Det har varit så mycket felaktig information i media om krisen i Honduras så det kan vara på sin plats att ännu en gång sammanfatta utvecklingen.
Manuel Zelaya valdes till president för 4 år sedan. Honduras grundlag tillåter inte presidenten att väljas om, och det är förbjudet att på något sätt försöka avlägsna det förbudet. Det oaktat utlyste Zelaya i mars 2009 en folkomröstning om frågan, i ett försök att kringgå förbudet. Åklagaren tog fallet till domstol, och domstolen förbjöd alla i Honduras att på något sätt medarbeta i omröstningen i väntan på slutligt avgörande av saken (detta kom i höstas, varvid domstolen dömde att omröstningen var grundlagsvidrig).
Zelaya lät sig emellertid inte stoppas av högsta domstolens uttryckliga förbud, utan drev oförtrutet planerna vidare. Hela regeringen lade allting annat åt sidan. Valsedlarna trycktes utomlands.
Många saker hände sedan i snabb takt under den 25 till 29 juni, 2009.
När valsedlarna kom till Honduras via ett militärt flygfält, vägrade militären att lämna ut dem, med hänvisning till högsta domstolens beslut. Zelaya avskedade då chefen för militärstaben, general Vasquez, varefter cheferna för de respektive vapengrenarna omedelbart sade upp sig i protest. Högsta domstolen ingrep och förklarade avskedandet olagligt, och att militärerna kvarstod på sina respektive poster med fulla befogenheter.
Zelaya tågade samtidigt i spetsen för en stor folkskara till flygbasen för att handgripligen ta valsedlarna från militären, i vars vård högsta domstolen hade lämnat dem. Juriskt sett tog alltså presidenten med våld material som högsta domstolen hade beslagtagit.
Den 25 juni väckte riksåklagaren åtal mot presidenten i högsta domstolen, och den 26 juni utfärdade högsta domstolen en häktningsorder för presidenten till militären. Så långt gick allt helt korrekt tillväga enligt grundlagen. Men då militären den 28 juni i gryningen arresterade presidenten så begicks minst ett fel: Zelaya flögs till Costa Rica, istället för att sättas i fängelse.
Att ingripandet kom just den 28 juni i gryningen var för att folkomröstningen var planerad till den dagen, och underrättelsetjänsten befarade (enligt obekräftade uppgifter, naturligtvis) att Zelaya planerade genomföra en statskupp, en så kallad “autogolpe”, inom 24 timmar, under förevändning av (det förfalskade) resultatet av folkomröstningen.
Militären befarade att det var förenat med en stor risk för rikets säkerhet att sätta presidenten i fängelse. Exakt vad de baserade sitt beslut på vet jag naturligtvis inte, men rykten säger att de var oroliga för att landets fiender redan hade planer förberedda för att frita honom. Inom några dagar hade mycket riktigt uppåt hundra beväpnade utländska infiltratörer, som av allt att döma verkade för främmande makt, arresterats, enligt tidningsuppgifter. Generalerna bröt därför medvetet mot domstolens order att bura in presidenten så att han kunde ställas inför rätta, baserat på principen om nationellt nödvärn.
Den folkvalda kongressen sammanträdde samma dag, avsatte Zelaya, och valde en interimspresident att efterträda honom enligt grundlagen. Det finns en successionsordning som börjar med vicepresidenten, och slutar med kongressens talman och högsta domstolens ordförande. Dock hade alla personer före kongressens talman avgått redan tidigare, varför denne, Roberto Micheletti, svors in som president. Detta beslut, liksom beslutet att avsätta Zelaya, bekräftades i början av december i en ny omröstning i kongressen, med siffrorna 111 – 14.
Den 29 november hölls ordinarie val till presidentämbetet, varvid Porfirio Lobo Sosa valdes till ny president att tillträda den 27 januari i år.
Åklagarämbetet har under en längre tid utrett militärens agerande den 28 juni, och igår väcktes talan mot 6 ledande militärer i högsta domstolen. Åtalet gäller framför allt maktmissbruk i samband med exekveringen av arresteringsordern för Zelaya, och syftar vad jag kan förstå dels på att de landsförvisade en medborgare i strid med grundlagen, dels att de lät en efterlyst misstänkt brottsling undkomma rättvisan genom att låta honom lämna landet. Åklagaren har begärt att domstolen skall ta ställning till begäran inom 3 dagar. (De tog fallet den 7 januari, och utsåg domstolens ordförande Rivas till att handlägga det.)
Därmed har åtal nu väckts mot alla huvudaktörer som bröt mot lagen under de intensiva dagarna från den 25 till 28 juni, 2009. Dock, till skillnad från militärerna vilka förklarar sig villiga att möta rättvisan, har inte fd president Zelaya någon som helst avsikt att stå till svars för sina gärningar. Han har öppet hånat domstol och kongress sedan i våras förra året, och sitter nu på Brasiliens fd ambassad i Tegucigalpa. Han kan inte lämna den utan att bli arresterad – han har hela 18 åtalspunkter på 2 separata häktningsordrar att vänta.
Dock, eftersom Brasilien inte erkänner Honduras statschef så måste de antingen lämna ambassaden eller ändra sig, så de har gjort klart för Zelaya att han måste ut senaste den 27 januari – den dag då Lobo svärs in som president och Zelayas tid ändå skulle ha gått ut. Om inte amnesti beviljas innan dess, eller han accepterar politisk asyl i ett land utanför Centralamerika, så går han direkt från den fd ambassaden till fängelse. Det är bland annat därför USA nu insisterar på amnesti, något som kongressen skall börja debattera på måndag.
Amnestin kommer dock helt klart inte att omfatta vanlig kriminalitet som korruption, så oavsett eventuell amnesti för politiska brott så blir Zelaya ändå arresterad för korruption. En intressant vinkel är att om politisk amnesti beviljas, så kan han ju sedan inte söka och få politisk asyl utomlands. Vilket betyder att möjligheterna att döma honom för korruption kanske ökar om amnestin beviljas. Undrar om han tänkt på det?
Media: SvD, DN, Sydsvenskan, GP.
