Honduras den fula ankungen

I en artikel idag i Examiner kan man läsa att författaren anser Honduras interimspresidenten Roberto Micheletti vara värd Nobels fredspris. Han lyckades aldrig bli vald av folket till president, för han var inte tillräckligt populistisk; framtoningen var för kärv, för allvarlig. I juni blev han dock vald till interimspresident av landets folkvalda kongress, och idag anser en stor del av honduranerna, kanske till och med majoriteten, att han var rätt man på rätt plats vid rätt tid. Hans raka och kärva men ändå respektfulla ord när han vände sig till höga utländska besökare var just det som tarvades för att få honduranen att få en klump i halsen av stolthet.

De fattiga i Honduras är ganska säkert fattigare än i något annat Latinamerikanskt land, och landet var den arketypiska bananrepubliken, allmänt ringaktat både av invånare och utlänningar. Det senare återspeglas inte minst i kommentarer i utländsk media och bloggar av de som reflexmässigt och okritiskt kallar regimskiftet för militärkupp. För majoriteten i landet är dock den gamla schablonen nu för alltid förpassad till det förgångna. Landet har utvecklat en ryggrad, och kommer inte att böja sig mer – det är den tidsanda som nu råder. Utom bland “resistencian”, då. De ser ännu landet som en bananrepublik.

Hur kunde lilla fattiga och ringaktade Honduras stå emot Chávez försök att införa den bolivarianska revolutionen, då inte Venezuela, Ecuador eller Bolivia lyckades? Likt i en saga av H.C. Anderson kom hjältedådet från den som läsaren minst förväntade det av. Den fula ankungen växte plötsligt upp och blev en svan – fast Honduras är inte riktigt transformerat än. Och just som i en saga så gick det inte smärtfritt och utan svårigheter. Problemet för Honduras är att landets försvar av demokratin uppfattades – av hela världen! – som en militärkupp.

Att Honduras lyckades stoppa kuppen kan ha flera förklaringar. Det viktigaste var nog att kuppmönstret hade använts förr i andra länder. De kände igen mönstret från Venezuela, Ecuador och Bolivia, och de kunde förutse vad resultatet av passivitet skulle bli genom att titta på Venezuela. En annan faktor kan vara Honduras starka släktband med Palestina. Många i den ekonomiska eliten är födda i Palestina, eller har nära släktingar som är födda i eller ännu bor i Palestina, ofta i Betlehem. Palestinierna har sett med egna ögon att om man ger så mycket som ett lillfinger åt den som vill åt ens land, så tar de hela handen.

Beslutet att arrestera Zelaya förankrades naturligtvis både inom och utom landet, inklusive bland företagarorganisationer, i vilka palestinier är framträdande. Den kulturella erfarenhet av konflikten i Mellanöstern har ganska säkert påverkat den privata sektorns beslutsamhet att agera i förebyggande syfte, och beredskap att utstå hårda ekonomiska sanktioner hellre än att ge med sig.

Även USA konsulterades, men senator John Kerry sade nej till den ursprungliga planen att arrestera Zelaya på natten mellan den 25 och 26 juni. Det är inte svårt att förstå varför; det hade naturligtvis varit bättre att offentliggöra arresteringsordern först, för att ingen skulle få det felaktiga intrycket att det var en militärkupp. Om detta är alla jag talat med nu överens, även de som var med om att ge sitt godkännande till planen. Två nätter senare genomfördes planen utan USAs godkännande. När jag fick kännedom om planen var det redan ett fullbordat faktum, och min reaktion var att bli fly förbannad över dumheten i tilltaget att göra det i hemlighet.

Fast man måste ju också försöka förstå deras situation. Risken med ett offentliggörande var att det skulle bli väpnat uppror. Det är helt klart att tillvägagångssättet valdes för att orsaka ett minimum av blodsspillan och ekonomisk skada. Ingen kan veta hur det skulle gått om man agerat öppet enligt demokratiska spelregler. Man får inte glömma att Manuel Zelaya inte följde de demokratiska spelreglerna, och att han uppmanade sina anhängare att inte heller följa dem.

Otvivelaktigt måste man tillerkänna en demokrati en rätt att försvara sig själv, och att använda den grad av våld som nöden kräver. Det stod redan den 25 juni bortom allt tvivel att Zelaya var en demokratins fiende baserat på hans förakt för de övriga statsmakterna, ty det var den dag han utlyste en omröstning som högsta domstolen uttryckligen förbjudit. I Sverige skulle nog hans agerande utgjort högförräderi och straffats med livstids fängelse. Det går därför att försvara de övriga statsmakternas handlande. Om det håller är en annan sak, men det går att lägga upp ett seriöst försvar.

Hela händelseförloppet är som klippt ur en saga. I inget steg kunde huvudpersonerna välja en lätt väg; hela tiden var de tvungna att välja den svåraste vägen. Men liksom i en saga klarade de sig igenom varje prövning. Nu återstår bara valet på söndag, och så maktskiftet den 27 januari nästa år. I detta skedet av sagan kan man börja ana att hjältarna kommer att klara sig, men ännu har de en bra bit att gå genom en farofylld terräng. Jag kommer med spänning att fortsätta följa utvecklingen.

PS. Om Roberto Micheletti Bain förtjänar Nobels fredspris vill jag inte uttala mig om, men mitt lilla privata demokratipris förtjänar både han och de medhjälpare som jobbat många övertidstimmar utan extra ersättning för att rädda landet.

Är Chávez Sydamerikas Stalin eller Hitler?

