Skenvalsdiktaturen Venezuela går en osäker framtid till mötes

En nyutkommen bok fäster uppmärksamheten på ett viktigt ämne. I ”The Dictator’s Learning Curve – inside the global battle for democracy” skriver William Dobson om den arabiska våren, men också om Venezuela, Ryssland, Iran med flera. Vi har vant oss vid att diktaturer är totalitära, och kontrollerar invånarna med hjälp av brutalitet. Schablonbilden av en diktator är en militärkuppmakare med epåletter på axlarna. Men de senaste 20 åren har den typen av diktator kommit i minoritet.

De flesta auktoritära länder idag håller val, och anstränger sig för att framstå som demokratiska. Detta är i sig inget nytt; Tiden skrev om dessa skenvalsdiktaturer redan på 1930-talet. På den tiden förekom de i Europa, inklusive Baltikum, och föredömet var Nazi-Tyskland, ett land som även det ville ge sken av att följa grundlagen.

Ett nutida fall som ägnas stor uppmärksamhet i boken är det socialistiska Venezuela och den ”Bolivarianska revolutionen”, Hugo Chávez benämning på projektet för att ena Latinamerika under socialism. Redan 1999, samma år han tillträdde som demokratiskt vald president, kallade han till en konstituerande grundlagsförsamling. Den bestod av 125 ”chaviztas” mot 6 övriga, valda i ett snabbinkallat val där mandatfördelningen var långt ifrån proportionell. Samtliga maktbefogenheter placerades i denna församling som inte var sanktionerad av grundlagen, och det hela legitimerades med folkomröstningar före och efter.

Men gick omröstningarna rätt till? Dagarna efter den 28 juni 2009, då Zelayas försök att hålla en folkomröstning om en konstituerande grundlagsförsamling i Honduras hade stoppats, hittade riksåklagaren valmaterial som redan hade resultatet ifyllt: En överväldigande seger för ”ja”. Valsedlarna och protokollen kom från Venezuela. Vad ska man kalla det när förfuskat folkstyre används för att kullkasta grundlagen? Och med stöd av främmande makt? Det står helt klart att processen i Venezuela 1999 var grundlagsvidrig. Det var en statskupp sanktionerad av högsta domstolen.

I början av 2002 försökte Chávez genomföra ändringar i det populära statliga oljebolaget PDVSA. Det ledde till strejk, vilken fick folkligt stöd. Den 11 april tågade ett miljonhövdat demonstrationståg till presidentpalatset, där de blev beskjutna. Bägge sidor anklagade den andra. Kontentan blev att Chávez tvingades avgå, men general Baduel återinsatte honom efter 3 dagar.

Beskjutningen av de obeväpnade demonstranterna blev en vattendelare. Demokratiska organisationer gjorde år 2003 en namninsamling för att kräva en folkomröstning med frågan om presidenten skulle avsättas, och fick ihop 3,2 miljoner underskrifter. Efter många turer tvingades regimen till slut kalla till folkomröstning den 15 augusti 2004.

Baserat på opinionsundersökningar och exit polls var det allmänt väntat att ”ja” skulle segra, men valmyndigheten deklarerade oväntat att ”nej” hade vunnit och att Chávez kunde sitta kvar. Sju artiklar om den omröstningen har sedan dess skrivits i två vetenskapliga tidskrifter (International Statistical Review respektive Statistical Science), och slutsatsen är klar: Chávez skulle ha blivit avsatt om det inte vore för fusk i sammanräkningen av rösterna från valdatorerna, som användes för första gången vid det tillfället.

En av artikelförfattarna, Guillermo Salas, beskriver hur en skenvalsdiktatur måste lyckas med fyra saker för att uppnå demokratisk legitimitet:

(1) skapa ett valsystem som tillåter fusk,

(2) skapa tillit till detta system,

(3) få folk att förvänta att regimens kandidat vinner, och

(4) få en ”kvalitetsstämpel” på resultatet.

Enligt Salas har strategin implementerats på följande sätt:

(1) elektronisk röstning har införts,

(2) oppositionen går i god för att valsystemet kan övervakas,

(3) opinionsundersökningar visar att regimen kommer att vinna, och

(4) antingen accepterar oppositionen nederlaget, eller går en internationell valövervakare i god för resultatet.

