Brev från Venezuela

Detta brev skrevs till fb.com/OperacionLibertad som svar på en begäran att skriva ett brev till en låtsasvän i utlandet.

Hej!

Idag är jag lite ledsen, jag har kommit fram till att bo i Venezuela är att inte ha något liv. Det är svårt att få tag i basvaror; de som styr landet struntar i att se till att det finns utbildning; där jag bor förolämpas jag för att jag tänker självständigt; allt är kaos; jag kan inte sova för att jag grubblar så mycket; jag går inte ut på gatan av rädsla för att träffas av en förlupen kula. Jag hade två fönster mot världen och för 5 månader sedan tog de den ena som var min dator, nu har jag bara kvar denna mobil utan SIM-kort för jag är rädd att de förföljer mig. Hela tiden ber jag till Gud och jag tror han måste vara trött på mig för att jag besvärar honom så mycket. Jag gör inget annat än gråter, jag hör inte nyheter för den enda återstående kanalen nu är regimens. Hur kan det “finnas Fosterland” [min anm.: en ständigt upprepad slogan är att “Nu har vi ett Fosterland”] om militären sålde sin Ära till ett främmande land och låter sig styras av kubanska militärer? De repeterar ständigt att det är demokrati och det är inte sant, studenterna blir nerslagna av skurkar på motorcyklar som jobbar åt en president som inte ens är venezolan, hur skulle jag kunna leva så? Detta är inte att leva!

Vet du vad jag kallar detta? Att tolerera, att stå emot, att hålla ut; i mitt ordförråd finns inte längre ordet FRIHET. Detta är ett land i förfall som är på väg att bli utplånat av människor som blandat ihop socialism med den fars till Revolution som här kallas “ROBULOCIÓN del siglo XXI” [min anm.: det är en ordlek med det spanska ordet “robo” som betyder stöld; istället för “tjugohundratalets omvälvning” blir det alltså “tjugohundratalets stöldvälvning”]. Det finns inget bättre namn, om jag berättade allt för dig som händer mig så skulle jag aldrig bli klar och kanske blir du överväldigad av allt detta, men det är det enda sättet för mig att berätta för dig och ventilera allt det som händer och som jag upplever, ursäkta min uppriktighet, de sanningar och allt som jag skrev, jag bara hoppas att du ser från din synvinkel att i Venezuela, redan för 14 år sedan, dog FRIHETEN.

Keila Luna