Chávez djävulska plan

Hugo Chávez ställer upp för omval den 7 oktober. En klar majoritet tänker rösta på oppositionens kandidat, Henrique Capriles. Alla inser det inom landet, men Chávez vägrar ge sig. Han säger till sina anhängare att “de får inte bort mig”, och hans utsända propagandister reser världen runt för att sprida ett enda budskap: Chávez är segerviss, med hjälp av förfuskade opinionsundersökningar som media i väst sväljer okritiskt. Detta är en del av skenvalsdiktaturens strategi, vilken bygger på att omvärlden skall fås att förvänta sig en seger för diktatorn, så att den sedan inte ifrågasätter utgången när diktaturen vinner med alla till buds stående medel – demokratiska eller odemokratiska, fredliga eller våldsamma.

Inom landet kan människorna inte luras, de vet att Chávez kommer att röstas ut. Den djävulska planen bygger dock på insikten att det räcker att lura omvärlden. Några dagar efteråt kommer erfarenhetsmässigt ingen längre att ifrågasätta resultatet. Valfusk som avslöjas långt efter valet spelar ingen roll, världen fortsätter att hävda att han har “demokratisk legitimitet”. Endast det som händer medan världens media har ögonen på landet spelar roll. Det gäller att få ut rätt budskap i media, resten kvittar. Det är insiktsfullt men cyniskt.

Chávez har ett projekt, att införa kommunism i Latinamerika. För att kunna genomföra det måste han ha legitimitet. Det räcker inte att hålla sig kvar vid makten med våld. Därför tänker han lura världen att han är offer för en militärkupp utförd av en “desperat” opposition efter att de “förlorat” valet. Ingen kommer att ifrågasätta valresultatet efter en sådan våldsutveckling.

Hur ska han kunna få oppositionen att genomföra en militärkupp? Det kan han naturligtvis inte, men det är heller inte avsikten. Strategin går helt enkelt ut på att utnyttja oppositionens och militärens redan redovisade planer. Det finns en nyckelförutsättning för att det skall lyckas: En avstängning av internet under några timmar på valnatten, så att inte omvärlden märker att Chávez är den som startar våldet. Här är hela strategin i korthet:

Den 7 oktober går folk till val. Oppositionens strategi är att stanna på gatorna i väntan på resultatet, så att de, i händelse av valfusk, direkt kan övergå till en protest av typ “arabisk vår”. Hur skall de veta om det förekommit valfusk? Jo, om valmyndigheten säger att Chávez vunnit, då har det förekommit valfusk. Så stor är nämligen skillnaden att alla har det klart för sig, och det stöds av opinionsundersökningarna (bortsett från de förfuskade som regimen visar för utländska media).

Chávez valmyndighet har redan proklamerat att resultatet kommer först efter midnatt. Regimen kommer att proklamera att den vann. Naturligtvis kommer människorna på gatorna att börja tweeta att det var valfusk. Efter en liten väntan, så att detta gått ut i sociala media och alla vet att oppositionen är upprörd för att de hävdar att det förekommit valfusk, så stängs kommunikationerna av.

Med avstängt internet och mobiltelefonnät, omkring klockan 3 på natten, sänds milisen ut. Två och två på motorcyklar, en som kör och en som skjuter, ger de sig ut för att skjuta på folket på gatan. Deras mål är att tvinga militären att gå ut för att försvara människorna. Säkerhetsplanen för valet är att enbart en nationell polisstyrka skall vara ute, medan alla militärer, gendarmer, delstatliga och stadspoliser skall vara kvar i sina kaserner. Militären har dock sagt att de dels kommer att stödja den som vinner valet, dels kommer att försvara civila mot milisen. Militären vet att Chávez kommer att förlora, och att den ende som har något att vinna på våld är Chávez, så de är beredda på att milisen skall attackera oskyldiga.

Planen är alltså att militären skall göra det den sagt att den kommer att göra: Gå ut för att stoppa massakern på civila av milisen. För att lyckas med det måste de sätta upp vägspärrar och ta kontroll över huvudstadens säkerhet. Speciellt som de vanliga poliserna är i sina baracker. Men varför vill Chávez detta?

Här kommer det djävulska i planen. Hur kommer det att se ut för omvärlden när kommunikationerna sätts på igen framåt morgonen? Naturligtvis som om en militärkupp har ägt rum! Alla ingredienser är där: Oppositionen “förlorade”, kommunikationerna stängdes av, militären besatte staden, och dessutom finns det en massa döda (för vilket naturligtvis militären kommer att få skulden i regimens propaganda). Chávez kommer att hållas gömd och i säkert skydd av militärer som är trogna honom, knarkgeneraler kallade. Sannolikt kommer de att sända ut något dramatiskt meddelande, till exempel ett tweet från utrikesministern som säger typ “jag ser hur de för bort Chávez, och nu är de på väg för att ta mig med”.

Sedan kan de öppna en flaska Cabernet Savignon och mysa medan de ser hur CNN och andra rapporterar hur oppositionen i Venezuela efter att ha förlorat valet genomfört en militärkupp, och hur världen fördömer militärkuppen i FN. Att omvärlden skulle lyssna på oppositionen behöver de inte oroa sig för – och dessutom har de allierade i FN som kan hålla dem informerade om vad som händer. Capriles kommer naturligtvis inte att stiga fram som ledare för någon kupp, men kanske någon annan dumskalle kommer att göra det. Det skulle i så fall spela Chávez rätt i händerna.

Efter några dagar, när denna verklighetsbeskrivning är tillräckligt rotad, så iscensätts någon lämplig militär aktion och Chávez återinsätts. Förra gången, i april 2002, stod fallskärmsjägarna i Maracay för den aktionen, och enligt min källa är det samma regemente som avses spela hjälterollen i denna krigslist.

