När är en statskupp försvarbar?

Det politiskt korrekta svaret är “Aldrig”. Den som befinner sig i en situation där han kan rädda liv genom att genomföra en statskupp kan dock inte låta sig nöja med ett sådant infantilt svar. Jag behöver bara nämna “Tyskland 1938” som argument. Hade Adolf Hitler avsatts i en statskupp innan Andra Världskriget kommit igång, och demokratin återinförts, så hade tiotals miljoner människoliv kunnat räddas. Är tiotals miljoner människoliv inte viktigare än en politisk princip?

Naturligtvis är det så, och därmed uppstår den moraliska frågan om var exakt gränsen går. När Honduras folkvalda parlament den 28 juni 2009 röstade för att avsätta den likaledes folkvalde presidenten, efter att militären arresterat denne på högsta domstolens order (och därefter på eget bevåg landsförvisat honom för att undvika att beväpnade infiltratörer utsända av Hugo Chávez i Venezuela, och Daniel Ortega i Nicaragua, skulle sätta sin plan i verket att befria honom med vapenmakt), ja då sa i stort sett hela världen att det var en statskupp, och att de inte skulle erkänna interimsregeringen under Roberto Micheletti. Efter att denne hållit de planerade valen (vilka den avsatte presidenten av underrättelsematerial att döma hade tänkt ställa in), och en ny president installerats, erkände omvärlden den nye presidenten. Ingen dödades vid själva avsättandet av presidenten, men några omkom i senare oroligheter, vilka finansierades och organiserades av Chávez.

Honduras förlorade sitt internationella erkännande under 7 månader på grund av att presidenten avsattes på ett sätt som omvärlden inte accepterade, men vilket landets egna institutioner ansåg korrekt. Trots den tillfälliga isoleringen anser många ledande personer i landet att det var den bästa möjliga utvägen ur en besvärlig situation, uppkommen då en främmande makt (Venezuela) försökte ta kontroll över landet via en korruption av den demokratiska processen.

Som kontrast kan vi ta upproren i Libyen och Syrien. I de fallen har tusentals människor satt livet till i kampen för regimskifte. Antag att en grupp personer haft i sin makt att avsätta regimen i en militärkupp, och därmed få ett abrupt slut på striderna genom att utlysa allmänna och demokratiska val. Skulle det då inte varit bättre? Låt oss vidare anta att dessa personer genomförde denna statskupp redan före omvärlden fått reda på att upproren börjat, för att rädda livet på tusentals människor. Detta är ett rimligt antagande, eftersom de som militärer i landet borde ha haft unik insikt om planerna för att kväsa uppror, och därför måste ha förstått vilket val de stod inför. Som exempel kan vi ta Venezuela den 11 april 2002: President Chávez beordrade då ut stridsvagnar för att kväsa en fredlig demonstration med omkring en miljon människor som marscherat en mil till presidentpalatset (utan tillstånd). Militären vägrade i det läget öppna eld på civilbefolkningen, och krävde istället presidentens avgång. Senare blev han återinsatt och satte då propagandan i arbete att beskriva hans eget fiasko som att han varit offer för en militärkupp.

Problemet som militären står inför är därför detta. De har två alternativ att välja mellan:

Antingen avsätter de presidenten, undviker ett blodbad, men blir efterlysta internationellt som kuppmakare, och landet förlorar tillfälligt sitt internationella erkännande med ekonomiska problem som följd.

Eller så låter de presidenten hållas, lyder order, skjuter på civilbefolkningen, blir visserligen avskydda internationellt men eftersom de förblir anonyma så får det inga juridiska konsekvenser. Demokratin går under, diktaturen frodas, oliktänkande kastas i fängelse som politiska fångar för årtionden, andra försvinner, mördas, och yttrandefriheten går i graven. När till slut folket reser sig som i Libyen och Syrien sker det till priset av inbördeskrig och svåra umbäranden.

Om detta är valet de står inför, så är det bättre att göra en statskupp. Ändå är sannolikheten överhängande att de inte kommer att göra det. Varför? Därför att det passiva alternativet belönar militären, medan det första alternativet straffar dem.

Hur kommer det sig då att militärkupper har så dåligt rykte? Jo, därför att de har använts som sätt att komma till makten på illegitim väg i syfte att utnyttja maktpositionen för egen vinnings skull. Man behöver bara läsa boken “Coup d’état – A Practical Handbook” från 1967 för att se hur en statskupp kan fungera som en affärsidé med goda avkastningsmöjligheter – om än även med vissa risker.

