Svenska terroristkramare skriver i Sydsvenskan

Ett gäng av svenska terroristkramare på vänsterkanten har skrivit en debattartikel i morgondagens Sydsvenskan om valet i Honduras. Deras okunnighet i sakfrågan kan få en att må illa.

Den politik som de förordar leder till diktatur, demokratins sönderfall, samt att de fattigaste människorna i Latinamerika får det ännu fattigare. Deras politik är lika genomtänkt som då Stalin lät tio miljoner människor svälta ihjäl i Ukraina av rent ideologiska skäl. Det är precis det det handlar om här: Ren och skär ideologi som är totalt bortkopplad från den verklighet som Honduras befolkning lever i. Fy för den lede säger jag bara.

Om vanliga människor skall lyckas få det bättre i sin vardag så måste personer av den där ideologiska sorten hållas på armslängds avstånd från allt vad makt och inflytande heter. Skulle deras politik gälla, vilket knappast något demokratiskt land förespråkar, så skulle inget val kunna hållas i Honduras på två år. Eftersom Zelaya inte kan återinsättas så innebure det att Micheletti, eller om han avgår högsta domstolens ordförande, finge förbli president i två år till. Med tanke på att det herrarna och damerna vill är att Micheletti INTE skall vara president, så är deras föreslagna politik totalt kontraproduktiv för det de säger sig vilja uppnå. Maken till idioti får man leta efter.

Här i Miami pratar alla om valet nu, och honduraner frågar varandra var man skall gå för att rösta. Aldrig tidigare har exilhonduranerna här brytt sig om att rösta, men nu är det på allas läppar. Eftersom konsulatet är (genom USAs försorg) Zelayatroget så sker ingen röstning där. Istället är det en ideell organisations lokal som används.

Stämningen närmar sig extatisk, som om det gällde en ödesfråga – och det gör det ju. Det gäller inte vem man röstar på, det gäller bara att rösta. Det handlar bara om att gå till vallokalen och svärta sitt finger, för att därmed visa världen att man inte vill ha Zelaya tillbaka, att man inte vill att andra länder skall blanda sig i Honduras inre angelägenheter. Det handlar om att visa världen att Honduras är Fritt, Suveränt, och Oberoende, som landets motto lyder.

Kan terroristsympatisörer på vänsterkanten förstå att honduranerna vill vara självständiga trots att de är utfattiga? Att frihet är det största ting som sökas kan all världen kring? Kan de förstå att honduranerna vill ha demokrati lika väl som vi i Sverige har det? Kan de?

Om Zelaya och Honduras

Tesen att Zelaya avsattes därför att den politiska oppositionen ogillade hans politik härrör från Zelaya själv, och har tutats ut av Hugo Chavez i Venezuela. Denna diskurs har okritiskt svalts av nästan alla internationella media, och i mer än en månad utan att över huvud taget fråga vad andra sidan hade att säga. Så länge dröjde det innan media på allvar började efterfråga intervjuer med interimspresidenten, Micheletti.

Med tanke på att nästan alla i kongressen röstade för att avsätta Zelaya så måste man ju för det första säga att det i så fall vore en av de mest eniga oppositioner i demokratins historia (över 95%), men lite mera allvarligt så är det skrämmande att världspressen inte ens ifrågasatte den version de matades med. Speciellt som vi vet att politiker, inte minst i Sverige, i princip får sin världsbild från media och inte själva gör några oberoende analyser. Bland annat läser de SvD, vilka ännu idag fortsätter att sprida mediemyten att Zelaya blev utkastad i pyjamas.

Brasiliens ambassad ligger uppefter sidogatan bakom avspärrningen. Där har Zelaya suttit sedan den 21 september.
Brasiliens ambassad ligger uppefter sidogatan bakom avspärrningen. Där har Zelaya suttit sedan den 21 september.

Sant är däremot att Zelaya inte gick till val på att skriva om grundlagen. Vid mitt besök nyligen i Honduras talade jag med  en som jobbade i presidentpalatset för Manuel Zelaya, på en högt uppsatt post. Jag frågade henne om hon hade märkt någon förändring hos Zelaya sedan han blev president. Ja, sa hon, ett och ett halvt år in i mandatperioden började han och hans familj plötsligt spendera mycket mer pengar. De reste till Europa, köpte dyra saker, osv. Något annat du märkte?, frågade jag. Jo, att han började göra sig av med medarbetare, även mycket kompetenta medarbetare, och ersatte dem med ja-sägare med mycket mindre erfarenhet. Även hon hade fått sparken, och satts vid ett skrivbord på ett departement att göra struntuppgifter. Några kollegor hade sagt upp sig och gått under jorden.

