAs vänster. Deras koppling till kokainet har de lyckats väl med att gömma undan.

Problemet är emellertid att rörelsen är i grunden fascistisk, inte demokratisk. Den är marxistisk, ja, men socialismen (det Chavez kallar socialismo en el siglo XXI) är kombinerad med en stark presidentmakt och bristande respekt för mänskliga rättigheter och för privat ägande – just det som kännetecknar fascismen. Lägg därtill ett nationalistiskt drag, i betydelse att göra skillnad på folk och folk, och resultatet blir en ny form av nationalsocialism. Denna likhet mellan Chavez och Hitler har media i Latinamerika skrivit om i många år, utan att det verkar ha uppmärksammats i Europa. Likheten sträcker sig också till Chavez mycket effektiva propagandaministerium, vars inflytande sträcker sig också till vad som står i svenska tidningar. Honduras är ett bra exempel, men också pansarskotten. Hur många var det inte som försökte försvara Chavez med ihåliga undanflykter?

De militärbaser som USA nu skall få tillgång till i Colombia syftar till att kunna fortsätta kriget mot FARC. Att Chavez blir så upprörd beror inte på att Venezuela skulle vara hotat, utan på att FARC står under Chavez (inofficiella) beskydd. Även han håller god min i elakt spel och låtsas som om han inte hade med dem att göra.

Så detta har hänt: FARC och Chavez försöker underminera USA genom att köpa presidenter i de länder där USA har baser i första hand: Ecuador och Honduras. Ecuadors köpta president kastar ut USA; USA skaffar nya baser i Colombia. Honduras högsta domstol kastar ut den köpta presidenten; Chavez anklagar USA för att ligga bakom “kuppen”; USA nekar men håller med om att det var en “kupp” och inför sanktioner, kanske för att inte förlora PR-kriget och riskera baserna i Colombia. Ett bondeoffer för att komma nära “kungen av Sydamerika”, som Honduras president kallade Chavez?

Den som lever får se.

PS. Det krävs inte mycket fantasi för att misstänka att Obama härom dagen skrotade det av Ryssland hårt kritiserade missilförsvaret i Europa för att försöka få Ryssland mindre Chavez-vänligt, och därmed stärka alliansen mot denne.

Fotnot 1 oktober: Denna analys gjordes utifrån antagandet att Obamas politik var baserad på en insikt att Chavez är farlig, att den hat-socialism han står för är odemokratisk och destruktiv. Andra möjliga förklaringar är förstås att Obama inte alls förstår det, eller att han själv har samma dagordning som Chavez. Det verkar niu mest sannolikt att oförstånd är förklaringen.

Honduras timeline

This timeline is based on previously published information on this blog, with only some minor new facts taken into account. The tentative chain of events has been recreated by combining pieces of the puzzle from different witnesses and documents. Updated 2009-09-22 08:30 ET.

June 24 – President Manuel Zelaya dismisses the head of the armed forces, Velasquez, because he – correctly – obeys the court and refuses to obey illegal orders from the president.

June 25 – Zelaya issues decree PCM-019-2009 about the vote that has already been declared unconstitutional, and thus violates article 239 in the constitution which leads to immediately loosing his elected post. Zelaya’s act is a crime against the form or government, i.e. the constitution, and this high crime is aggravated by the fact that he accepted help from a foreign power.

ditto – the Supreme Court of Justice declares the dismissal of Velasquez illegal and that he thus remains in duty.

ditto – the Supreme Court of Justice seizes the illegal voting material and charges the military with guarding it.

ditto – the Attorney General requests  that the Supreme Court of Justice issue an arrest warrant for Zelaya.

evening – leading persons in the business community are informed about the secret arrest order, confirmed by several witnesses (its existence was even implied to yours truly on that date, why I know this is not a post facto construction). Nobody has been able to say for sure that the US ambassador Llorens was informed, but he reasonably must have been, given that he was informed on 4 to 5 occasions during these days about what was going on,* and he was the single most important person to inform to avoid diplomatic problems.

late evening – a businessman and friend of Zelaya visits him and reveals the existence of the arrest order. Zelaya is acting in despair, says “I’ll resign” and, according to this eye witness, writes a letter of resignation.

night – Chávez finds out about the arrest order, presumably because Zelaya calls him after his friend has left. Judging from what happens next, Chávez persuades Zelaya not to resign after all.