Mot denna bakgrund kan det vara förståeligt att militärkuppen har fått ett lätt dåligt rykte, för att uttrycka det milt. Detta utnyttjades cyniskt av en sådan som Hugo Chávez för att förtala den demokratiska regimen i Honduras. Speciellt cyniskt, nästan gränsande till psykopatiskt, är det givetvis då Chávez själv är en (misslyckad) militärkuppmakare.

Vilket förhållningssätt bör demokratier som Sverige ha till statskupper i allmänhet, och militärkupper i synnerhet? Givetvis måste det bero på åt vilket håll den demokratiska utvecklingen går. Om en statskupp genomförs för att stoppa en diktatur från att införas, och därmed rädda demokratin, så måste rimligtvis den diplomatiska reaktionen vara en annan, än om statskuppen leder till att en demokrati förvandlas till en diktatur. Alldeles i synnerhet om kuppen genomförs för att rädda människoliv.

Att kräva att folket i en diktatur, som Libyen, Syrien eller Venezuela, måste avsätta diktaturen själva, även om det leder till stora förluster av människoliv då regimen slår tillbaka mot fredliga demonstrationer med militära vapen, är inte rimligt. Det är ett orimligt krav. Det är orättfärdigt. Det är omoraliskt. En oblodig militärkupp är då ett moraliskt försvarbart alternativ.

Svårigheten för omvärlden ligger i att veta hur diktaturen fungerar internt. En modern diktatur, typ Venezuela, kan för många förefalla vara en demokrati, liksom Tredje Riket föreföll vara det på sin tid. En kupp för att återinföra demokrati kan därför förefalla vara det motsatta för vissa bedömare i omvärlden, påhejade av diktaturens propaganda i länder som Ryssland – själv en diktatur förklädd till demokrati. På grund av detta måste kuppmakarna vara beredda på att få otack från världen som enda lön. Otack, isolering, och internationella arresteringsorder.

Mot detta står den inre frid som det innebär att leva i visshet att man räddat hundratals om inte tusentals av människoliv, genom att undvika ett uppror och eventuellt inbördeskrig. Ett år eller två av internationell isolering medan val hålls, och de demokratiska institutionerna återuppbyggs, är också det mindre onda, jämfört med det som drabbat Libyen och Syrien.

Min slutsats blir därför att uppmuntra militären i länder som Venezuela att göra en militärkupp mot diktaturen, omedelbart överlämna makten till en civil övergångsregering vars uppgift det är att återetablera de demokratiska institutionerna (viktigast av vilka är en högsta domstol som inte styrs av maffian), och hålla demokratiska fria och öppna val. Men för all del, de kan vänta tills efter presidentvalet den 7 oktober i år. Om regimen mot alla odds plötsligt skulle få för sig att hålla ärliga och hederliga val (vilket oppositionskandidaten Henrique Capriles helt säkert skulle vinna så som opinionsläget är idag), och tillåta att denne tar makten i januari, ja då behövs naturligtvis ingen kupp. Men i annat fall, den 8 oktober är en lika bra dag att genomföra kuppen som någon annan…

Can electronic voting work?

Many attempts have been made to “fix the problems” with electronic voting, but rather than trying to go through issue after issue, I’ll try to address it from the other end: Is it logically possible to make it work? To answer that question one has to boil down the essential requirements first, and then see how they can be implemented.

The essential requirements are:

  1. There shall be one person – one vote (no unauthorized voting)
  2. The vote shall be secret (the fact that a person cast a vote shall be public for the election observers, since this is used to count the votes cast, but what that vote was shall remain secret and it shall be impossible to find out)
  3. It shall be impossible to manipulate the vote once cast (except optionally for the one casting it under certain circumstances)
  4. Once the election is over, the number of votes for the different alternatives shall be publicly visible (i.e. possible to verify without relying on any device, the inner workings of which not are not publicly known and verifiable)

To accomplish this, the vote must be represented by some physical property that is effectively indestructible in the timeframe of the election (absent force majeur). This is where electronic voting gets into trouble. An electronic vote is represented in memory as a physical state, not a physical property. We are talking about the energy state of electrons and things like that. One can liken it to a ball that can be in either of two cups, inside a box which nobody can peek into until it is time to count the vote. There are many ways to move the ball inside the box after the vote is cast – for instance by shaking the box. Similarly there are ways to change the memory state after the vote is cast, but before it is counted.

