Assange: The dictator’s pawn

The elected dictator of Ecuador, Rafael Correa, is using Julian Assange as a political pawn. Correa is of course a close ally of Chávez, Castro, and Ahmadinejad. In fact, Ecuador, Venezuela, Cuba, and Iran are more than political allies; they are de facto military allies. Argentina under Kirchner is also a member, by virtue of being bought by Chávez’s Venezuela. She serves the role now of fishing for war with the UK, a proxy for the US in the view of this axis. This is the team that Julian Assange has chosen to honor by applying for political asylum, to avoid questioning over rape accusations.

Now that OAS appears ready to discuss the issue, I think it is only fair to point out one thing that the international press seems to have overlooked: Sweden has a ban on ministerial rule. This means that no minister in Sweden can express an opinion about the case, much less control what the administration does in it. The politicians are completely separate from the administration. Let me make myself clear: Not only is the minister of justice forbidden from telling the justices or prosecutor what to do; every minister is expressly forbidden from even saying what he thinks a public servant should do. Therefore it is impossible for the Swedish government to issue any kind of guarantee. The law runs its own course in Sweden (which is why it is considered the leading country in the world when it comes to rule of law).

Also, the prosecutor cannot spend extra resources on going oversees to interview a suspect, and the government cannot provide extra money to make such a unique trip possible. All laws have to be of a general nature, and all decisions of the government have to be of a general nature. Exceptions like the one Assange and his lawyer asks for are simply not legally possible in Sweden. The fact that it cannot enter into the thick heads of guys like Correa and Chávez just goes to show how corrupt they are in their mindsets.

Osäkert politiskt läge i Sydamerika

Wikileaks grundare har fallit offer för sin egen paranoia. Julian Assange har fått “politisk” asyl i Ecuador, för att inte utlämnas till Sverige där har skulle tvingas svara på frågor om misstänkt våldtäkt eller något. Det skulle vara komiskt om det inte var så tragiskt. Som DN skriver, det öppnar dörren för en politisk konflikt i Latinamerika därför att Storbritannien tydligen antytt att man kunde komma att återkalla den ecuatorianska ambassadens diplomatiska immunitet, och därmed kunna gå in och ta hand om Assange.

Blotta hotet att göra detta är förstås mycket dumdristiskt, och ställer all världens diplomater i en mera prekär situation än tidigare. Naturligtvis tas detta tacknämligt upp av den ecuatorianske presidenten Rafael Correas allierade: Hugo Chávez i Venezuela, Evo Morales i Bolivia, Raúl Castro på Kuba, och – inte minst – Ahmadinejad i Iran. Samt naturligtvis av fru Kirchner i Argentina, vilken på sistone har varit mycket högljudd om att Falklandsöarna minsann skall tillhöra Argentina och inte Storbritannien (sen får öinvånarna säga vad de vill). Och Kirchner har starkt stöd för denna linje bland de andra “anti-imperialisterna” i Latinamerika (se listan ovan). Ironin att det är de som är imperialister går deras näsa obemärkt förbi.

Som om inte detta vore nog så går Venezuela till presidentval den 7 oktober. Hugo Chávez ställer upp (grundlagsvidrigt, men ändå) för ännu en period som president. Mot honom ställer en enad opposition upp Henrique Capriles Radonsky. Capriles har nu ett stort försprång i den allmänna opinionen, någonstans över 60% mot under 40% för den utgående presidenten. Men om detta kan man inte läsa i pressen. Enligt regimens handplockade och mutade opinionsundersökare är förhållandet det omvända. Politiska experter som inte är mutade säger dock att tåget har gott för Chávez “skenvalsdiktatur”. Folk har slutat tro att den kan vinna, och hoppar nu av bandvagnen i drivor. Det enda sätt varmed den kan förklara sig vinnare är genom valfusk, men inte ens det garanterar att det kan lyckas sitta kvar eftersom det råder en allmänt utbredd stämning av att “ta till gatan”. Regimen har hotat med att då kalla in militären, men militären säger nu mer eller mindre öppet att man aldrig kommer att skjuta på det egna folket. Regimens nästa kort är att kalla in den milis som byggts upp de senare åren, men mot detta svarar militären att den kommer att försvara folket mot en sådan milis. Det enda som då återstår är den kubanska militären. I praktiken är nämligen Venezuela en koloni till Kuba – Chávez överlämnade sitt fäderneland till Castros diktatur med hull och hår. Han är en större quisling än själve Vidkunn Quisling.

Venezuela är nyckellandet för alliansen ALBA. Kuba överlever inte ekonomiskt utan Venezuela. Nicaragua är också starkt beroende av Venezuela, liksom i varierande gran Bolivia och Ecuador. Även för den globala kokainsmugglingen är Venezuela viktigt, liksom för Iran genom stödet till deras terrorister. För Ryssland och Kina däremot handlar det om affärer; de har stora investeringar i Venezuela att bevaka. Alla dessa faktorer kan kasta grus i maskineriet för motståndsrörelsen i Venezuela. En storpolitisk konflikt är det sista de behöver. En sådan konflikt kan nämligen användas som förevändning av regimen för att skjuta upp eller ställa in valen, och arrestera de som arbetat i oppositionens kampanj. Det är ett känsligt läge, och man kan bara hoppas att inte eftervärlden kommer att skriva in Julian Assange i historieböckerna som den som tände ett storkrig.

Fotnot: För Correa att kritisera Sverige för bristande rättssäkerhet, är som när mördaren beskyller domaren för att inte följa lagen. I ett nyligen gjort index över rättssäkerhet hamnade Sverige högst i världen, medan Correa själv öppet kallas för diktator i väst.