In Venezuela the regime is executing a deliberate policy of extermination by the denial of access to basic health care and medicines. This leads to a large amount of preventable deaths in many diseases, from tropical fevers leading to death by lack of acetaminophen, to cancer for lack of treatment in the early stages. The deaths are not random but are used as a political tool against dissidents. The regime is also executing a Holodomor, extermination by starvation, but that seems to be less effective, probably because in the tropical climate of Venezuela there can be many harvests a year; unlike Ukraine, where there is only one, and the regime successfully confiscated all seeds during the winter.
I suggest the term “Holodolencia” in analogy with “Holocaust” and “Holodomor”. Holocaust is from Greek and means “all burned”, and Holodomor is from Ukrainian and means “starvation-murder”. The word Holodolencia is created by keeping “holo-” from the previous words for genocide, and adding the Spanish word “dolencia” which means ‘disease,’ ‘illness,’ since the genocide consists of making a not very serious condition lethal by denying basic health care.
The method by which the regime is denying basic health care is as follows: First, declare that health care is a human right that all should have. Second, declare that the government shall be responsible for it, and create a national system but designed to support the regime base only. Third, take control over all imports and manufacturing of supplies to the private clinics, and deny them supplies and medicines so that they gradually stop functioning and have to cease their activities.
At present, the regime is prohibiting the import of medicines, it is actually forcing importers to burn medicines, and it is denying import for humanitarian reasons. Donated medicines that arrive to hospitals are ceased and destroyed. Predictably, the deaths are sky-rocketing. This Holodolencia may be more effective in Venezuela than the simultaneously executed Holodomor.
One hundred years ago today, Sir Ernest Shackleton set out on a rescue journey from Elephant Island, the Antarctic, in the 22 foot lifeboat James Caird, to the whaling stations in Grytviken, South Georgia, over 700 nautical miles away (over 1300 km or 800 statute miles). With a crew of five sailors, supplies for 4 weeks, he set out in a rescue operation to get help for the rest of the crew who had been stranded in the Antarctic since their ship Endurance sank in the pack ice on November 21, 1915. The expedition had left South Georgia on December 5, 1914.
My grandfather was a whaler in Grytviken from 1919 to 1921 so I heard the stories directly from someone who had been on South Georgia—although he didn’t arrive until after Shackleton had left, and he left before Shackleton returned in 1922 only to die from a heart attack and be buried in Grytviken.
Launching the James Caird on Elephant Island, April 24, 1916.
Miraculously the James Caird arrived to South Georgia after 17 days on the roughest ocean of the world, the Southern Ocean. This was beyond the Roaring Forties, this was the Screaming Fifties, as the whalers on South Georgia knew it. They had to ride out hurricane-force winds in view of the island before they could land. But they landed on the west coast, and Grytviken is on the east coast.
A smaller team of three made the crossing over the glacier-covered mountains, making the 51 km in 36 hours. From Gytviken a boat was sent to rescue the other 3, and the remaining 22 men on Elephant Island were rescued on August 30, 1916, with the assistance of the Chilean navy.
The journey from Elephant Island to South Georgia (Sydgeorgien).
For more information about Sir Ernest Shackleton see this Wikipedia article.
By the way, Grytviken is a Scandinavian word that means “pot bay” and was so named because that’s where they boiled the whales. While whales were still processed on shore, there was government control over the harvest, but later in the 1920’s floating whaling stations were built, and that is what totally destroyed the whale populations. In the 1930’s and forward my grandfather, Knut “Attarparn” Nilsson, was an advocate against this form of whaling because he had seen first hand how harmful it was to the whale stock.
I just received an e-mail from the A.N.S.W.E.R. coalition in which they invited me to an event in San Francisco tonight: “Direct from Venezuela: Family members of the victims of right-wing violence speak in the United States”. As all informed observers know, the regime in Venezuela is harboring and supporting terrorists, and as I wrote to the Secretary-General of the UN on April 7, the regime is at this moment engaged in a genocide by starvation, also known as Holodomor. In 2014 when people all over the country protested against the dictatorship, the regime replied with military force (including 60,000 Cuban soldiers in Venezuelan uniform), for instance this iconic case of a young woman shot in the eye:
Geraldine Moreno, Valencia, Carabobo, Venezuela. Shot in the eye by the military for peacefully protesting on February 20, 2014.
Yet in spite of this blatant illegitimacy of the dictatorship in Venezuela, and their in-your-face crimes against humanity, the ANSWER coalition defends it. This proves without a shadow of a doubt, that the ANSWER coalition is a front for the Castro-Cuban regime, and thus an enemy propaganda organization.