The key here is that the position of the ball is a state, not an inherent property. And since the vote has to be secret, by definition we can not guard it against manipulation by observing it. Thus we have to conclude that the vote has to be represented by such a physical property that cannot be manipulated out of view. Hence, electronic voting is not acceptable, unless – that is – the vote is recorded on an indestructible memory. There is such a memory. It is called PROM, programmable read-only memory. Will that work?

The memory must be able to record at least 4 conditions per race: Not voted, voted for alternative 1, voted for alternative 2, or a vote for neither (null, blank). The memory bits start out as either a 0 or a 1, and can only be changed once to the other state. This means that one bit is needed for each alternative, and if more than one is marked, it will be a null vote (similar to hole punching in paper). However, existing PROM memories typically don’t allow manipulation of bits or bytes, but only of whole pages at once, and that means that each voter would have to use up an entire page for his vote. Such an election would consume a lot of PROM chips. In fact, it would probably be much cheaper to vote manually using paper ballots inside envelopes stuffed in a transparent box, the good old-fashioned way.

The conclusion is thus that with existing memory technologies electronic voting does not live up to the requirements. They key would be to develop PROM memories with small page sizes, perhaps in the form factor of memory cards. But how to make sure there is no fraud with the physical cards being exchanged? There is one obvious way: That each voter uses a single memory card and deposits it in a box. Kind of like manual voting with paper ballots, isn’t it? Or else the PROM memory has to be semi-permanent inside the machine, exchanged only between elections. It could work.

There is one other way to assure that the memory state is not altered, and that is to control all methods by which it can be altered. In practice this means having complete control over the code of the computers involved. This is not the case in any system today, but it is theoretically possible, if both hardware and software are open source. However, that in turn requires a public development, and that is something that the private players who are in the field today vehemently would object to. So much so, that they might even be tempted to steal the election for the candidate who promises to protect their voting machine business.

Combining PROM memories with small page sizes, locked inside the machine for the duration of an election, with open-source software, electronic voting may be acceptable from a democratic point of view. But today we are a long way from that goal.

PS. Considering how fast and secure manual voting can be (e.g. in Sweden, where results are available sooner than in some countries with electronic voting, such as Venezuela), it just doesn’t seem very worthwhile to go electronic.

Assange söker asyl i Ecuador

Upp-och-nervända världen. Julian Assange söker asyl i en sydamerikansk diktatur, Ecuador under Correa. Ett land där pressfriheten är obefintlig. Dit flyr “förkämpen för pressfrihet”. Varför? Jo, som det påstås, för att undgå “rättsrötan i Sverige”. Därför att enligt honom är anklagelserna bara en “förevändning” för att kunna olagligen sända honom till USAs “Gulag”. Det hela skulle vara skrattretande om det inte vore för att det reflekterar ett stort problem: En total brist på kommunikation mellan intellektuella i väst, och demokratiförkämpar i andra delar av världen. Detta får delar av västvärldens intellektuella på vänsterkanten att agera “nyttiga idioter” som Stalin sa, och – utan att förstå det – hjälpa diktatorer att underkuva folk runt jorden. Till exempel i Ecuador.

Det hela passar som hand i handsken för de moderna diktaturerna, de som försöker förespegla att de är demokratier. Se till exempel detta nyhetsinslag på Russia Today, i vilket påstås att det råder total rättsröta i Sverige och att fängelset i Stockholm är det “sämsta i Europa”. Sanningen är att Sverige nyligen utnämnts som det land i hela världen med högst rättsäkerhet. Inslaget är inget annat än rutten propaganda med syfte att smutskasta de riktiga demokratierna, så att de falska demokratierna (Ryssland, Vitryssland, Iran, Venezuela, Ecuador, Nicaragua osv) skall framstå som jämngoda. Assanges beslut att söka asyl i Ecuador spelar rätt i handen på dessa diktatorer, och avslöjar en intill dumhet gränsande naivitet hos honom, och de som till äventyrs fortfarande tror att han är “ofelbar” och “offer för en komplott”. Den komplott han är offer för kommer inte från USA, utan från dessa diktaturer, vars gift han har svalt med hull och hår. (Att även USA begått rättsövergrepp är en annan femma.)

