Hugo Chávez ställer upp för omval den 7 oktober mot en enda oppositionskandidat, Henrique Capriles. Kontrasten kunde inte vara större. Chávez lovar ”fördjupa den socialistiska revolutionen” vilket i klartext betyder införa full kommunism, medan Capriles lovar återinföra liberal demokrati i landet. Utgången kommer att avgöra framtiden för hela Latinamerika för lång tid framöver, eftersom Chávez är ledande för det socialistiska projektet i alliansen ALBA. Neutrala källor förutser en klar seger för oppositionen. Chávez har dock varnat att “om oppositionen vinner blir det inbördeskrig”. Militärens agerande kommer därför att bli helt avgörande för om demokratin eller kommunismen vinner.

Henrique Capriles Radonski är närmast socialdemokrat, och lovar fortsätta kampen för de fattiga men inom lagens ram. Härom dagen gick hans kampanjarbetare genom ett slumområde och knackade dörr. Dessa områden brukade vara kärnområden för Chávez. Chaviztas och poliser (borgmästaren stödjer Chávez) kom dit för att köra bort dem. Men då hände något som skulle ha varit otänkbart för bara några år sedan: Befolkningen jagade handgripligen ut både polis och chaviztas ur stadsdelen.

Chávez har hotat med inbördeskrig ”om oppositionen vinner”, i ett desperat försök att skrämma folk att rösta på honom. Han har skapat en milis, ett sorts hemvärn beväpnat med automatkarbiner, vilka tjänar den “socialistiska revolutionen” snarare än staten. Samtidigt är försvarsministern en “knarkgeneral” som inte har något hopp om en framtid vare sig i exil eller i ett eventuellt framtida demokratiskt Venezuela. Detta gör givetvis att vissa fruktar en militärkupp av militärledningen ifall Chávez skulle förlora, för att förhindra en återgång till en rättsstat. Mot detta verkar det faktum att majoriteten av officerare som för befäl över trupp nog kommer att vägra lyda olagliga order. De har också förberett sig för att slå tillbaka ett eventuellt kuppförsök.

Venezuelas fd FN-ambassadör Diego Arria, vilken varit ordförande i FNs säkerhetsråd och nära medarbetare med Kofi Annan, sa för sin del i en intervju den 7 september att Chávez ord om ”inbördeskrig” i själva verket är ett förtäckt hot att genomföra en massaker, eftersom bara den ena sidan i konflikten är beväpnad. Det är första gången i Latinamerika som en statschef har hotat sina landsmän, sa han, och jämförde det med Hitlers hot mot judarna, Milosevics mot muslimerna, och Kaddafis mot oppositionen.

Flera pensionerade höga officerare har försäkrat mig i intervjuer att armén kommer att försvara lag och ordning, och göra processen kort med eventuella miliser som beskjuter civila. En överste uppskattade att endast cirka tusen miliser kommer att lyda en eventuell order att påbörja ett väpnat uppror, och att det kommer att ta armén högst 4 timmar att vinna striden mot dem.

Den 30 september avslutas valkampanjen formellt. Capriles valmöten drar folk som fyller gator och torg varhelst han kommer, trots regimens försök att sabotera genom att stänga flygplatser, blockera vägar, och sända ut marodörer, stenkastare, och även pistoleros.

Chávez, i stark kontrast, har svårt att fylla gator och torg ens med statsanställda som bussas in till valmötena. De har slutat lyda order helt enkelt; de har uppenbarligen slutat tro på att Chávez kommer att sitta kvar efter valet, så de har slutat vara rädda för att bli av med jobbet. På sistone har de till och med fyllt upp torgen med soldater som försetts med civila kläder och en röd skjorta. Detta bidrar givetvis till att militären vänder sig mot Chávez.

Opinonsundersökningarna återspeglar nu det som folk sedan månader har vetat i landet: att Capriles leder. Orsaken till denna eftersläpning ligger i den slagsida som opinionsundersökningarna är behäftade med. På grund av rädslan för att bli åsiktsregistrerade talar många som tänker rösta på Capriles inte om det, varför andelen ”osäkra” länge varit 20% till 25%. Andra ljuger rent ut och svarar att de tänker rösta på Chávez. I takt med att det verkar allt mer tydligt att Capriles kommer att vinna, och att han inte tänker stillatigande acceptera valfusk, så vågar allt fler tala om att de tänker rösta på honom. Därigenom har andelen för Capriles ökat och osäkra minskat, och även Chávez har minskat i resultaten.

Venezuela har länge plågats av valfusk. Att folkomröstningen 2004 var förfuskad har visats i ett flertal vetenskapliga statistiska studier. Regimen har sänt ut personer över världen för att ge intervjuer och förmedla budskapet att “Chávez är segerviss”, som punkt 3 i strategin för valfusk.

Ställd inför ett hotande stort valnederlag har regimen tagit till nya olagliga åtgärder för att kunna stjäla tillräckligt många röster. Valdatorn är nu försedd med fingeravtrycksscanner. Samma apparat kontrollerar väljarens identitet med hjälp av personnummer, avgör ifall denne skall få rösta, och registrerar personens val. Regimen har total kontroll; det finns ingen möjlighet för oppositionen att manuellt kontrollera om rätt person röstar, eller om samma fysiska person röstar flera gånger. Allt som krävs för att rösta flera gånger är att ha flera ID-kort, och eftersom dessa numera utfärdas av Kuba (!) och kubanska avhoppare i Miami (vilka flytt från Venezuela) har rapporterat att det finns personer med många ID, så måste man vara medveten om att regimanhängare kan rösta många gånger. Många av dessa med flera ID lär inte ens vara riktiga venezolanska medborgare; många är kubaner, andra är iranier, syrier och kineser. En viktig faktor att beakta är att den sortens fusk är omöjligt att upptäcka för vare sig oppositionen eller eventuella oberoende valövervakare – om det hade funnits några. (Fingeravtrycket används i praktiken inte, men har en psykologisk effekt; hela 63 % tror inte att valhemligheten är bevarad, enligt en undersökning beställd av oppositionen.)

Utvecklingen nu beror väldigt mycket på psykologi, och budskapet från opposition och folkrörelsen handlar om att övertyga sina egna om att man kommer att vinna, och att övertyga chaviztas om att de inte har en chans ens om de använder militärt våld.

Eftersom valet inte kan anses fritt eller rättvist så uppmanar dessutom folkrörelsen människor att inte acceptera en påstådd seger för Chávez. Istället föreslås de att ta till gatan och kräva någon annan lösning, till exempel ett internationellt övervakat omval med gammeldags röstning på valsedlar av papper. Förhoppningen är givetvis att Chávez skall inse att slaget är förlorat och lämna ifrån sig makten med skenet av demokrati bevarat, hellre än riskera att gå till historien som en diktator. Det enda som är säkert är att ingen vet hur det kommer att sluta, detta ödesval för hela den Amerikanska dubbelkontinenten.