Det finns ett rykte att Zelaya hade en pistolman, en förman från gården i Olancho, en cowboy helt enkelt, som inofficiell chef över alla administratörerna i presidentpalatset. Ligger det något i det ryktet?, frågade jag. Javisst, svarade hon, och beskrev honom, med två pistoler, en vid var sida, gömda under en eller två jackor. Hon gav mig namnet och vissa personer i Honduras känner till det, men det blir ingen träff på Google. Han lär ha varit skogshuggarbas under Zelaya Rosales far, också han med namnet Manuel “Mel” Zelaya. Denne dog efter att ha dömts för tortyr och mord på ett dussintal personer som var på väg till en hungermarch i Tegucigalpa. Bland de mördade fanns både katolska präster och en nunna (även från Colombia och USA). Händelsen är känd som Los Horcones, och det finns fortfarande personer i trakten som minns hur de hörde de torterades skrik, men nu driver jag från ämnet.

Som vi fortsatte att småprata om tiden under Zelaya tog hon spontant upp en observation som hon och hennes kollegor i departementen hade gjort. Då mandatperioden för presidenten närmar sig sitt slut så är det normalt att de politiskt tillsatta (vilket är många, många fler än i Sverige) börjar se sig om efter nya jobb, och tar kontakter med de som kan tänkas vinna nästa val. Detta gjorde också de som jobbade på departementen, men det var iögonfallande för dem att ingen som jobbade i själva presidentpalatset verkade bekymra sig om tiden efter valet. Det var, sa hon, som om de visste att de inte skulle förlora jobbet.

Som tidigare rapporterats här skrev aldrig Zelaya någon budget för sitt sista år vid makten, vilket bland annat betyder att inte ett rött öre anslogs till att utse hans efterträdare, samtidigt som han olagligen använde kanske hundratals miljoner kronor till att försöka pressa fram en olaglig konstituerande grundlagsförsamling. Många personer i olika ställning har berättat för mig olika observationer som tillsammans antyder att Zelaya hade för avsikt att göra sig till diktator redan dagen efter om den planerade men olagligförklarade omröstningen den 28 juni.

Zelaya var givetvis angelägen att få dit observatörer från utlandet, för att legitimera valresultatet. Min sagesman fick syn på listan över observatörer, och hon slogs av att samtliga var från kommunistiska eller starkt vänsterlutande länder; ingen enda från ett land som skulle kunna ge resultatet verklig legitimitet. Hon sa att hon hade övervägt att kontakta kongressens dåvarande talman, Roberto Micheletti, om detta, men hon gjorde det aldrig. Det har misstänkts att denna närvaro inte så mycket var för att observera omröstningen, som för att ge legitimitet till Zelayas av allt att döma planerade statskupp natten mellan den 28 och 29 juni.

Naturligtvis frågade jag henne vad hon hade vetat, och när, om Zelayas arrestering och avsättande. Hon hade inte vetat mer än vanligt folk, visade det sig. Det var först flera dagar senare som hon hade fått se juridiska dokument som visade att det inte var en kupp. Faktum är att jag hade kontaktat henne då hon ännu var anställd av Zelaya, och bett henne om vissa juridiska dokument. Hon såg dokumenten i samband med att hon sände dem till mig, så vi hade fått reda på händelseförloppet samtidigt.

Honduras har en stark men föga stolt tradition av hemlighetsmakeri i staten. Saker hålls hemliga av födsel och ohejdad vana, utan att någon ifrågasätter det ändamålsenliga i det. Förrän nu. Sommarens händelser (eller vinterns, för i Centralamerika har man vänt upp-och-ner på sommar och vinter) fick maktens korridorer i Honduras att inse att hemlighetsmakeri kan vara farligt. Till exempel, om bara häktningsordern varit offentlig så hade ingen kunnat påstå att det var en militärkupp. Nu var det bara vissa grupper som kände till den, och de anklagas följaktligen för att vara kuppmakare, för att neutralisera dem.