Here is the start of the e-mail:
Start of the ANSWER e-mail supporting a communist drug-smuggling genocidal terrorist dictatorship.
Note how ANSWER calls the country-wide peaceful popular protests against the communist dictatorship “right-wing violence”. The e-mail continues:
In the text, ANSWER misrepresents the protests using the same narrative as the communist dictatorships in Caracas and Havana. None of the 43 deaths were caused by the protesters; most were murdered by the regime, some by regime supporters, while the rest were accidents.
In the text, ANSWER misrepresents the protests using the same narrative as the communist dictatorships in Caracas and Havana. None of the 43 deaths were caused by the protesters; most were murdered by the regime, some by regime supporters, while the rest were accidents.
On April 7, acting as liaison to Operación Libertad Venezuela (OLV), I sent a letter to the United Nation’s Secretary-General Ban Ki-moon. The purpose of the letter was to call the organization’s attention to the fact that a genocide type holodomor (denial of food, and in this case also medicines) is being carried out against the population of Venezuela, and to ask the world community to make good on its commitment to protect the civilian population in the case of genocide and crimes against humanity. For Spanish translation click here: Carta Abierta al Secretario General Ban Ki-moon
Venezuela styrs idag av världens kanske ledande knarkkartell. Den sydamerikanska regimen står för en stor del av kokainsmugglingen till Nordamerika, Europa, Mellanöstern och Afrika. Det är också en terroristregim som är lierad med världens ledande terroristorganisationer, från ETA i Spanien till Hezbollah i Libanon. Slutligen är de lierade skurkstater som Nordkorea, Kuba, Syrien, Iran, Ryssland och Vitryssland. Men det värsta med Venezuela är inte det jag nu nämnt, utan det de sysslar med på hemmaplan för att hålla sig kvar vid makten.
Venezuela håller på att genomföra ett folkmord typ “holodomor” (svältdöd) på samma sätt som Josef Stalin gjorde i Ukraina vintern 1932-33. Metoden är att konfiskera jordbruk och livsmedelsproducenter, och att kontrollera all import och distribution av mat. Detta har förberetts under många års tid. Vidare finns lagar på plats sedan åratal som förbjuder transport av mat, och att lagra mat hemma. Folket är därför helt beroende av att regelbundet (varje vecka) fylla på skafferiet. Sedan början av året har regimen nu introducerat det sista och avgörande instrumentet för att genomföra folkmordet genom svält: Selektiv distribution av mat.
Protestmarch i Valencia, delstaten Carabobo, Venezuela igår. Banderollen säger “Maduro bär skulden för hungern” (diktatorn heter Nicolás Maduro Moros).
Selektiv distribution av mat
Detta började i delstaten Yaracuy. Metoden är följande: Först går man dörr till dörr och genomför en “folkräkning”, där man låter hushållets ledare fylla i uppgifter om alla som bor där, inklusive ålder, utbildning, om kvinnorna har mens eller inte (för att veta hur många dambindor hushållet behöver per månad), och om de är aktiva eller inte i kommunistpartiet PSUV. Sedan utses en ansvarig person per gata. När mat, tvål, dambindor, schampo och så vidare kommer så packar denne påsar och delar ut en påse per hushåll ungefär varannan vecka, enligt guvernören för Yaracuy, León.
Men folket i Yaracuy där detta började, kommunen Independencia för att vara exakt, säger nu flera månader efter att detta började, att de ännu inte fått några matpåsar, att de svälter redan. De har förgäves försökt köpa mat, men mataffärerna har stängts av regimen. De har också tagit sig till delstatens huvudstad San Felipe för att söka mat, men bara för att finna att där finns inte heller någon mat att köpa. De har protesterat men mötts av polis som har arresterat dem, och inte släppt dem förrän de lovat att sluta protestera.
Efter att allt detta hände i Yaracuy började samma folkräkning i delstaten Carabobo, och sedan i Guarico. Då en bekant i den sistnämnda delstaten vägrade att ens ta emot formuläret sa de till henne att “om du inte skriver under så får du ingen mat, du har till i morgon att bestämma dig”.
Holodomor i Venezuela
Det råder inte skuggan av tvivel om att regimen i Caracas agerar i akt och mening att genomföra ett folkmord mot oppositionen. Jag kan lägga till ett annat exempel, en video som någon i hemlighet spelade in i delstaten Yaracuy, där en minister först talade om att de skulle bygga ett nytt center för cancervård, och sedan i samma andetag anklagade 5 tusen invånare på orden för att ha röstat på oppositionen i parlamentsvalet den 6 december förra året. Och så sa han, men emfas: “I fortsättningen kommer röstningen att vara övervakad. Gå inte själva att rösta utan vänta tills vi kommer och plockar upp dig, så att vi kan se vem du röstar på. Röstningen kommer att vara övervakad, och den som inte accepterar det får stå för konsekvenserna.”
