På julafton landade ett charterplan från Canada i Honduras med 190 turister på flykt undan kylan. De kommer för att se mayaruinerna i Copán, för forsränning vid La Ceiba, och för att se den tropiska regnskogen. En större turistattraktion är korallreven på öarna i Hondurasbukten, men kryssningsfartygen slutade aldrig att angöra dem trots den politiska krisen tidigare i år.
Den nye presidenten, Porfirio Lobo Sosa, som tillträder den 27 januari, kommer redan i början av månaden att presentera en ambitiös långtidsplan för landet. Planen, som sträcker sig över 28 år och 7 valperioder, syftar till att skapa stabilitet genom att förmå alla icke-extrema politiska grupper att samlas kring vissa grundläggande mål.
Samtliga honduraner och politiska grupper är inbjudna att delta i processen, men vissa grupper, den så kallade “resistencian”, vilka har stött den avsatte presidenten Zelaya, anser att det inte är möjligt att förändra landet på laglig väg inom ramen för demokratin och rättsstaten. De arbetar istället för att omstörta statsskicket medelst revolution. Därför har de, liksom den avsatte presidenten, själva valt att ställa sig utanför detta demokratiska projekt. Sveriges Radio har genom Palmgren felaktigt rapporterat att de inte var inbjudna, men det är alltså precis tvärtom.
Lobo valdes den 29 november, men först till jul blev valresultatet officiellt. Då kom också den slutliga siffran för valdeltagandet, knappt 50%. Det är lägre än preliminära siffror, men det stämmer väl med den långsiktiga trenden för valdeltagande i Honduras. Med tanke på att väldigt många honduraner befinner sig här i USA, att en stor andel av dem önskade rösta, men att det var hart när omöjligt för dem att göra det eftersom ambassader och konsulat vägrade hjälpa till, så betyder siffran att det i verkligheten var betydligt fler än 50% som skulle ha röstat om de hade kunnat.
Sedan valet har det rapporterats om ett ökat antal mord, både på självdeklarerade revolutionärer som stödjer “resistencian”, och av militära officerare. I ett land som har världens kanske högsta mordfrekvens redan kan man inte utan vidare dra slutsatsen att dessa är politiska mord, speciellt inte som ingendera av sidorna – den demokratiska staten eller revolutionärerna – har något direkt att vinna på det. De som däremot har mycket att vinna på det är narkotikakartellerna, knarkmaffian, kokainsmugglarna.
Det brukar heta “följ pengarna” när man söker motiv. De största pengar som finns att tjäna i Honduras är på kokainsmuggling. Tentaklerna går säkert till alla delar av samhället, inklusive polisen. Smugglarna har det lättast om polis och rättsväsende inte fungerar som de skall. Bland de metoder som finns för att få rättsväsendet ur funktion märks att överbelasta det med brott, och att få vanligt folk att tappa förtroendet för det så att de inte samarbetar vid utredningar. Ett sätt att undergräva förtroendet kan vara att låta mörda personer som polisanmäler brott. Speciellt lyckat för kartellen blir det om de inte misstänks, utan misstanken faller på staten själv.
Baserat på vad jag fått reda på är min hypotes den, att knarkkartellerna står bakom mord på folk från båda politiska lägren. De som stödjer “resistencian” och polisanmäler övergrepp är utmärkta mordoffer ur deras synpunkt, eftersom det dels kommer att framstå som om till staten kopplade paramilitära grupper utfört morden, och dels bidrar det till att söndra landet än mer. Förtroendet för polisen kommer att köras ännu mer i botten, tillbaka där det var undeer militärjuntans tid på 70-talet. Samtidigt mördas militära officerare, kanske för att utså hat och söndring bland kollegorna. Men ett mord speciellt verkar avslöja vad som verkligen ligger bakom: Mordet på den general som var ansvarig för att bekämpa knarkkartellernas verksamhet.
Efter att Micheletti tog över som president började nämligen militären plötsligt bli effektiv i sitt arbete att bekämpa den omfattande knarksmugglingen från Venezuela. Rutten är att flyga från Hugo Chávez neo-kommunistiska land till Honduras, där man lastar om till landtransport. Hur det fortsätter till USA är mig inte bekant, men det kan vara landvägen genom Mexiko eller sjövägen via korallöarna utanför Belize och Yucatán (med hjälp av havsgående utombordsbåtar som gör uppåt 70 knop). Men det är en annan femma. Det väsentliga är att militären i höstas plötsligt började arbeta metodiskt med att identifiera och neutralisera hemliga landningsbanor. De hittade massor av skrotade (stulna) flygplan vid vissa av dem. Då Zelaya var president landade det minst ett knarkplan i veckan utan att myndigheterna gjorde några ambitiösa försök att stoppa trafiken.