Kalkylen är att ingen kommer att ifrågasätta valresultatet efter detta händelseförlopp. Det spelar alltså inte någon roll om de fick flytta 2 miljoner röster från en kolumn till en annan, för ingen kommer längre att bry sig. Chávez kommer att ännu en gång stå där som “offret” för en misslyckad militärkupp, men ett “mandat” att införa kommunism som han lovat.

För Venezuelas del kommer det att innebära att kanske hundratusentals människor kommer att lämna landet före årets utgång. Det är många som stannat till den 7 oktober som det sista hoppet. Andra kan inte lämna landet men skulle vara beredda att ta till strid för friheten. Chávez uträkning är att dessa kommer att bli helt modstulna efter denna krigslist, att de kommer att känna att allt motstånd är meningslöst.

För Latinamerikas och världens del kommer ytterligare 6 år av Chávez-styre att innebära en stor belastning på ekonomin, och ett stöd för Iran med sitt kärnvapenprogram. Irans uran kommer från Venezuela, så Iran har inte råd att låta Chávez förlora makten. Och Kubas budget finansieras också av Venezuela, så de har inte heller råd. Hela axeln av anti-västländer och terroristsympatisörer är beroende av att Chávez sitter kvar, och med legitimitet. Att skjuta ihjäl några hundra väljare på valnatten är ingenting som tynger deras samvete, inte efter de tiotusentals som redan skjutits ihjäl i Libyen och Syrien, för att rädda samma koalition av ondska.

Uppdatering 2012-10-01: Venezuelas anklagelse i FN idag att oppositionen planerar att utföra en militärkupp och inte erkänna valresultatet är ytterligare bevis för att de planerar att göra det jag beskriver ovan. Varför skulle oppositionen inte erkänna valresultatet, när de är på väg att vinna en jordskredsseger med tvåsiffriga belopp? De enda som har något att vinna på våld och kupper är regimen själv. Detta är “the smoking gun”.

Venezuela en krutdurk inför ödesvalet

Hugo Chávez ställer upp för omval den 7 oktober mot en enda oppositionskandidat, Henrique Capriles. Kontrasten kunde inte vara större. Chávez lovar ”fördjupa den socialistiska revolutionen” vilket i klartext betyder införa full kommunism, medan Capriles lovar återinföra liberal demokrati i landet. Utgången kommer att avgöra framtiden för hela Latinamerika för lång tid framöver, eftersom Chávez är ledande för det socialistiska projektet i alliansen ALBA. Neutrala källor förutser en klar seger för oppositionen. Chávez har dock varnat att “om oppositionen vinner blir det inbördeskrig”. Militärens agerande kommer därför att bli helt avgörande för om demokratin eller kommunismen vinner.

Henrique Capriles Radonski är närmast socialdemokrat, och lovar fortsätta kampen för de fattiga men inom lagens ram. Härom dagen gick hans kampanjarbetare genom ett slumområde och knackade dörr. Dessa områden brukade vara kärnområden för Chávez. Chaviztas och poliser (borgmästaren stödjer Chávez) kom dit för att köra bort dem. Men då hände något som skulle ha varit otänkbart för bara några år sedan: Befolkningen jagade handgripligen ut både polis och chaviztas ur stadsdelen.

Chávez har hotat med inbördeskrig ”om oppositionen vinner”, i ett desperat försök att skrämma folk att rösta på honom. Han har skapat en milis, ett sorts hemvärn beväpnat med automatkarbiner, vilka tjänar den “socialistiska revolutionen” snarare än staten. Samtidigt är försvarsministern en “knarkgeneral” som inte har något hopp om en framtid vare sig i exil eller i ett eventuellt framtida demokratiskt Venezuela. Detta gör givetvis att vissa fruktar en militärkupp av militärledningen ifall Chávez skulle förlora, för att förhindra en återgång till en rättsstat. Mot detta verkar det faktum att majoriteten av officerare som för befäl över trupp nog kommer att vägra lyda olagliga order. De har också förberett sig för att slå tillbaka ett eventuellt kuppförsök.

Venezuelas fd FN-ambassadör Diego Arria, vilken varit ordförande i FNs säkerhetsråd och nära medarbetare med Kofi Annan, sa för sin del i en intervju den 7 september att Chávez ord om ”inbördeskrig” i själva verket är ett förtäckt hot att genomföra en massaker, eftersom bara den ena sidan i konflikten är beväpnad. Det är första gången i Latinamerika som en statschef har hotat sina landsmän, sa han, och jämförde det med Hitlers hot mot judarna, Milosevics mot muslimerna, och Kaddafis mot oppositionen.

Flera pensionerade höga officerare har försäkrat mig i intervjuer att armén kommer att försvara lag och ordning, och göra processen kort med eventuella miliser som beskjuter civila. En överste uppskattade att endast cirka tusen miliser kommer att lyda en eventuell order att påbörja ett väpnat uppror, och att det kommer att ta armén högst 4 timmar att vinna striden mot dem.

Den 30 september avslutas valkampanjen formellt. Capriles valmöten drar folk som fyller gator och torg varhelst han kommer, trots regimens försök att sabotera genom att stänga flygplatser, blockera vägar, och sända ut marodörer, stenkastare, och även pistoleros.

Chávez, i stark kontrast, har svårt att fylla gator och torg ens med statsanställda som bussas in till valmötena. De har slutat lyda order helt enkelt; de har uppenbarligen slutat tro på att Chávez kommer att sitta kvar efter valet, så de har slutat vara rädda för att bli av med jobbet. På sistone har de till och med fyllt upp torgen med soldater som försetts med civila kläder och en röd skjorta. Detta bidrar givetvis till att militären vänder sig mot Chávez.