Till saken hör att det finns vittnesmål om att det finns politiska kommissarier som bestämmer vem som skall får cancervård och vem som lämnas att dö; det är inte upp till läkarna att bestämma vem som får vård eller inte, utan det beror på patientens politiska åsikter.
Vad göra?
I många år har venezolanerna använt icke-våld för att försöka komma ur denna diktatur, och jag har själv följt denna kamp på nära håll sedan över 5 år. Principen för icke-våld är att undergräva stödet för regimen genom att vädja till människors samveten, vilket kräver att bryta igenom propagandan och visa sanningen. Tanken är att vanliga människor inte har resurser för en väpnad kamp, men att i ett normalt samhälle det finns resurser för en ickevålds-kampanj (framför allt kommunikationsmedel inklusive papper och bläck). Men regimen i Venezuela har slagit ner så hårt mot de resurser som krävs i en ickevålds-kampanj så att det blivit hart när omöjligt att bedriva opinionsbildande verksamhet i landet. Det är förbjudet att ta emot hjälp från utlandet, det finns nästan inget papper, maten får inte transporteras eller lagras och är dessutom hårt ransonerad, det är förbjudet att sprida denna typ av information på sociala nätverk eller mobiltelefon, valutans köpkraft är nästan noll, och så vidare. Folkmordet genom svält är denmest desperata taktiken för att slå ner allt motstånd: svältande människor protesterar inte och orkar inte slåss, och om några ändå skulle sticka upp så står regimen beredd med tungt beväpnade brottsliga gäng som inte tvekar ett ögonblick att slakta dem. Dessa gäng har till och med utrustats med svensktillverkade pansarskott typ AT4 från arméns arsenaler.
Ironisk nog, samtidigt som ickevåldets väg har stängts av regimen, så har den gjort våldets väg enklare genom att sprida så mycket vapen i landet. Venezuela är ett av världens 10 mest vapentäta länder vad gäller civila vapen. Det är alltså ungefär lika vapentätt som Sverige, fast medan de flesta vapnen i Sverige är långa och lagliga vapen, så är de flesta i Venezuela illegala handeldvapen.
Den vanligast kalibern bland dessa handeldvapen lär vara 9 mm, följt av 38 Special och 380 ACP, samt den allestädes närvarande 22LR. Många på landet har också hagelbössor i 12 gauge. Antalet legala vapen minskade mycket då Chávez genomförde en kampanj för att minska antalet vapen bland allmänheten. (Senare delade de ut vapen till brottslingar.) Den största svårigheten är att få tag på ammunition eftersom det inte finns någon laglig möjlighet till det. Allt måste smugglas in vilket heller inte är lätt, eftersom grannländerna också har hårda restriktioner. Det finns alltså gott om vapen men ont om ammunition.
När det gäller militära vapen så använde landet förr FN/FAL, med 7.62×51 NATO, men har på senare år köpt en moderniserad version av AK47 med 7.62×39, samtidigt som de beväpnat en numerärt stor men utbildningsmässigt bristfällig milis med urgamla ryska och kinesiska Mosin-Nagant kolvgevär. Detta säger dock inte mycket, för den första försvarslinjen som regimen har är varken polis, nationalgarde eller armé, utan de tungt beväpnade kriminella gängen, knarklangare helt enkelt.
Och därmed återvänder jag till artikelns titel. De som köper kokain i Sverige eller andra länder, hjälper högst sannolikt till att finansiera det nu pågående folkmordet genom svält i Venezuela. Det första som riksdagen och regeringen bör göra är därför att förklara den pågående politiken i Venezuela ett FOLKMORD, samt uttala sin åsikt att folkmordet genomförs för att en knark- och terrorist-regim skall hålla sig kvar vid makten, och därför dra slutsatsen att den som köper knark stödjer folkmord och terrorism. Detta skulle öppna dörrarna för att dels ta i med hårdhandskarna mot alla inblandade, speciellt det finansiella systemet som skyddar deras stulna biljoner, men även att begära att FNs säkerhetsråd ingriper, för sedan år 2005 kan FN ingripa mot ett pågående folkmord med militär makt. Det skulle inte krävas mycket för att besegra den papperstiger som är Venezuela, med riktade aktioner i samarbete med den väpnade motståndsrörelsen.
