Honduras nye president, “Pepe” Lobo

Den 27 januari 2010 tillträder Porfirio Lobo presidentposten i Honduras, efter att ha vunnit med den största marginalen i Honduras historia efter demokratins återinförande, enligt El Heraldo. I segertalet igår kväll lovade han bilda en nationell samlingsregering för att ena landet efter den politiska krisen. Lobo är från det Nationella partiet, och står alltså till höger om huvudmotståndaren Elvin Santos i det Liberala partiet.

Bland de punkter som Pepe Lobo i sitt segertal lovade genomföra märks att införa socialbidrag. Cirka 70% av landets befolkning lever idag under fattigdomsstrecket och måste klara sig på under 15 kronor om dagen. Socialbidraget beräknas utgå till de 600 000 familjer som har det värst, med 10 000 lempira årligen (ca 10 kronor per familj och dag). Som jämförelse kan man få en tallrik mat för halva det beloppet på matserveringar som vänder sig till låginkomsttagare. Även om beloppet är litet kan det därför göra mycket för att hejda undernäring hos barn på landet.

Ett annat vallöfte han påminde om är att ta krafttag för bättre utbildning. Trots att landets lärare har kanske de högsta lönerna i Latinamerika så ligger landet nära botten när det gäller resultat. Som ett led i denna modernisering tänker han införskaffa en och en halv miljon datorer till landets grundskolor. Det är mycket ambitiöst måste jag säga, med tanke på att landet har färre invånare än Sverige. Visst kommer det säkert att ha effekt om det genomförs, men personligen tror jag det är betydligt viktigare att eleverna får tillräckligt med mat så att deras intellektuella utveckling inte hindras av undernäring. Skolmat, med andra ord. Kanske viktigast, skolfrukost, med proteinhaltig mat.

Porfirio "Pepe" Lobo och medarbetare firar valsegern.
Porfirio

Genom hela den politiska krisen har Lobo talat om vikten av nationell dialog och försoning. Vid segertalet lovade han att starta den processen redan idag, måndag. Nu är det upp till de som har kämpat för Zelayas återinsättande, i tron att han var deras bästa hopp, att sadla om, och ta den chans som ges att få till stånd de politiska förändringar som de vill ha. Politik är som bekant det möjligas konst.

PS. Kommentar från en svensk som agerade valövervakare, moderate riksdagsmannen Christian Holm.

Media: DN.

Stort valdeltagande i Honduras val: Seger för demokratin

Uppdatering 30/11 09:30 ET: Tekniker på valmyndigheten TSE säger att valdeltagandet var 61,3%, enligt El Heraldo. Historiska siffror för valdeltagande: 2005 – 55%, 2001 – 66%, 1997 – 72%, 1993 – 65%, 1989 – 76%, 1985 – 84%, 1981 – 78%. Dessförinnan rådde militärdiktatur.

Uppdatering 29/11 19:11 honduransk tid: Porfirio “Pepe” Lobo från nationalistpartiet vann presidentvalet som väntat. Preliminära siffror visar att han fick 100 tusen fler röster än liberalen, Elvin Santos, vilken var Zelayas vicepresident fram tills valkampanjen började.

Ursprunglig text 18:19 honduransk tid: Samtidigt som olika kandidater tävlar om att bli nästa president i Honduras, har valet handlat om en annan fråga: Om honduranerna stödjer Zelayas återinsättning eller interimspresidenten Micheletti. Zelaya har uppmanat folk att bojkotta valen, och Micheletti har uppmuntrat dem att rösta. Valdeltagandet i förra valet för 4 år sedan var ca 55%.

När valurnorna skulle ha stängts för en timme sedan hade redan 60% röstat. Det innebär en klar signal att honduranerna inte stödjer Zelaya. Det blir nu hart när omöjligt för omvärlden att hävda att den nye presidenten inte skulle vara legitim.

Eftersom det fortfarande stod folk i kö för att rösta förlängdes öppethållandet med en timme. Vallokalerna har alltså nyss stängts. De första resultaten får inte redovisas förrän 2 timmar efter stängning, alltså klockan 2 på natten svensk tid.

Det viktigaste resultatet har emellertid redan kommit: Zelaya förlorade, Honduras näste president är legitim.

“Resistencians” försök att sabotera valet med våld, bomber och olagliga demonstrationer misslyckades.

Media: DN, SvD.

USA erkänner Honduras val

I ett uttalande från USAs utrikesministerium för några minuter sedan skriver Ian Kelly att USA “berömmer det Honduranska folket för att fredligt ha utövat sin demokratiska rättighet att välja sina ledare i en valprocess som började för väl över ett år sedan”. De noterar att valdeltagandet förefaller ha övertstigit det i förra valet (då Zelaya valdes till president). Detta visa “att det Honduranska folket har betraktat valet som ett viktigt steg i lösningen av sitt lands politiska kris”. USA uppmuntrar andra i Amerika att följa det Honduranska folkets exempel i att söka fredlig nationell samling.