Opinonsundersökningarna återspeglar nu det som folk sedan månader har vetat i landet: att Capriles leder. Orsaken till denna eftersläpning ligger i den slagsida som opinionsundersökningarna är behäftade med. På grund av rädslan för att bli åsiktsregistrerade talar många som tänker rösta på Capriles inte om det, varför andelen ”osäkra” länge varit 20% till 25%. Andra ljuger rent ut och svarar att de tänker rösta på Chávez. I takt med att det verkar allt mer tydligt att Capriles kommer att vinna, och att han inte tänker stillatigande acceptera valfusk, så vågar allt fler tala om att de tänker rösta på honom. Därigenom har andelen för Capriles ökat och osäkra minskat, och även Chávez har minskat i resultaten.

Venezuela har länge plågats av valfusk. Att folkomröstningen 2004 var förfuskad har visats i ett flertal vetenskapliga statistiska studier. Regimen har sänt ut personer över världen för att ge intervjuer och förmedla budskapet att “Chávez är segerviss”, som punkt 3 i strategin för valfusk.

Ställd inför ett hotande stort valnederlag har regimen tagit till nya olagliga åtgärder för att kunna stjäla tillräckligt många röster. Valdatorn är nu försedd med fingeravtrycksscanner. Samma apparat kontrollerar väljarens identitet med hjälp av personnummer, avgör ifall denne skall få rösta, och registrerar personens val. Regimen har total kontroll; det finns ingen möjlighet för oppositionen att manuellt kontrollera om rätt person röstar, eller om samma fysiska person röstar flera gånger. Allt som krävs för att rösta flera gånger är att ha flera ID-kort, och eftersom dessa numera utfärdas av Kuba (!) och kubanska avhoppare i Miami (vilka flytt från Venezuela) har rapporterat att det finns personer med många ID, så måste man vara medveten om att regimanhängare kan rösta många gånger. Många av dessa med flera ID lär inte ens vara riktiga venezolanska medborgare; många är kubaner, andra är iranier, syrier och kineser. En viktig faktor att beakta är att den sortens fusk är omöjligt att upptäcka för vare sig oppositionen eller eventuella oberoende valövervakare – om det hade funnits några. (Fingeravtrycket används i praktiken inte, men har en psykologisk effekt; hela 63 % tror inte att valhemligheten är bevarad, enligt en undersökning beställd av oppositionen.)

Utvecklingen nu beror väldigt mycket på psykologi, och budskapet från opposition och folkrörelsen handlar om att övertyga sina egna om att man kommer att vinna, och att övertyga chaviztas om att de inte har en chans ens om de använder militärt våld.

Eftersom valet inte kan anses fritt eller rättvist så uppmanar dessutom folkrörelsen människor att inte acceptera en påstådd seger för Chávez. Istället föreslås de att ta till gatan och kräva någon annan lösning, till exempel ett internationellt övervakat omval med gammeldags röstning på valsedlar av papper. Förhoppningen är givetvis att Chávez skall inse att slaget är förlorat och lämna ifrån sig makten med skenet av demokrati bevarat, hellre än riskera att gå till historien som en diktator. Det enda som är säkert är att ingen vet hur det kommer att sluta, detta ödesval för hela den Amerikanska dubbelkontinenten.

Skenvalsdiktaturen Venezuela går en osäker framtid till mötes

En nyutkommen bok fäster uppmärksamheten på ett viktigt ämne. I ”The Dictator’s Learning Curve – inside the global battle for democracy” skriver William Dobson om den arabiska våren, men också om Venezuela, Ryssland, Iran med flera. Vi har vant oss vid att diktaturer är totalitära, och kontrollerar invånarna med hjälp av brutalitet. Schablonbilden av en diktator är en militärkuppmakare med epåletter på axlarna. Men de senaste 20 åren har den typen av diktator kommit i minoritet.

De flesta auktoritära länder idag håller val, och anstränger sig för att framstå som demokratiska. Detta är i sig inget nytt; Tiden skrev om dessa skenvalsdiktaturer redan på 1930-talet. På den tiden förekom de i Europa, inklusive Baltikum, och föredömet var Nazi-Tyskland, ett land som även det ville ge sken av att följa grundlagen.

Ett nutida fall som ägnas stor uppmärksamhet i boken är det socialistiska Venezuela och den ”Bolivarianska revolutionen”, Hugo Chávez benämning på projektet för att ena Latinamerika under socialism. Redan 1999, samma år han tillträdde som demokratiskt vald president, kallade han till en konstituerande grundlagsförsamling. Den bestod av 125 ”chaviztas” mot 6 övriga, valda i ett snabbinkallat val där mandatfördelningen var långt ifrån proportionell. Samtliga maktbefogenheter placerades i denna församling som inte var sanktionerad av grundlagen, och det hela legitimerades med folkomröstningar före och efter.

Men gick omröstningarna rätt till? Dagarna efter den 28 juni 2009, då Zelayas försök att hålla en folkomröstning om en konstituerande grundlagsförsamling i Honduras hade stoppats, hittade riksåklagaren valmaterial som redan hade resultatet ifyllt: En överväldigande seger för ”ja”. Valsedlarna och protokollen kom från Venezuela. Vad ska man kalla det när förfuskat folkstyre används för att kullkasta grundlagen? Och med stöd av främmande makt? Det står helt klart att processen i Venezuela 1999 var grundlagsvidrig. Det var en statskupp sanktionerad av högsta domstolen.

