Igår mötte jag för första gången personer som höll på den så kallade resistencian i Honduras. Hade diskussion i enrum med två av dem. Den ene höll med om att Mel Zelaya inte var någon sympatisk person, minst sagt (hustrumisshandel, otrohet, mm). En del av de “fakta” hon grundade sin åsikt på var felaktiga, till exempel att häktningsordern skulle vara en efterkonstruktion. Hon vacklade i sin syn, men just då kom mannen in och vi kunde aldrig fortsätta diskussionen. Smög till henne adressen till denna blogg, så kanske dyker någon kommentar upp här?
Den andre var mera bestämd i sin inställning, men han medgav att jag hade en poäng när jag sa att endast högsta domstolen kan ha sista ordet i hur lagen skall tolkas, och de har inte sagt att det var en statskupp. Samtidigt höll jag med honom att det var olagligt att avlägsna Zelaya ur landet, och, la jag till, det var mycket dumt gjort att göra häktningsordern hemlig. Alla, även jag, som inte kände till häktningsorderns existens, trodde ju att det var en militärkupp. Endast ett fåtal, inklusive hustrun, visste att militären bara agerade på domstolens order.
Härom dagen fick jag höra av en källa nära arméchefen att USA-militärerna på Palmerolabasen hade gett sitt godkännande till planen att arrestera Zelaya. Idag fick jag information från en välinsatt källa att den ursprungliga planen var att arrestera honom den 26:e, men att senator John Kerry, ordförande för senatens utrikesutskott, hade stoppat det. Budet hade gått till USAs ambassadör i Honduras, Hugo Llorens, varvid planen avblåstes. När den senare genomfördes natten mellan den 27 och 28 juni så informerades inte USA, för att förhindra ytterligare inblandning. Den verkliga problemmakaren enligt denna källa är vare sig Barack Obama eller Hillary Clinton, utan John Kerry.
Nu bär det av hemåt igen. Mitt intryck av Honduras är att det är i stort sett lugnt, och det skulle förvåna mig mycket om “resistencian” skulle lyckas sabotera mer än en promille av vallokalerna, eller påverka valdeltagandet med mer än någon enstaka procent.
PS. Här är en analys av de olika grupperna i “resistencian”, på engelska.
Jag är möjligen grovt partisk då min enda egentliga kontakt med Honduras är en bekant som vart involverad i resistancian men det han har berättat om interimregeringens agerande är jävligt skrämmande.
De mesta är hörsägen, dvs, han berättar och jag tar för givet att han talar sanning, men det finns en hel del bilder som backar upp det han säger. Bland de värre är denna. http://photos-d.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc1/hs119.snc3/16634_100685649955618_100000425494308_16817_4003654_n.jpg
Svårläsbar men min skolspanska kan tyda den hyfsat. Kortfattat så är det ett brev skickat från den Honduranska armén till borgmästare på landsbygden där armén efterfrågar listor med namn och telefonnummer på personer som stöder motståndsrörelsen och skapar “oro”.
Så vad ska då militären med dessa listor till? Det senaste jag hörde från min vän, som bor i Tegucigalpa, var att han fått besök av fyra män beväpnade med pistoler som väntat utanför hans port. De frågar “Du borde tänka på din familj, varför hatar du Honduras? Älskar du inte ditt land?”, “Din bror är så ung, det vore synd om nåt hände honom och din syster” vars namn han nämner, ” hon är 23, eller hur? Snygg!”
De avslutar med “sluta skriv sånt skit [om regeringen] så behöver vi inte hälsa på dig igen”
Min vän gillade aldrig Zelaya, och han vill helst inte ha tillbaka honom, men hellre det än en militärregim. Latinamerika har en lång historia av militärkupper och de sparkar undan benen för all fredlig utveckling av samhället. Honduras verkar tyvärr följa det mönstret.