Barack Obama har i sin hantering av krisen i Honduras visat prov på kylig distans. Utan att någonsin gå i polemik med Latinamerikanska länder följde han en linje baserad på principer och att avtal gäller. Den verkliga segern var att få bägge parter att skriva under Guaymurasöverenskommelsen, vilken Zelaya sedan ensidigt bröt mot då han inte omedelbart blev återinsatt. Därmed stod dörren öppen för USA att erkänna valet. Zelaya hade ju redan satt sin signatur under ett papper att han erkände valet i utbyte mot att få hans återinsättning prövad av kongressen. Kongressen har beslutat rösta om återinsättning på onsdag. Eftersom högsta domstolen har utestående häktningsorder på Zelaya för bland annat högförräderi är det inte sannolikt att han kommer att bli återinsatt.

Frågan är varför Zelaya skrev på en överenskommelse som gick honom så emot – och ännu konstigare, det var han själv som hade föreslagit det avtalet. Det kanske vi aldrig får svar på, men klart är att Obama såg öppningen, tog bollen och sprang med den.

Honduras, ugly duckling turned swan

Today people around the president of Honduras, Roberto Micheletti, feel like the victors of the election, even though the other party won. The reason being that the really important victory in Sunday’s election was that the people of Honduras came out in record numbers to vote, in obvious spite of Zelaya’s call for election boycott. This is a clear signal to the world that Honduras supports the interim regime, and rejects the world’s calls for Zelaya’s reinstatement. After this, no respectable democracy can continue claiming that democracy demands Zelaya’s reinstatement.

Roberto Micheletti never managed to get elected president by the people. He had perhaps not sufficient popular appeal, his demeanor being too serious. In June he was, however, elected interim president by the national congress, itself elected by the people. Today a large proportion of Hondurans, perhaps even the majority, consider that he was the right man at the right place at the right time. His frank but still respectful words when he addressed high foreign visitors gave many Hondurans tears in their eyes out of newfound national pride.

The poor in Honduras are quite likely poorer than in any other Latin American country, and the land once was the archetypical banana republic, disregarded by citizens and foreigners alike. This historical view is revived not at least in comments in foreign media and blogs, by those who uncritically call the arrest of Zelaya on the court’s order a military coup. For the majority of Hondurans the old image is now for always a part of the past. The country has grown a backbone, and is now living by its motto: Free, Sovereign, and Independent. The only ones to not embrace this new view are those who are of the notion that it was a military coup; they still see the country as a banana republic.

How could the tiny, poor, and despised country of Honduras withstand Chávez’s attempts to introduce the Bolivarian Revolution, when Venezuela, Ecuador, or Bolivia could not? As if in a fairytale by H.C. Andersen, the heroic deed was executed by the one the reader least expected it from. In 2009, Honduras the ugly duckling grew up to be a swan.

However, just like in a fairytale the transformation was painful and difficult. The problem for Honduras was that in in order to defend its newfound (this in only the 8th election) democracy, it had to arrest its own president for treason, and the whole world – without exception! – condemned that act as a military coup.

The treason of Zelaya consisted in plotting to overthrow the constitution, a coup quite simply. A contributing reason why Honduras managed to stop the coup was that they recognized the pattern from Venezuela, Ecuador, and Bolivia, and that they could see the detrimental effect of passivity in Venezuela. Another factor might be that Honduras has strong family ties with Palestine. The Palestinians have first hand experience of the risk of giving even a finger to the one who desires to take ones land. The decision to arrest Zelaya was of course communicated to key groups including business organizations, in which Palestinians are prominent. The cultural experience from the Middle East has quite likely contributed to the decisiveness of the private sector to act, and the preparedness to stand firm even in the face of harsh economical sanctions.

Also the U.S. was consulted, but Senator John Kerry allegedly stopped the original plan to arrest Zelaya the night between June 25 and 26. It is not hard to understand why; it would of course have been better to make the arrest order public first, so that nobody would get the erroneous impression that it was a military coup. On this issue everyone I have talked to in Honduras agree, even those who were in on the plans. Two nights later the plan was carried out without informing the U.S. in advance. When I found out the details it was through TV, and my reaction was to get quite angry at the stupidity of doing it in secret, following the exact procedures of a classical military coup.

On the other hand, one has to consider their situation when they took the decision. The risk with making it public was that there might be an armed uprising, led by armed infiltrators from Venezuela mainly. It is totally clear that the procedure was designed to create a minimum of bloodshed and property damage. Nobody can know what would have happened if they had acted openly according to democratic principles. When passing judgment one has to keep in mind that Zelaya himself did not follow the democratic principles, and that he instructed his followers to also ignore them.

Undoubtedly one has to grant a democracy the right to defend itself, and to use the level of force that is required. It was clear already June 25 that Zelaya was a threat to democracy, based on his open contempt for the other branches of government, because that was the day he published a decree creating a referendum that the Supreme Court of Justice already had forbidden. It is thus perfectly possible to create a credible defense for the actions taken by the other branches of government in deposing Zelaya.

