När är en statskupp försvarbar?

Det politiskt korrekta svaret är “Aldrig”. Den som befinner sig i en situation där han kan rädda liv genom att genomföra en statskupp kan dock inte låta sig nöja med ett sådant infantilt svar. Jag behöver bara nämna “Tyskland 1938″ som argument. Hade Adolf Hitler avsatts i en statskupp innan Andra Världskriget kommit igång, och demokratin återinförts, så hade tiotals miljoner människoliv kunnat räddas. Är tiotals miljoner människoliv inte viktigare än en politisk princip?

Naturligtvis är det så, och därmed uppstår den moraliska frågan om var exakt gränsen går. När Honduras folkvalda parlament den 28 juni 2009 röstade för att avsätta den likaledes folkvalde presidenten, efter att militären arresterat denne på högsta domstolens order (och därefter på eget bevåg landsförvisat honom för att undvika att beväpnade infiltratörer utsända av Hugo Chávez i Venezuela, och Daniel Ortega i Nicaragua, skulle sätta sin plan i verket att befria honom med vapenmakt), ja då sa i stort sett hela världen att det var en statskupp, och att de inte skulle erkänna interimsregeringen under Roberto Micheletti. Efter att denne hållit de planerade valen (vilka den avsatte presidenten av underrättelsematerial att döma hade tänkt ställa in), och en ny president installerats, erkände omvärlden den nye presidenten. Ingen dödades vid själva avsättandet av presidenten, men några omkom i senare oroligheter, vilka finansierades och organiserades av Chávez.

Honduras förlorade sitt internationella erkännande under 7 månader på grund av att presidenten avsattes på ett sätt som omvärlden inte accepterade, men vilket landets egna institutioner ansåg korrekt. Trots den tillfälliga isoleringen anser många ledande personer i landet att det var den bästa möjliga utvägen ur en besvärlig situation, uppkommen då en främmande makt (Venezuela) försökte ta kontroll över landet via en korruption av den demokratiska processen.

Som kontrast kan vi ta upproren i Libyen och Syrien. I de fallen har tusentals människor satt livet till i kampen för regimskifte. Antag att en grupp personer haft i sin makt att avsätta regimen i en militärkupp, och därmed få ett abrupt slut på striderna genom att utlysa allmänna och demokratiska val. Skulle det då inte varit bättre? Låt oss vidare anta att dessa personer genomförde denna statskupp redan före omvärlden fått reda på att upproren börjat, för att rädda livet på tusentals människor. Detta är ett rimligt antagande, eftersom de som militärer i landet borde ha haft unik insikt om planerna för att kväsa uppror, och därför måste ha förstått vilket val de stod inför. Som exempel kan vi ta Venezuela den 11 april 2002: President Chávez beordrade då ut stridsvagnar för att kväsa en fredlig demonstration med omkring en miljon människor som marscherat en mil till presidentpalatset (utan tillstånd). Militären vägrade i det läget öppna eld på civilbefolkningen, och krävde istället presidentens avgång. Senare blev han återinsatt och satte då propagandan i arbete att beskriva hans eget fiasko som att han varit offer för en militärkupp.

Problemet som militären står inför är därför detta. De har två alternativ att välja mellan:

Antingen avsätter de presidenten, undviker ett blodbad, men blir efterlysta internationellt som kuppmakare, och landet förlorar tillfälligt sitt internationella erkännande med ekonomiska problem som följd.

Eller så låter de presidenten hållas, lyder order, skjuter på civilbefolkningen, blir visserligen avskydda internationellt men eftersom de förblir anonyma så får det inga juridiska konsekvenser. Demokratin går under, diktaturen frodas, oliktänkande kastas i fängelse som politiska fångar för årtionden, andra försvinner, mördas, och yttrandefriheten går i graven. När till slut folket reser sig som i Libyen och Syrien sker det till priset av inbördeskrig och svåra umbäranden.

Om detta är valet de står inför, så är det bättre att göra en statskupp. Ändå är sannolikheten överhängande att de inte kommer att göra det. Varför? Därför att det passiva alternativet belönar militären, medan det första alternativet straffar dem.

