Niger avslöjar Honduras-hyckleriet

Härom veckan var det Nigeria, nu är det Niger. En militärkupp avsatte landets folkvalde president Mamadou Tandja. Denna hade ändrat grundlagen förra året så att han skulle kunna bli omvald, och hade även upplöst parlamentet. Till skillnad från Honduras, där OAS till och med tänkte delta i den grundlagsvidriga omröstningen som Zelaya planerat hålla den 28 juni 2009, så blev Niger diplomatiskt isolerat från omvärlden efter presidentens maktövergrepp.

Endast pliktskyldiga fördömanden av militärkuppen har hörts, skriver World Politics Review. Detta står i skarp kontrast till Honduras, som omedelbart utsattes för fördömanden från hela värdssamfundet, trots att Honduras militär agerade på direkta order från landets högsta domstol. Förutom att HD är den högsta rättsvårdande instansen i landet så är det en demokratisk institution som har den legitima rätten att låta arrestera presidenten i Honduras.

I Niger upplöstes alla grundlagens institutioner av militären, och en militärjunta tog över. I Honduras förblev alla demokratiska institutioner som tidigare, och samtliga befattningshavare utom presidenten, regeringen och vissa verkschefer kvarstod i sina jobb (minst en minister behölls dock, men han har nu anklagats för grov korruption, så det kanske var ett dåligt drag av Micheletti). Militären tog aldrig makten i Honduras, ändå fördömdes Honduras mycket hårdare än Niger. Hyckleri, någon?

Varför fallen hanteras så annorlunda kan lätt förklaras genom medias roll. När Zelaya arresterades i Honduras så fanns det hundratals journalister, reportrar och fotografer i landet – med uppehälle betalt av Zelaya – redo att rapportera allt som hände. De var förberedda på att vinkla en insats av de rättsvårdande instanserna som en statskupp. Det handlade inte om en ojävig rapportering av nyheter, utan de flesta av dem var en del av en mycket medveten och väl planerad propagandaoperation, iscensatt från Caracas, Venezuela, säkert med hjälp från Havana, Kuba.

Vad som hänt i Niger nu, och Nigeria härom veckan, är “normala statskupper” i avlägsna länder utan mediabevakning. Vad som hände i Honduras var en anti-kupp, vilken framgångsrikt framställdes som en statskupp av en omfattande propagandamaskin som var i maskopi med den egentlige kuppmakaren: Manuel Zelaya. Som så ofta när kartan inte stämmer med verkligheten valde majoriteten att tro på kartan.

Varför ändrade de inte sig när sanningen kom ut några dagar senare? Detta handlar om psykologi vilket inte är mitt fält. Jag kan bara konstatera att många verkar ha låst sig vid en verklighetsbild, och att de bortförklarar allt som inte stämmer in på den. De juridiska dokumenten bortförklaras till exempel som falsifikat, fastän de är undertecknade av domare i högsta domstolen som intygar att de är äkta. Då går de ett steg till och bortförklarar domarna som “kuppmakare”, fastän de är korrekt tillsatta, och fastän HD är den yttersta instansen som tolkar lagen enligt grundlagen.

Jag har framfört detta argument till flera i den så kallade “resistencian” i Honduras, och intressant nog, fastän de blir svarslösa och medger att jag har en poäng, så inser de inte att det kullkastar hela deras position. Kanske de tycker att den befintliga republiken måste kastas ut helt och hållet, och en ny skapas från noll.

Även om jag håller med om att genomgripande sociala förändringar behövs, så kan jag aldrig acceptera att göra revolution mot ett folkstyre. Det råder ju trots allt redan demokrati, även om den har samma brister som i USA. Folket kan organisera sig och genomföra förändringar på fredlig väg – och laglig väg. När skall världssamfundet fördöma “resistencians” beslut att ta till “militanta” medel mot Honduras demokrati?

No Comments

Leave a Reply