The hardships that subsequently befell Honduras, and the determined and principled defense that the little country put up for its democracy, is the stuff of fairy-tales. In no situation the protagonist could chose an easy way out; every step of the way Honduras had to go the hard and narrow road. But as if in a fairy-tale they survived every test, often by demonstrating some unexpected skill or using some trick that nobody had thought of.

Now the country has managed to hold free and fair elections. In spite of weeks of bombs placed by terrorists who wanted to discourage people from voting, the percentage of people who showed up to vote was higher than in many years, and higher than in many old and established democracies (70%). It is a clear vote of confidence from the people in the democracy. People working for Micheletti see yesterday’s election as a big victory, even though it was the other party that won, technically. However, the real victory was in the turn-out, and that victory was for Honduras and the team led by Micheletti.

When it comes to democracy, Honduras was the the banana republic with one military coup after another, that stood up to the entire world, defended its constitution, and gave the world a lection in democracy in the process. Honduras is the ugly democracy-duckling that grew up to a democracy swan.

As a memory of this I created a pocket-sized 3D model of Honduras and inscribed it. It goes to a person who has dedicated a lot of time and effort to help this transition process, and who I hope will continue working for Honduras regardless of administration in charge.

Honduras in 3D on one side, and inscription on the other.
Honduras in 3D on one side, and inscription on the other.

The inscription reads in translation: “Honduras, 28 June 2009, stood up to the world and saved its democracy, under don Roberto Micheletti Bain”.

Media: SvD editorial, SvD news, WSJ.

Fosterlandskänslor svallar på Honduras valdag

Fem månader efter att den folkvalde presidenten avsattes av de övriga statsmakterna på grund av grundlagsbrott, väljer honduranerna nu en ny president. Den kanske största gruppen av utlandshonduraner finns här i Miami, och de säger att aldrig tidigare har det varit ett sådant intresse för att rösta. Grejen är att ett högt valdeltagande är ett sätt att tala om för världen att man stödjer avsättandet av Zelaya. Det normala valdeltagandet är kring 50%, som jämförelse.

Den fd presidenten och hans anhängare inom landet liksom tillskyndare utomlands har kallat hans avsättande i juni för en statskupp. Ex-presidenten har uppmanat till bojkott av valet, och sympatisörer har tolkat bojkott att inbegripa aktiva handlingar av sabotage och terrorism, inte bara att passivt låta bli att rösta. Detta har retat upp många som vill att valet skall hållas, men som kanske inte har någon kandidat de gillar. Gissningsvis är det detta som ligger bakom rapporter att många tänker rösta blankt. En blank röst betyder alltså “jag stödjer avsättandet av Zelaya (och tycker inte om att andra länder blandar sig i Honduras inre angelägenheter) men jag gillar inte någon av kandidaterna”.

Klockan 16:00 skall vallokalerna stänga, men möjligheten finns att förlänga öppethållandet med en timme vid behov. Inga resultat får publiceras förrän tidigast 2 timmar efter att vallokalerna stängts. Det betyder tidigast klockan 01:00 svensk tid.

Kameror på internet följer valet och rösträkningen. Bilderna nedan är från de två vallokalerna med kameror. De flesta kamerorna finns där röstsammanräkningen kommer att ske i natt svensk tid.

Honduraner som röstar i Col. Kennedy, observerade via internetkamera.
Honduraner som röstar i Col. Kennedy, observerade via internetkamera.
Äldre honduran får hjälp att rösta i Col. El Pedregal, observerad via internetkamera.
Äldre honduran får hjälp att rösta i Col. El Pedregal, observerad via internetkamera.

Många hade kommit tidigt för att rösta, redan klockan 6 var det kö utanför vallokalerna, och av kommentarerna som El Heraldo fick var det ingen tvekan om att det var patriotism som hade fått dem till valurnorna. De senaste veckorna har TV, förutom av valbudskap från kandidater och partier, varit fullt av betald reklam som frågade väljaren vem han ville stödja, “Du eller Chávez?” Den som inte röstar stödjer Chávez, var budskapet. Idag visar det sig om den vinkeln gick hem.

Väljare i kö för att rösta då vallokalen öppnades i Honduras i morse.
Väljare i kö för att rösta då vallokalen öppnades i Honduras i morse.

Interimspresident Micheletti röstade för en dryg timme sedan, omgiven av livvakter liksom han klädda i vit skjorta och skärmmössa med Honduras fem stjärnor (vilka representerar de fem länderna i Centralamerika för vilka Honduras var centrum vid sin tillblivelse, ifall någon undrar).

President Roberto Micheletti Bain röstade strax före 9 lokal tid.
President Roberto Micheletti Bain röstade strax före 9 lokal tid.

Micheletti röstade i sin hemstad El Progreso, och sa till pressen då han kom dit, “Varken pengar eller någon person i hela världen kan få honduranerna att ge vika”. Det var naturligtvis en känga åt Hugo Chávez i första hand.

