Laddat läge i Venezuela

Den 10 juni har oppositionen organiserat en marsch från ett flertal punkter i Caracas till den plats där oppositionens kandidat till att efterträda Hugo Chávez, guvernör Henrique Capriles Radonski, officiellt skall skriva in sin kandidatur. Huvudstadens uppslutning kompletteras enligt min källa med 100.000 som bussas in från andra delstater, och bland dessa återfinns 30.000 indianer. Marschen förväntas bli stor, kanske rekordstor. Samma källa, en person som arbetar med fattiga på landsbygden, säger att folket är ursinnigt på regimen, och att de inte är beredda att låta sig stoppas.

För 10 år sedan tågade en annan rekordstor demonstration genom Caracas. Det var uppåt en miljon människor som gick ungefär en mil, från den plats där demonstrationen hade tillstånd att vara, till presidentpalatset. Nästan framme möttes de av krypskyttar på taken av skyskraporna, och pistolbeväpnade civila medlemmar av regimens innersta cirkel, som från en bro över gatan sköt vilt mot de fredliga och obeväpnade demonstranterna. Nitton människor satte livet till. Poliser som ingrep för att rädda liv dömdes senare som ansvariga för massakern, och sitter nu i fängelse på 30 år som politiska fångar. Att de är politiska fångar har den högste ansvarige domaren i landets högsta domstol, Eliado Aponte Aponte, själv sagt i en TV-intervju. Här finns en dokumentär (spanska med engelsk text) om händelsen och lögnerna som spreds över världen, lögner som fick omvärlden att karaktärisera massdemonstrationen som en “militärkupp”(!).

Regimen gör nu allt den kan för att vinna valet, utan att helt förlora intrycket av att det råder demokrati. Man måste dock ha skygglappar på för att kunna karaktärisera tillståndet som demokrati, vilket Carter-centret felaktigt gjorde år 2004 då regimen använde omfattande valfusk för att hindra att Chávez avsattes i en folkomröstning. Förutom detta rena fusk, använder de en uppsjö av andra odemokratiska knep:

-Konsulatet i Miami stängdes i år, och igår meddelades att de 23.000 registrerade väljarna i Miami, liksom de i resten av Florida och Georgia, får åka till New Orleans om de vill rösta. I avstånd och antal är det som om alla i Lappland skulle hänvisas till en vallokal i Smygehuk – och en enda vallokal, att delas med lokalbefolkningen. Konsulatet i Miami var den enskilt största vallokalen för venezolaner, både inom och utom landet, och givetvis röstar så gott som alla här mot regimen, eftersom de flesta är flyktingar från den regimen.

-Medan oppositionen bedriver sin valrörelse med privata bidrag använder regimen statens medel. Regimen tvingar privata TV-kanaler att visa timslånga utläggningar av Chávez, i vilka han grovt förolämpar oppositionskandidaten (till exempel kallas Henrique Capriles Radonski aldrig “herr” Capriles, utan “fröken” Capriles). En insatt bedömare har sagt mig att regimen varje dag spenderar lika mycket på propaganda som oppositionens hela kampanj kostar. Samtidigt konfiskeras privata företag för att de inte skall ha pengar att donera till oppositionen. Donationer från utlandet, till exempel Miami, har också förbjudits.

-Alla som skrev under på att kräva en folkomröstning om Chávez avsättande 2004 registrerades i en lista (kallad “lista Tascón”), och regimen beordrade att de alla skulle avskedas om de arbetade inom offentliga sektorn, men även på universitet och liknande (se brevet nedan). De har även diskriminerats när det gäller tillstånd, bidrag, utbildning, och så vidare. För att påminna väljarna om detta har regimen beslutat sätta en apparat för att kontrollera väljarens fingeravtryck bredvid den dator som används för att rösta (se fotot nedan). Det underförstådda budskapet är givetvis att “storebror staten ser allt du gör, och om du inte röstar för regimen så kommer det att gå dig illa”.

Scannat brev.
Brev från vicepresidenten i vilket han beordrar ett universitet att avskeda alla som skrev under kravet att hålla en folkomröstning om avsättande av president Chávez.

-De mutar firmor som sysslar med opinionsundersökningar till att genomföra och publicera undersökningar med metoder som är medvetet konstruerade för att ge Chávez som vinnare. En viktig faktor är att inte låta den intervjuade vara anonym. Det finns empiriska data som visar att detta enda faktum fick pendeln att svänga 14% i Chávez favör för 6 år sedan, och denna så kallade “fear factor” är sannolikt ännu större år 2012. Den senaste realistiska opinionsundersökningen visade att Henrique Capriles leder med 8% över Chávez som ett medel över hela landet, och ännu mer gentemot vem det vara månde som ersätter Chávez efter dennes frånfälle.

Foto från vallokal.
Så här vill regimen i Venezuela att det skall se ut i vallokalen. Till höger en lista på kandidaterna, i mitten pekdatorn för röstning, och till vänster en apparat för att kontrollera väljarens fingeravtryck.

Trots att Hugo Chávez är döende i cancer och tros ha högst två månader kvar att leva så håller regimen nämligen fast vid att han är deras kandidat den 7 oktober. Militärerna har dock redan börjat damma av den vagn som används för att forsla kistan vid statsbegravningar, enligt vad militärer som är direkt inblandade lär ha sagt till sina familjer.

Imorgon kan bli en fredlig början på slutet av regimen. Men det kan också bli blodigt, ifall regimen kallar in sina miliser, vilka är tränade på Kuba och beväpnade med kalashnikov. Regimen har bara två kort kvar för att hålla sig kvar vid makten: Våld, och Militärkupp. Om de brukar våld i morgon, och då inte utfört av uniformerade utan av deras motsvarighet till Hitlers brunskjortor, så kommer endera av två saker att hända. Antingen flyr de obeväpnade demonstranterna och låter sig skrämmas till underkastelse, eller så gör de det inte. I 10 år har rädslan härskat, men jag tycker mig ana av vad jag hör och ser att något har förändrats. Min källa från den fattiga landsbygden sa det rakt ut igår: Folk är förbannade. Om regimen möter med våld så är risken överhängande att Venezuela går samma utveckling tillmötes som Libyen och Syrien.