Även om han kallar sig socialist så betyder inte det att han automatiskt står närmre Stalin. Även Hitler kallade sig ju socialist, nationalsocialist närmare bestämt. Det Chávez förespråkar är vad han kallar “demokratisk socialism”, men han har inte gett ut något manifest eller Mein Kampf som förklarar vad han menar. Därför kan man bara gå på vad han gör.

I DN häromdagen skrev Kajsa Ekis Ekman att svenska media missar allt som händer i Venezuela. Ack hur jag håller med henne. Där vi skiljer oss är emellertid synen på om det är bra eller dåligt det som sker.

I oktober länkade jag i Diktaturens Kreatur till en video som visar hur Chávez rödskjortor konfiskerar privat egendom till synes helt utan någon rättssäkerhet för den enskilde. Exemplen är legio. Många historier har jag hört de senaste åren. Så många venezolaner har flytt landet att det markant har drivit upp fastighetsvärdena både i Costa Rica och Miami, påstår mäklare. En vän från Honduras som bott i Venezuela och idkat företagande där har för flera år sedan funnit för gott lämna landet, och flyttat till Peru. Förutsättningar för privat företagande finns inte längre.

Vad är då “demokratisk socialism”, mera känt som “chavism”, men också som den “bolivarianska revolutionen”?

Om vi utgår från Sverige så har vi en liberal, konstitutionell demokrati; dvs all makt utgår från folket och utövas i allmänna och fria val, mänskliga rättigheter och privat ägande är skyddat, riksdag och fullmäktige är folkets representanter, statliga och kommunala myndigheter och organ (den “institutionella demokratin”) får sina befogenheter i grunden från folket genom valen, och slutligen, det finns ett system för kontroll och ansvar med maktdelning mellan lagstiftning, verkställande, och dömande organ.

I chavismen däremot har president Hugo Chávez kontroll över samtliga grenar av staten. Myndigheter och andra organ i den institutionella demokratin har mycket mindre makt och inflytande. Istället flyttas makt till lokala kommittéer. Detta kallas direktdemokrati, och det verkar Ekman gilla. Problemet är emellertid att i direktdemokratin, åtminstone i chavizmens modell, verkar inte makten utgå från folket i allmänna och fria val med lika rösträtt. Med andra ord, olika personer verkar kunna ha olika grad av inflytande. Detta påminner lite om kommunistiska och nationalsocialistiska system där partimedlemmar och liknande “betrodda” personer har monopol på inflytande.

Samtidigt orsakar överflyttandet av funktioner från myndigheter till kvarterskommittéer till en försämring av organisation och koordinering. Det faktum att kvarterskommittéerna också klagar på bristande budget (och deta är klagomål från Chávez hårda kärna av anhängare) antyder att “demokratisk socialism” bara är en eufemism för anarki. All verklig makt vilar hos Chávez, vilken alltså är en diktator.

Vad chavismen handlar om verkar helt enkelt vara att presidenten gör sig till diktator genom att slå sönder den institutionella demokratin genom att lura i vanligt enkelt folk att de skall få makt, medan i verkligheten de inte får någon makt eftersom de inte får några pengar. Dessa stackare som låter sig luras, kan luras därför att de inte förstått att “makt” är tom och innehållslös om den inte kommer med en budget. Nu när de börjar förstå det så är det för sent. Diktaturen har redan cementerats på plats. (Vart pengarna tatt vägen? De har Chávez använt som mutor för att köpa andra länder, genom att muta korrupta politiker. Fyra hundra miljoner dollar gick bara till Zelaya i Honduras, som ett exempel.)

Vad gäller rubrikens fråga så anser många analytiker i Latinamerika att likheten med Hitler är slående. Jag håller med. Läget påminner om det i Tyskland omkring 1935 till 1937, även om det naturligtvis finns stora skillnader också: Hitler lånade pengar, Chávez lånar ut; Hitland byggde upp Tyskland, Chávez förstör Venezuela; Hitler privatiserade (den första privatiseringsvågen faktiskt, trots att det partiprogram han själv utformade sa att man skulle socialisera – analytiker menar att Hitler behövde pengarna och stödet och därför bröt mot sina egna principer), men Chávez följer sin ideologi och socialiserar (han menar sig säkert ha större behov för stöd av pöbeln än av finansvalparna); Hitler byggde upp en funktionell militär, Chávez strör pengar omkring sig och köper militärmateriel som till synes är meningslös, oanvändbar, som de inte kan använda, och som inte verkar tjäna något strategiskt syfte. Som exempel, ryska stridsvagnar som saknar luftkonditionering, ryska toppmoderna stridsflygplan som de saknar möjlighet att flyga.

En likhet är dock att de bägge är/var intresserade av långdistansrobotar och kärnvapen, och att bägge har en dedicerad fiende i propagandan. Hitlers fiende var Sovjetunionen, Chávez fiende är USA. Deras skrikande och krigshetsande sätt att tala tjänar också samma syfte, nämligen att jaga upp människorna och hindra dem från att tänka klart och kyligt. Hela strategin för en tyrann måste vara, detta är känt sedan antiken, att ständigt hålla människorna känslomässigt uppjagade. Det finns inte, kan inte finnas, något mål för revolutionen. Revolutionen är målet. Det kommer alltid att vara så här, tills Chávez och den bolivarianska revolutionen förpassas till historiens sophög där de hör hemma. Först då kan det bli normala förhållanden i Venezuela och de andra ALBA-länderna igen.

Detta är orsaken till varför så många är så tacksamma för att Honduras stoppade denna rörelse. Landet må vara bland de fattigaste i Latinamerika, men nu har åtminstone en milsten passerats för att höja levnadsstandarden i landet, och förhindra en socialistisk regression till kaos.