Vill du försöka se TV live från Honduras så prova denna website: http://www.telecatracha.com/

Media: SvD

Svenska terroristkramare skriver i Sydsvenskan

Ett gäng av svenska terroristkramare på vänsterkanten har skrivit en debattartikel i morgondagens Sydsvenskan om valet i Honduras. Deras okunnighet i sakfrågan kan få en att må illa.

Den politik som de förordar leder till diktatur, demokratins sönderfall, samt att de fattigaste människorna i Latinamerika får det ännu fattigare. Deras politik är lika genomtänkt som då Stalin lät tio miljoner människor svälta ihjäl i Ukraina av rent ideologiska skäl. Det är precis det det handlar om här: Ren och skär ideologi som är totalt bortkopplad från den verklighet som Honduras befolkning lever i. Fy för den lede säger jag bara.

Om vanliga människor skall lyckas få det bättre i sin vardag så måste personer av den där ideologiska sorten hållas på armslängds avstånd från allt vad makt och inflytande heter. Skulle deras politik gälla, vilket knappast något demokratiskt land förespråkar, så skulle inget val kunna hållas i Honduras på två år. Eftersom Zelaya inte kan återinsättas så innebure det att Micheletti, eller om han avgår högsta domstolens ordförande, finge förbli president i två år till. Med tanke på att det herrarna och damerna vill är att Micheletti INTE skall vara president, så är deras föreslagna politik totalt kontraproduktiv för det de säger sig vilja uppnå. Maken till idioti får man leta efter.

Här i Miami pratar alla om valet nu, och honduraner frågar varandra var man skall gå för att rösta. Aldrig tidigare har exilhonduranerna här brytt sig om att rösta, men nu är det på allas läppar. Eftersom konsulatet är (genom USAs försorg) Zelayatroget så sker ingen röstning där. Istället är det en ideell organisations lokal som används.

Stämningen närmar sig extatisk, som om det gällde en ödesfråga – och det gör det ju. Det gäller inte vem man röstar på, det gäller bara att rösta. Det handlar bara om att gå till vallokalen och svärta sitt finger, för att därmed visa världen att man inte vill ha Zelaya tillbaka, att man inte vill att andra länder skall blanda sig i Honduras inre angelägenheter. Det handlar om att visa världen att Honduras är Fritt, Suveränt, och Oberoende, som landets motto lyder.

Kan terroristsympatisörer på vänsterkanten förstå att honduranerna vill vara självständiga trots att de är utfattiga? Att frihet är det största ting som sökas kan all världen kring? Kan de förstå att honduranerna vill ha demokrati lika väl som vi i Sverige har det? Kan de?

Om Zelaya och Honduras

Tesen att Zelaya avsattes därför att den politiska oppositionen ogillade hans politik härrör från Zelaya själv, och har tutats ut av Hugo Chavez i Venezuela. Denna diskurs har okritiskt svalts av nästan alla internationella media, och i mer än en månad utan att över huvud taget fråga vad andra sidan hade att säga. Så länge dröjde det innan media på allvar började efterfråga intervjuer med interimspresidenten, Micheletti.

Med tanke på att nästan alla i kongressen röstade för att avsätta Zelaya så måste man ju för det första säga att det i så fall vore en av de mest eniga oppositioner i demokratins historia (över 95%), men lite mera allvarligt så är det skrämmande att världspressen inte ens ifrågasatte den version de matades med. Speciellt som vi vet att politiker, inte minst i Sverige, i princip får sin världsbild från media och inte själva gör några oberoende analyser. Bland annat läser de SvD, vilka ännu idag fortsätter att sprida mediemyten att Zelaya blev utkastad i pyjamas.

Brasiliens ambassad ligger uppefter sidogatan bakom avspärrningen. Där har Zelaya suttit sedan den 21 september.
Brasiliens ambassad ligger uppefter sidogatan bakom avspärrningen. Där har Zelaya suttit sedan den 21 september.

Sant är däremot att Zelaya inte gick till val på att skriva om grundlagen. Vid mitt besök nyligen i Honduras talade jag med  en som jobbade i presidentpalatset för Manuel Zelaya, på en högt uppsatt post. Jag frågade henne om hon hade märkt någon förändring hos Zelaya sedan han blev president. Ja, sa hon, ett och ett halvt år in i mandatperioden började han och hans familj plötsligt spendera mycket mer pengar. De reste till Europa, köpte dyra saker, osv. Något annat du märkte?, frågade jag. Jo, att han började göra sig av med medarbetare, även mycket kompetenta medarbetare, och ersatte dem med ja-sägare med mycket mindre erfarenhet. Även hon hade fått sparken, och satts vid ett skrivbord på ett departement att göra struntuppgifter. Några kollegor hade sagt upp sig och gått under jorden.