Hur kommer det sig då att militärkupper har så dåligt rykte? Jo, därför att de har använts som sätt att komma till makten på illegitim väg i syfte att utnyttja maktpositionen för egen vinnings skull. Man behöver bara läsa boken “Coup d’état – A Practical Handbook” från 1967 för att se hur en statskupp kan fungera som en affärsidé med goda avkastningsmöjligheter – om än även med vissa risker.

Mot denna bakgrund kan det vara förståeligt att militärkuppen har fått ett lätt dåligt rykte, för att uttrycka det milt. Detta utnyttjades cyniskt av en sådan som Hugo Chávez för att förtala den demokratiska regimen i Honduras. Speciellt cyniskt, nästan gränsande till psykopatiskt, är det givetvis då Chávez själv är en (misslyckad) militärkuppmakare.

Vilket förhållningssätt bör demokratier som Sverige ha till statskupper i allmänhet, och militärkupper i synnerhet? Givetvis måste det bero på åt vilket håll den demokratiska utvecklingen går. Om en statskupp genomförs för att stoppa en diktatur från att införas, och därmed rädda demokratin, så måste rimligtvis den diplomatiska reaktionen vara en annan, än om statskuppen leder till att en demokrati förvandlas till en diktatur. Alldeles i synnerhet om kuppen genomförs för att rädda människoliv.

Att kräva att folket i en diktatur, som Libyen, Syrien eller Venezuela, måste avsätta diktaturen själva, även om det leder till stora förluster av människoliv då regimen slår tillbaka mot fredliga demonstrationer med militära vapen, är inte rimligt. Det är ett orimligt krav. Det är orättfärdigt. Det är omoraliskt. En oblodig militärkupp är då ett moraliskt försvarbart alternativ.

Svårigheten för omvärlden ligger i att veta hur diktaturen fungerar internt. En modern diktatur, typ Venezuela, kan för många förefalla vara en demokrati, liksom Tredje Riket föreföll vara det på sin tid. En kupp för att återinföra demokrati kan därför förefalla vara det motsatta för vissa bedömare i omvärlden, påhejade av diktaturens propaganda i länder som Ryssland – själv en diktatur förklädd till demokrati. På grund av detta måste kuppmakarna vara beredda på att få otack från världen som enda lön. Otack, isolering, och internationella arresteringsorder.

Mot detta står den inre frid som det innebär att leva i visshet att man räddat hundratals om inte tusentals av människoliv, genom att undvika ett uppror och eventuellt inbördeskrig. Ett år eller två av internationell isolering medan val hålls, och de demokratiska institutionerna återuppbyggs, är också det mindre onda, jämfört med det som drabbat Libyen och Syrien.

Min slutsats blir därför att uppmuntra militären i länder som Venezuela att göra en militärkupp mot diktaturen, omedelbart överlämna makten till en civil övergångsregering vars uppgift det är att återetablera de demokratiska institutionerna (viktigast av vilka är en högsta domstol som inte styrs av maffian), och hålla demokratiska fria och öppna val. Men för all del, de kan vänta tills efter presidentvalet den 7 oktober i år. Om regimen mot alla odds plötsligt skulle få för sig att hålla ärliga och hederliga val (vilket oppositionskandidaten Henrique Capriles helt säkert skulle vinna så som opinionsläget är idag), och tillåta att denne tar makten i januari, ja då behövs naturligtvis ingen kupp. Men i annat fall, den 8 oktober är en lika bra dag att genomföra kuppen som någon annan…

One Comment

  • Orsaken till att envälde så lätt kunnat etableras är att statschefen och regeringschefen är ett och samma uppdrag, som åvilar en och samma person. Det är “Latinamerikas förbannelse”, att de har kopierat denna idé från USAs grundlag. Man kan jämföra ett land med ett forskningsfartyg på färd i okända vatten. Den vetenskapliga chefen är som statsministern, det är han som (tillsammans med de andra forskarna) bestämmer vad man skall göra. Men kaptenen har ansvaret för säkerheten, och han kan inlägga veto mot specifika planer, men han lägger sig inte i med råd om hur man bör göra istället. Han är som statschefen ombord; som en äldre person som låter de unga leka men ser till att de håller till på en säker plats. Kaptenen skall aldrig låta sitt omdöme grumlas av vetenskaplig nyfikenhet. På samma sätt skall statschefen hålla sig utanför politiken, och bara tänka på rikets säkerhet, på demokratins fortbestånd.

Leave a Reply