Om Zelaya och Honduras

Tesen att Zelaya avsattes därför att den politiska oppositionen ogillade hans politik härrör från Zelaya själv, och har tutats ut av Hugo Chavez i Venezuela. Denna diskurs har okritiskt svalts av nästan alla internationella media, och i mer än en månad utan att över huvud taget fråga vad andra sidan hade att säga. Så länge dröjde det innan media på allvar började efterfråga intervjuer med interimspresidenten, Micheletti.

Med tanke på att nästan alla i kongressen röstade för att avsätta Zelaya så måste man ju för det första säga att det i så fall vore en av de mest eniga oppositioner i demokratins historia (över 95%), men lite mera allvarligt så är det skrämmande att världspressen inte ens ifrågasatte den version de matades med. Speciellt som vi vet att politiker, inte minst i Sverige, i princip får sin världsbild från media och inte själva gör några oberoende analyser. Bland annat läser de SvD, vilka ännu idag fortsätter att sprida mediemyten att Zelaya blev utkastad i pyjamas.

Brasiliens ambassad ligger uppefter sidogatan bakom avspärrningen. Där har Zelaya suttit sedan den 21 september.
Brasiliens ambassad ligger uppefter sidogatan bakom avspärrningen. Där har Zelaya suttit sedan den 21 september.

Sant är däremot att Zelaya inte gick till val på att skriva om grundlagen. Vid mitt besök nyligen i Honduras talade jag med  en som jobbade i presidentpalatset för Manuel Zelaya, på en högt uppsatt post. Jag frågade henne om hon hade märkt någon förändring hos Zelaya sedan han blev president. Ja, sa hon, ett och ett halvt år in i mandatperioden började han och hans familj plötsligt spendera mycket mer pengar. De reste till Europa, köpte dyra saker, osv. Något annat du märkte?, frågade jag. Jo, att han började göra sig av med medarbetare, även mycket kompetenta medarbetare, och ersatte dem med ja-sägare med mycket mindre erfarenhet. Även hon hade fått sparken, och satts vid ett skrivbord på ett departement att göra struntuppgifter. Några kollegor hade sagt upp sig och gått under jorden.

Det finns ett rykte att Zelaya hade en pistolman, en förman från gården i Olancho, en cowboy helt enkelt, som inofficiell chef över alla administratörerna i presidentpalatset. Ligger det något i det ryktet?, frågade jag. Javisst, svarade hon, och beskrev honom, med två pistoler, en vid var sida, gömda under en eller två jackor. Hon gav mig namnet och vissa personer i Honduras känner till det, men det blir ingen träff på Google. Han lär ha varit skogshuggarbas under Zelaya Rosales far, också han med namnet Manuel “Mel” Zelaya. Denne dog efter att ha dömts för tortyr och mord på ett dussintal personer som var på väg till en hungermarch i Tegucigalpa. Bland de mördade fanns både katolska präster och en nunna (även från Colombia och USA). Händelsen är känd som Los Horcones, och det finns fortfarande personer i trakten som minns hur de hörde de torterades skrik, men nu driver jag från ämnet.

Som vi fortsatte att småprata om tiden under Zelaya tog hon spontant upp en observation som hon och hennes kollegor i departementen hade gjort. Då mandatperioden för presidenten närmar sig sitt slut så är det normalt att de politiskt tillsatta (vilket är många, många fler än i Sverige) börjar se sig om efter nya jobb, och tar kontakter med de som kan tänkas vinna nästa val. Detta gjorde också de som jobbade på departementen, men det var iögonfallande för dem att ingen som jobbade i själva presidentpalatset verkade bekymra sig om tiden efter valet. Det var, sa hon, som om de visste att de inte skulle förlora jobbet.

Som tidigare rapporterats här skrev aldrig Zelaya någon budget för sitt sista år vid makten, vilket bland annat betyder att inte ett rött öre anslogs till att utse hans efterträdare, samtidigt som han olagligen använde kanske hundratals miljoner kronor till att försöka pressa fram en olaglig konstituerande grundlagsförsamling. Många personer i olika ställning har berättat för mig olika observationer som tillsammans antyder att Zelaya hade för avsikt att göra sig till diktator redan dagen efter om den planerade men olagligförklarade omröstningen den 28 juni.

Zelaya var givetvis angelägen att få dit observatörer från utlandet, för att legitimera valresultatet. Min sagesman fick syn på listan över observatörer, och hon slogs av att samtliga var från kommunistiska eller starkt vänsterlutande länder; ingen enda från ett land som skulle kunna ge resultatet verklig legitimitet. Hon sa att hon hade övervägt att kontakta kongressens dåvarande talman, Roberto Micheletti, om detta, men hon gjorde det aldrig. Det har misstänkts att denna närvaro inte så mycket var för att observera omröstningen, som för att ge legitimitet till Zelayas av allt att döma planerade statskupp natten mellan den 28 och 29 juni.