Kuppmakaren i Honduras heter Zelaya. Militären gjorde ingen kupp, de följde bara order från landets rättsvårdande institutioner vilka försökte just undvika att Zelaya genomförde den planerade kuppen. Militären hade absolut ingenting att göra med beslutet att avsätta Zelaya. President Micheletti är utsedd av riksdagen i enlighet med grundlagens successionsregler. De rykten som sprids av “resistencian” är fullständigt absurda och verklighetsfrämmande. Antalet döda, antalet fängslade, det finns ingen uppbackning för någon av de siffrorna om man gräver lite. De där med pistoler var sannolikt livvakter, det finns nog tiotusentals livvakter i Honduras eftersom polisen är oerhört svag och mord- och kidnappningsfrekvensen hög. Just brottsligheten är det viktigaste att ta itu med för att få ordning i landet igen. Brottsligorna har utnyttjat den politiska oron, de vill skapa oreda för då kan de lättare göra sina brott. Det är därför ordningsmakten försöker ta reda på vilka det är som skapar oro. För att sätta åt brottsligorna. Men “resistencian” vinklar ju allt till att det var en militärkupp, och alltför många i media och omvärld går på deras spin – kanske därför att de inte bryr sig om att fråga regeringens representanter vad de har för förklaring. Att bara fråga en sida tyder inte på någon större grad av självständighet, eller hur?
PS 2009-11-21: Beträffande dokumentet så efterfrågas kontaktinformation för såväl UCD som “resistencian”, dvs både den gruppering av ideella organisationer och fackföreningar som stöder avsättandet av Zelaya, som den gruppering av ideella organisationer och fackföreningar som kräver Zelayas återinsättning. Den som efterfrågar detta är en kommunikationsbataljon, så den rimligaste tolkningen är att de vill veta vem de skall kontakta i respektive kommun beträffande arrangemangen för valet (som ju armén håller i logistiken för, på order av valtribunalen, allt enligt grundlagen). Som jag själv kunde konstatera i tisdags så sker de mest idiotiska saker om man inte talar om för folk vad man håller på med (det de kallar “socialización”). Brevet från militären är i det perspektivet inte ett dugg misstänksamt, utan det skulle vara tjänstefel om de inte gjorde detta.
Opinion: Farliga kufar i imperialismens tjänst. Utskrift
Skrivet av Jorge Capelán
2009-11-17
Det finns ett antal individer aktiva inom den svenska solidaritetsrörelsen mot Israel som bedriver en mycket skadlig verksamhet mot alla ansträngningar att ena de antiimperialistiska krafterna.
I Palestinafrågan bedriver dessa personer, som i alla möjliga fora klappar varandras ryggar, citerar varandra och säger sig ha blivit upplysta om högre sanningar, en linje av barnslig sekterism med syftet att omöjliggöra varje form av allianser i kampen mot ockupationen. Som på beställning från Mossad ger dessa herrar intervjuer till nynazistiska antijudiska medier samtidigt som de spär på motsättningarna mellan invandrargrupper, och därmed förstärker den officiella rasismen i Sverige.
Av någon anledning, de delar av den svenska högern och den sionistiska lobbyn som påtalar vänsterns påstådda samröre med bruna krafter synnerligen slapphänta med personer som bröderna Ulf och Leif Erlingsson, Mohammed Omar, Lasse Wilhelmson och Andreas Püschel trots att de använder sig av varje tillfälle att klottra ner rörelsens olika listor med sin förvirrad och förvirrande propaganda.
En del av dessa individer, bland andra Leif Erlingsson, Ulf Erilngsson, och Anders Püschel sprider lögnen att kampen mot diktaturen i Honduras inte är annat än en inblandning, av antingen Obama administrationen och/eller av Venezuelas president Hugo Chávez, i det centralamerikanska landets inre angelägenheter – en sjuk verklighetsbeskrivning med slående likheter med den som i USA har anhängarna till före detta Bushadministrationen och högerextremister som Lyndon LaRouche, vars analyser dessa herrar säger sig ”uppskatta”.
Dessa individers ställningstagande avslöjar dem som undergrävare av den internationella solidariteten mot imperialismen och sionismens brottsliga politik, som megafoner av de mest reaktionära krafterna i Latinamerika och som provokatörer som förser den svenska högern med vapen med vilka den antiimperialistiska solidaritetsrörelsen i Sverige kan försvagas. Dessa individer borde avlägsnas från rörelsen med omedelbar verkan.
Enligt deras syn har Venezuela ingått i ett slags opportunistisk uppgörelse med imperialismen representerad av president Barak Obama och förgripit sig på det centralamerikanska landets suveräna rätt att bestämma över det egna statsskicket. Med hjälp av mer eller mindre raffinerade rättsliga sofismer försöker dessa herrar övertyga oss om att kuppmakarna – som har gjort sig skyldiga till mord på hundratals honduraner – är tappra, mysigt konservativa farbröder som slåss för rätten att förvalta landet som ett storgods i de multinationella företagens tjänst.