I början av 2002 försökte Chávez genomföra ändringar i det populära statliga oljebolaget PDVSA. Det ledde till strejk, vilken fick folkligt stöd. Den 11 april tågade ett miljonhövdat demonstrationståg till presidentpalatset, där de blev beskjutna. Bägge sidor anklagade den andra. Kontentan blev att Chávez tvingades avgå, men general Baduel återinsatte honom efter 3 dagar.

Beskjutningen av de obeväpnade demonstranterna blev en vattendelare. Demokratiska organisationer gjorde år 2003 en namninsamling för att kräva en folkomröstning med frågan om presidenten skulle avsättas, och fick ihop 3,2 miljoner underskrifter. Efter många turer tvingades regimen till slut kalla till folkomröstning den 15 augusti 2004.

Baserat på opinionsundersökningar och exit polls var det allmänt väntat att ”ja” skulle segra, men valmyndigheten deklarerade oväntat att ”nej” hade vunnit och att Chávez kunde sitta kvar. Sju artiklar om den omröstningen har sedan dess skrivits i två vetenskapliga tidskrifter (International Statistical Review respektive Statistical Science), och slutsatsen är klar: Chávez skulle ha blivit avsatt om det inte vore för fusk i sammanräkningen av rösterna från valdatorerna, som användes för första gången vid det tillfället.

En av artikelförfattarna, Guillermo Salas, beskriver hur en skenvalsdiktatur måste lyckas med fyra saker för att uppnå demokratisk legitimitet:

(1) skapa ett valsystem som tillåter fusk,

(2) skapa tillit till detta system,

(3) få folk att förvänta att regimens kandidat vinner, och

(4) få en ”kvalitetsstämpel” på resultatet.

Enligt Salas har strategin implementerats på följande sätt:

(1) elektronisk röstning har införts,

(2) oppositionen går i god för att valsystemet kan övervakas,

(3) opinionsundersökningar visar att regimen kommer att vinna, och

(4) antingen accepterar oppositionen nederlaget, eller går en internationell valövervakare i god för resultatet.

En komplementerande strategi är att ibland låta oppositionen vinna, men då bara i fall där det inte spelar någon roll, typ guvernörer och parlament utan makt.

Den 7 oktober hålls nästa presidentval. Oppositionen har enats bakom Henrique Capriles, en 40-årig ungkarl och guvernör för den näst folkrikaste delstaten. Medan Chávez lider av cancer och har svårt att röra sig utstrålar Capriles hälsa och ungdom. För att kompensera för regimens totala övervikt i media har Capriles rest land och rike runt och hållit valmöten, trots mordförsök. Politiskt står han nära socialdemokratin, liksom Carlos Andrés Pérez, kallad CAP, presidenten som Chávez försökte störta i en militärkupp i februari 1992.

Chávez valkampanj är huvudsakligen negativ. Han kallar Capriles en ”lismande usling”, och har hotat med inbördeskrig ”om oppositionen vinner”. Venezuelas fd FN-ambassadör Diego Arria sa i en intervju den 7 september att Chávez ord om ”inbördeskrig” i själva verket är ett förtäckt hot att genomföra en massaker, eftersom bara den ena sidan i konflikten är beväpnad. Det är första gången i Latinamerika som en statschef har hotat sina landsmän, sa han, och jämförde det med Hitlers hot mot judarna, Milosevics mot muslimerna, och Kaddafis mot oppositionen. (Arria var expertvittne mot Milosevics i krigsförbrytarrättegången, och ordförande i FNs säkerhetsråd då det fördömde Libyens bombning över Lockerbie; Chávez brukade kalla Kaddafi ”broder”.)

Chávez anklagar oppositionen för att vara ”ultrahöger”. När Chávez kallar socialdemokraten CAP ”ultrahöger” så säger det mera om hur långt till vänster han själv står ideologiskt. Under valkampanjen 1998 svarade Chávez visserligen ”nej” på frågan om han var socialist, men år 2007 sa han att han är trotskist, och Fidel Castro har sagt att Chávez politik ”naturligtvis” är kommunistisk.

Bakom Chávez maktövertagande i Venezuela står nämligen Fidel Castro och Kuba, enligt en nyutkommen bok av general Carlos Peñaloza, fd arméchef i Venezuela. Redan 1984 identifierade denne Chávez som en infiltratör i armén, och i december 1989 arresterade han Chávez (vilken då tjänstgjorde i presidentpalatset) som misstänkt för att planera att mörda presidenten. Presidenten (CAP) trodde inte på anklagelserna utan lät Chávez fortsätta i tjänst. Resten är historia.

Peñalozas bok heter ”El Imperio de Fidel” och handlar om Fidel fram till 1967. En planerad uppföljare skall ta upp Chávez roll som Fidels ”tronföljare”. Man skulle också kunna kalla Chávez för Castros quisling med tanke på hur kubanerna har plundrat Venezuela sedan 1999; en stor del av Kubas inkomster kommer från Venezuela. Venezuela är också den kubanska diktaturens brohuvud för inflytande i Latinamerika. Det är därför väldigt mycket som står på spel för bröderna Castro den 7 oktober.

Enligt den i Venezuela sedan 30 år verksamme politiske experten Eric Ekvall har Capriles för närvarande ett försprång om ca 15 %, efter korrektion för ett systematiskt fel i samtliga opinionsundersökningar (orsakat av rädslan för att bli åsiktsregistrerad). Ställd inför ett hotande stort valnederlag har regimen tagit till nya olagliga åtgärder. Valdatorn är nu försedd med fingeravtrycksscanner. Samma apparat kontrollerar väljarens identitet med hjälp av personnummer, avgör ifall denne skall få rösta, och registrerar personens val. Regimen har total kontroll. Det finns ingen möjlighet för oppositionen att manuellt kontrollera om rätt person röstar, eller om samma fysiska person röstar flera gånger. Fingeravtrycket används i praktiken inte, men har en psykologisk effekt. Hela 63 % tror inte att valhemligheten är bevarad, enligt en undersökning beställd av oppositionen.