På Russia Today jobbar också Eva Golinger, vilken har “golat” på sitt fäderneland USA, och de facto blivit landsförrädare i tjänst hos diktatorn Hugo Chávez i Venezuela. Chávez sänder diesel (och kanske även vapen och ammunition) till Assad i Syrien, liksom han nyligen gjorde till Kaddafi i Libyen då denne slaktade sina undersåtar. Just nu pågår en presidentvalskampanj i Venezuela, i vilken omfattande valfusk iscensatts av regimen för att kunna hålla sig kvar vid makten mot folkets vilja. Denna propaganda i Russia Today syftar till att smutskasta Sverige, en kritiker av Chávez-regimen, för att förta den kritik som de vet Sverige kommer att rikta mot Chávez efter att hans regim förklarar sig ha vunnit valet. Dessa diktaturer samarbetar i ett globalt nätverk, liksom på 30-talet flera diktaturer samarbetade mot demokratierna i väst.

Det börjar bli dags för vänsterintellektuella att ta bladet från munnen och öppet kritisera dessa diktaturer. Det måste bli ett slut på diktatorkramandet. Ecuadors Correa är varken mer eller mindre än en Sydamerikansk variant av Syriens Assad, eller Rysslands Putin. De är alla stöpta i samma form. Då Correas beskyddare Chávez den 11 april 2002 stod inför en folkstorm så agerade han precis som Kadaffi och Assad: Han beordrade militären att slå ner den fredliga demonstrationen med tunga militära vapen, inklusive stridsvagnar. Chávez är av precis samma skrot och korn som Kaddafi och Assad. Och hans närmsta allierade i Sydamerika är Correa. Dit flyr Julian Assange. Antingen vet han att han är skyldig till anklagelserna och försöker undvika att bli dömd som våldtäktsman, eller också lider han av ett svårt fall av paranoia kombinerat med politisk naivitet på högsta nivå.

Miljonmarsch i Caracas

Den 10 juni samlades anhängare till oppositionens presidentkandidat Henrique Capriles Radonski i Caracas för att gå tillsammans med honom till valmyndigheten, där han officiellt skrev in sig som kandidat. Man samlades på 8 olika platser, upp till en mil från målet. Stadens centrum var helt fyllt av människor, och konsultfirman Hercon Consultores uppskattade antalet deltagare till mellan 950 tusen och 1,1 miljon. Detta kan till och med ha slagit rekordet från marschen den 11 april 2002, då folkmassan krävde att Hugo Chávez skulle avgå som president.

Foto från La Fuerza Jóven

Imorgon den 11 juni har president Chávez planerat att skriva in sig som kandidat (fastän han troligen kommer att dö före valen, av vad som ryktas). För att inte verka stå utan stöd har regimen beordrat alla statsanställda att gå ut på gatan och följa honom till valmyndigheten.

Lite internationella reaktioner: Reuters, AP, Miami Herald. Jämfört med dessa källor framstår det kristallklart hur starkt vinklat pro-Chávez BBC är i sin rapportering – rena propagandaorganisationen för den sydamerikanske knark-diktatorn (diktator betyder ju som bekant “den som styr med dekret”, och mannen har i halvtannat år styrt med dekret, för att förhindra parlamentets minoritet från att ens diskutera lagförslag).

Laddat läge i Venezuela

Den 10 juni har oppositionen organiserat en marsch från ett flertal punkter i Caracas till den plats där oppositionens kandidat till att efterträda Hugo Chávez, guvernör Henrique Capriles Radonski, officiellt skall skriva in sin kandidatur. Huvudstadens uppslutning kompletteras enligt min källa med 100.000 som bussas in från andra delstater, och bland dessa återfinns 30.000 indianer. Marschen förväntas bli stor, kanske rekordstor. Samma källa, en person som arbetar med fattiga på landsbygden, säger att folket är ursinnigt på regimen, och att de inte är beredda att låta sig stoppas.

För 10 år sedan tågade en annan rekordstor demonstration genom Caracas. Det var uppåt en miljon människor som gick ungefär en mil, från den plats där demonstrationen hade tillstånd att vara, till presidentpalatset. Nästan framme möttes de av krypskyttar på taken av skyskraporna, och pistolbeväpnade civila medlemmar av regimens innersta cirkel, som från en bro över gatan sköt vilt mot de fredliga och obeväpnade demonstranterna. Nitton människor satte livet till. Poliser som ingrep för att rädda liv dömdes senare som ansvariga för massakern, och sitter nu i fängelse på 30 år som politiska fångar. Att de är politiska fångar har den högste ansvarige domaren i landets högsta domstol, Eliado Aponte Aponte, själv sagt i en TV-intervju. Här finns en dokumentär (spanska med engelsk text) om händelsen och lögnerna som spreds över världen, lögner som fick omvärlden att karaktärisera massdemonstrationen som en “militärkupp”(!).

