Det kalla kriget tog inte slut

Det kalla kriget tog inte slut med kommunismens fall i Europa. Det gjorde bara en strategisk reträtt, medan den trotskistiska bolshevismen övervintrade på Kuba. Utan att ha uppmärksammats i västvärlden har nu kommunismen ryckt fram på bred front. Om den inte stoppas kommer det snart att utgöra ett reellt hot mot både USA och Europa. I Latinamerika är den redan etablerad.

Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez har utnyttjat demokratin för att komma till makten. Väl där har han nu monterat ner hela det demokratiska systemet och ersatt det med en kommunistisk diktatur. Detta efter att han förlorat parlamentsvalen i september. Förlorat och förlorat, hans grupp fick 48% av rösterna men 60% av mandaten. Tillräckligt lite för att få honom att släppa den demokratiska fasaden och klart styra åt det diktatoriska håll som hans belackare i 11 år har varnat för var hans verkliga mål.

Ända sedan Chávez misslyckade statskupp 1992 mot den socialdemokratiska presidenten Carlos Andrés Perez (han dog på juldagen i fjol) har hans maktambitioner varit kända, men ändå lyckades han bli vald till president 1998.

Efter valförlusten den 26 september 2010 såg Chávez till att den utgående kongressen gav honom rätt att styra med dekret, samtidigt som den förbjöd riksdagsmännen att rösta efter sitt samvete. De ersatte vidare alla regionala och lokala valda församlingar med toppstyrda “kommuner” enligt sovjet-modell, och skapade 10 militärstyrda områden i landet. Plus ungefär 20 ytterligare lagar som alla i varierande grad undergräver demokrati, yttrandefrihet och rättsstat.

Chávez idol är Fidel Castro. I presidentpalatset, Miraflores, finns en ledningscentral, ett “war room” för propaganda, som är bemannat med kubaner under direkt befäl av Kubas vicepresident kommandant Valdes, enligt uppgifter från den demokratiska motståndsrörelsen i Venezuela. Valdes tillhör det gamla gardet; han slogs med Fidel och Raúl Castro i Sierra Madre. Deras mantra är permanent revolution. Men vad är då trotskistisk bolshevism?

Bolshevism är den form av kommunism som menar att ändamålen helgar medlen – precis som Chávez och hans kubanska “rådgivare”. I revolutionens namn är det inte ett brott att konfiskera egendom från revolutionens fiender. I fjol hungerstrejkade en bonde sig till döds för att få tillbaka sin gård. Det är klasskamp av klassiskt slag som gäller i Venezuela år 2011.

Trotskij menade, till skillnad från Stalin, att revolutionen först skulle spridas till andra länder, innan den konsoliderades i det egna landet. Just detta har Chávez och hans kubanska “rådgivare” gjort i åratal. Venezuelas oljemiljoner har använts dels till att hålla Kuba flytande (efter att Sovjet kollapsade blev ju Kuba utan sitt understöd, så där kom Chávez valseger i Venezuela väl till pass), dels till att sprida revolutionen till Ecuador, Bolivia, Honduras, och att få gamle revolutionären och diktatorn Ortega vald i Nicaragua.

I samtliga fall är processen likartad. Hjälp en presidentkandidat ekonomiskt med valkampanjen. Typ Manuel Zelaya i Honduras, han fick 50 miljoner. När han blivit vald erbjuds han att köpa olja med 50% på kredit. De femtio procenten ges dock inte som lån till landet, utan till presidenten, eller snarare presidentämbetet. Han kan använda de pengarna totalt utanför budgeten. Naturligtvis vore det landsförräderi och mutbrott i Sverige, men i Latinamerika är det inte så strikt med lagar och sånt. I gengäld måste presidenten göra en sak för Castro genom Chávez: Hålla en konstituerande grundlagsförsamling.

Orsaken till att det skall vara en konstituerande grundlagsförsamling och inte en redigering på laglig väg i kongressen är ganska säkert att det blir lättare att sätta in pålitliga personer i processen, och skapa ett dokument som är till uppdragsgivarens belåtenhet.