Bilden spricker totalt, sett från nära håll. USAs ambassad i Managua stödjer Nicaraguas högeropposition med syftet att ena den mot den sandinistiska regeringen. Ambassadens skyddsling i Managua heter Eduardo Montealegre, en bankir som bestal det nicaraguanska folket på hundratals miljoner dollar när han var finansminister för några år sedan. Samma Montealgre var bland de första som besökte Micheletti i Tegucigalpa bara några veckor efter statskuppen den 28 juni i år.
USAs ambassadör i Managua heter Robert Callahan. Han var John Dimitri Negropontes närmaste medarbetare på stormaktens ambassad i Tegucigalpa på det blodiga 1980-talet då USA omvandlade landet till ett koncentrationsläger mot det egna folket och till en fristad för contrastyrkorna varifrån de tog sig in i Nicaragua för att bedriva terroraktioner mot befolkningen. Negroponte, som var Bushadministrationens prokonsul i Bagdad, är en av statskuppens varmaste pådrivare. Ambassadören Robert Callahan i sin tur fortsatte sin diplomatiska karriär genom att specialisera sig i stödet till separatistiska högergrupper i tex fd Jugoslavien och Bolivia.
Högeroppositionen i Managua marscherar med banderoller där det står: ”Efter Zelaya, Ortega”. För en dryg vecka sedan sade ambassadör Robert Callahan att den sandinistiska presidenten Daniel Ortega håller på att upprätta en diktatur och uppmanade högern att enas för att störta honom. Som på beställning, för ett par dagar sedan anlände,till landet, den holländske EU-parlamentarikern, tillika ordförande för liberala internationalen, Johannes Cornelis van Baallen och upprepade öppet samma uppmaning i nicaraguansk media. Han höll dessutom ett antal möten med landets oppositionspartier där han försökte förmå dessa rörelser att stärka enigheten mot regeringen varpå han uppmanades att lämna landet på grund av hans uppenbara brott mot folkrätten.
van Baallens ursäkt, som framfördes i landets media, var att ”demokratin är en universellt gällande fråga” och varje demokratiskt sinnat land skall agera mot diktaturer oavsett vad som står i folkrätten som han är beredd att skrota till förmån för västs rätt att invadera andra länder främst i tredje världen.
Från Managua reste van Baallen vidare till Tegucigalpa där han utsåg kuppmakaren Roberto Micheletti till vice-ordförande för den Liberala Internationalen och därmed avslöjades att hans utspel i Nicaragua inte hade någonting med demokrati att göra. Igår offentliggjorde president Daniel Ortega att ”den holländske piraten” hade under ett möte med den nicaraguanska arméstaben, försökt testa utsikterna för den nicaraguanska arméns deltagande i en statskupp liknande den som ägde rum den 28 juli mot Honduras president Manuel Zelaya.
Holländarens budskap till latinamerikanerna kunde inte vara tydligare: Att förgripa sig mot diktaturen i Honduras är en kränkning av landets inre angelägenheter, att stödja det honduranska motståndet är en gest typisk för den ”bolivarianska imperialismen”, att öppet ingripa för att ena den nicaraguanska högern är ”en demokratisk plikt”.
Vems agenda som gynnas av detta är enkelt att se: imperialismens, de multinationella företagens och högerns. Det är samma agenda som försvaras av högerprovokatörerna inom den svenska solidaritetsrörelsen.
ALBAs ställningstagande i Mellanösterfrågan är solklart. Dess medlemmar bröt med Israel i samband med folkmordet i Gaza och har i alla fora påtalat sionismens brott. Kuppmakarna i Tegucigalpa däremot, är sionismens historiska skyddslingar, lika mycket som Anastasio Somozas blodiga och brutala diktatur i Nicaragua var det.
van Baallens besök i Centralamerika avslöjar att de som försvarar diktaturen i Honduras med förevändningen att fördömandet av kuppen utgör en inblandning i en suverän stats inre angelägenheter inte gör annat än att i USAs och Israels tjänst lägga dimridåer som ett smutsigt försök att försvaga den antiimperialistiska solidariteten. Samma individer som säger sig försvara den nationella suveräniteten i alla lägen gör gemensam sak med de krafter som med alla medel försöker förinta folkrätten.