June 26 – Zelaya gathers a large mob and leading it he breaks into the military base and physically takes the impounded voting material from the military base. The military refrains from shooting to avoid a blood bath.

ditto – the Supreme Court of Justice issues a new arrest warrant, after decree PCM-019-2009 (and PCM-020-2009) becomes known by the prosecutor. Source.

ditto – Chávez went out in a frontal assault in the media accusing the US of conspiring to carry out a military coup in Honduras against Zelaya. These media charges continued for days using extremely strong words, including threats of intervention in Honduras, until Zelaya wasa arrested, and for days afterwards.

June 27 – by nightfall the military has planned how to execute the arrest order. They inform the speaker of the Congress, Micheletti, about 5 to 6 hours in advance. The military decides to send Zelaya in exile instead of arresting him (knowing full well the illegality of it, but motivating it by necessity).

June 28 – in the early morning Zelaya is arrested and sent into exile.

ditto – the resignation letter that Zelaya wrote on the 25th is found and shown in Congress. They decide almost unanimously to accept his resignation. The one in turn to take over according to the order of succession, the speaker of the Congress, is nominated. He is elected interim president with almost no opposition.

ditto – since Chávez was warned and threatened intervention, extreme precaution was exercised in arresting Zelaya. They had information that armed foreign agents were present in the country. To make it hard for them to mobilize, the communications were shut down. This included shutting down or controlling media so no mobilization message could be broadcast. It also included shutting off power so that phone systems or internet could not easily be used by them. The task was accomplished without any loss of life, but the precautions amplified the impression of a military coup. Within hours the international public opinion was cemented, diametrically opposite to what actually happened: That the freedom and democracy of the country had been saved from a Quisling.

June 29 – the entire UN General Assemply, under the chairmanship of D’Escoto, a veteran from the Sandinista revolution, votes to condemn the “coup” and to demand that Zelaya is returned to power. In spite of the US reasonably being aware of the arrest order from the court, Obama chooses to play along and call it a coup. One can only guess that he has realized that Chávez has the upper hand in the propaganda war, and chooses to bide his time, hoping that Honduras’s democracy will survive for a few months without the support of USA.

*Footnote: Ambassador Llorens told the fathers of the constitution that Honduras should allow the vote to go forward even though a court had found it unconstitutional. USA thus not only did not help to conduct a non-existent coup, they actually helped Chávez undermine the constitutional democracy of Honduras.

Honduras tidslinje

Denna tidslinje är baserad på uppgifter som tidigare publicerats på denna blogg, med endast smärre nya detaljer tillkomna. Det tentativa händelseföloppet har återskapats genom att lägga samman pusselbitar från olika vittnen och dokument. Uppdaterad 2009-09-28 11:45 ET.

24 juni – President Manuel Zelaya avskedar militärchfen, Velasquez, för att denne, helt korrekt, väljer att lyda domstolens order istället för presidentens.

25 juni – Zelaya utfärdar dekret PCM-019-2009 om den omröstning som redan förklarats grundlagsvidrig, och bryter därmed mot §239 vilket leder till automatiskt förlorande av förtroendeuppdraget. Zelayas handlande är högmålsbrott, och eftersom han tagit hjälp av främmande makt, högförräderi.

dito – Högsta Domstolen förklarar avskedandet av Velasquez olagligt och att denna därför kvarstår i tjänst.

dito – Högsta Domstolen beslagtar det olagliga omröstningsmaterialet och sätter militären att vakta över det.

dito – Riksåklagaren begär en arresteringsorder för Zelaya av Högsta Domstolen.

