Latinamerikas skenvalsdiktaturer

Demokratin i Latinamerika är hotad, men Honduras och Paraguay inger hopp. Dessa två länder har visat att det går att stoppa den process av erosion av demokratin som först implementerades i Venezuela 1999. Bakom denna djävulska plan står Castros Kuba. Då de hade misslyckats med att erövra Venezuela i en militär invasion på 60-talet, och misslyckats med gerillakriget, och misslyckats med en kupp i samband med kravaller 1989, och misslyckats med Chávez militärkupp 1992, och sedan en till militärkupp 1992, så försökte Castro med strategi nummer 5: Att ta makten i ett demokratiskt val år 1998.

När det väl var gjort så började Chávez (vilken är Castros quisling) att sätta planerna i verket för att sitta kvar på livstid. Idén var naturligtvis inte ny, Hitler hade gjort på samma sätt. På 1930-talet var inte demokratin på mode på samma sätt, så detaljerna måste göras på ett annat sätt. Det anses nu som väsentligt att hålla regelbundna val, och detta utnyttjas av dessa nya diktaturer, vilka kan kallas “skenvalsdiktaturer“.

Det ironiska är att varje gång ett skenval hålls, och resultatet bekräftas av någon internationell organisation som fått blå dunster i ögonen (typ The Carter Center som svor på att den grovt förfuskade folkomröstningen 2004 hade gått rätt till), så stärks diktatorns ställning. En skenvalsdiktator som Chávez har därför mycket större politisk makt att plundra och härja, en en sedvanlig militärkuppsdiktator.

Kanske undrar du varför oppositionen med en druckens envishet hävdar att det visst inte förekommer valfusk. Svaret är att i de enskilda experternas riskanalys framstår det som bättre att tiga än att tala om ämnet: Ifall oppositionen mot förmodan tillåts vinna (vilket de inte har någon som helst anledning tro, efter att militärchefen klart sagt ifrån att det kommer han aldrig att acceptera), så tjänar de inget på det, eftersom deras uppdrag slutar på valdagen. Men om regimen vinner, och de har anklagat den för valfusk, så måste de gå i landsflykt. Bättre då att tiga. Detta är inte mina slutsatser utan de kommer från en vetenskaplig studie gjord av Beatriz Magaloni på Stanford University, “The Game of Electoral Fraud and the Ousting of Authoritarian Rule” (American Journal of Political Science, Vol. 54, No. 3, July 2010, Pp. 751–765).

Ännu har inte världen kommit på ett motmedel mot dessa skenvalsdiktatorer. Faktiskt, världen utanför Latinamerika verkar inte ens medveten om att problemet finns. Men i Honduras och Paraguay står man mitt i en kamp för demokratins överlevnad – och ser med en blandning av fasa och misstro hur Europa verkar svälja propagandan från ondskans axelmakter: Venezuela, Kuba, Iran, Ryssland, Kina, Syrien, och Libyen tills nyligen. Liksom Nazi-Tysklands ondska spred sig till andra länder i Europa där liknande regimer också etablerades, har Kuba via Venezuela lyckats sprida sitt ondskans imperium också till Nicaragua, Ecuador och Bolivia, medan presidenten i Argentina och flera andra länder har köpts för pengar.

På 1930-talet fanns NF, Nationernas Förbund, och det slutade fungera då allt fler regimer kom under kontroll av kriminella regimer som inte längre representerade folkets intressen. Samma sak händer nu. FN:s generalförsamling, liksom kommissionen för mänskliga rättigheter, har förvandlats till verkningslösa organ, på grund av att de kriminella axelmakterna har kunnat köpa sig så många lojaliteter. Vad som står på spel till syvende och sidst är inget mindre än världsfreden.

Hur illa det står till framgår om vi tittar på världens reaktion då två små länder har försökt stoppa denna urholkning av demokratin. Den 28 juni 2009 avsattes presidenten i Honduras sedan han försökt starta en process för att underminera demokratin, på samma sätt som fd militärkuppmakare Hugo Chávez har gjort i Venezuela, Evo Morales i Bolivia, och Rafael Correa i Ecuador. Omvärlden kallade det en militärkupp, trots att Högsta Domstolen hade utfärdat en häktningsorder för presidenten på begäran av riksåklagaren, på laga grund efter att presidenten brutit mot en direkt order från domstolen. Och trots att riksdagen med stor majoritet röstade för att avsätta presidenten, ett beslut som landets högsta domstol accepterade som ett faktum dagen efter, med stöd av landets grundlag.

