Är SIDA på regeringens sida?

Uppdatering 2010-07-02: Vid förnyad kontroll av Sidas online artikel, senast besökt 23 juni, konstaterades att en redigering och ett tillägg (i kursiv) gjorts den 28 juni. Det lyder nu:

“Sverige, liksom huvuddelen av EU:s medlemmar och de flesta andra länder i Latinamerika, erkände inte den nya regeringen eftersom man ansåg att Honduras först måste återgå till vad som kallas den konstitutionella ordningen, det vill säga att Zelaya först måste återinträda som president och få göra klart sin period innan en ny president kan tillträda.”
I juni 2010 lever nu den avsatte presidenten Zelaya i exil. Sverige, liksom huvuddelen av EU:s medlemmar och andra givarländer, har erkänt Lobos regering som legitim och utvecklingssamarbetet har därmed återupptagits med Honduras.

Uppdatering 2010-07-01 19:18 ET: Regeringen har nu beslutat att tillsätta en ny styrelse för Sida, rapporterar DN. Detta sedan generaldirektören, Anders Nordström, sparkades i maj. Sista meningen nedan verkar onekligen träffande. Jag har fått känslan av att Sida har bedrivit en politik långt till vänster om den hos regeringen, inte minst vad gäller Honduras. Vi får se om det blir någon ändring nu. Det skulle ju inte ha varit helt fel om organisationen hade använt några av sina kontakter i Honduras för att hjälpa till i den politiska krisen förra året.

Ursprunglig post 2010-06-23 14:24 ET: Idag besökte jag SIDAs website för att se vad de skriver om Honduras. Som bekant försökte president Manuel Zelaya genomföra en statskupp där förra året, och satte sig över alla de andra statsmakterna. Han beslöt starta en process för att kullkasta det demokratiska statsskicket, göra sig av med landets grundlag, och han struntade högönskligen och uttryckligen i de order som högsta domstolen gav honom. Zelaya hade stöd i denna statskupp av Venezuelas president Hugo Chavez, själv en gammal militärkuppmakare, men också av sekreteraren för Organisationen för Amerikanska Stater, Insulza (som flydde från Chile efter den blodiga militärkuppen mot Allende); och, visade det sig, även av ordföranden för FNs generalförsamling, den gamla sandinistarevolutionären D’Escoto.

Den ideologiska bakgrunden för Zelayas agerande kan man läsa om i denna artikel ifrån Nicaragua, publicerad i augusti 2007 (den är på engelska). Vid den tidpunkten hade vänsterflygeln i Honduras liberala parti, kallade patricierna efter den ideologiskt tongivande personen, utrikesministern Patricia Rodas, redan blivit totalt politiskt isolerade i landet. Det heter att Zelaya styr presidentpalatset som en hacienda (vilket bekräftats för mig av flera som jobbade där; vad det betyder i form av auktotritära metoder och våldsbruk kan man se om man tittar på en typisk mexikansk såpopera), men att han inte hade något som helst inflytande utanför själva presidentpalatset. Rodas är sandinistaromantiker. Hennes mamma är från Nicaragua, hon växte upp där under revolutionen. Hennes pappa höll på att vinna presidentvalet i Honduras 1963, och det var för att hindra honom från att bli president som den blodiga militärkuppen genomfördes i oktober det året. Det har fått Rodas att ha en nagel i sidan till de som stödde kuppen, bland dem fadern till liberala partiets starke man och fd president, Flores. Micheletti tillhör Flores-falangen av det liberala partiet, den liberala falangen så att säga, till skillnad från patriciernas vänsterflygel.

Efter det att artikeln skrevs blev utvecklingen så som författaren förutspådde: Den enda chansen för patricierna att kunna behålla något inflytande efter 2009 års val var att liera sig med Hugo Chavez i Venezuela, och hans sk Bolivarianska Revolution i Latinamerika. Chavez militärkupp misslyckades som bekant, men senare blev han demokratiskt vald till president. Efter det ändrade han grundlagen så att han kunde bli omvald. Venezuela är nu på väg att bli en socialistisk diktatur. Företag och jordbruk socialiseras hej vilt utan ersättning till de rättmätiga ägarna. Statens finanser är katastrofalt dåliga. Landet rustar militärt trots att det inte har någon reell fiende. De har inte heller några utbildade soldater till att sköta den toppmoderna ryska utrustningen, utan i händelse av väpnad konflikt är de helt beroende av att utländska soldar kommer in – kanske ryska, kanske kubanska, kanske iranska. Chavez har nära militära förbindelser med alla tre.