Vare sig dessa herrar är kufar eller slipade provokatörer tillfogar de solidariteten stor skada.
Managua, Nicaragua Libre
Denna kommentar är fel på så många sätt att jag satt den i karantän tills nu, därför att först nu har jag tid att gå igenom det hela.
1. Den är inte postad av sin författare. Det gör det meningslöst att debattera. Att jag överhuvud taget släpper fram den är bara för att markera att kritik inte censureras. Mina övriga kommentarer nedan riktas till Capelan och inte Marria.
2. Capelan använder sig av ett mycket fult debattgrepp som går ut på att bunta ihop ett antal personer med olika åsikter, och kritisera dem baserat på en potpurri av sinsemellan motsägelsefulla åsikter. Att han nämner mig först i en lista av namn innebär emellertid att vi kan utgå från att allt han tar upp syftar på mig, och därför kan jag gå i svaromål. Han kan inte gömma sig bakom försvaret “nej det där gällde inte dig”. Allt gäller mig.
3. Capelan synes utgå från att det yttersta goda är att skapa en allians mot en gemensam fiende, enligt samma princip som Churchill med sitt “Om Hitler skulle anfalla helvetet skulle jag erbjuda min hjälp till djävulen själv.” Som vi nu vet var Churchills allierade Josef Stalin en större folkmördare än Adolf Hitler. Själv tror jag att den som kompromissar om mänskliga rättigheter, demokrati, frihet, och rättstaten tappar anseende och förlorar deet folkliga stöd som är grunden för all maktutövning i en demokrati (och i långa loppet även i en diktatur). Att skapa allianser för alliansernas egen skull är därför självdestruktivt. Med Capelans inställning vore det till exempel helt OK att liera sig med Iran och Nordkorea.
4. Capelan skriver “dessa individer … sprider lögnen att kampen mot diktaturen i Honduras inte är annat än en inblandning, av antingen Obama administrationen och/eller av Venezuelas president Hugo Chávez, i det centralamerikanska landets inre angelägenheter”. .Jag har aldrig påstått att det finns en diktatur i Honduras. Tvärtom. Den konstitutionella demokratin fortsätter; samtliga instanser är intakta UTOM just presidenten, eftersom han våldförde sig på grundlagen och försökte göra sig till envåldshärskare. Om han INTE hade blivit stoppad, om han INTE hade blivit tagen om hand av rättsväsendet, ja i så fall hade inte Honduras längre kunnat räknas som demokrati och rättsstat. Vidare, att Hugo Chávez har blandat sig i är ett synnerligen väldokumenterat faktum. Han har ju på TV hotat att angripa Honduras militärt, ett klart brott mot FN-konventionen.
5. Capelan påstår att “Enligt deras syn har Venezuela ingått i ett slags opportunistisk uppgörelse med imperialismen representerad av president Barak Obama…” Återigen, jag har då aldrig ansett eller skrivit att Chávez har ingått någon uppgörelse med imperialismen. Tvärtemot, jag har bloggat här om hur viktigt det är för honom att till varje pris upprätthålla konflikten med USA, för det är det enda som kan hålla honom kvar vid makten. Det är därför den fd militärkuppmakaren i Caracas blev så förgrymmad när Barack Obama bröt mot traditionen och kallade den lagliga avsättningen av Zelaya för en kupp.
6. Capelan påstår att regeringen i Tegucigalpa gjort sig skyldiga till hundratals mord. Det är emellertid så gott som helt säkert en falsk uppgift. Dessutom är det helt irrelevant för frågan om Zelayas avsättande var lagligt eller ej. Det är alltså en red herring, ett irrelevant argument. Att använda osakliga argument är debattknep, och som sådant förtar det Capelans eventuella trovärdighet.
7. Capelan påstår att jag påstår att regeringen i Tegucigalpa “slåss för rätten att förvalta landet som ett storgods i de multinationella företagens tjänst.” Fullständigt absurt. Det är precis motsatsen av vad landets regering slåss för, vilket var och en kan konstatera som bemödigat sig om att lyssna på president Michelettis tal och läsa regeringens kommunikationer. Och, det är precis motsatsen mot vad jag bloggat om här. Capelan far med lögn igen om sina debattmotståndare.