Det finns ett rykte att Zelaya hade en pistolman, en förman från gården i Olancho, en cowboy helt enkelt, som inofficiell chef över alla administratörerna i presidentpalatset. Ligger det något i det ryktet?, frågade jag. Javisst, svarade hon, och beskrev honom, med två pistoler, en vid var sida, gömda under en eller två jackor. Hon gav mig namnet och vissa personer i Honduras känner till det, men det blir ingen träff på Google. Han lär ha varit skogshuggarbas under Zelaya Rosales far, också han med namnet Manuel “Mel” Zelaya. Denne dog efter att ha dömts för tortyr och mord på ett dussintal personer som var på väg till en hungermarch i Tegucigalpa. Bland de mördade fanns både katolska präster och en nunna (även från Colombia och USA). Händelsen är känd som Los Horcones, och det finns fortfarande personer i trakten som minns hur de hörde de torterades skrik, men nu driver jag från ämnet.

Som vi fortsatte att småprata om tiden under Zelaya tog hon spontant upp en observation som hon och hennes kollegor i departementen hade gjort. Då mandatperioden för presidenten närmar sig sitt slut så är det normalt att de politiskt tillsatta (vilket är många, många fler än i Sverige) börjar se sig om efter nya jobb, och tar kontakter med de som kan tänkas vinna nästa val. Detta gjorde också de som jobbade på departementen, men det var iögonfallande för dem att ingen som jobbade i själva presidentpalatset verkade bekymra sig om tiden efter valet. Det var, sa hon, som om de visste att de inte skulle förlora jobbet.

Som tidigare rapporterats här skrev aldrig Zelaya någon budget för sitt sista år vid makten, vilket bland annat betyder att inte ett rött öre anslogs till att utse hans efterträdare, samtidigt som han olagligen använde kanske hundratals miljoner kronor till att försöka pressa fram en olaglig konstituerande grundlagsförsamling. Många personer i olika ställning har berättat för mig olika observationer som tillsammans antyder att Zelaya hade för avsikt att göra sig till diktator redan dagen efter om den planerade men olagligförklarade omröstningen den 28 juni.

Zelaya var givetvis angelägen att få dit observatörer från utlandet, för att legitimera valresultatet. Min sagesman fick syn på listan över observatörer, och hon slogs av att samtliga var från kommunistiska eller starkt vänsterlutande länder; ingen enda från ett land som skulle kunna ge resultatet verklig legitimitet. Hon sa att hon hade övervägt att kontakta kongressens dåvarande talman, Roberto Micheletti, om detta, men hon gjorde det aldrig. Det har misstänkts att denna närvaro inte så mycket var för att observera omröstningen, som för att ge legitimitet till Zelayas av allt att döma planerade statskupp natten mellan den 28 och 29 juni.

Naturligtvis frågade jag henne vad hon hade vetat, och när, om Zelayas arrestering och avsättande. Hon hade inte vetat mer än vanligt folk, visade det sig. Det var först flera dagar senare som hon hade fått se juridiska dokument som visade att det inte var en kupp. Faktum är att jag hade kontaktat henne då hon ännu var anställd av Zelaya, och bett henne om vissa juridiska dokument. Hon såg dokumenten i samband med att hon sände dem till mig, så vi hade fått reda på händelseförloppet samtidigt.

Honduras har en stark men föga stolt tradition av hemlighetsmakeri i staten. Saker hålls hemliga av födsel och ohejdad vana, utan att någon ifrågasätter det ändamålsenliga i det. Förrän nu. Sommarens händelser (eller vinterns, för i Centralamerika har man vänt upp-och-ner på sommar och vinter) fick maktens korridorer i Honduras att inse att hemlighetsmakeri kan vara farligt. Till exempel, om bara häktningsordern varit offentlig så hade ingen kunnat påstå att det var en militärkupp. Nu var det bara vissa grupper som kände till den, och de anklagas följaktligen för att vara kuppmakare, för att neutralisera dem.

Eftersom det var så svårt att få ut informationen dagarna efter maktskiftet, hann de flesta media skriva sig fast i en position innan dokumenten kommit fram i ljuset. När sanningen stod klar var det inte längre en nyhet, och ingen brydde sig längre om sanningen. Tyvärr fungerar media så, och Honduras var inte berett att hantera världsmedia. Det tog till exempel den nya presidenten en månad att tillsätta en internationell presskontaktperson. Som alla vet som sysslat med presidentkampanjer i USA så handlar nyhetscykeln nu om timmar, så efter 12 timmar var loppet redan kört. En månad!

Samtidigt ville min kontakt poängtera att Zelaya gjorde en del bra saker de första två åren. Men efter att ha sagt det så måste jag också påminna om att även Adolf Hitler gjorde en del bra saker för Tyskland de första åren. Det brukar dock inte vara så populärt att påpeka det, men om man inte ser hela bilden så kan man inte förstå skeendet. Det gäller även för Zelaya, och min sagesman har helt rätt i att påpeka den sidan av hans presidentskap. Någonstans gick det väldigt fel, och frågan är varför. De framkastade teorierna inkluderar dåligt inflytande av hans utrikesminster Patricia Rodas*, en riktig vänsterextremist som satte honom i kontakt med Chavez och Castro; korruption, att han hade tagit så mycket kampanjbidrag från Chavez och eller FARC att han var tvungen att lyda deras order; kokainmissbruk kanske också har påverkat hans omdöme och fått honom att bli fullständigt oresonlig även när han inte har haft någonting på fötterna. Lägg till det ett ohejdat stöd från Chavez och Insulza, ordföranden för OAS (organisationen för amerikanska stater). OAS har nyligen kritiserats av Human RIghts Watch i en utförlig rapport om Honduras. Anklagelsen är att OAS har underminerat demokratin i Honduras istället för att försöka hjälpa den.