Eftersom det var så svårt att få ut informationen dagarna efter maktskiftet, hann de flesta media skriva sig fast i en position innan dokumenten kommit fram i ljuset. När sanningen stod klar var det inte längre en nyhet, och ingen brydde sig längre om sanningen. Tyvärr fungerar media så, och Honduras var inte berett att hantera världsmedia. Det tog till exempel den nya presidenten en månad att tillsätta en internationell presskontaktperson. Som alla vet som sysslat med presidentkampanjer i USA så handlar nyhetscykeln nu om timmar, så efter 12 timmar var loppet redan kört. En månad!

Samtidigt ville min kontakt poängtera att Zelaya gjorde en del bra saker de första två åren. Men efter att ha sagt det så måste jag också påminna om att även Adolf Hitler gjorde en del bra saker för Tyskland de första åren. Det brukar dock inte vara så populärt att påpeka det, men om man inte ser hela bilden så kan man inte förstå skeendet. Det gäller även för Zelaya, och min sagesman har helt rätt i att påpeka den sidan av hans presidentskap. Någonstans gick det väldigt fel, och frågan är varför. De framkastade teorierna inkluderar dåligt inflytande av hans utrikesminster Patricia Rodas*, en riktig vänsterextremist som satte honom i kontakt med Chavez och Castro; korruption, att han hade tagit så mycket kampanjbidrag från Chavez och eller FARC att han var tvungen att lyda deras order; kokainmissbruk kanske också har påverkat hans omdöme och fått honom att bli fullständigt oresonlig även när han inte har haft någonting på fötterna. Lägg till det ett ohejdat stöd från Chavez och Insulza, ordföranden för OAS (organisationen för amerikanska stater). OAS har nyligen kritiserats av Human RIghts Watch i en utförlig rapport om Honduras. Anklagelsen är att OAS har underminerat demokratin i Honduras istället för att försöka hjälpa den.

Nu är det val imorgon, och Costa Ricas president Oscar Arias har öppet deklarerat att alla världens länder bör erkänna resultatet, förutsatt att det förlöper som förväntat. De länder, bland dem majoriteten i OAS, som inte tänker erkänna valet framstår alltmer som demokratins fiender. Den rätta färgen på den bolivarianska revolutionen visar sig. Det handlar inte alls om någon direktdemokrati, utan om fascism i ny tappning. OAS har inte längre något existensberättigande, efter att de ställt sig på diktatorernas sida trots att organisationens själva syfte är att kämpa för demokrati i Latinamerika.

Honduranerna kan känna sig stolta. Mot alla odds, mot en korrupt regional organisation som underminerade deras demokrati, mot FNs samstämmiga fördömande, höll den honduranska institutionella demokratin stången, och grundlagen överlevde.

Honduras har passerat ett elddop, och om det blir ett stort valdeltagande imorgon så är det säkert början på en helt ny era för den före detta bananrepubliken. Då har man verkligen levt upp till Honduras motto: “Fritt, Suveränt, Oberoende”.

*Fotnot: Enligt La Gringa’s Blogecito skall Zelaya häromdagen ha sagt om Patricia Rodas, “Por culpa de esa pendeja de Patty no quede bien ni con mi mama”. Fritt översatt, ‘På grund av där skitstöveln Patty har jag förlorat stödet till och med från min egen mamma’.

Terroristcell sprängd i Honduras dagen före valet

Uppdatering 15:11 ET: En terroristcell har idag stoppats av Honduras myndigheter. Säkerhetstjänsten hade i fredags kväll skuggat personer som kastade en bomb på Radio America. Det ledde dem till en plats i huvudstaden där det fanns material för bombtillverkning, skriver El Heraldo.

Artefakter för bombtillverkning påträffades. Flaggan är Venezuelas.
Artefakter för bombtillverkning påträffades. Flaggan är Venezuelas.