Naturligtvis frågade jag henne vad hon hade vetat, och när, om Zelayas arrestering och avsättande. Hon hade inte vetat mer än vanligt folk, visade det sig. Det var först flera dagar senare som hon hade fått se juridiska dokument som visade att det inte var en kupp. Faktum är att jag hade kontaktat henne då hon ännu var anställd av Zelaya, och bett henne om vissa juridiska dokument. Hon såg dokumenten i samband med att hon sände dem till mig, så vi hade fått reda på händelseförloppet samtidigt.

Honduras har en stark men föga stolt tradition av hemlighetsmakeri i staten. Saker hålls hemliga av födsel och ohejdad vana, utan att någon ifrågasätter det ändamålsenliga i det. Förrän nu. Sommarens händelser (eller vinterns, för i Centralamerika har man vänt upp-och-ner på sommar och vinter) fick maktens korridorer i Honduras att inse att hemlighetsmakeri kan vara farligt. Till exempel, om bara häktningsordern varit offentlig så hade ingen kunnat påstå att det var en militärkupp. Nu var det bara vissa grupper som kände till den, och de anklagas följaktligen för att vara kuppmakare, för att neutralisera dem.

Eftersom det var så svårt att få ut informationen dagarna efter maktskiftet, hann de flesta media skriva sig fast i en position innan dokumenten kommit fram i ljuset. När sanningen stod klar var det inte längre en nyhet, och ingen brydde sig längre om sanningen. Tyvärr fungerar media så, och Honduras var inte berett att hantera världsmedia. Det tog till exempel den nya presidenten en månad att tillsätta en internationell presskontaktperson. Som alla vet som sysslat med presidentkampanjer i USA så handlar nyhetscykeln nu om timmar, så efter 12 timmar var loppet redan kört. En månad!

Samtidigt ville min kontakt poängtera att Zelaya gjorde en del bra saker de första två åren. Men efter att ha sagt det så måste jag också påminna om att även Adolf Hitler gjorde en del bra saker för Tyskland de första åren. Det brukar dock inte vara så populärt att påpeka det, men om man inte ser hela bilden så kan man inte förstå skeendet. Det gäller även för Zelaya, och min sagesman har helt rätt i att påpeka den sidan av hans presidentskap. Någonstans gick det väldigt fel, och frågan är varför. De framkastade teorierna inkluderar dåligt inflytande av hans utrikesminster Patricia Rodas*, en riktig vänsterextremist som satte honom i kontakt med Chavez och Castro; korruption, att han hade tagit så mycket kampanjbidrag från Chavez och eller FARC att han var tvungen att lyda deras order; kokainmissbruk kanske också har påverkat hans omdöme och fått honom att bli fullständigt oresonlig även när han inte har haft någonting på fötterna. Lägg till det ett ohejdat stöd från Chavez och Insulza, ordföranden för OAS (organisationen för amerikanska stater). OAS har nyligen kritiserats av Human RIghts Watch i en utförlig rapport om Honduras. Anklagelsen är att OAS har underminerat demokratin i Honduras istället för att försöka hjälpa den.

Nu är det val imorgon, och Costa Ricas president Oscar Arias har öppet deklarerat att alla världens länder bör erkänna resultatet, förutsatt att det förlöper som förväntat. De länder, bland dem majoriteten i OAS, som inte tänker erkänna valet framstår alltmer som demokratins fiender. Den rätta färgen på den bolivarianska revolutionen visar sig. Det handlar inte alls om någon direktdemokrati, utan om fascism i ny tappning. OAS har inte längre något existensberättigande, efter att de ställt sig på diktatorernas sida trots att organisationens själva syfte är att kämpa för demokrati i Latinamerika.

Honduranerna kan känna sig stolta. Mot alla odds, mot en korrupt regional organisation som underminerade deras demokrati, mot FNs samstämmiga fördömande, höll den honduranska institutionella demokratin stången, och grundlagen överlevde.

Honduras har passerat ett elddop, och om det blir ett stort valdeltagande imorgon så är det säkert början på en helt ny era för den före detta bananrepubliken. Då har man verkligen levt upp till Honduras motto: “Fritt, Suveränt, Oberoende”.

*Fotnot: Enligt La Gringa’s Blogecito skall Zelaya häromdagen ha sagt om Patricia Rodas, “Por culpa de esa pendeja de Patty no quede bien ni con mi mama”. Fritt översatt, ‘På grund av där skitstöveln Patty har jag förlorat stödet till och med från min egen mamma’.