Demokratin i Latinamerika är hotad, men Honduras och Paraguay inger hopp. Dessa två länder har visat att det går att stoppa den process av erosion av demokratin som först implementerades i Venezuela 1999. Bakom denna djävulska plan står Castros Kuba. Då de hade misslyckats med att erövra Venezuela i en militär invasion på 60-talet, och misslyckats med gerillakriget, och misslyckats med en kupp i samband med kravaller 1989, och misslyckats med Chávez militärkupp 1992, och sedan en till militärkupp 1992, så försökte Castro med strategi nummer 5: Att ta makten i ett demokratiskt val år 1998.

När det väl var gjort så började Chávez (vilken är Castros quisling) att sätta planerna i verket för att sitta kvar på livstid. Idén var naturligtvis inte ny, Hitler hade gjort på samma sätt. På 1930-talet var inte demokratin på mode på samma sätt, så detaljerna måste göras på ett annat sätt. Det anses nu som väsentligt att hålla regelbundna val, och detta utnyttjas av dessa nya diktaturer, vilka kan kallas “skenvalsdiktaturer“.

Det ironiska är att varje gång ett skenval hålls, och resultatet bekräftas av någon internationell organisation som fått blå dunster i ögonen (typ The Carter Center som svor på att den grovt förfuskade folkomröstningen 2004 hade gått rätt till), så stärks diktatorns ställning. En skenvalsdiktator som Chávez har därför mycket större politisk makt att plundra och härja, en en sedvanlig militärkuppsdiktator.

Kanske undrar du varför oppositionen med en druckens envishet hävdar att det visst inte förekommer valfusk. Svaret är att i de enskilda experternas riskanalys framstår det som bättre att tiga än att tala om ämnet: Ifall oppositionen mot förmodan tillåts vinna (vilket de inte har någon som helst anledning tro, efter att militärchefen klart sagt ifrån att det kommer han aldrig att acceptera), så tjänar de inget på det, eftersom deras uppdrag slutar på valdagen. Men om regimen vinner, och de har anklagat den för valfusk, så måste de gå i landsflykt. Bättre då att tiga. Detta är inte mina slutsatser utan de kommer från en vetenskaplig studie gjord av Beatriz Magaloni på Stanford University, “The Game of Electoral Fraud and the Ousting of Authoritarian Rule” (American Journal of Political Science, Vol. 54, No. 3, July 2010, Pp. 751–765).

Ännu har inte världen kommit på ett motmedel mot dessa skenvalsdiktatorer. Faktiskt, världen utanför Latinamerika verkar inte ens medveten om att problemet finns. Men i Honduras och Paraguay står man mitt i en kamp för demokratins överlevnad – och ser med en blandning av fasa och misstro hur Europa verkar svälja propagandan från ondskans axelmakter: Venezuela, Kuba, Iran, Ryssland, Kina, Syrien, och Libyen tills nyligen. Liksom Nazi-Tysklands ondska spred sig till andra länder i Europa där liknande regimer också etablerades, har Kuba via Venezuela lyckats sprida sitt ondskans imperium också till Nicaragua, Ecuador och Bolivia, medan presidenten i Argentina och flera andra länder har köpts för pengar.

På 1930-talet fanns NF, Nationernas Förbund, och det slutade fungera då allt fler regimer kom under kontroll av kriminella regimer som inte längre representerade folkets intressen. Samma sak händer nu. FN:s generalförsamling, liksom kommissionen för mänskliga rättigheter, har förvandlats till verkningslösa organ, på grund av att de kriminella axelmakterna har kunnat köpa sig så många lojaliteter. Vad som står på spel till syvende och sidst är inget mindre än världsfreden.

Hur illa det står till framgår om vi tittar på världens reaktion då två små länder har försökt stoppa denna urholkning av demokratin. Den 28 juni 2009 avsattes presidenten i Honduras sedan han försökt starta en process för att underminera demokratin, på samma sätt som fd militärkuppmakare Hugo Chávez har gjort i Venezuela, Evo Morales i Bolivia, och Rafael Correa i Ecuador. Omvärlden kallade det en militärkupp, trots att Högsta Domstolen hade utfärdat en häktningsorder för presidenten på begäran av riksåklagaren, på laga grund efter att presidenten brutit mot en direkt order från domstolen. Och trots att riksdagen med stor majoritet röstade för att avsätta presidenten, ett beslut som landets högsta domstol accepterade som ett faktum dagen efter, med stöd av landets grundlag.

