Hugo Chávez ställer upp för omval den 7 oktober. En klar majoritet tänker rösta på oppositionens kandidat, Henrique Capriles. Alla inser det inom landet, men Chávez vägrar ge sig. Han säger till sina anhängare att “de får inte bort mig”, och hans utsända propagandister reser världen runt för att sprida ett enda budskap: Chávez är segerviss, med hjälp av förfuskade opinionsundersökningar som media i väst sväljer okritiskt. Detta är en del av skenvalsdiktaturens strategi, vilken bygger på att omvärlden skall fås att förvänta sig en seger för diktatorn, så att den sedan inte ifrågasätter utgången när diktaturen vinner med alla till buds stående medel – demokratiska eller odemokratiska, fredliga eller våldsamma.
Inom landet kan människorna inte luras, de vet att Chávez kommer att röstas ut. Den djävulska planen bygger dock på insikten att det räcker att lura omvärlden. Några dagar efteråt kommer erfarenhetsmässigt ingen längre att ifrågasätta resultatet. Valfusk som avslöjas långt efter valet spelar ingen roll, världen fortsätter att hävda att han har “demokratisk legitimitet”. Endast det som händer medan världens media har ögonen på landet spelar roll. Det gäller att få ut rätt budskap i media, resten kvittar. Det är insiktsfullt men cyniskt.
Chávez har ett projekt, att införa kommunism i Latinamerika. För att kunna genomföra det måste han ha legitimitet. Det räcker inte att hålla sig kvar vid makten med våld. Därför tänker han lura världen att han är offer för en militärkupp utförd av en “desperat” opposition efter att de “förlorat” valet. Ingen kommer att ifrågasätta valresultatet efter en sådan våldsutveckling.
Hur ska han kunna få oppositionen att genomföra en militärkupp? Det kan han naturligtvis inte, men det är heller inte avsikten. Strategin går helt enkelt ut på att utnyttja oppositionens och militärens redan redovisade planer. Det finns en nyckelförutsättning för att det skall lyckas: En avstängning av internet under några timmar på valnatten, så att inte omvärlden märker att Chávez är den som startar våldet. Här är hela strategin i korthet:
Den 7 oktober går folk till val. Oppositionens strategi är att stanna på gatorna i väntan på resultatet, så att de, i händelse av valfusk, direkt kan övergå till en protest av typ “arabisk vår”. Hur skall de veta om det förekommit valfusk? Jo, om valmyndigheten säger att Chávez vunnit, då har det förekommit valfusk. Så stor är nämligen skillnaden att alla har det klart för sig, och det stöds av opinionsundersökningarna (bortsett från de förfuskade som regimen visar för utländska media).
Chávez valmyndighet har redan proklamerat att resultatet kommer först efter midnatt. Regimen kommer att proklamera att den vann. Naturligtvis kommer människorna på gatorna att börja tweeta att det var valfusk. Efter en liten väntan, så att detta gått ut i sociala media och alla vet att oppositionen är upprörd för att de hävdar att det förekommit valfusk, så stängs kommunikationerna av.
Med avstängt internet och mobiltelefonnät, omkring klockan 3 på natten, sänds milisen ut. Två och två på motorcyklar, en som kör och en som skjuter, ger de sig ut för att skjuta på folket på gatan. Deras mål är att tvinga militären att gå ut för att försvara människorna. Säkerhetsplanen för valet är att enbart en nationell polisstyrka skall vara ute, medan alla militärer, gendarmer, delstatliga och stadspoliser skall vara kvar i sina kaserner. Militären har dock sagt att de dels kommer att stödja den som vinner valet, dels kommer att försvara civila mot milisen. Militären vet att Chávez kommer att förlora, och att den ende som har något att vinna på våld är Chávez, så de är beredda på att milisen skall attackera oskyldiga.
Planen är alltså att militären skall göra det den sagt att den kommer att göra: Gå ut för att stoppa massakern på civila av milisen. För att lyckas med det måste de sätta upp vägspärrar och ta kontroll över huvudstadens säkerhet. Speciellt som de vanliga poliserna är i sina baracker. Men varför vill Chávez detta?
Här kommer det djävulska i planen. Hur kommer det att se ut för omvärlden när kommunikationerna sätts på igen framåt morgonen? Naturligtvis som om en militärkupp har ägt rum! Alla ingredienser är där: Oppositionen “förlorade”, kommunikationerna stängdes av, militären besatte staden, och dessutom finns det en massa döda (för vilket naturligtvis militären kommer att få skulden i regimens propaganda). Chávez kommer att hållas gömd och i säkert skydd av militärer som är trogna honom, knarkgeneraler kallade. Sannolikt kommer de att sända ut något dramatiskt meddelande, till exempel ett tweet från utrikesministern som säger typ “jag ser hur de för bort Chávez, och nu är de på väg för att ta mig med”.
Sedan kan de öppna en flaska Cabernet Savignon och mysa medan de ser hur CNN och andra rapporterar hur oppositionen i Venezuela efter att ha förlorat valet genomfört en militärkupp, och hur världen fördömer militärkuppen i FN. Att omvärlden skulle lyssna på oppositionen behöver de inte oroa sig för – och dessutom har de allierade i FN som kan hålla dem informerade om vad som händer. Capriles kommer naturligtvis inte att stiga fram som ledare för någon kupp, men kanske någon annan dumskalle kommer att göra det. Det skulle i så fall spela Chávez rätt i händerna.
Efter några dagar, när denna verklighetsbeskrivning är tillräckligt rotad, så iscensätts någon lämplig militär aktion och Chávez återinsätts. Förra gången, i april 2002, stod fallskärmsjägarna i Maracay för den aktionen, och enligt min källa är det samma regemente som avses spela hjälterollen i denna krigslist.
Kalkylen är att ingen kommer att ifrågasätta valresultatet efter detta händelseförlopp. Det spelar alltså inte någon roll om de fick flytta 2 miljoner röster från en kolumn till en annan, för ingen kommer längre att bry sig. Chávez kommer att ännu en gång stå där som “offret” för en misslyckad militärkupp, men ett “mandat” att införa kommunism som han lovat.
För Venezuelas del kommer det att innebära att kanske hundratusentals människor kommer att lämna landet före årets utgång. Det är många som stannat till den 7 oktober som det sista hoppet. Andra kan inte lämna landet men skulle vara beredda att ta till strid för friheten. Chávez uträkning är att dessa kommer att bli helt modstulna efter denna krigslist, att de kommer att känna att allt motstånd är meningslöst.
För Latinamerikas och världens del kommer ytterligare 6 år av Chávez-styre att innebära en stor belastning på ekonomin, och ett stöd för Iran med sitt kärnvapenprogram. Irans uran kommer från Venezuela, så Iran har inte råd att låta Chávez förlora makten. Och Kubas budget finansieras också av Venezuela, så de har inte heller råd. Hela axeln av anti-västländer och terroristsympatisörer är beroende av att Chávez sitter kvar, och med legitimitet. Att skjuta ihjäl några hundra väljare på valnatten är ingenting som tynger deras samvete, inte efter de tiotusentals som redan skjutits ihjäl i Libyen och Syrien, för att rädda samma koalition av ondska.
Uppdatering 2012-10-01: Venezuelas anklagelse i FN idag att oppositionen planerar att utföra en militärkupp och inte erkänna valresultatet är ytterligare bevis för att de planerar att göra det jag beskriver ovan. Varför skulle oppositionen inte erkänna valresultatet, när de är på väg att vinna en jordskredsseger med tvåsiffriga belopp? De enda som har något att vinna på våld och kupper är regimen själv. Detta är “the smoking gun”.