Regimen gör nu allt den kan för att vinna valet, utan att helt förlora intrycket av att det råder demokrati. Man måste dock ha skygglappar på för att kunna karaktärisera tillståndet som demokrati, vilket Carter-centret felaktigt gjorde år 2004 då regimen använde omfattande valfusk för att hindra att Chávez avsattes i en folkomröstning. Förutom detta rena fusk, använder de en uppsjö av andra odemokratiska knep:

-Konsulatet i Miami stängdes i år, och igår meddelades att de 23.000 registrerade väljarna i Miami, liksom de i resten av Florida och Georgia, får åka till New Orleans om de vill rösta. I avstånd och antal är det som om alla i Lappland skulle hänvisas till en vallokal i Smygehuk – och en enda vallokal, att delas med lokalbefolkningen. Konsulatet i Miami var den enskilt största vallokalen för venezolaner, både inom och utom landet, och givetvis röstar så gott som alla här mot regimen, eftersom de flesta är flyktingar från den regimen.

-Medan oppositionen bedriver sin valrörelse med privata bidrag använder regimen statens medel. Regimen tvingar privata TV-kanaler att visa timslånga utläggningar av Chávez, i vilka han grovt förolämpar oppositionskandidaten (till exempel kallas Henrique Capriles Radonski aldrig “herr” Capriles, utan “fröken” Capriles). En insatt bedömare har sagt mig att regimen varje dag spenderar lika mycket på propaganda som oppositionens hela kampanj kostar. Samtidigt konfiskeras privata företag för att de inte skall ha pengar att donera till oppositionen. Donationer från utlandet, till exempel Miami, har också förbjudits.

-Alla som skrev under på att kräva en folkomröstning om Chávez avsättande 2004 registrerades i en lista (kallad “lista Tascón”), och regimen beordrade att de alla skulle avskedas om de arbetade inom offentliga sektorn, men även på universitet och liknande (se brevet nedan). De har även diskriminerats när det gäller tillstånd, bidrag, utbildning, och så vidare. För att påminna väljarna om detta har regimen beslutat sätta en apparat för att kontrollera väljarens fingeravtryck bredvid den dator som används för att rösta (se fotot nedan). Det underförstådda budskapet är givetvis att “storebror staten ser allt du gör, och om du inte röstar för regimen så kommer det att gå dig illa”.

Scannat brev.
Brev från vicepresidenten i vilket han beordrar ett universitet att avskeda alla som skrev under kravet att hålla en folkomröstning om avsättande av president Chávez.

-De mutar firmor som sysslar med opinionsundersökningar till att genomföra och publicera undersökningar med metoder som är medvetet konstruerade för att ge Chávez som vinnare. En viktig faktor är att inte låta den intervjuade vara anonym. Det finns empiriska data som visar att detta enda faktum fick pendeln att svänga 14% i Chávez favör för 6 år sedan, och denna så kallade “fear factor” är sannolikt ännu större år 2012. Den senaste realistiska opinionsundersökningen visade att Henrique Capriles leder med 8% över Chávez som ett medel över hela landet, och ännu mer gentemot vem det vara månde som ersätter Chávez efter dennes frånfälle.

Foto från vallokal.
Så här vill regimen i Venezuela att det skall se ut i vallokalen. Till höger en lista på kandidaterna, i mitten pekdatorn för röstning, och till vänster en apparat för att kontrollera väljarens fingeravtryck.

Trots att Hugo Chávez är döende i cancer och tros ha högst två månader kvar att leva så håller regimen nämligen fast vid att han är deras kandidat den 7 oktober. Militärerna har dock redan börjat damma av den vagn som används för att forsla kistan vid statsbegravningar, enligt vad militärer som är direkt inblandade lär ha sagt till sina familjer.

Imorgon kan bli en fredlig början på slutet av regimen. Men det kan också bli blodigt, ifall regimen kallar in sina miliser, vilka är tränade på Kuba och beväpnade med kalashnikov. Regimen har bara två kort kvar för att hålla sig kvar vid makten: Våld, och Militärkupp. Om de brukar våld i morgon, och då inte utfört av uniformerade utan av deras motsvarighet till Hitlers brunskjortor, så kommer endera av två saker att hända. Antingen flyr de obeväpnade demonstranterna och låter sig skrämmas till underkastelse, eller så gör de det inte. I 10 år har rädslan härskat, men jag tycker mig ana av vad jag hör och ser att något har förändrats. Min källa från den fattiga landsbygden sa det rakt ut igår: Folk är förbannade. Om regimen möter med våld så är risken överhängande att Venezuela går samma utveckling tillmötes som Libyen och Syrien.