År 2012 avsattes presidenten i Paraguay genom en förtroendeomröstning i riksdagen, både underhuset och överhuset, i enlighet med det landets grundlag, vilken tillåter riksdagen att avsätta en president som inte längre har dess förtroende. Detta är precis i linje med ordningen för dagen i Europa, där regeringschefer avsätts titt som tätt i förtroendeomröstningar. Det är just så det skall vara i en parlamentarisk demokrati. Men något verkar hända i huvudet på folk när latinamerikaner beter sig demokratiskt korrekt; då blir det plötsligt en “statskupp“.

Grundproblemet i Latinamerika är att så gott som alla länder på kontinenten har kopierat USAs grundlag i så motto att de har ett folkvalt ämbete (med titel president) som på samma gång utför rollerna av regeringschef och statschef, samtidigt som de har en folkvald riksdag som stiftar lagarna. Denna ordning leder till problem: Det blir väldigt lätt att införa diktatur, vilket som bekant har skett vid otaliga tillfällen i kontinentens blott 200-åriga historia sedan befrielsen från kolonialmakterna. Länderna kämpar med att försöka hitta en formel för att förhindra att det sker igen.

I Honduras grundlag finns en paragraf som säger att presidenten förverkat sitt ämbete om han så mycket som säger att han önskar sitta kvar efter mandatperiodens utgång, och ger alla och ingen institution befogenhet att agera om så sker. Anledningen till att ingen institution fått den befogenheten är för att förhindra att den institutionen används för att legitimera en statskupp. Därför gavs alla den befogenheten, och år 2009 tog alla institutioner sitt ansvar. Alla statens institutioner ställde sig mot presidenten, inklusive presidentämbetets egen juridiska avdelning! Ändå kallade omvärlden det för en statskupp. Misslyckandet ligger inte i Honduras, utan i omvärlden.

I Paraguay gav grundlagen riksdagen rätt att avsätta presidenten av politiska skäl. De har alltså infört en form av parlamentarism. Detta borde naturligtvis applåderas av vänner av demokratin, som ett stort steg framåt. Varför görs inte det? Därför att demokratins dödgrävare i Latinamerika – Chávez i Venezuela, Correa i Ecuador, Morales i Bolivia, Ortega i Nicaragua, Kirchner i Argentina, och givetvis Castro på Kuba – kallar det en statskupp, och omvärlden är alltför blåögd och naiv för att förstå, att om en diktator kallar en demokrati för “diktatur”, så är det nog precis tvärtom.

Hittills har väst undvikit att tala om Chávez, för att inte ge honom legitimitet som “anti-västs ledare”. Det är hög tid att ändra strategi nu, och istället aktivt kritisera Chávez regim som varande en brutal auktoritär diktatur, vars viktigaste taktiska vapen är att regelbundet hålla skenval för att därigenom – varje gång omvärlden accepterar valresultatet – öka sin politiska makt. Den nya strategin måste vara att på alla sätt exponera hur falska dessa val är: Den totala bristen på likhet i tillgång till media, censuren av media, konfiskation av tillgångar för att förhindra oppositionen från att ha tillgång till kapital för valkampanjen, skenrättegångar, politiska fångar, politiska mord, öppna hot uttalade av presidenten, en total brist på insyn i den helt elektroniska valprocessen, en röstlängd som är så förfuskad att ett barn kan se att den är förfalskad, stängningen av vallokalen i Miami där en halv miljon venezolaner bor (de måste nu rösta i New Orleans 140 mil bort; arbetet med logistiken att förflytta dem är i full gång). Det har bevisats vetenskapligt att Chávez har stulit val förr, 2004, genom att justera röstsiffrorna elektroniskt (men Carter-centret upptäckte inte fusket utan godkände resultatet, och bortsåg också helt från de många och mycket grova brott mot demokratiska principer som regimen begick för att försöka förhindra att omröstningen ens kom till stånd).

Det är dags att media säger rakt ut det vår regering redan vet: Chávez är en diktator. DN verkar inte ha förstått det. Heller inte att morden på journalister i Honduras och andra länder i knarktraden beror på knarktraden och inte något annat.