Vetenskaplig forskning har visat att skenvalsdiktaturer kan leva vidare endast därför att oppositionen har mera att vinna på att förlora än på att vinna. Regimens järngrepp om makten kan bara brytas om det finns en stark tredje kraft. Ingen kan idag veta hur starkt det folkliga motståndet i Venezuela är. Om valet inte blir avblåst kommer sannolikt regimen att säga att de vann, folket kommer att ta till gatorna, och sedan ger det sig vad miliserna och militären gör.


Ovanstående debattartikel redigerades för tidskriften Tiden enligt ök med chefredaktören Daniel Suhonen, för utläggning nu. Samtidigt publicerades den här på min blogg, med följande uppdatering vid publiceringstillfället, den 25 september 2012:

De gångna två veckorna har ett antal artiklar om valet publicerats i både USA och Europa, som har förmedlat samma bild som den ovan; att Capriles är i klar ledning, och att regimen är desperat och kan vara beredd att ta till desperata åtgärder. Efter att ha läst en psykologisk analys av både Chávez och Hitler har jag kommit att uppfatta dem som mycket lika varandra (i fallet Chávez har jag också pratat med personer som känt honom). Båda är i grunden djupt osäkra personligheter, med ett starkt behov av att kompensera sig genom att vara i total kontroll. Därför omger de sig med ja-sägare. Som konsekvens blir de isolerade från verkligheten och börjar se sig själv som ofelbara, varför de båda har utvecklat en bild av sig själva som “frälsare” av sina respektive länder och folk. Hitlers självmord var korrekt förutspått av USAs Office of Special Services, OSS, baserat på denna analys. Chávez har inte i samma mån pratat om självmord, och hans cancer har redan fått honom att se på livet på ett nytt sätt (vilket visas av att han ändrat mottot från “Fäderneland: socialism eller döden” till “Fäderneland: socialism och liv”). Han måste också ha insett att hans stöd sviktar, genom att antalet människor på hans valmöten är pinsamt litet, trots att statsanställda och soldater bussas in för att fylla torgen. En person som Chávez kan drabbas av handlingsförlamande förtvivlan vid en oväntad och stor motgång. Personligen tror jag att det är möjligt att han ger upp.

Det läcker information ut från regimens innersta om en maktkamp bakom kulisserna, mellan personer som redan är beredda att tänka på tiden efter Chávez. Till skillnad från Hitler så har Chávez i sin regim högt uppsatta djupt kriminella militärer, vilka disponerar över landets tyngsta militära enheter (t ex fallskärmsjägarna i Maracay, de som återinsatte Chávez efter att han tvingats från makten i april 2002). Det finns därför ett reellt hot mot valet som kommer inte från den sittande presidenten, utan i form av en palatskupp mot både honom och oppositionen. Om Chávez skulle ge upp så tror jag att dessa krafter kommer att göra en kupp, eller starta någon annan form av våldskampanj, kanske ett sorts gerillakrig. Det krävs ett under för att de ska släppa ifrån sig makten utan kamp. (En lösning de kan försöka sig på är förstås att muta eller idka utpressning mot den nya administrationen för att därigenom rädda sitt eget skinn. Det blir då en maktkamp inom “palatset”.)

Så har vi då kubanerna. Även de har mycket på spel, och de är den andra gruppen bakom regimen som inte gärna vill släppa ifrån sig makten. De står visserligen inte med ryggen mot väggen för de kan retirera till Kuba, men det kommer att bli tufft att regera i Havanna utan intäkterna från Venezuela. Min gissning är att de inte kommer att försöka sig på någon kupp, utan istället en strategisk reträtt. Först brända jorden, så att den nye presidenten inte kommer att lyckas lyfta landet ur krisen på de 6 år han har på sig, och sedan kommer de att fortsätta elda på de sociala konflikterna och skapa kaos och våld, för att om 6 år försöka vinna tillbaka makten i nästa val, återigen genom att muta och hota nyckelpersoner i valsystemet och i oppositionen. Så som sandinisterna gjort i Nicaragua.

Det är därför en mycket tuff tid som Venezuela står inför, och det börjar om bara en dryg vecka. Den 7 oktober är årsdagen av då de kristna slog turkarna i sjöslaget vid Lepanten år 1571, och det är rosenkransens dag i den katolska kyrkan. Därför kommer det att vara många som står i kön till vallokalerna och ber med en rosenkrans; för fred, för framtid, för försoning.

I svenska media: DN spyr ut regimens propaganda.

The Poll that Scares Chávez

A recent opinion poll in Venezuela shows that the opposition candidate Henrique Capriles is winning by a significant margin. The result is 52% against 48%, with 1.5% margin of error. This has apparently scared regime supporters, because the link to the poll has been blocked on Facebook after being repeatedly reported as “spam”. This happened shortly after the link was posted on the page Operación Libertad Venezuela, which claims to belong to the resistance.

In brief, the poll interviewed 18,803 potential voters in all states of Venezuela. The results are reported per state and demographics. Only in the lowest social strata (D and E) does Chávez have a slight advantage, with 52% against 48%. In the middle class the figure are 54% to 46% in Capriles’ favor. In the upper class (A and B) his advantage is a whopping 81% to 19%.