på kvällen – ledande personer i det privata näringslivet blir informerade om den arresteringsordern, bekräftat av flera vittnen. Ingen har kunnat bekräfta säkert att USAs ambassadör Llorens blev informerad, men det måste han rimligtvis ha blivit, eftersom han informerades under 4 eller 5 tillfällen dessa dagar om vad som var på gång*, och han är den som det vore absolut viktigast att säga det till för att undvika diplomatiska problem.

sent på kvällen – en affärsman och vän till Zelaya uppsöker denne och avslöjar arresteringsorderns existens. Zelaya blir uppgiven och beslutar sig för att säga upp sig. Han skriver ett brev (i vittnes närvaro!) i vilket han avsäger sig presidentämbetet, följaktligen daterat den 25 juni 2009.

på natten – Chávez får reda på arresteringsordern, rimligtvis därför att Zelaya ringer till honom efter att hans bekant gått. Av det fortsatta händelseförloppet att döma övertalar Chávez Zelaya att inte avgå trots allt.

26 juni – Zelaya samlar en stor skara anhängare och tar med våld valmaterialet från domstolens vård på militärbasen. Militären skjuter inte för att undvika ett blodbad.

dito – Högsta Domstolen utfärdar en hemlig arresteringsorder efter att dekret PCM-019-2009 (och PCM-020-2009) blev känt av åklagaren. Detta var ytterligare ett brott. Källa.

dito – Chávez gick ut i frontalangrepp i media och anklagade USA för att konspirera för att genomföra en militärkupp i Honduras mot Zelaya. Dessa attacker fortsatte med extremt högt tonläge, inklusive hot om intervention, fram tills Zelaya faktiskt arresterades, och förbi.

27 juni – på kvällen har militären planerat hur de skall exekvera arresteringsordern. De informerar kongressens talman, Micheletti, ca 5 till 6 timmar i förväg. Militären beslutar sig också för att sända Zelaya i exil istället för att sätta honom i arresten.

28 juni – på den tidiga morgonen arresteras Zelaya i sitt hus och sänds iväg.

dito – avskedsbrevet påträffas och visas upp i kongressen. Kongressen beslutar nästan enhälligt att accpetera avskedsbrevet. Den som står på tur att ersätta Zelaya nomineras. Det är kongressens talman, Micheletti, eftersom vicepresidenten redan avgått. Kongressen väljer honom till ny president, åter nästan enhälligt.

dito – eftersom Chávez var förvarnad och hade hotat att intervenera så vidtogs extrema försiktighetsåtgärder i samband med arresteringen. Man hade uppgift om att främmande agenter fanns i landet. För att slå ut fiendens kommunikation så långt möjligt stängdes media ner för att omöjliggöra mobiliseringsorder, och även strömmen slogs av så att mobiltelefoner skulle slås ut. Uppgiften fullföljdes utan blodsspillan, men försiktighetsåtgärderna ledde till att bilden av att det var en militärkupp förstärktes. Inom timmar var den internationella opinionens bild formad, diametralt motsatt vad som faktiskt skedde: Att man räddat landets frihet och demokrati från en Quisling.

29 juni – hela FNs generalförsamling, under ordförandeskap av D’Escoto, en veteran från sandinisternas revolution, röstar för att fördöma “kuppen” och för att Zelaya skall återinsättas. Trots att USA måste ha känt till domstolsordern väljer Obama ändå att spela med i elakt spel, och kalla det en kupp. Man kan bara gissa att han insett att Chávez har ett propagandaövertag och att det är bättre att bida sin tid, och hoppas att Honduras demokrati skall klara sig utan USAs stöd för ett tag. Uppdatering 29 sept: Otto Reich sa på A Mano Limpia den 24 sept att den reella orsaken är att politiken sätts av idealister på mellannivå i Vita Huset, inte av experter i utrikesdepartementet.

*Fotnot: Ambassadör Llorens sa till grundlagens författare att Honduras borde låta omröstningen äga rum trots att en domstol förklarat den grundlagsvidrig. Det betyder att inte bara stod USA inte bakom någon kupp, och inte bara var det ingen kupp, utan USA hjälpte till och med Chávez att underminera den konstitionella demokratin i landet.

DN har en egen tidslinje med vad som hände före och efter ovanstående.