Ursprunglig text 14:19 ET: I förrgår exploderade en buss i La Ceiba och en kvinna skadades. Igår exploderade en buss i Santa Barbara, berättade en god vän från Honduras via Skype. Åtminstone ett dussintal bomber har tidigare exploderat utan att skada någon. Syftet med dessa aktioner är att skrämma folk så att de inte vågar gå till valurnorna imorgon. Det handlar alltså om klassisk terrorism. Utförd av den sida i konflikten som en stor del av världen stödjer. Se t ex Svd igår, som kallar Micheletti för “Zelayas dödsfiende”. I verkligheten är de vänner sedan decennier, och Micheletti arbetade hårt för att få Zelaya vald till president. Konflikten dem emellan är bara månader gammal, och handlar helt om att Micheletti inte kan acceptera Zelayas brott mot grundlagen – en grundlag som för övrigt Micheletti var med om att skriva. På tal om vinklad rapportering måste också DN igår nämnas, där den gamla propagandalögnen att Zelaya kastades ut i pyjamas åter upprepas. I verkligheten gavs han tid att klä på sig och packa en resväska. Det faktum att han spenderade nästan 100 tusen dollar inom en vecka med statens kreditkort visar ju klart att han hade mer än pyjamas med sig – såvida han nu inte hade en ficka på pyjamasen i vilken han förvarade kreditkortet då han sov. Är det det DN hävdar?

Bortsett från dessa detaljer så är i vart fall tidningarna ärliga nog att rapportera att landets högsta domstol inte kan rekommendera att Zelaya återinsätts som president så länge han står under åtal. Det gäller bland annat högförräderi, men det glömde de visst nämna. Zelaya konspirerade nämligen med utländsk makt (Hugo Chávez Venezuela) för att kullkasta statsskicket i Honduras. En liten detalj som brukar “glömmas bort” i rapporteringen utomlands (alltså utom Honduras).

Att kalla det för en statskupp då högsta rättsvårdande instans beordrar presidentens arrestering därför att det finns prima facie bevis för att han begått högförräderi i syfte att kullkasta statsskicket är, ja, det finns inte ord för hur oärlig sådan rapportering är. Det faktum att militären bröt mot grundlagen då de exekverade arresteringsordern sopar ju inte bort Zelayas brott. Att kräva Zelayas återinsättning är fullständigt odemokratiskt, i ljuset av vad som verkligen skedde. Detta är en juridisk och inte en politisk fråga. Att behandla det som om det vore politik och en militärkupp är oärligt, om man inte först redovisar fakta och sedan argumenterar för varför dessa fakta inte bör tas i beaktande.

I verkligheten är, vilket jag redan skrivit om, skillnaden i åsikt inte stor mellan majoriteten i Honduras som anser att det var en grundlagsenlig avsättning, och majoriteten av minoriteten, som anser att det var en statskupp. Bägge grupperna anser att Zelayas handlande var helt oacceptabelt, och att militärens sätt att hantera honom var grundlagsvidrigt. Bägge grupperna vill ha fred, demokrati, och att grundlagen följs; de är bara oense om hur grundlagen skall tillämpas i detta fallet. Det är alltså en juridisk, inte politisk, oenighet. En avgörande skillnad återfinns i synen på arresteringsordern; den förra gruppen accepterar den som riktig (bekräftat till mig av en som kände till den redan den 25:e), medan den senare gruppen oftast tror på “resistencians” version att arresteringsordern skrevs i efterhand.

När omvärldens nyhetsbyråer och media skriver att det handlar om en politisk konflikt så missar de målet. För majoriteten handlar det om en juridisk konflikt. I en rättsstat skall juridiska konflikter avgöras i domstol. Den högsta juridiska instansen i Honduras liksom i Sverige är landets högsta domstol. Enligt den är Zelaya på goda grunder – faktiskt prima facie bevis – anklagad för så allvarliga brott att han inte kan kvarstå som president, och domstolen själv påstår sig stå bakom hans avsättande. Att under de omständigheterna kalla det för en statskupp är fullständigt absurt. De inom landet som anser att det var en statskupp måste kringgå detta problem med en rationalisering, nämligen att högsta domstolen är så korrupt att man inte kan ta hänsyn till den. Samma rationalisering används för att komma runt det faktum att den folkvalda kongressen avsatte Zelaya. Och den oberoende valtribunalen, en fjärde statsmakt i Honduras.