In urban zones Capriles has an advantage of 53% against 47%, while in rural areas his advantage is smaller, 51% to 49%. When looking at different age groups and genus, the results in those from 26 to 45 years is really striking. Women prefer Capriles by 62% to 38%, while men prefer Chávez by 58% to 42%. How is this even possible?

One potential explanation is the fear factor, which was not eliminated in this study. In other words, the respondents were interviewed in public, rather than allowed to fill out a form and deposit in anonymously. The fear factor is considered to be between 16% and 20% in normal polls at the door, which means that the advantage to Capriles at present can be estimated to about 20%. In public interviews (bus stations!) this can have played a huge roll.

It should be noted, however, that the polling organization is not known among political operatives in the country, and the size of the sample is exaggerated. There is thus double reason to take the result with a grain of salt. The real-world lead of Capriles is significant, as anybody who has recently been on the streets of Venezuela will testify to, but how big remains an unknown.

While on the topic, a former US ambassador to Venezuela, Patrick D. Duddy, recently wrote a contingency memorandum for the possibility of political unrest in Venezuela in connection with the October 7 presidential elections. Chávez is explicitly threatening with civil war. Reports from travelers who have recently returned speaks about a very tense atmosphere. Many have decided to stay to October 7 and vote, but unless Capriles wins they will leave the country, they say. It is a moment of destiny, and not only for Venezuela; whatever happens will have repercussions in all of the Americas, from Canada to Chile.

As a side note, I cannot but suspect that the recent violence in the Middle East, and the killing of the U.S. ambassador to Libya in Benghazi, due to a low quality movie trailer that grossly mocks the prophet Muhammed, very well may be instigated and coordinated by the Cuban security service G2. The purposes would be to:

  1. undo the damage caused to the dictators of the world by the Arab Spring,
  2. harm the U.S. and undo the advances it has enjoyed in its diplomacy as a result of the Arab Spring,
  3. deflect attention from the dictatorship under siege in Syria,
  4. deflect attention from the elections in Venezuela on October 7, which may result in violence erupting (instigated by the regime).

Point 4 is important for the timing. For the regime violence to be successful, the world must not pay attention in the lead-up to the elections. Thus the need to deflect attention now, 3 weeks before the election.

The Electoral Dictatorship of Venezuela is Failing

A recently published book is focusing on an important subject. In ”The Dictator’s Learning Curve – inside the global battle for democracy,” William Dobson writes about the Arab Spring, but also about Venezuela, Russia, Iran and others. We have got used to dictatorships being totalitarian, controlling the inhabitants through brutality. The standard image of a dictator is a military coupster with epaulets on his shoulders. But the last 20 years that type of dictator has been in the minority.

Most authoritarian countries today celebrate elections, and make an effort to appear democratic. This is in and of itself nothing new; ”Tiden” (a Swedish social-democratic political magazine) wrote about these electoral dictatorships already in the 1930’s. Back then they existed in Europe, including the Baltic states, and the model was Nazi Germany, a country that aspired to appear to follow the constitution.

A contemporary case that is given a lot of attention in the book is socialist Venezuela and the “Bolivarian revolution,” the term Hugo Chávez uses for the project to unite Latin America under socialism. Already 1999, the same year he took office as a democratically elected president, he convened a Constituting Constitutional Assembly. The assembly consisted of 125 “chaviztas” and 6 others, elected in a rapid election where the distribution of mandates was far from proportional. All the powers were gathered in this assembly, which was not sanctioned by the constitution, and the whole process was legitimized by referenda before and after.

But were those polls free and fair? The days after June 28, 2009, when Zelaya’s attempt to hold an illegal referendum about convening a constituting constitutional assembly in Honduras had been stopped, the Attorney General found electoral material where the result of the referendum already was tabulated: A huge victory for “yes”. The ballots and the tabulation sheets came from Venezuela. What is the term to use when the tools of democracy are used to overthrow the constitution? And with support from a foreign power? There is no doubt that the procedure in Venezuela in 1999 was unconstitutional. It was a coup d’état sanctioned by the Supreme Court.

Early in 2002 Chávez announced changes in the popular state-owned oil company PDVSA. It provoked a strike, which got popular support. On April 11 a million-strong demonstration marched to the presidential palace, where they were being shot at. Both sides accused the other. The end result was that Chávez was forced to resign, but General Baduel had him reinstated after 3 days.

The shooting of the unarmed demonstrators became a water divide. In 2003, democratic organizations gathered 3.2 million signatures demanding a referendum for recalling Chávez. After many obstructions the regime was finally forced to hold a recall referendum on August 15, 2004.

Based on opinion polls and exit polls it was universally expected that ”yes” would prevail, but the election authority unexpectedly announced that ”no” had won, and Chávez could remain in office. Seven peer-reviewed articles about the referendum have since been written in two scientific journals (International Statistical Review, and Statistical Science), and the conclusion is clear: Chávez’s presidency would have been revoked if it hadn’t been for fraud in the vote-counting from the electronic voting machines, which were used for the first time on that occasion.

One of the article authors, Guillermo Salas, describes how an electoral dictatorship has to succeed with four things in order to achieve democratic legitimacy:

  1. create an electoral system that allows for fraud,
  2. create faith in this system,
  3. create an expectation that the regimen candidate will win, and
  4. get a ”seal of quality” on the result.

According to Salas the strategy has been implemented in the following way:

  1. electronic voting has been introduced,
  2. the opposition assures that the process is transparent,
  3. opinion polls show that the regime will win, and
  4. either the opposition accepts defeat, or an international election observer approves the result.

A complementing strategy is to occasionally allow the opposition to win, but only in cases where it doesn’t matter, such as governors and parliaments without power.