8. Capelan börjar sedan prata om Nicaragua, Managua, USAs ambassadör, saker som inte har relevans för den nuvarande situationen i Honduras. Han nämner van Baallen, och utan att ha läst dennes ursäkt kan man lugnt utgå ifrån att Capelans beskrivning av den är lika totalt miossvisande som hans beskrivning av min blogg.
9. Capelan kallar mig för högerprovokatör i den svenska solidaritetsrörelsen. För det första så har jag mina sympatier mest l svenska mitten, amerikanska vänstern. För det andra har detta ingenting med provokation att göra, utan att stå fast vid grundläggande principer som mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet. För det tredje skiter jag i “solidaritetsrörelsen”. Den har inget självändamål. Det enda som har värde är människor. Om någon rörelse tappar kontakten med de grundläggande värderingarna så måste man kritisera den, inte försvara den. Väljer man solidaritet med en röresle framför grundläggande värderingar så blir det ingen principiell skillnad mellan en själv och nazister eller stalinister, för att ta några extrema exempel. Man måste stämma i bäcken, i ån är det för sent. Om solidaritetsrörelsen har tappat sin moraliska kompass så förtjänar den all kritik den får och mer.
10. Capelan försöker koppla regeringen i Tegucigalpa till folkmordet i Gaza. Lycka till med det, säger jag, och frågar samtidigt hur det då kommer sig att Honduras palestinska minoritet så gott som enhälligt stödjer denna regering?
Det grundläggande felet Capelan gör är att inte ifrågasätta påståendet att det var en militärkupp i Honduras. Det första han måste göra är att lägga fram ett trovärdigt och underbyggt argument för att det var en militärkupp. Det har ännu ingen gjort.
Erlingsson, du kan knappast anklaga media att gå i motståndsrörelsens ledband. Om du “gräver” en aning, så är det helt klart så att polis/militär begår grova överträdelser samtidigt som regimen ljuger och säger att allt är i sin ordning.
Orlin Cerrato är säkerhetspolisens talesman. Efter ett fotbollsderby i juli blev två supportrar ihjälskjutna. Polisens version av händelsen var att de båda lagens supportrar drabbade samman varpå polisen skingrade grupperna. Lögnen kablades ut i hela världen däribland i Sverige via TT. Cerrato lovade att man skulle utreda vem som bar ansvaret för de döda och skadade. Sanningen var att en drogad(?) polis gick bärsärk mot en helt fredlig åskådarsamling utanför stadion. Trots tydlig tv-bilder (se länk) som tydligt visar numrerad polis skjuta ihjäl en person, har inte polisen medgivit deras ansvar. Och så vitt jag vet har Cerrato fortsatt fullt företroende från regimen att tala för polisens vedemödor i landet.
http://www.youtube.com/watch?v=AbdwDKY9Sd8
Detta är ingen engångsföreteelse. Denna och Kalles berättelse är bara två av många, många berättelser om övergrepp från militär och polis.
Tack för länken, jag ska försöka få reda på vad som hänt i fallet. Hoppas du är medveten om att det beteendet inte har någonting att göra med sommarens regimskifte, utan reflekterar en bristande rättssäkerhet som har funnits i princip alltid i landet. Det faktum att världens uppmärksamhet nu är riktad mot Honduras gör dock att det för första gången finns en riktigt hård press på landet att genomföra förändringar. Det är bra, och något som jag har efterlyst länge. Så fortsätt att påpeka övergreppen!
Idag stod det i tidningarna att polisen nu införskaffat en vattenkanon för att bättre kunna hantera olagliga demonstrationer. Det är också bra, för det ger större möjligheter att kunna stoppa våldsverkare med ickevåldsmetoder, och att senare kunna arrestera uppviglarna eftersom de kan märkas med en färg som håller i två dagar.
Vill också påpeka att många regimkritiker inte vill låtsas om den omfattande skadegörelse på privat egendom som “resistencian” orsakar (i verkligheten vanliga jädrans ligister som gömmer sig bakom “resistencian” men som “resistencian” måste hållas ansvarig för eftersom endast de kan hålla rent i de egna leden). Såg att alla fönster på bottenvåningen i bankerna i San Pedro Sula är och förblir utslagna (se foto), och de planeras inte lagas eftersom ligisterna som påstår sig tillhöra “resistencian” bara slår sönder dem igen. Detta är också brott, och det är myndigheternas ansvar att förhindra sådan brottslighet. Polisen måste göra sitt jobb. Det går inte att bara anklaga dem för att slå folk utan att ta hänsyn till att de som blir slagna kanske har sig själva att skylla eftersom de begått brott. “Den som sig i leken ger måste leken tåla.” (Den videon du länkade till verkar dock inte alls vara av det slaget.)
