Zelaya dömd för mord på oppositionella

Honduras avsatte president Manuel “Mel” Zelayas far, med samma namn, har ett förflutet i fängelse för mord då två präster och 10 andra personer som var på väg till en hungermarch, samt 2 vittnen dödades den 25 juni 1975, i samarbete med militärjuntan (iReportUnivisionCOMUN). Enligt uppgift släpptes han fri efter att bara ha avtjänat ett år av det 20-åriga fängelsestraffet, då amnesti beviljades i samband med återgång till demokrati år 1980. Nu påstår sig sonen stå på de fattigas sida mot de folkvalda i kongressen, domstolarna, valnämnd, kyrka, militär, människorättsombudsman, m fl. Han är nu efterlyst för landsförräderi, korruption, och ett flertal andra anklagelser. Enligt DN hotade Zelaya i Nicaragua med att dra Honduras ledare inför ICC, men det preciserades inte för vad.

Konflikten 1975 gällde mat. De mördade var på väg till huvudstaten Tegucigalpa för att demonstrera i “hungermarchen”. Läget i Honduras då, och även sist jag jobbade med markanvändningsfrågor i Honduras i slutet av 90-talet, var att den bästa slättmarken ägdes av en lantägaradel med anor från de spanjorer som erövrade landet. Zelaya är ett exempel på dem. Huvuddelen av befolkningen var ättlingar till indianer mer eller mindre uppblandade med européer, som ägde lite eller ingen mark, utan som odlade på bergssluttningar som egentligen inte bör odlas, på grund av den avskogning, erosion och översvämningar det orsakar. Slättmarken däremot används ofta extensivt till bete. Ur nationalekonomisk synpunkt är detta givetvis vansinnigt, alldeles bortsett från den humanitära aspekten att folk faktiskt svälter – framför allt barn då. Någon skruv i samhällsmaskineriet måste vara fel inställd om det lönar sig mera att exportera nötkött till USA än att odla mat till svältande barn. Utan att ha studerat det närmare misstänker jag att problemet skulle kunna lösas med hjälp av en arrendelag som är så formulerad att den totala produktionen i landet optimeras, med respekt för naturen. För att åstakomma det måste markägarens ägar- och vinstintresse balanseras mot arrendatorns vinstintresse, och med skydd för respektive parts investeringar i skördar, markförbättring, konstbevattning, dränering, byggnader, vägar, broar, och så vidare.