Dick Emanuelsson i blåsväder – igen

Dick Emanuelsson är en svensk journalist som skriver för den fd kommunistiska tidningen Norrskensflamman, nu bara Flamman, från Honduras huvudstad Tegucigalpa. Han skriver också mycket på nätet på spanska. De som läser både svenska och spanska kan notera att det han skriver på respektive språk inte alltid verkar stå i så bra samklang med vartannat.

Detta, jämte observationer jag gjort då jag nära följt hans arbete i Honduras efter att de rättsvårdande institutionerna förra året avsatte president Zelaya, gör att jag betraktar Emanuelsson mera som en politisk infiltratör än som journalist. Hans journalistställning är, enligt min uppfattning, en täckmantel, och ett inträdespass till rum dit han annars inte skulle kunna ta sig.

När det gäller Honduras har jag konstaterat hur Emanuelsson, i intervjuer av ledare för dem som kallar sig “motståndsrörelsen” (men som alltså är de som stödde Zelayas – av högsta domstolen förbjudna – försök till konstitutionell statskupp), lagt ord och policy i deras mun. Genom att följa händelserna i landet i realtid kunde jag konstatera att denna rörelses strategi och inställning verkade komma från Emanuelsson, förmedlad i intervjuer med rörelsens ledare i vilka Emanuelsson skickligt styrde konversationen till den punkt han ville få fram. Eftersom Emanuelssons texter på spanska har mycket stor spridning i den latinamerikanska vänstern, medan rörelsens ledare har små möjligheter att nå ut med sitt budskap direkt utan är beroende av media, så har Emanuelsson kunnat inympa sin ideologi på utvecklingen i Honduras, enligt min analys.

Och var är då Emanuelssons ideologi, vilken riktning har han drivit rörelsen i? Jo, i konfrontationens riktning. Han har pushat för att inte prata med företrädarna för staten eller medelklassen, utan att ta en stenhård konfrontativ attityd, vilket har inneburit våldsamma demonstrationer på gatorna istället för en fredlig och konstruktiv dialog.

Detta har inte gynnat någon i Honduras. Det har varit en katastrofal policy, även för vänstern själv.

Förra året inbjöd interimspresident Roberto Micheletti representanter för alla grupper i Honduras – inklusive de som kallar sig “motståndsrörelsen” – till en dialog för att lösa den politiska krisen, och börja ta itu med de underliggande frågor som hade utlöst den akuta krisen. Detta var ett gyllene tillfälle för vänstern.

Jag har själv i många år argumenterat för att reformer är nödvändiga i Honduras. För att en dialog mellan företagarna och arbetarna är nödvändig. För att en ny social ordning är nödvändig, kanske med förebild av den svenska Saltsjöbadsandan. Men intresset från de rikas sida har varit svalt.

Tills i fjol höstas. Då förlorade de pengar i floder, och de insåg att de hade allt att vinna på att gå med på kompromisser. Krisen medförde en möjlighet till en ny nationell anda, till att Honduras skulle kunna enas som ett folk, med större solidaritet inom landet än till de olika gruppernas egna intressen. Tiden var mogen. Jag var bland dem som föreslog och argumenterade för att Micheletti skulle bjuda in till en stor nationell dialog, därför att jag hörde genom mina kontakter att de som tidigare varit mot dialog nu var beredda att samtala.

Men vad hände? Vänstern vägrade. De hade en unik chans, och kastade bort den! Nu är det för sent. Loppet är kört. De ekonomisk förlusterna har redan tagits, och arbetarna har inte längre något att erbjuda företagarna i en kompromiss. De spelade bort sina kort.

Och var stod Emanuelsson i detta? Jo, helt klart sympatiserade han med de kompromisslösa. Med de som i Sverige skulle kunna karaktäriseras som gammelkommunister, för vilka ingen dialog är möjlig, ingen kompromiss är önskvärd, och för vilka kapitalismen är ett otyg som måste utplånas. Som vi vet är det inte där framtiden ligger.

Så enligt min uppfattning har Emanuelsson skadat Honduras, men såvitt jag är medveten om har han i huvudsak gjort det genom att agera lagligt, om än moraliskt tveksamt. Till exempel har han skrivit saker som jag uppfattar som krigshets mot Honduras (och vilket jag bloggade om här). Men alldeles oavsett sådana saker, så har han skadat landet genom att sprida gammelkommunistiska idéer från historiens sophög. Han är en skam för Sverige, men så länge han agerar demokratiskt och lagligt så har han rätt att fortsätta. Detta har också Micheletti-administrationen varit medvetna om. De kände mycket väl till vad han gjorde, och från vad jag hört var instruktionen att låta honom arbeta ostört, med mindre han begick något uppenbart brott. Han måste ju själv ha insett att han var under bevakning, det är ju självklart, och något annat skulle vara tjänstefel av säkerhetstjänsten.

Den senaste tiden har dock en incident kommit fram i samband med en demonstration i Honduras. En pressfotograf som jobbat för Micheletti blev tydligen olagligt visiterad av demonstrationsledningen, enligt en bloggartikel av Jorge Copelan, och Dick Emanuelsson var tydligen intimt förknippad med denna händelse, att döma av Copelans text. Kanske Emanuelsson gått över linjen, som det heter på engelska. Kanske kände han sig provocerad, men det är ingen ursäkt. Om han sticker ut hakan så mycket som han gjort så måste han tåla att pressfotografer fotograferar honom. Det är ju faktiskt deras jobb!

Låt mig också påpeka att i Copelans artikel om Dick Emanuelsson finns direkta felaktigheter i sak, samt en partiell redovisning av vissa andra fakta som är gjord i propagandasyfte. Till exempel, mordfrekvensen i Honduras utelämnas. Den är skyhög, faktiskt världens högsta. Att 10 journalister strukit med är inte så högt över vad som gäller för andra yrkesgrupper. Dessutom har en studie gjord av en opartisk observatör i USA visat att det inte finns något mönster för vilka journalister som mördats, annat än att möjligen samtliga rapporterat om organiserad brottslighet. De mördade är både sådana som sympatiserat med Zelaya, med Micheletti, och politiskt neutrala, utan klar tendens.

Om Emanuelsson har gjort något olagligt eller ej kan inte jag svara på, men om han bor i Honduras så måste han underställa sig honduransk lag och acceptera deras rättsvårdande myndigheter. Vill han inte det så föreslår jag att han åker hem till Sverige, och har han inte råd med det så föreslår jag UD att de hjälper honom; dels för hans skull, dels för Sveriges skull, men även för Honduras och Latinamerikas skull. Han har ju tidigare tvingats lämna Colombia efter att ha haft alltför nära kontakter med den i Sverige terroriststämplade FARC-gerillan, känd för kidnappningar, knarkhandel och sin kommunistiska ideologi. Vill han inte till Sverige kanske Kuba kan ta emot honom.