Liksom Chavez, och senare den av SIDA tydligen uppskattade presidenten i Bolivien, Evo Morales, och även president Correa i Ecuador, försökte Zelaya ändra grundlagen så att presidenten kunde bli omvald. Honduras grundlag hade emellertid ett mycket starkare förbud mot omval än dessa länders; att ens föreslå en förändring av det förbudet leder till att den som föreslår det omedelbart upphör i sitt förtroendeämbete. Även presidenten. (Boliviens nya grundlag röstades igenom utan riktig debatt mitt under en pågående eldstrid, och långt från huvudstaden.)

Zelaya försökte köra över kongressen och högsta domstolen genom att få alla att tro att han hade militären på sin sida. Den som håller i den laddade pistolen kan ju strunta i alla lagar och regler. Men den 24 juni 2009 sprack illusionen, då militären öppet sa att de inte kunde stödja presidentens plan för en olaglig folkomröstning den 28 juni. Zelaya avskedade då militärchefen, men högsta domstolen förklarade den 25 juni avskedandet olagligt. Militären hade ju bara följt lagen och domstolens order – till skillnad från presidenten. Den 25 begärde riksåklagaren presidenten häktad för hans för alla uppenbara domstolstrots, och den 26 utfärdade högsta domstolen häktningsordern till militären. Zelayas statskupp hade därmed stoppats av de demokratiska institutionerna. Den 28 juni i gryningen exekverade militären ordern, men tog av säkerhetsskäl presidenten ur landet istället för att sätta honom i något av de av lagen godkända häktena.

Riksåklagaren väckte senare talan mot militären för detta myndighetsmissbruk, men högsta domstolen ogillade talan eftersom de hade haft rikets säkerhet i åtanke. Honduras fortsatte att styras enligt grundlagen utan något som helst avbrott. Alla tjänstemän som inte hade varit delaktiga i kuppförsöket kvarstod, medan de som hade skuld blev åtalade. Som ny president utsågs den som grundlagen anvisade, i detta fall Roberto Micheletti. Han ledde landet på ett föredömligt sätt under 7 månader, trots att inget land i världen erkände hans regim. Chavez, Ortega och Castro skickade hejdukar och dollar till Honduras för att skapa oordning. De skapade “martyrer” och anklagade sedan landets lagliga regering för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Bortsett från dessa länder och deras allierade så fick dock dessa lögner inte det genomslag som de hade väntat. Honduras under president Micheletti fick hjältestatus bland många latinamerikaner, och han får fortsatt hedersbetygelser för sitt försvar av demokratin.

Det står alltså helt klart att den som försökte göra en kupp i Honduras var presidenten, Manuel Zelaya, och de som stoppade kuppen och försvarade grundlagen var de demokratiska institutionerna. Om Zelayas grundlagsbrott kan det inte råda någon tvekan. De som hävdar annorlunda måste kalla samtliga Honduras demokratiska institutioner “kuppmakare”. De måste säga att “högsta domstolen är kuppmakare”. De måste säga att “kongressen är kuppmakare”. Därmed måste de säga, indirekt, att “folket är kuppmakare”. Det finns de som gör allt detta, och bristen på sunt förnuft hos dem är så absurd att man häpnar.

Efter att den nyvalde Porfirio Lobo tillträtt som president har alla länder erkänt hans regim, utom några kommunistaffilierade länder i Latinamerika. På SIDAs webplats står det dock fortfarande, idag den 23 juni 2010, att Sverige inte erkänner Honduras utan kräver att “Zelaya först måste återinträda som president”. Det är ganska anmärkningsvärt, eftersom det är fullständigt grundlagsvidrigt för en president i Honduras att sitta mer än 4 år, och Zelayas period gick ut den 27 januari 2010. Dessutom står det i artikeln att den uppdaterades den 17 maj 2010, långt efter den 27 januari således.

Jag frågar mig därför om SIDA bara har missat att hålla koll på fakta, eller om de medvetet bedriver en annan politik än svenska regeringen.

One Comment

  • Ulf Erlingsson wrote:

    Jag sände en förfrågan till Sveriges ambassadkontor i Honduras den 23 juni för att få klarhet i om Sverige verkligen fortfarande kräver att Zelaya återinsätts, men ännu på eftermiddagen den 25:e har inget svar inkommit.

Leave a Reply