Beträffande media så skulle jag vilja höra din synpunkt på denna video från TeleSUR, med förklaring. Hur kommer det sig att den har så få views? Är det inte så att folk utanför Honduras har kraftigt färgade glasögon, och ignorerar detta därför att det inte passar in i deras förutfattade meningar?
Har nu fått svar beträffande polisen som sköt utanför stadion att åklagarämbetet håller på att utreda. Eftersom brottsundersökning pågår kan inga ytterligare detaljer redovisas.
Att polisvåldet inte skulle ha med regimskiftet att göra stämmer inte överens med vad supportrarna själv påstår:
http://www.portalolimpista.net/2009/08/02/real-espana-2-0-olimpia/
http://www.portalolimpista.net/2009/07/27/motagua-0-0-olimpia-%c2%a1la-represion-llega-al-futbol/
Zelaya hade en annan, mer europeisk, inställning till ligistgäng. Det var mer dialog och skapande av en möjlighet till ett alternativ ut ur gängkulturen. I alla fall har jag förstått det så. (Förövrigt ska man akta sig för att sätta likhetstecken mellan kriminella gäng och supportergrupper.) Den nya regimen och dess anhängare, likt denna blogg, ger bilden av att allt motstånd till regimen är styrt från Chavezregimen och utförs av ligister. Detta är uppenbart fel även om det givetvis förekommer en och annan ligist i motståndsrörelsen. Konstigt vore annars. För det är som du säger en länge pågående våldsproblematik i landet. Det finns dessutom politiskt revolutionära grupper som inte har respekt för rättsväsendet. En del vill t.o.m ha en väpnad kamp. Men dessa utgör en klar minoritet av oppositionen. Att det blivit så här är en lång historia, men kan kan säga så mycket som så här: att klassa motståndsrörelsen till ligister leder inte till minskad polarisering i landet.
Som svar på din fråga. Telesur är klart partisk och brister ibland i objektivitet. Så är det förövrigt med all högermedia i landet också. Det finns tyvärr ligister i alla läger, men de är knappast sanktionerade av varken Micheletti eller Zelaya. Jag vet inte, men jag tror inte Telesur medvetet konstruerar scener, men det kan finnas folk som gör det. Jag har ingen aning om varför ett skott kommer inifrån bilen. Men gubben i hatt bär knappast ett vapen. Det är ju en kamera. Men jag förstår inte varför du fastnat vid detta. Det borde väl vara mer intressant att polisen dödade en person? Här är vad jag kallar en objektiv bild av händelserna i El Paraiso.
http://www.youtube.com/watch?v=rtsM609zpg4&feature=fvw
Våldsverkarna/ligisterna skadar motståndsrörelsen. Men risken för våld från oppositionen ökar givetvis då polis våldtar kvinnor och skjuter ihjäl ungdomar samtidigt som regimen påstår att det är lugnt i landet och att polisen sköter sig.
Jag skulle vilja att du även tog del av denna video.
http://www.youtube.com/watch?v=UVLQla0pY6k&feature=channel
(Även denna kommer från “Jolmarg”.)
Min version är denna. (Jag kan inte spanska, men det går att tyda sig till det mesta.) Presidentkandidaten Elvin Santos är på vamöte i Choluteca tillsammans med stadens borgmästare. De får ett par ägg kastade mot sig varpå anhängare, livakter och borgmästaren själv går till vålsamt angrepp med pistoler, machete och knivar mot stadens befolkning.
Mitt första svar försvann 🙁 Så det får bli en sammanfattning. Vi är nog ganska överens om att polisen behöver ryckas upp, att de flesta som vill ha Zelaya tillbaka är fredliga demokrater, att fotbollssupporters i gemen inte är ligister (jag syftade på maras, gatugängen som föddes i Los Angeles men som nu genomsyrar centralamerika), och att polisövergrepp är mycket kontraproduktiva. Det är just därför jag ser denna kris som en möjlighet, för nu förstår ledande segment i samhället varför det är så viktigt att skydda mänskliga rättigheter – de som förordar försvinnanden är nu bara en liten insignifikant minoritet, som tyvärr ibland tar lagen i egna händer i tron att de gör något bra. Han som stacks ihjäl i El Paraiso kan vara ett exempel på det senare. Staten måste statuera exempel med de som beter sig på det viset. Michelettis regering delar denna uppfattning enligt egen utsago, men det är ju rättsväsendet, och inte regeringen, som skall hantera det, och de kanske inte är lika angelägna att agera, jag vet inte.