Nu är det val imorgon, och Costa Ricas president Oscar Arias har öppet deklarerat att alla världens länder bör erkänna resultatet, förutsatt att det förlöper som förväntat. De länder, bland dem majoriteten i OAS, som inte tänker erkänna valet framstår alltmer som demokratins fiender. Den rätta färgen på den bolivarianska revolutionen visar sig. Det handlar inte alls om någon direktdemokrati, utan om fascism i ny tappning. OAS har inte längre något existensberättigande, efter att de ställt sig på diktatorernas sida trots att organisationens själva syfte är att kämpa för demokrati i Latinamerika.

Honduranerna kan känna sig stolta. Mot alla odds, mot en korrupt regional organisation som underminerade deras demokrati, mot FNs samstämmiga fördömande, höll den honduranska institutionella demokratin stången, och grundlagen överlevde.

Honduras har passerat ett elddop, och om det blir ett stort valdeltagande imorgon så är det säkert början på en helt ny era för den före detta bananrepubliken. Då har man verkligen levt upp till Honduras motto: “Fritt, Suveränt, Oberoende”.

*Fotnot: Enligt La Gringa’s Blogecito skall Zelaya häromdagen ha sagt om Patricia Rodas, “Por culpa de esa pendeja de Patty no quede bien ni con mi mama”. Fritt översatt, ‘På grund av där skitstöveln Patty har jag förlorat stödet till och med från min egen mamma’.

Terroristcell sprängd i Honduras dagen före valet

Uppdatering 15:11 ET: En terroristcell har idag stoppats av Honduras myndigheter. Säkerhetstjänsten hade i fredags kväll skuggat personer som kastade en bomb på Radio America. Det ledde dem till en plats i huvudstaden där det fanns material för bombtillverkning, skriver El Heraldo.

Artefakter för bombtillverkning påträffades. Flaggan är Venezuelas.
Artefakter för bombtillverkning påträffades. Flaggan är Venezuelas.

Ursprunglig text 14:19 ET: I förrgår exploderade en buss i La Ceiba och en kvinna skadades. Igår exploderade en buss i Santa Barbara, berättade en god vän från Honduras via Skype. Åtminstone ett dussintal bomber har tidigare exploderat utan att skada någon. Syftet med dessa aktioner är att skrämma folk så att de inte vågar gå till valurnorna imorgon. Det handlar alltså om klassisk terrorism. Utförd av den sida i konflikten som en stor del av världen stödjer. Se t ex Svd igår, som kallar Micheletti för “Zelayas dödsfiende”. I verkligheten är de vänner sedan decennier, och Micheletti arbetade hårt för att få Zelaya vald till president. Konflikten dem emellan är bara månader gammal, och handlar helt om att Micheletti inte kan acceptera Zelayas brott mot grundlagen – en grundlag som för övrigt Micheletti var med om att skriva. På tal om vinklad rapportering måste också DN igår nämnas, där den gamla propagandalögnen att Zelaya kastades ut i pyjamas åter upprepas. I verkligheten gavs han tid att klä på sig och packa en resväska. Det faktum att han spenderade nästan 100 tusen dollar inom en vecka med statens kreditkort visar ju klart att han hade mer än pyjamas med sig – såvida han nu inte hade en ficka på pyjamasen i vilken han förvarade kreditkortet då han sov. Är det det DN hävdar?

Bortsett från dessa detaljer så är i vart fall tidningarna ärliga nog att rapportera att landets högsta domstol inte kan rekommendera att Zelaya återinsätts som president så länge han står under åtal. Det gäller bland annat högförräderi, men det glömde de visst nämna. Zelaya konspirerade nämligen med utländsk makt (Hugo Chávez Venezuela) för att kullkasta statsskicket i Honduras. En liten detalj som brukar “glömmas bort” i rapporteringen utomlands (alltså utom Honduras).

Att kalla det för en statskupp då högsta rättsvårdande instans beordrar presidentens arrestering därför att det finns prima facie bevis för att han begått högförräderi i syfte att kullkasta statsskicket är, ja, det finns inte ord för hur oärlig sådan rapportering är. Det faktum att militären bröt mot grundlagen då de exekverade arresteringsordern sopar ju inte bort Zelayas brott. Att kräva Zelayas återinsättning är fullständigt odemokratiskt, i ljuset av vad som verkligen skedde. Detta är en juridisk och inte en politisk fråga. Att behandla det som om det vore politik och en militärkupp är oärligt, om man inte först redovisar fakta och sedan argumenterar för varför dessa fakta inte bör tas i beaktande.