År 2012 avsattes presidenten i Paraguay genom en förtroendeomröstning i riksdagen, både underhuset och överhuset, i enlighet med det landets grundlag, vilken tillåter riksdagen att avsätta en president som inte längre har dess förtroende. Detta är precis i linje med ordningen för dagen i Europa, där regeringschefer avsätts titt som tätt i förtroendeomröstningar. Det är just så det skall vara i en parlamentarisk demokrati. Men något verkar hända i huvudet på folk när latinamerikaner beter sig demokratiskt korrekt; då blir det plötsligt en “statskupp“.

Grundproblemet i Latinamerika är att så gott som alla länder på kontinenten har kopierat USAs grundlag i så motto att de har ett folkvalt ämbete (med titel president) som på samma gång utför rollerna av regeringschef och statschef, samtidigt som de har en folkvald riksdag som stiftar lagarna. Denna ordning leder till problem: Det blir väldigt lätt att införa diktatur, vilket som bekant har skett vid otaliga tillfällen i kontinentens blott 200-åriga historia sedan befrielsen från kolonialmakterna. Länderna kämpar med att försöka hitta en formel för att förhindra att det sker igen.

I Honduras grundlag finns en paragraf som säger att presidenten förverkat sitt ämbete om han så mycket som säger att han önskar sitta kvar efter mandatperiodens utgång, och ger alla och ingen institution befogenhet att agera om så sker. Anledningen till att ingen institution fått den befogenheten är för att förhindra att den institutionen används för att legitimera en statskupp. Därför gavs alla den befogenheten, och år 2009 tog alla institutioner sitt ansvar. Alla statens institutioner ställde sig mot presidenten, inklusive presidentämbetets egen juridiska avdelning! Ändå kallade omvärlden det för en statskupp. Misslyckandet ligger inte i Honduras, utan i omvärlden.

I Paraguay gav grundlagen riksdagen rätt att avsätta presidenten av politiska skäl. De har alltså infört en form av parlamentarism. Detta borde naturligtvis applåderas av vänner av demokratin, som ett stort steg framåt. Varför görs inte det? Därför att demokratins dödgrävare i Latinamerika – Chávez i Venezuela, Correa i Ecuador, Morales i Bolivia, Ortega i Nicaragua, Kirchner i Argentina, och givetvis Castro på Kuba – kallar det en statskupp, och omvärlden är alltför blåögd och naiv för att förstå, att om en diktator kallar en demokrati för “diktatur”, så är det nog precis tvärtom.

Hittills har väst undvikit att tala om Chávez, för att inte ge honom legitimitet som “anti-västs ledare”. Det är hög tid att ändra strategi nu, och istället aktivt kritisera Chávez regim som varande en brutal auktoritär diktatur, vars viktigaste taktiska vapen är att regelbundet hålla skenval för att därigenom – varje gång omvärlden accepterar valresultatet – öka sin politiska makt. Den nya strategin måste vara att på alla sätt exponera hur falska dessa val är: Den totala bristen på likhet i tillgång till media, censuren av media, konfiskation av tillgångar för att förhindra oppositionen från att ha tillgång till kapital för valkampanjen, skenrättegångar, politiska fångar, politiska mord, öppna hot uttalade av presidenten, en total brist på insyn i den helt elektroniska valprocessen, en röstlängd som är så förfuskad att ett barn kan se att den är förfalskad, stängningen av vallokalen i Miami där en halv miljon venezolaner bor (de måste nu rösta i New Orleans 140 mil bort; arbetet med logistiken att förflytta dem är i full gång). Det har bevisats vetenskapligt att Chávez har stulit val förr, 2004, genom att justera röstsiffrorna elektroniskt (men Carter-centret upptäckte inte fusket utan godkände resultatet, och bortsåg också helt från de många och mycket grova brott mot demokratiska principer som regimen begick för att försöka förhindra att omröstningen ens kom till stånd).