On October 7 the next presidential election will be held. The opposition has united behind Henrique Capriles, a 40-year old bachelor and governor for the second most populous state. While Chávez is suffering from cancer and moves with difficulty, Capriles is radiating health and youth. As a way of compensating for the total domination of the media on the part of the regime, Capriles has travelled around the country holding election meetings, in spite of assassination attempts. Politically he is close to social democracy, just like Carlos Andrés Pérez, called CAP, the president that Chávez tried to overthrow in a military coup in February of 1992.

The election campaign of Chávez is predominantly negative. He calls Chávez an “adulating wretch,” and has threatened with civil war “if the opposition wins.” Venezuela’s former ambassador to the United Nations, Diego Arria, said in an interview September 7 that Chávez’s words about “civil war” in effect was a veiled threat to carry out a massacre, since only one side in the conflict is armed. This is the first time in Latin America that the executive has threatened the citizens, he said, and compared it with Hitler’s threatening of the Jews, Milosevic’s of the Muslims, and Kaddafi’s of the opposition. (Arria was a witness against Milosevic in the war crime tribunal, and chairman of the UN Security Council when it condemned Libya for the bombing over Lockerbie; Chávez would refer to Kaddafi as his “brother.”)

Chávez accuses the opposition of being “ultra-right”. When Chávez calls the social democrat CAP “ultra-right” it says more about how far left he himself is ideologically. Although he, during the election campaign in 1998, replied “no” on the question whether he was a socialist, in 2007 he stated that he is a Trotskist, and Fidel Castro has said that Chávez politics “of course” is communist.

As it turns out, Fidel Castro of Cuba is namely behind Chávez’s power grab in Venezuela, according to a new book by General Carlos Peñaloza, former head of the army in Venezuela. Already in 1984 he identified Chávez as an infiltrator in the army, and in December of 1989 he had Chávez (who by then was serving in the presidential palace) arrested on suspicion of planning to murder the president. However, the president (CAP) didn’t believe the accusations, and allowed Chávez to continue to serve. The rest is history.

Peñaloza’s book is called “El Imperio de Fidel” and deals with Fidel up to 1967. The follow-up will deal with Chávez’s role as Fidel’s “successor”. One could also call Chávez Castro’s quisling, considering how the Cubans have plundered Venezuela since 1999: a large part of Cuba’s revenues come from Venezuela. Venezuela is also the bridgehead of influence in Latin America for the Cuban dictatorship. There is therefore very much at stake for the Castro brothers on October 7.

According to political consultant and analyst Eric Ekvall, who for 30 years has been based in Venezuela, Capriles now has an advantage of 15 points after correction for a systematic error in all opinion polls (due to fear of being registered as having anti-regime opinions). Fearing a huge electoral loss the regime has taken new illegal actions. The electronic voting machine is now equipped with a fingerprint scanner. The same system first checks the voter’s identity using the social security number; then decides whether the person should be allowed to vote; and finally records his or her vote. The regime is in total control. There is no possibility for the opposition to manually verify if it’s the right person who is voting, or if the same physical person is voting multiple times. The fingerprint is in effect not used, but the scanner has a psychological effect. According to a poll commissioned by the opposition, 63% of voters do not trust that the vote is secret.

Scientific research has shown that electoral dictatorships can survive only because the opposition has more to win from losing than from winning. The iron grip of the regime can only be broken if there is a strong third force. Nobody can know today how strong the popular resistance is in Venezuela. Unless the election is canceled, the regime will probably declare itself the winner, the people will take to the streets, and then we’ll find out how the militias and the military will react.

Venezuela celebrated “test election”

In spite of a complicated cancer, Venezuela’s controversial president Hugo Chávez is running for reelection October 7. The opposition celebrated primaries earlier this year, electing Henrique Capriles. He is governor of Miranda, the second most populous state of Venezuela, 40 years old and bachelor.

Since 2004 electronic voting is used in the country, but this year another novelty was introduced: A finger print scanner, connected to the electronic voting machine, and which according to the intentions should guarantee the principle one person – one vote. Last Sunday a test with tens of thousands of electors was held in real polling places all over the country, to test all aspects of the system.

The result was not intended to be published, but it has been leaked from the election authority. Capriles got 56% of the votes cast (which of course did not represent a random selection, since they were self selected, but the same can of course be said about the real election since it is not compulsory to vote). Only 31% voted for Chávez.

The leaked result includes figures per state. Chávez got a plurality of the votes in only four and rather small states, but the difference was at most 5 points in his favor. Capriles “won” with the largest margin among the exiles (65 points), and in his home state of Miranda (43 points).

Henrique Capriles at a rally in Aragua

The North American political analyst Eric Ekvall, who for 30 years has worked as a political consultant in South America based in Venezuela, estimates that Capriles at present enjoys an advantage of 15 points over Chávez. The estimate is based on the fact that the (in his judgment) most credible polls predict a dead heat, together with the “fear factor” which amounts to about 15 points.

The “fear factor” was measured by the opposition pollster in the last presidential race. It reflects the fact that many lie to pollsters by fear of being registered as opponents of the regime. In 2006 the fear factor was measured to 14 points, and now it is being estimated to be between 16 and 20 points. All polls from Venezuela must be adjusted for this factor, since all of them are carried out the same way, interviews at the front door of homes.

According to Ekvall there are also clearly inaccurate polls that give an advantage to Chávez of up to 35 points. These are either carried out by the regime, or by companies that are coerced by one method or the other. The regime is sponsoring these bought pollsters with journeys around the World for selling in the false result to the global media, as part of the propaganda to prepare the international community to accept the fraudulent election result with Chávez as the winner.

