Lögnare, förbannad lögnare, och Dick Emanuelsson

Dick Emanuelsson skrev i Proletären nedanstående saga, i vilket det är svårt att hitta ett sant ord. Han måste ha varit bakfull och vaknat först vid 10-tiden, då den största ansamlingen av röstande redan hade gått hem. Och sedan har han väl gått vilse nånstans innan eftermiddagsköret kom. Det är ju för böveln bara att titta på bilder från vallokaler med hundratals människor i kö i gryningen för att se att han ljuger som en häst travar. Och sen påstår han att militären hämtade folk. Det finns ca 15 tusen vallokaler, och då alla poliser, militärer och reserver är inkallade blir det i runda tal 30 tusen pers. Ta nu fram räknaren och dela 30 med 15. För svårt? OK, svaret är 2. Två uniformerade per vallokal – i runda tal. En stadsbild dominerad av militär? Jo jag tackar. Den där Dick verkar inte ha mycket respekt för sina landsmän när han kan ljuga dem så rätt upp i ansiktet.

Här är Dickens saga om Honduras.

Det officiella valdeltagandet är inte färdigräknat, men det senaste jag hörde, från landets folkvalda kongress igår, var 63%.

Det bästa beviset för att Dick Emanuelsson har fel om att Honduras är en diktatur är det faktum att han själv kunde skriva som han gjorde i Proletären. Hade detta varit på diktaturens tid så hade han för länge sedan varit korpföda, men en demokrati respekterar yttrandefriheten (så länge det inte övergår i olagligheter förstås, typ ärekränkning eller uppvigling – men i så fall blir det MP som ingriper).

Logiken är dråplig: “Beviset för att det Dick skriver är lögn är att Dick skriver det” (eftersom om det hade varit sant så skulle han ha dräpts och alltså inte ha kunnat skriva det).

Dick försöker göra svart till vitt och vitt till svart i hela sagan. Om läsaren utgår från att allting är precis tvärtemot så kommer man närmre sanningen. Till exempel OAS. Den organisationen är nu irrelevant, men inte därför att den hjälpte USA-imperialismen, tvärtom därför att generalsekreteraren Insulza är en marionett för Hugo Chávez, och därför att OAS underminerat demokratin i Honduras istället för att hjälpa den – enligt en rapport från en organisation för mänskliga rättigheter som gav Insulza hård kritik. För övrigt, den så kallade organisation för mänskliga rättigheter som Dick refererar till har inte det renommé som han förespeglar. De är notoriska för att komma med hysteriska anklagelser, och någon formell ställning har de inte – det är en ideell förening i princip, utan ansvar.

Verkligheten är att Honduras vänster har råkat ut för ett totalt fiasko. Istället för att utnyttja den unika möjlighet som gavs från juli och ett tag framåt, så har de fullständigt spelat bort sina kort, och har nu ingenting kvar annat än utomparlamentarisk opinionsbildning. Allt deras tidigare inflytande är borta. Och till icke ringa del är Dick Emanuelsson skyldig till detta, då han har gett dem genomgående usla råd hela tiden. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att det är för att dölja sin egen skam som han ljuger om sanningen i Honduras, och utmålar fiaskot som en seger.

Cognitive Dissonance in media on Honduras

The reporting about the political crisis in Honduras that started with the president’s violations of the Constitution in June, is typically characterized by a severe case of cognitive dissonance. The same reaction I have met when talking to foreign political observers.

Cognitive dissonance is when you at the same time hold two beliefs that are mutually exclusive. In the case of Honduras, the two beliefs are that “the popularly elected Congress represents the will of the people in a democracy,” and “Congress carried out a coup d’état.” There is actually a third assumption in this, namely that a coup is carried out by a small group, and that it is always un-democratic.

The problem is of course that a popularly elected Congress, one that truly represents the will of the people, cannot carry out a coup d’état by any reasonable definition of it.

Unfortunately, there does not seem to be any definition of a coup d’état, but if we try to create one, then the first and most obvious criterion is that it is a change of government that is executed by surprise. As opposed to a revolution. However, a more common definition says that it is executed by a small group, whereas a revolution is executed by a large group.

What a coup d’état and a revolution have in common is that they violate the form of government, they violate the constitution. This is another point of cognitive dissonance in regards to Honduras.

According to the constitution it is the Supreme Court of Justice (SCJ) that has the last word in interpreting the law. The SCJ remains intact after the alleged coup in Honduras, and it has declared that it, the court, ordered the arrest of Zelaya for violating the constitution.

One cannot at the same time hold the belief that the SCJ has the final word in interpreting the law, and that it was a coup in Honduras. Doing so will lead to cognitive dissonance.

When people are affected by cognitive dissonance, the reaction is typically not to change opinion, but to rationalize the opinion that violates the deeply held belief. The rationalization in relation to Honduras is to say that the Congress and the SCJ are biased, beholden to the oligarchy, and therefore the normal rules for who can and cannot carry out a coup d’état do not apply to Honduras. Honduras is a special case, they tell themselves. It is a banana republic, they add. It is so small and poor and underdeveloped that the normal rules of logic cannot possibly apply there, their subconscious is whispering to them.