Det är dags att media säger rakt ut det vår regering redan vet: Chávez är en diktator. DN verkar inte ha förstått det. Heller inte att morden på journalister i Honduras och andra länder i knarktraden beror på knarktraden och inte något annat.

Propaganda dissected

When following the ongoing presidential election in Venezuela, one comes across so many layers of propaganda that I feel obligated to start structuring it a bit. The traditional division is between white, grey, and black propaganda, but there seems to be some confusion in Wikipedia about how to define them: Sometimes the source is referred to, sometimes the purpose. I have therefore made a two-dimensional classification, adding the colors yellow and blue in the second dimension.

White, grey and black propaganda has here been sub-divided based on target audience, with yellow for self and blue for enemy.

Propaganda can be aimed at giving the enemy the “blues”, why the color for that is blue. The opposite to blue is yellow, boosting morale among the own population or followers. Of course, many messages may reach both groups, and so the impact on both must be considered. The yellow and blue are therefore just pastels over the white, grey, or black. Still, introducing yellow and blue pastels can avoid confusion when the purpose is to refer to the target rather than to the source.

Let me provide an example from Venezuela. An e-mail has been circulating lately claiming that 36 Cuban military personnel are in custody with the immigration authorities in Miami, after escaping from their barracks in Fuerte Tiuna in Caracas, Venezuela, where they were serving in the Cuban Occupation Army. The e-mail goes on to tell about their daily life in Venezuela, and includes much information about how superior the Cuban military is to the Venezuelan, and how Cubans are training Venezuelans in using top-modern Russian military fighter planes.

This is an example of grey-blue or black-blue propaganda. The person talking in the first person singular in the message is not named, which of course is for alleged security reasons, but it is clearly intended to be understood that he is against the regime in Venezuela. However, a closer scrutiny of the content of the message shows that the person who wrote it is not well familiar neither with the immigration centers in Miami (where he alleges that he interviewed the persons), nor with the military situation in Venezuela. The bias is such that one has to conclude that the e-mail was written on Cuba. From this follows that it most likely was written by the Cuban secret security apparatus, G2. It was clearly intended to demoralize the opposition to Chávez (blue propaganda), while not being believed by the supporters of Chávez, the “chaviztas”; or else they figured that they wouldn’t mind so much if they by chance would believe in it.

The last years there have been ample information circulating about Cuban military occupation of Venezuela. In fact, there is a photo of a military base displaying both the Cuban and Venezuelan flags, with the Cuban flag in the honor position. Is it real or photoshopped? Who knows. Perhaps it is real but staged. There are also many photos of the militia with AK47, and they have been seen in parades. But does that mean that they are a functional fighting force? Not necessarily. It may be white-blue propaganda.

There is also a third dimension to propaganda: If the message is true or not. It can be true, it can be an outright lie, or it can be something more or less unknown that is presented with more certainty than it deserves. We could use green for true and red for false, and thus get the whole spectrum, e.g. cyan for truths intended to demoralize the enemy, and purple for falsehoods with the same purpose. In this scheme, lies created to boost the morale of the own population but alleged to come from the enemy will have a combination of black, yellow, and red. What color does that create? You guessed it: Brown. Brown propaganda is very widely used on Cuba by G2.

White, grey and black propaganda has here been sub-divided based on truthfulness, with green for true and red for false.

Ockupation är OK – om Kuba står för den

Yahoo-listan nej_till_ockupationen skapades för att diskutera USAs ockupation av Irak, men där togs efterhand upp diverse andra frågor också, till exempel Afghanistan, Libyen och Syrien. I villfarelsen att listan därför var öppen för att kritisera ockupationer generellt sände jag därför in följande lilla bidrag:

______________
Kubas ockupation av Venezuela

Det är inte bara USAs ockupationer som skall fördömas, utan också Kubas:

Sedan Hugo Chávez blev vald president i ett demokratiskt val år 1998, har han urholkat landets demokrati, till den punkt att Venezuela sedan längre upphört att vara en demokrati, och istället blivit en diktatur med val. Val som bara är en chimär. Redan 2004 fuskade Chávez för att inte bli utröstad i världens första presidential recall election (han förlorade stort, men påstod att han vann). Sedan dess har fusket bara fortsatt, jämte en alltmer tilltagande repression. Landet har utvecklats till vad högern kallar kommunism, och vad vänstern kallar nazi-fascism. Situationen är på många sätt lik den i Tyskland på 1930-talet, där några nyckelpersoner bland kapitalisterna samarbetar med regimen, så att både ledande personer i regimen, och dessa kapitalister, har blivit dollarmiljardärer.