I Honduras förstod folk vartåt det lutade och stoppade Zelaya i tid (trots att den amerikanske ambassadören av allt att döma intrigerade för att hjälpa Zelaya, Chávez, och därmed Castro). Han avsattes, och demokratin räddades. Åtminstone tills vidare, för det utövas starka påtryckningar på den nye folkvalde presidenten att sätta sig över domstolsväsendet och starta en process som i förlängningen leder till den där konstituerade grundlagsförsamlingen. Bland de länder som utövar dessa påtryckningar finns naturligtvis Kuba och Venezuela, samt de andra köpta länderna (Nicaragua, Ecuador, Bolivia), men också märkligt nog USA.

Varför USA tar denna sida i konflikten kan jag bara gissa. Att ambassadören i Honduras spelar under täcket är en möjlighet. Att det är i USAs intresse är en annan, men i så fall offrar man cyniskt Honduras demokrati för att få tillgång till Venezuelas olja (10% av USAs oljeförbrukning härrör från Venezuela), och kanske för att hindra en öppen konflikt med Chávez som skulle kunna leda till att kommunismen sprids till ännu fler länder i Latinamerika. Det är i så fall ett vanskligt spel. Varför spela så högt?

Anledningen vore säkerligen att USA inte längre är berett att spela “bad cop”, med Europa som “good cop”. Priset för det kan ses som för högt för Obama. Han kan ha valt en taktik att ligga lågt tills Europa tar sitt ansvar.

Det ironiska är att EU länge uttryckt önskemål om att spela en viktigare roll i världspolitiken. Men nu, när deras röst verkligen behövs, så hörs bara tystnad.

Var finns fördömandet av att Hugo Chávez gjort sig till envåldshärskare?

Var finns det moraliska stödet till de demokratiska krafterna i Venezuela?

Var finns insikten att Chávez och Castro är allierade med Iran, Vitryssland, Ryssland, Syrien, och att dessa håller på att bygga upp ett världsomspännande imperium av diktaturer med kopplingar till knarksmuggling och terrorism?

Om EU kan uttala ett klart stöd, så ökar det väsentligt sannolikheten för att demokratin vinner. Det finns nämligen en opposition även inom den styrande gruppen, riktad mot att landets rikedomar går utomlands medan de egna innevånarna får det allt sämre (bortsett då från regimens stödtrupper så att säga.) Det finns också ett starkt motstånd inom militären mot den påtvingade utländska kontrollen och de kommunistiska idealen. Men framför allt finns det en organiserad motståndsrörelse under kommandant Panela, som kämpar för att avsätta Hugo Chávez med alla till buds stående fredliga medel.

Motståndsrörelsens mål är alltså att med icke-våldsmetoder tvinga ut Chávez och kubanerna från Miraflores. Målet är att återinföra demokratin och respekten för grundlagen. För tydlighets skull vill jag säga, att eftersom regimen uttryckligen anser att deras “revolution” är viktigare än motståndarnas mänskliga rättigheter, så finns det en uppenbar risk för att de helt enkelt slår ner den demokratiska motståndsrörelsen med militärt övervåld. Därför förbehåller sig motståndsrörelsen rätten att försvara sig om de blir anfallna. Deras uttalade förhoppning är dock att militären helt enkelt skall förhålla sig passiv.

Via mellanhänder har jag varit i kontakt med kommandant Panela, och kan vidarebefordra en begäran att Sverige och de övriga EU-länderna klart fördömer införandet av diktatur i Venezuela, och uppmuntrar till en fredlig återgång till demokrati i enlighet med grundlagen – vilken i sin sista paragraf faktiskt säger att det är alla medborgares skyldighet att återetablera respekten för grundlagen om den bryts.

Då Honduras slog tillbaka det kommunistiska anfallet 2009 var det en liten delseger. Om Venezuela kan göra samma sak nu så vore det en oändligt mycket större seger för demokratin, för det är Venezuela som är den ekonomiska drivkraften i alla kommunistiska projekt i Latinamerika för närvarande. Även Kuba kan stå på fallrepet snart om Venezuelas diktatur faller. Detta skulle vara en enorm vinst för världens säkerhet och framtida fred. Så hjälp till att sprida informationen är du snäll!

One thought on “Det kalla kriget tog inte slut”

Comments are closed.