Så vi är överens om att våld skadar mest den sida som utövar det. Där vi kanske skiljer oss är om “resistencians” våld är en del av en strategi. Jag menar att det är det, för det finns mycket starka indicier på att det är iscensatt från Caracas, betalt av Chávez, och i icka ringa utsträckning utfört av venezolanska ligister i Chávez sold. Saken är ju den att honduraner i “resistencian” vill försvara demokratin, och de tror att det var en statskupp. Det gäller därför för Chávez att förhindra varje form av sansad dialog, för en dialog skulle kunna få dem att ändra uppfattning. Därför behöver han våldet, och därför var han kritisk mot Zelayas dialogerande. Det jag noterat vid ingående samtal med tre honduraner som stödde “resistencian” var att alla tre hade bristfällig kännedom om vad som verkligen hänt, och att alla tre var öppna för att låta sig påverkas av fakta.
Skillnaden i uppfattning mellan de som vill ha Zelaya tillbaka och de som inte vill det, är i verkligheten inte så stor (bortsett då från den anti-demokratiska och revolutionära ledningen för “resistencian”). Därför är jag optimist om att det skall gå att samla landet snart igen. Alla vill ju ha demokrati, de är bara inte överens om den juridiska situationen. Det är alltså ett juridiskt problem, inte politiskt. Det har Micheletti också hävdat hela tiden, men välrdssamfundet har envisats med att det är ett politiskt problem. Nej, det hela bör avgöras i domstol säger jag. Vadhelst domstolen säger måste sedan alla rätta sig efter, även om man inte håller med. Så fungerar en rättsstat.
Angående fotbollsmatchen, du missförstod mig nog. Jag syftade inte på den polisens skjutande vid det tillfället, utan hela kulturen, inklusive bristfällig internutredningskapacitet. Se UDs senaste rapport om mänskliga rättigheter i Honduras (då Zelaya ännu var president).
Visst finns det folk som gillar polariseringen. Där är vi överens. Men det finns en hel del vi inte är överens om. När du säger att det inte handlar om politik utan juridik får mig att tänka på fabrikören i filmen Den enfaldige mördaren som menade att det inte handlade om pengarna i sig, utan principen, när arrendatorn betalde sin skuld.
– Månsson ska inte tro att jag bryr mig om den här skitsumman, det är inte det. Det är principen, sa fabrikören och eldade upp pengarna.
För Manuel Zelaya Rosales må det vara juridik och det bör han också stå till svars för! Men för befolkningen som dragit nytta av reformpolitiken är det politik i allra högsta grad. Det är ju knappast så att Z ersatts med en likasinnad politiker. Micheletti har försökt tre gånger att bli president men folket har sagt nej alla gånger.
Angående fotbollsmatchen, så tror jag inte jag missförstod dig. Så vitt jag kan få ut av googles översättningsprogram så säger supportersajten precis som du att det är ett generellt problem inom poliskåren. Det som skiljer är väl att de säger att det blivit värre efter regimbytet. Om jag inte tar fel rapporterar även organisationer för mänskliga rättigheter att situationen har blivit värre sedan Michelettis tillträde.
När det handlar om organisationrer för mänskliga rättigheter så kan man inte automatiskt ta deras ord för trovärdiga. Ingen är automatiskt trovärdig; det enda som gäller till syvende og sidst är observationer och logik. Det som gör mig mycket skeptisk till de våldsamma anklagelser som framförts är att de dels inte tar upp myntets andra sida, nämligen den omfattande materiella skadegörelse som de orsakade innan polisen ens började ingripa. Dels att dessa våldsamma anklagelser itne ens framförts till de instanser i landet som har som sitt myndighetsavsvar att utreda och åtala. I de fall då jag försökt få fram bevis så har jag inte hittat något. Därför är jag mycket skeptisk till dessa anklagelser om grova övergrepp, men helt utesluta att det är sant kan jag förstås inte.