En komplementerande strategi är att ibland låta oppositionen vinna, men då bara i fall där det inte spelar någon roll, typ guvernörer och parlament utan makt.

Den 7 oktober hålls nästa presidentval. Oppositionen har enats bakom Henrique Capriles, en 40-årig ungkarl och guvernör för den näst folkrikaste delstaten. Medan Chávez lider av cancer och har svårt att röra sig utstrålar Capriles hälsa och ungdom. För att kompensera för regimens totala övervikt i media har Capriles rest land och rike runt och hållit valmöten, trots mordförsök. Politiskt står han nära socialdemokratin, liksom Carlos Andrés Pérez, kallad CAP, presidenten som Chávez försökte störta i en militärkupp i februari 1992.

Chávez valkampanj är huvudsakligen negativ. Han kallar Capriles en ”lismande usling”, och har hotat med inbördeskrig ”om oppositionen vinner”. Venezuelas fd FN-ambassadör Diego Arria sa i en intervju den 7 september att Chávez ord om ”inbördeskrig” i själva verket är ett förtäckt hot att genomföra en massaker, eftersom bara den ena sidan i konflikten är beväpnad. Det är första gången i Latinamerika som en statschef har hotat sina landsmän, sa han, och jämförde det med Hitlers hot mot judarna, Milosevics mot muslimerna, och Kaddafis mot oppositionen. (Arria var expertvittne mot Milosevics i krigsförbrytarrättegången, och ordförande i FNs säkerhetsråd då det fördömde Libyens bombning över Lockerbie; Chávez brukade kalla Kaddafi ”broder”.)

Chávez anklagar oppositionen för att vara ”ultrahöger”. När Chávez kallar socialdemokraten CAP ”ultrahöger” så säger det mera om hur långt till vänster han själv står ideologiskt. Under valkampanjen 1998 svarade Chávez visserligen ”nej” på frågan om han var socialist, men år 2007 sa han att han är trotskist, och Fidel Castro har sagt att Chávez politik ”naturligtvis” är kommunistisk.

Bakom Chávez maktövertagande i Venezuela står nämligen Fidel Castro och Kuba, enligt en nyutkommen bok av general Carlos Peñaloza, fd arméchef i Venezuela. Redan 1984 identifierade denne Chávez som en infiltratör i armén, och i december 1989 arresterade han Chávez (vilken då tjänstgjorde i presidentpalatset) som misstänkt för att planera att mörda presidenten. Presidenten (CAP) trodde inte på anklagelserna utan lät Chávez fortsätta i tjänst. Resten är historia.

Peñalozas bok heter ”El Imperio de Fidel” och handlar om Fidel fram till 1967. En planerad uppföljare skall ta upp Chávez roll som Fidels ”tronföljare”. Man skulle också kunna kalla Chávez för Castros quisling med tanke på hur kubanerna har plundrat Venezuela sedan 1999; en stor del av Kubas inkomster kommer från Venezuela. Venezuela är också den kubanska diktaturens brohuvud för inflytande i Latinamerika. Det är därför väldigt mycket som står på spel för bröderna Castro den 7 oktober.

Enligt den i Venezuela sedan 30 år verksamme politiske experten Eric Ekvall har Capriles för närvarande ett försprång om ca 15 %, efter korrektion för ett systematiskt fel i samtliga opinionsundersökningar (orsakat av rädslan för att bli åsiktsregistrerad). Ställd inför ett hotande stort valnederlag har regimen tagit till nya olagliga åtgärder. Valdatorn är nu försedd med fingeravtrycksscanner. Samma apparat kontrollerar väljarens identitet med hjälp av personnummer, avgör ifall denne skall få rösta, och registrerar personens val. Regimen har total kontroll. Det finns ingen möjlighet för oppositionen att manuellt kontrollera om rätt person röstar, eller om samma fysiska person röstar flera gånger. Fingeravtrycket används i praktiken inte, men har en psykologisk effekt. Hela 63 % tror inte att valhemligheten är bevarad, enligt en undersökning beställd av oppositionen.