De verktyg som krävs för denna omvandling kommer från Kuba. Kuba har utvecklat systemet för att hålla ett land i järnhand under över 5 årtionden. Dessa metoder används nu i Venezuela. Vid presidentvalet den 7 oktober i år kommer valresultaten från valdatorerna att passera Havanna, Kuba, för “ideologisk korrigering” så att säga, innan de kommer fram till statens valnämnd för sammanräkning. Kuba håller sig också med soldater i Venezuela, en ockupationsarmé som står helt bortom varje venezolansk kontroll. Tvärtom är det som då USA ockuperade Irak, att kubanerna ger order till venezolanerna.

För att bli rika har Chávez och hans anhang helhjärtat gett sig in i knarkhandeln med kokainsmuggling, förutom att de sålt ut landets oljeproduktion för årtionden framöver, fått betalt i förskott, och stoppat pengarna i egen ficka. Det kan mycket väl vara den största plundringen av ett land i världshistorien.

Och för att ro iland med detta har man alltså sålt ut landet till Kuba, överlämnat suveräniteten med hull och hår.

Detta gör utan tvekan Hugo Chávez till en större quisling än själve Vidkunn Quisling!

Att det finns de som försvarar Chávez visar bara att det finns människor vars samvete kan köpas för pengar. Diktaturens kreatur, som Olof Palme sa.
___________

Detta släpptes dock inte igenom, varvid följande brevväxling resulterade:

Jag: Detta var en helt ny tråd, jag trodde att listan var mot ockupationer generellt, men så var det tydligen inte. Bara mot vissa ockupationer.
Åsa Henriksson: Ja, det stämmer. Listan rör USA:s ockupation av Irak specifikt, och ur ett antiimperialistiskt perspektiv. Medlemmarna har anmält intresse för att få ta del av denna information och inget annat. Sedan har innehållet ibland kommit att tänjas lite till att omfatta Syrien, Libyen, Afghanistan och annat som är endast löst relaterat till huvudfrågan. För diskussioner som rör sig långt utanför listans syfte hänvisas till andra forum.

Av detta kan man alltså utläsa att USAs imperialism får kritiseras på listan “nej till ockupationen”, men Kubas imperialistiska ockupation får inte nämnas. Så då vet man det.

För övrigt gjorde en annan listdeltagare, Mario Sousa, ett grovt personangrepp mot mig på listan då han skrev bland annat följande: “Denna Ulf Erlingsson stödde statskuppen i Honduras och från Florida skrev många lögnaktiga artiklar för att göra propaganda för den politiska högern, de stora kapitalägarna som gjorde statskuppen.” Det är ett typiskt agerande för Chavez-anhängare, eller “chaviztas” som de kallas: Kasta skit, sprida hat, odla fördomar av den allra värsta sorten. Min replik på det blev också refuserad, för övrigt.

Vänstern i Venezuela, den riktiga vänstern, anser att dessa chaviztas är nazi-fascister som missbrukar kommunismens namn och ger den dåligt rykte. De anser att regimen är kriminella kapitalister.

På 60-talet pågick ett blodigt gerillakrig i Venezuela. Idag är de forna fienderna goda vänner; Douglas Bravo, den legendariske gerillaledaren som bland annat hade en ung Hugo Chávez i sin organisation, och Carlos Peñaloza, arméchefen som arresterade Chávez 1989 under misstanke att han planerade en militärkupp (presidenten släppte dock Chávez fri, och 1992 återgäldade denne gesten med att försöka göra en militärkupp och döda presidenten). Peñaloza och Bravo stred på motsatta sidor i kriget för många år sedan, men idag är de rörande ense om att Chávez är en landsförrädare. Så vems ärende är denne Mario Sousa ute i då han skriver “PS. Hoppas Chávez fortsätta att stödja Syrien”? Sitt eget kanske? Chávez betalar bra till dem som säljer sin själ för att hjälpa honom plundra Venezuela.