Then came the election. Free and fair constitutionally mandated elections, with primaries held long before the crisis drew international attention to the country. A new cognitive dissonance, perhaps the greatest of them all: The coupsters insist on holding free elections, whereas the deposed, once democratically elected, president insists that the people must boycott them, and urges the international community not to recognize them.

It must be hard to reconcile the ideas that the “dictator” wants free elections, but the “democratic president” does not.

So a new rationalization is called in, namely that the elections are not free; that the voter turnout was much less than reported; that the opposition was not allowed to go vote; that the “coupsters” are running a brutal, repressive regime; that tens of people have been murdered or disappeared; and so on. Those afflicted with cognitive dissonance want to believe these things. It is therefore the easiest thing in the world to spread these lies, since the world wants to hear and believe these lies. The truth is much harder to sell.

OK, you may say, but how to convince a person suffering from cognitive dissonance and rationalizations? Unfortunately, it is not easy. Every person takes a different path. It always starts, it seems, with some piece of evidence that does not fit into the puzzle, that becomes the drop that makes the whole thing start unravel, as the person himself starts searching for facts, and stops accepting what he or she hears from “trusted sources”.

There are no trusted sources, by the way. Only you yourself.

However, there is a simple explanation of the facts that does away with the cognitive dissonance. It is to separate two acts on June 28th: The deposing of president Zelaya, and the exiling of citizen Zelaya.

People believing it was a coup do not separate those acts.

The deposing of the president was legal, constitutional, and democratic.

The exiling of a citizen was illegal, unconstitutional, and should be brought to trial. And it still may.

If one distinguishes the issues at hand in this manner, there will be no cognitive dissonance. Just disappointment that it takes so long for the prosecutor to prosecute. However, if the international media had focused on this issue, instead of irrelevant mud-slinging on the country, perhaps they would have worked faster? Just a thought…

Sluta behandla Honduras som en spansk koloni!

Honduranska folkets vilja, majoriteten, har nu talat två gånger inom loppet av en vecka. Först genom att gå ut och rösta en masse i söndags (den senaste siffran jag hört på valdeltagandet var 63%, men ännu återstod det röster att räkna). Nationella Partiets kandidat Porfirio Lobo Sosa vann presidentvalet med stor majoritet.

Och så igår genom att folkets representanter i kongressen röstade för att ratificera sitt beslut från i juni att avsätta president Manuel Zelaya pga brott mot grundlagen, och ersätta honom med Roberto Micheletti som interimspresident fram tills mandatperioden går ut den 27 januari 2010. Siffrorna blev 111 för, 14 emot, 3 ej närvarande.

Därmed har folkets representanter två gånger röstat med mycket stor majoritet för detta beslut. Eftersom beslutet har stöd av samtliga statsmakter, militären, kyrkan, näringslivet, och en majoritet av befolkningen, så är det nu fullständigt absurt att utifrån ett argument om “demokrati” kräva Zelayas återinsättning. Det är uppenbarligen inte folkets vilja att han återinsätts.

Det andra möjliga argumentet är det om rättsstaten, att lagen skall följas. Problemet med det argumentet är emellertid att den högsta uttolkaren av lagen, högsta domstolen, också har uttalat att Zelaya inte kan fortsätta som president pga grundlagsbrott. Så hur man vänder sig finns det inget hållbart vare sig juridiskt eller demokratiskt  argument för att återinsätta Zelaya.

Det enda argument som finns är att sättet han avlägsnades på (inte avsattes, utan avlägsnades rent fysiskt från landet) var olagligt. Det är sant, men det är ett separat brott, och detta senare brott kan inte ursäkta eller undanröja det tidigare brottet.

Att kräva Zelayas återinsättning är därför likvärdigt med att en kolonialmakt kräver att få sätta in en kung i en koloni. Har vi inte kommit längre än att Europa – med Spanien i spetsen – betraktar Latinamerika som kolonier?

Att det finns ofullkomligheter i landets administration är en annan femma, men det kan inte rättfärdiga att betrakta landet som en koloni. Sådana argumentet användes för att rättfärdiga kolonialism förr i världen. Det hette att de där ociviliserade länderna kunde ju inte styra sig själva, så Europa måste styra dem åt sig.

Det är precis samma attityd som den spanska regeringen har idag: Kolonialt översitteri.

Kommer Sverige att bidra till kolonialt översitteri, eller kommer Sveriges regering att sätta ner foten och kräva att EU respekterar Honduras frihet, suveränitet, och oberoende?

Unintentional comedy in BBC

In a piece in BBC News today, Stephen Gibbs summarizes the political crisis in Honduras and ends with what was surely not intended to be funny – but it is. The second to last paragraph reads:

“But how do you reinstate a president, if the government, with popular backing, refuses to co-operate?”

It’s just hilarious, since the unstated underlying assumption is that they want democracy, and what he calls the “government” is the popularly elected parliament, who in this case still has popular support. In other words, what he is actually saying is, “How do you reinstate a president against the will of the people, and still call it democracy – while maintaining a straight face?”

PS. Gibbs of course suffers from cognitive dissonance, that is why he can’t make ends meet.