Ny istid på väg

Som geovetare blir jag lätt trött varje gång jag läser något om “klimatfrågan” och det alltid handlar om växthuseffekten. Vi är på väg mot en ny istid, och växthuseffekten har av allt att döma stoppat den neråtgående trenden. Detta är naturligtvis en form av konstgjord andning. Ännu är det inte vetenskapligt visat vad som orsakar istiderna (jag har en hypotes men saknar tid att testa den), men det är visat att de existerar och är återkommande. Istiderna kommer i grupper med hundra tusen års period, avbrutna av tio tusen års mellanistider. Dessa istidsåldrar återkommer med några hundra miljoner års mellanrum.

Det har nu gått över tio tusen år sedan denna mellanistid började, och den neråtgående trenden har redan börjat, först långsamt, sedan allt snabbare. När Svante Arrhenius presenterade hypotesen om växthuseffekten i slutet av 1800-talet var man orolig för att vi var i början av en ny istid, och hans hypotes skulle – om den visade sig riktig och förbrukningen av fossila bränslen ökade – kunna fördröja början av den nya istiden. Förbrukningen av fossila bränslen har ökat, hypotesen visade sig riktig, och mycket riktigt, temperaturen har gått upp igen. Detta betyder naturligtvis inte att vi har lyckats stoppa nästa istid, därför att vi kan inte veta om vi lyckats eller inte, om vi inte fullständigt förstår de samband som orsakar istidscyklerna. Kanske kommer ingen ny istid så länge vi bränner så här mycket fossilt kol, kanske kommer den i alla fall om än svagare, eller kanske kommer den i alla fall och etter värre.

För att bilda sig en uppfattning om vad vetenskapen idag vet måste man vara heltidsforskare, och det är jag inte, så jag reserverar mig för eventuella nya forskningsrön de senaste åren. Min poäng är helt enkelt att vi kan inte blunda för skogen bara för att vi står mitt inne i den och bara ser träd. Vi måste försöka se helheten, och ha ett långsiktigt perspektiv, inte begränsa oss till hundra eller tusen år.