I verkligheten är, vilket jag redan skrivit om, skillnaden i åsikt inte stor mellan majoriteten i Honduras som anser att det var en grundlagsenlig avsättning, och majoriteten av minoriteten, som anser att det var en statskupp. Bägge grupperna anser att Zelayas handlande var helt oacceptabelt, och att militärens sätt att hantera honom var grundlagsvidrigt. Bägge grupperna vill ha fred, demokrati, och att grundlagen följs; de är bara oense om hur grundlagen skall tillämpas i detta fallet. Det är alltså en juridisk, inte politisk, oenighet. En avgörande skillnad återfinns i synen på arresteringsordern; den förra gruppen accepterar den som riktig (bekräftat till mig av en som kände till den redan den 25:e), medan den senare gruppen oftast tror på “resistencians” version att arresteringsordern skrevs i efterhand.

När omvärldens nyhetsbyråer och media skriver att det handlar om en politisk konflikt så missar de målet. För majoriteten handlar det om en juridisk konflikt. I en rättsstat skall juridiska konflikter avgöras i domstol. Den högsta juridiska instansen i Honduras liksom i Sverige är landets högsta domstol. Enligt den är Zelaya på goda grunder – faktiskt prima facie bevis – anklagad för så allvarliga brott att han inte kan kvarstå som president, och domstolen själv påstår sig stå bakom hans avsättande. Att under de omständigheterna kalla det för en statskupp är fullständigt absurt. De inom landet som anser att det var en statskupp måste kringgå detta problem med en rationalisering, nämligen att högsta domstolen är så korrupt att man inte kan ta hänsyn till den. Samma rationalisering används för att komma runt det faktum att den folkvalda kongressen avsatte Zelaya. Och den oberoende valtribunalen, en fjärde statsmakt i Honduras.

Detta betyder att de som anser att det var en statskupp måste bryta med samtliga landets statsmakter, utom just presidenten. Tre statsmakter och väl över 100 personer säger en sak, medan en statsmakt bestående av en person säger en annan – och hans version stöds inte ens av hans egen vicepresident! Denna absurditet skulle för länge sedan ha tappat all trovärdighet om fakta hade redovisats i media, men alltför många utländska (i förhållande till Honduras) media har kört med en grovt vinklad rapportering. Värst av alla har kanske Reuters varit. Denna nyhetsbyrå, som berömmer sig själv över ojävighet till exempel i Mellanöstern, har fullständigt svalt den ena sidans argument i denna konflikt, så till den grad att hela deras vokabulär har 90° slagsida.

De verkliga problemmakarna i Honduras är en liten klick av extremister. De deklarerar öppet att de vill kullkasta grundlagen, och de har inga betänkligheter att ta till våld och terrorism för att nå sitt mål: Revolution. Det är denna grupp av terrorister som svenska och andra utländska media, likaväl som ett antal utländska stater, stödjer. Att Chávez stödjer dem är helt klart, han står ju bakom, om det kan det knappast råda tvivel. Men även flera demokratiska länder, som Spanien och Brasilien, hjälper dessa terrorister indirekt genom sin politik.

Fred och välstånd i Honduras är inte alls långt borta, men det krävs att den juridiska frågan kan läggas till ro på ett sätt som en stor majoritet kan acceptera, samt att demokratiska länder i omvärlden upphör att uppmuntra terroristerna.

Omvärldens agerande har varit mycket skadligt för Honduras folk. Arbetare och fackföreningar hade en strålande möjlighet att få till stånd reella förändringar under juli, augusti, och in i september. Politiker och industriledare var beredda att lyssna, att förhandla, att genomföra dramatiska systemförändringar för att få till stånd en ny social pakt, som skulle leda till att en mycket större del av befolkningen kände sig delaktiga i landets ekonomi. Men istället för att acceptera inbjudningarna till dialog så valde ledarna för dessa grupper konflikt. En av dem som gav dem vansinniga och idiotiska råd var svensken Dick Emanuelsson, bosatt i Tegucigalpa, skribent för Flamman (mera känd undet sitt gamla kommunistiska namn Norrskensflamman).

Konflikt, demonstration, strejk… det är vapen som används för att få uppmärksamhet av motparten. Här hade de redan all uppmärksamhet, faktiskt hela världens uppmärksamhet. De hade mycket starka kort för att gå in och förhandla. Men istället valde de att demonstrera, strejka, och nu på slutet till och med ägna sig åt terrorattacker. Som ordspråket säger, den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Efter valet imorgon kommer de troligen att vara tillbaka på ruta ett.

Detta är tråkigt, för Honduras behöver verkligen en ny social pakt. Det behövs demokratiska och ansvarsfulla organisationer på vänsterkanten som kan agera motparter till industriorganisationer, och visa upp en front mot politiker så att de blir lyssnade på. Det skall observeras att inte alla fackföreningar är för Zelaya; det finns också åtminstone en som är helt för hans avsättande.