Den verkliga kampen i Honduras är inte mellan en “folkvald president” och “militära kuppmakare”, som vissa utländska media älskar att beskriva det. Den verkliga kampen är mellan det fredliga, demokratiska folket, och en knarkmaffia som redan har tagit kontrollen över ett antal Sydamerikanska länder, och som försökte ta över även Honduras genom att deras lakej Manuel Zelaya skulle göra statskupp, och sig själv till envåldshärskare, den 28 juni i år. Det var nämligen så att Zelaya hade satt sig över de övriga statsmakterna. Han trotsade öppet en direkt order från högsta domstolen, som förbjöd honom att på villkors vis genomföra en omröstning som ytterst handlade om att omstörta statsskicket (vilket bland annat skulle innebära att en oomkullrunkelig paragraf om presidentens oomväljbarhet skulle försvinna). Om domstolen inte hade utfärdat en arresteringsorder för honom så hade de i praktiken accepterat Zelaya som diktator från den 28 juni. En diktator i knarksmugglarnas sold, likt tidigare general Manuel Noriega i Panama (som f.n. sitter i fängelse i USA).
Eftersom Zelaya inte bara arresterades, utan även sattes på ett plan till Costa Rica (tyvärr i besittning av ett staten tillhörigt kreditkort, vilket han snabbt utnyttjade), och eftersom arresteringsordern gick till militären och inte polisen, så har hans avlägsnande från makten den 28 juni i år misstagits för en militärkupp. Det är emellertid inte alltid man kan tro sina ögon, och detta är ett sådant fall. Den verklige kuppmakaren var den avsatte presidenten, inte den som tillträdde efter honom, Micheletti.
Det är dock allmänt erkänt att det var olagligt och olyckligt att han utvisades, eftersom grundlagen säger att ingen medborgare får utvisas. Även jag har bloggat om det. Men igår råkade jag läsa paragraf 42 i Honduras grundlag. Där står bland annat att den medborgare som försöker ändra på ovannämnda oomkullrunkeliga paragraf förlorar sin ställning som medborgare! Om detta är förenligt med folkrätten kan jag inte uttala mig om, men det verkar ju faktiskt som om det skulle kunna argumenteras, utifrån grundlagen, att Zelaya skulle kunna fråntas inte bara sitt presidentskap utan även sitt medborgarskap för det han gjorde. Om det är så, ja då är det hårda bandage.
Det behövs en rättslig prövning av det som skett. Militärernas agerande bör snarast prövas i domstol. I den överenskommelse som Zelaya och Micheletti undertecknade (enligt vilken Zelaya nu inte längre kan kräva återinsättning eftersom han lagt beslutet i kongressens hand och de har avslagit det), ingår att bilda en sanningskommission efter att den nye presidenten tillträtt den 27 januari. Om inte åklagaren får ändan ur vagnen och åtalar militärerna – vilket det inte verkar som om han tänker göra – så återstår nästan bara sanningekommissionen som den instans som kan pröva de rättsliga aspekterna. Den, och så diverse domstolar utanför Honduras.
Det finns nämligen ett antal ärenden som har dragits till domstol utanför landet. Dels några fall som staten Honduras har tagit upp, och där frågans avgörande beror på om det var en statskupp eller inte i landet. Om något av de fallen tas upp så måste en domstol pröva om det var en statskupp eller ej. Det är ju tillåtet att vägra lyda en illegitim regim, men det är inte tillåtet att bryta mot lagen i en rättsstat. Andra fall som dragits inför domstol handlar om anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, alltså övergrepp mot civilpersoner som statens representanter anklagats för. Även i de fallen handlar det ytterst om frågan huruvuda det var en statskupp eller ej, eftersom den enskildes rättigheter och skyldigheter, liksom statens, beror på regimens laglighet.
Republiken Honduras har hela tiden hävdat att detta är en juridisk fråga, varför de inte räds en rättslig prövning. Det är Zelaya, Chávez, Obama med flera som hävdat att det är en politisk och inte juridisk fråga. Men, det kommer till slut att handla om juridik, tack och lov. Om bara knarkkartellerna kan hållas stången, vill säga, så att de inte gör om landet till ett slagfält först.