Vetenskaplig forskning har visat att skenvalsdiktaturer kan leva vidare endast därför att oppositionen har mera att vinna på att förlora än på att vinna. Regimens järngrepp om makten kan bara brytas om det finns en stark tredje kraft. Ingen kan idag veta hur starkt det folkliga motståndet i Venezuela är. Om valet inte blir avblåst kommer sannolikt regimen att säga att de vann, folket kommer att ta till gatorna, och sedan ger det sig vad miliserna och militären gör.


Ovanstående debattartikel redigerades för tidskriften Tiden enligt ök med chefredaktören Daniel Suhonen, för utläggning nu. Samtidigt publicerades den här på min blogg, med följande uppdatering vid publiceringstillfället, den 25 september 2012:

De gångna två veckorna har ett antal artiklar om valet publicerats i både USA och Europa, som har förmedlat samma bild som den ovan; att Capriles är i klar ledning, och att regimen är desperat och kan vara beredd att ta till desperata åtgärder. Efter att ha läst en psykologisk analys av både Chávez och Hitler har jag kommit att uppfatta dem som mycket lika varandra (i fallet Chávez har jag också pratat med personer som känt honom). Båda är i grunden djupt osäkra personligheter, med ett starkt behov av att kompensera sig genom att vara i total kontroll. Därför omger de sig med ja-sägare. Som konsekvens blir de isolerade från verkligheten och börjar se sig själv som ofelbara, varför de båda har utvecklat en bild av sig själva som “frälsare” av sina respektive länder och folk. Hitlers självmord var korrekt förutspått av USAs Office of Special Services, OSS, baserat på denna analys. Chávez har inte i samma mån pratat om självmord, och hans cancer har redan fått honom att se på livet på ett nytt sätt (vilket visas av att han ändrat mottot från “Fäderneland: socialism eller döden” till “Fäderneland: socialism och liv”). Han måste också ha insett att hans stöd sviktar, genom att antalet människor på hans valmöten är pinsamt litet, trots att statsanställda och soldater bussas in för att fylla torgen. En person som Chávez kan drabbas av handlingsförlamande förtvivlan vid en oväntad och stor motgång. Personligen tror jag att det är möjligt att han ger upp.

Det läcker information ut från regimens innersta om en maktkamp bakom kulisserna, mellan personer som redan är beredda att tänka på tiden efter Chávez. Till skillnad från Hitler så har Chávez i sin regim högt uppsatta djupt kriminella militärer, vilka disponerar över landets tyngsta militära enheter (t ex fallskärmsjägarna i Maracay, de som återinsatte Chávez efter att han tvingats från makten i april 2002). Det finns därför ett reellt hot mot valet som kommer inte från den sittande presidenten, utan i form av en palatskupp mot både honom och oppositionen. Om Chávez skulle ge upp så tror jag att dessa krafter kommer att göra en kupp, eller starta någon annan form av våldskampanj, kanske ett sorts gerillakrig. Det krävs ett under för att de ska släppa ifrån sig makten utan kamp. (En lösning de kan försöka sig på är förstås att muta eller idka utpressning mot den nya administrationen för att därigenom rädda sitt eget skinn. Det blir då en maktkamp inom “palatset”.)

Så har vi då kubanerna. Även de har mycket på spel, och de är den andra gruppen bakom regimen som inte gärna vill släppa ifrån sig makten. De står visserligen inte med ryggen mot väggen för de kan retirera till Kuba, men det kommer att bli tufft att regera i Havanna utan intäkterna från Venezuela. Min gissning är att de inte kommer att försöka sig på någon kupp, utan istället en strategisk reträtt. Först brända jorden, så att den nye presidenten inte kommer att lyckas lyfta landet ur krisen på de 6 år han har på sig, och sedan kommer de att fortsätta elda på de sociala konflikterna och skapa kaos och våld, för att om 6 år försöka vinna tillbaka makten i nästa val, återigen genom att muta och hota nyckelpersoner i valsystemet och i oppositionen. Så som sandinisterna gjort i Nicaragua.

Det är därför en mycket tuff tid som Venezuela står inför, och det börjar om bara en dryg vecka. Den 7 oktober är årsdagen av då de kristna slog turkarna i sjöslaget vid Lepanten år 1571, och det är rosenkransens dag i den katolska kyrkan. Därför kommer det att vara många som står i kön till vallokalerna och ber med en rosenkrans; för fred, för framtid, för försoning.

I svenska media: DN spyr ut regimens propaganda.