Detta betyder att de som anser att det var en statskupp måste bryta med samtliga landets statsmakter, utom just presidenten. Tre statsmakter och väl över 100 personer säger en sak, medan en statsmakt bestående av en person säger en annan – och hans version stöds inte ens av hans egen vicepresident! Denna absurditet skulle för länge sedan ha tappat all trovärdighet om fakta hade redovisats i media, men alltför många utländska (i förhållande till Honduras) media har kört med en grovt vinklad rapportering. Värst av alla har kanske Reuters varit. Denna nyhetsbyrå, som berömmer sig själv över ojävighet till exempel i Mellanöstern, har fullständigt svalt den ena sidans argument i denna konflikt, så till den grad att hela deras vokabulär har 90° slagsida.

De verkliga problemmakarna i Honduras är en liten klick av extremister. De deklarerar öppet att de vill kullkasta grundlagen, och de har inga betänkligheter att ta till våld och terrorism för att nå sitt mål: Revolution. Det är denna grupp av terrorister som svenska och andra utländska media, likaväl som ett antal utländska stater, stödjer. Att Chávez stödjer dem är helt klart, han står ju bakom, om det kan det knappast råda tvivel. Men även flera demokratiska länder, som Spanien och Brasilien, hjälper dessa terrorister indirekt genom sin politik.

Fred och välstånd i Honduras är inte alls långt borta, men det krävs att den juridiska frågan kan läggas till ro på ett sätt som en stor majoritet kan acceptera, samt att demokratiska länder i omvärlden upphör att uppmuntra terroristerna.

Omvärldens agerande har varit mycket skadligt för Honduras folk. Arbetare och fackföreningar hade en strålande möjlighet att få till stånd reella förändringar under juli, augusti, och in i september. Politiker och industriledare var beredda att lyssna, att förhandla, att genomföra dramatiska systemförändringar för att få till stånd en ny social pakt, som skulle leda till att en mycket större del av befolkningen kände sig delaktiga i landets ekonomi. Men istället för att acceptera inbjudningarna till dialog så valde ledarna för dessa grupper konflikt. En av dem som gav dem vansinniga och idiotiska råd var svensken Dick Emanuelsson, bosatt i Tegucigalpa, skribent för Flamman (mera känd undet sitt gamla kommunistiska namn Norrskensflamman).

Konflikt, demonstration, strejk… det är vapen som används för att få uppmärksamhet av motparten. Här hade de redan all uppmärksamhet, faktiskt hela världens uppmärksamhet. De hade mycket starka kort för att gå in och förhandla. Men istället valde de att demonstrera, strejka, och nu på slutet till och med ägna sig åt terrorattacker. Som ordspråket säger, den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Efter valet imorgon kommer de troligen att vara tillbaka på ruta ett.

Detta är tråkigt, för Honduras behöver verkligen en ny social pakt. Det behövs demokratiska och ansvarsfulla organisationer på vänsterkanten som kan agera motparter till industriorganisationer, och visa upp en front mot politiker så att de blir lyssnade på. Det skall observeras att inte alla fackföreningar är för Zelaya; det finns också åtminstone en som är helt för hans avsättande.

Det är svårt att sia om framtiden, men det är lättare att önska sig. Vad jag önskar mig är att de juridiska turerna avgörs, till exempel i den sanningskommission som man kom överens om i den undertecknade överenskommelsen (för övrigt föreslog jag en sanningskommission på denna blogg tidigt efter maktskiftet). Jag hoppas och tror att det kommer att leda till en försoning mellan det övervägande flertalet av honduraner. Jag har också ivrigt argumenterat för att militärerna ställs inför rätta, och inte bara Zelaya, så att alla kan få en chans att rentvå sig, eller dömas, beroende på vilken skuld de verkligen har.

De som har tagit till terroristmetoder måste fängslas. Grupper som inte håller rent mot sådana aktiviteter måste förbjudas, även om det är en fackförening. Våld kan aldrig tolereras som politisk metod.

Nu återstår mindre än 24 timmar till valet. Jag förväntar mig fler terrorattacker, men jag skulle inte bli förvånad om valdeltagandet ändå blir högt, i rent trots mot de som vill förstöra demokratin. USA, Panama och Peru har förklarat sig erkänna valet (tilägg: nu även Costa Rica och Colombia), och Japan har till och med donerat en avsevärd summa pengar för att finansiera valet. De viktigaste länderna för Honduras kommer att erkänna valet, och vad de övriga säger spelar faktiskt inte så stor roll. Demokratin kommer att segra, och terroristerna kommer att förlora, det spår jag.