I en artikel idag i Examiner kan man läsa att författaren anser Honduras interimspresidenten Roberto Micheletti vara värd Nobels fredspris. Han lyckades aldrig bli vald av folket till president, för han var inte tillräckligt populistisk; framtoningen var för kärv, för allvarlig. I juni blev han dock vald till interimspresident av landets folkvalda kongress, och idag anser en stor del av honduranerna, kanske till och med majoriteten, att han var rätt man på rätt plats vid rätt tid. Hans raka och kärva men ändå respektfulla ord när han vände sig till höga utländska besökare var just det som tarvades för att få honduranen att få en klump i halsen av stolthet.
De fattiga i Honduras är ganska säkert fattigare än i något annat Latinamerikanskt land, och landet var den arketypiska bananrepubliken, allmänt ringaktat både av invånare och utlänningar. Det senare återspeglas inte minst i kommentarer i utländsk media och bloggar av de som reflexmässigt och okritiskt kallar regimskiftet för militärkupp. För majoriteten i landet är dock den gamla schablonen nu för alltid förpassad till det förgångna. Landet har utvecklat en ryggrad, och kommer inte att böja sig mer – det är den tidsanda som nu råder. Utom bland “resistencian”, då. De ser ännu landet som en bananrepublik.
Hur kunde lilla fattiga och ringaktade Honduras stå emot Chávez försök att införa den bolivarianska revolutionen, då inte Venezuela, Ecuador eller Bolivia lyckades? Likt i en saga av H.C. Anderson kom hjältedådet från den som läsaren minst förväntade det av. Den fula ankungen växte plötsligt upp och blev en svan – fast Honduras är inte riktigt transformerat än. Och just som i en saga så gick det inte smärtfritt och utan svårigheter. Problemet för Honduras är att landets försvar av demokratin uppfattades – av hela världen! – som en militärkupp.
Att Honduras lyckades stoppa kuppen kan ha flera förklaringar. Det viktigaste var nog att kuppmönstret hade använts förr i andra länder. De kände igen mönstret från Venezuela, Ecuador och Bolivia, och de kunde förutse vad resultatet av passivitet skulle bli genom att titta på Venezuela. En annan faktor kan vara Honduras starka släktband med Palestina. Många i den ekonomiska eliten är födda i Palestina, eller har nära släktingar som är födda i eller ännu bor i Palestina, ofta i Betlehem. Palestinierna har sett med egna ögon att om man ger så mycket som ett lillfinger åt den som vill åt ens land, så tar de hela handen.
Beslutet att arrestera Zelaya förankrades naturligtvis både inom och utom landet, inklusive bland företagarorganisationer, i vilka palestinier är framträdande. Den kulturella erfarenhet av konflikten i Mellanöstern har ganska säkert påverkat den privata sektorns beslutsamhet att agera i förebyggande syfte, och beredskap att utstå hårda ekonomiska sanktioner hellre än att ge med sig.
Även USA konsulterades, men senator John Kerry sade nej till den ursprungliga planen att arrestera Zelaya på natten mellan den 25 och 26 juni. Det är inte svårt att förstå varför; det hade naturligtvis varit bättre att offentliggöra arresteringsordern först, för att ingen skulle få det felaktiga intrycket att det var en militärkupp. Om detta är alla jag talat med nu överens, även de som var med om att ge sitt godkännande till planen. Två nätter senare genomfördes planen utan USAs godkännande. När jag fick kännedom om planen var det redan ett fullbordat faktum, och min reaktion var att bli fly förbannad över dumheten i tilltaget att göra det i hemlighet.
Fast man måste ju också försöka förstå deras situation. Risken med ett offentliggörande var att det skulle bli väpnat uppror. Det är helt klart att tillvägagångssättet valdes för att orsaka ett minimum av blodsspillan och ekonomisk skada. Ingen kan veta hur det skulle gått om man agerat öppet enligt demokratiska spelregler. Man får inte glömma att Manuel Zelaya inte följde de demokratiska spelreglerna, och att han uppmanade sina anhängare att inte heller följa dem.
Otvivelaktigt måste man tillerkänna en demokrati en rätt att försvara sig själv, och att använda den grad av våld som nöden kräver. Det stod redan den 25 juni bortom allt tvivel att Zelaya var en demokratins fiende baserat på hans förakt för de övriga statsmakterna, ty det var den dag han utlyste en omröstning som högsta domstolen uttryckligen förbjudit. I Sverige skulle nog hans agerande utgjort högförräderi och straffats med livstids fängelse. Det går därför att försvara de övriga statsmakternas handlande. Om det håller är en annan sak, men det går att lägga upp ett seriöst försvar.
Hela händelseförloppet är som klippt ur en saga. I inget steg kunde huvudpersonerna välja en lätt väg; hela tiden var de tvungna att välja den svåraste vägen. Men liksom i en saga klarade de sig igenom varje prövning. Nu återstår bara valet på söndag, och så maktskiftet den 27 januari nästa år. I detta skedet av sagan kan man börja ana att hjältarna kommer att klara sig, men ännu har de en bra bit att gå genom en farofylld terräng. Jag kommer med spänning att fortsätta följa utvecklingen.
PS. Om Roberto Micheletti Bain förtjänar Nobels fredspris vill jag inte uttala mig om, men mitt lilla privata demokratipris förtjänar både han och de medhjälpare som jobbat många övertidstimmar utan extra ersättning för att rädda landet.