According to physicist and democracy activist Guillermo Salas, the strategy for this electoral dictatorship contains four essential steps: (1) create a election system that is amenable to fraud, (2) create confidence in this system, (3) make the public expect that the regime candidate will win, and (4) get a stamp of quality on the fraudulent result. According to Salas the four steps of the strategy have been implemented in the following way in Venezuela: (1) electronic voting, (2) the opposition technicians guarantee that fraud is impossible, (3) the opposition polls show that they are likely to lose (they never mention the fear factor, even though they are aware of it), and (4) either the opposition admits defeat as in 2006, or an independent and credible election observer assures that it was a free and fair election, as when the Carter Center swore by the result in the referendum of 2004.

In 2004 a recall referendum for president Chávez was held. Guillermo Salas is one of the many experts who have analyzed data from that referendum statistically, and concluded that it is beyond any reasonable doubt that there was widespread fraud in the vote tabulation. With a high degree of confidence, the real result was 56% for “yes” (recall Chávez), but through fraud it was changed to 59% “no”.

After 7 peer-reviewed articles in renowned international journals on statistics, and the poll results before the referendum, together with the exit polls during the vote, and the fact that number of people who had signed the recall petition was more than half those who had voted when Chávez was originally elected, the question must be considered settled once and for all: The majority of Venezuelans desired that Chávez be deposed in 2004, and the only reason why he remains in the presidency is widespread election fraud. This means that Venezuela is an “electoral dictatorship.”

Considering this situation it is by no means certain that the regime will hand over power voluntarily after October 7 – especially not considering that high officials openly have declared that they do not intend to ever leave power. The speculations of what might happen include everything from a make-believe coup in order to cancel the elections in the last moment, to the regime declaring itself a winner and the opposition starting a popular uprising. In the last presidential election the opposition candidate acknowledged defeat which caused all plans for street action to be abandoned, but this time there is a growing “resistance movement” that proclaims that they will take to the streets regardless if the candidate acknowledges defeat. How credible the resistance is nobody knows.

Smoking Gun for Election Fraud in Venezuela

A last-minute illegal rule change has removed the last shred of transparency from the October 7 presidential elections, effectively turning the country into an “electoral dictatorship.”

With opposition candidate Henrique Capriles appearing the likely winner in the October 7 presidential elections in Venezuela, and incumbent president Hugo Chávez repeatedly having asserted that he will never allow himself to be removed from power, the regime has now announced illegal last minute changes to the election procedures, which may allow for large-scale but un-detectable election fraud, according to Voto Limpio.

Election experts at Voto Limpio warn that these last-minute changes to the election rules may be designed to allow the regime to declare victory regardless of how people actually vote. Under the new rules, neither the printed voter roll, nor the indelible ink will be used to prevent multiple voting, or to verify that a voter is eligible to vote. Instead a “black box” machine will pronounce who gets to vote and who doesn’t. By violating all democratic norms, the rule change itself is thus the proverbial “smoking gun.”

Together with the irregularities in the un-audited voter rolls, widely suspected to contain millions of “zombie voters,” these changes will make it possible for government supporters to vote several times, and for opponents of the government to be denied the opportunity to vote even once. As Joseph Stalin said, “It’s not who votes that counts, but who counts the votes.”

These procedural changes were published August 28, just six weeks prior to the election. The deadline for any changes according to the law is six months. Another illegal change, that time to the election law itself, was made 4 months before of the election: The article that prohibited any device from being attached to the voting machine was changed to allow finger-print scanners to be connected.

Independent tests have revealed that the finger-print scanner was incapable of performing its duty, to assure the principle one person – one vote, yet the regime insisted on using it. There has been suspicion that the purpose of the scanner really was to intimidate fearful voters, given that 8.5 million Venezuelans are directly dependent on government payouts, and given that the regime in the past has denied benefits to persons and family members just for having expressed support for the opposition.

However, with the latest rule change it has become clear that the introduction of the scanner has done away with the traditional methods to check identity and prevent double voting. The new rules say that as long as half the name is correct the person can vote, even if there is no match in fingerprint, or indeed no fingerprint at all. Furthermore, if the machine says that a voter already has voted, that voter will be denied the right to vote, even if there is no record of him/her voting in the voter roll, and even if there is no sign of ink on the finger. The determination of voter eligibility is thus a process into which the opposition or independent election observers have no effective insight or control.

These two patently illegal changes could be a result of Chávez’s poor polling results. Political consultant and analyst Eric Ekvall, who has managed campaigns in Venezuela for several decades, estimates that “Capriles is now leading Chávez by 15 points, taking into account the ‘fear factor’ bias in local polling,” which pollsters attribute to the fact that about one in ten Venezuelans lie to poll interviewers out of fear of being identified as an opponent of Chávez.

Venezuela has used electronic voting since 2004, and has, according to Guillermo Salas – a Venezeulan student of the subject – committed election fraud ever since. The typical procedure has been to hugely inflate the number of votes for the government, while somewhat decreasing it for the opposition. The result is that the number of voters in some areas has become larger than the population.

The latest changes allow for so much arbitrariness that they effectively render the elections meaningless, given that the regime now will have full and complete control over who “wins” the election. The fraud that the regime apparently is preparing is not detectable using traditional election supervision; it would take complete electronic surveillance of all communications to and from all locations involved in the voting and vote count, in order to detect it. Nobody has the access required to effectively supervise these elections.

The fact that Cuba is connected to Venezuela by an optical cable means that the fraud might even be executed in Havana, rather than within Venezuela. The only thing required for a “zombie vote” to be cast at a polling place, making it indistinguishable from a real vote, is a fake ID. All Venezuelan IDs are now issued on Cuba, and it has been reported in media that they are being issued for political purposes, to foreigners, and that multiple IDs have been given to the same person.