Det är svårt att sia om framtiden, men det är lättare att önska sig. Vad jag önskar mig är att de juridiska turerna avgörs, till exempel i den sanningskommission som man kom överens om i den undertecknade överenskommelsen (för övrigt föreslog jag en sanningskommission på denna blogg tidigt efter maktskiftet). Jag hoppas och tror att det kommer att leda till en försoning mellan det övervägande flertalet av honduraner. Jag har också ivrigt argumenterat för att militärerna ställs inför rätta, och inte bara Zelaya, så att alla kan få en chans att rentvå sig, eller dömas, beroende på vilken skuld de verkligen har.

De som har tagit till terroristmetoder måste fängslas. Grupper som inte håller rent mot sådana aktiviteter måste förbjudas, även om det är en fackförening. Våld kan aldrig tolereras som politisk metod.

Nu återstår mindre än 24 timmar till valet. Jag förväntar mig fler terrorattacker, men jag skulle inte bli förvånad om valdeltagandet ändå blir högt, i rent trots mot de som vill förstöra demokratin. USA, Panama och Peru har förklarat sig erkänna valet (tilägg: nu även Costa Rica och Colombia), och Japan har till och med donerat en avsevärd summa pengar för att finansiera valet. De viktigaste länderna för Honduras kommer att erkänna valet, och vad de övriga säger spelar faktiskt inte så stor roll. Demokratin kommer att segra, och terroristerna kommer att förlora, det spår jag.

Terrorister spränger bussbomb i Honduras

Zelayatrogna terrorister i Honduras har de senaste veckorna sprängt ett avsevärt antal bomber i landet, men fram tills idag har ingen människa skadats eller dödats av dem. Dagens bomb var placerad på en buss från ett bussbolag som ägs av interimspresidenten, Micheletti. Bussen hade kört från San Pedro Sula till La Ceiba, och då den var nästan framme exploderade den. Den utlöstes av en mobiltelefon. En brand utbröt som förstörde bussen. Ytterligare en bomb fanns i en resväska, men den exploderade inte.

En kvinna skadades då bussbomben exploderade. Hon fördes till sjukhus.

Syftet med bomberna är att stoppa det grundlagsenliga valet på söndag. Om valet inte blir av så får inget nytt val hållas på 2 år, enligt grundlagen. Terroristernas mål förefaller vara att permanenta den politiska krisen som började då fd president Manuel Zelaya öppet bröt mot grundlagen den 25 juni i år, vartefter han blev avsatt av kongressen efter att högsta domstolen utfärdat en arresteringsorder och militären (enligt egen utsago i en akt av myteri) sänt honom i landsflykt istället för att fängsla honom.

Chávez-försvarare på internet hävdar ofta att dessa bomber inte existerar i verkligheten, utan är påhittade av landets regering. För det första så vore det idiotiskt av dem om det hade varit sant, för det är ju verkligen inte i deras intresse att skrämma folk från att gå och rösta. Tvärtom, regeringen gör allt för att valet skall bli av och gå rätt till, medan det är Zelaya- och Chávez-anhängare som uppmanar till bojkott och hotar sabotera det med våld. Bortsett från att deras blabber är absurt så vet ju alla i de berörda städerna att bomberna exploderat. De två som small då jag var i Tegucigalpa hördes definitivt över en stor del av staden, även i det hus jag befann mig. Men någon effekt att få folk att vägra rösta kunde jag då rakt inte se; tvärtom, terroristaktionerna gjorde folk ännu mer beslutsamma att göra sin medborgerliga plikt, som de uppfattade det.

I andra nyheter idag lämnade högsta domstolen sitt utlåtande till kongressen. Innehållet är inte offentliggjort, men genom inofficiella uttalanden från medlemmar av domstolen har det sedan en tid stått klart att domstolen inte har ändrat uppfattning sedan den 26 juni då de utfärdade den första häktningsordern för Zelaya – vilken fortfarande är i kraft, för övrigt.

Media: La Prensa, SvD, DN, AB.

Bli virtuell valövervakare i Honduras!

Nå, detta ersätter förstås inte alla de valövervakare som finns på plats, men genom ett antal videokameror kan nu hela världen följa valet i Honduras på internet. Det är bara att gå till http://hondurasvota2009.com/. Den 28 november börjar kamerorna sända.

Brasiliens vänsterpresident Lula har föreslagit att valet i Honduras skulle uppskjutas tills dess Zelaya återinsätts. Vilken paragraf i Honduras grundlag Lula månde grunda sig på när han blandar sig i landets inre angelägenheter förtäljer dock inte historien. President Obama gav honom mycket förutsebart kalla handen, för USA har redan beslutat att erkänna valen. Det var av allt att döma ett löfte som landet gav då parterna i Guaymurasdialogen undertecknade Tegucigalpa/San José-överenskommelsen, vilken interimsregeringen fortfarande håller sig till.