Budkaveln har gått i Venezuela

Vid midnatt mellan lördag och söndag går tidsfristen ut för att Venezuelas agerande president Maduro och hans anhang av knarksmugglare och terrorister fredligt skall lämna ifrån sig makten. Ingen tror att de gör det. Anbudet att avgå frivilligt kommer från den pensionerade generalen Ángel Omar Vivas Perdomo, i en video daterad 16 januari 2015 (sammanfattning). In en senare video gav han en barsk uppmaning till militärerna att välja sida (inklippt i denna video).

I andra nyheter har chefen för livvakten för riksdagens talman Diosdado Cabello hoppat av till USA, och avslöjat att Cabello är chefen för den militära kokainsmugglingen i Venezuela, “narco soles”. Det betyder att han troligen hanterar mer än hälften av all världens kokainsmuggling. Och ekonomin håller på att kollapsa, det finns inte tillräcklig inhemsk matproduktion efter Chávez många konfiskationer, och ingen hårdvaluta med vilken man kan importera mat. Därför har man nu talat om att med tvång skicka ut arbetare och studenter på landsbygden för att odla mat – något som känns igen från andra röda terrorstater, som de röda kmerernas Kambodja.

Men åter till general Ángel Vivas. Vad händer efter att tidsfristen gått ut? Finns det kraft bakom orden? General Vivas uttalar sig som ledare för RAV, den Anticastrokommunistiska Motståndsrörelsen i Venezuela. Bildandet av RAV offentliggjordes i presskonferensen den 15 december, men hittills har ingenting gjorts i dess namn så det finns många som tvivlar på att den ens existerar. Men existerar gör den. Det vet jag, eftersom jag i åratal varit med om att organisera det venezolanska motståndet mot den av Kuba kontrollerade knark- och terrordiktaturen.

Den 9 februari 2011 bildades Operación Libertad Venezuela (OLV) på mitt förslag, och en av de 10 ursprungliga medlemmarna var general Vivas. Syftet var att agera som paraply och ena de många grupper som finns. Problemet i Venezuela är protagonismen: Alla vill ha sin egen grupp, och ingen vill vara under någon annan. Därför var en regel att ingen fick avslöja sin tillhörighet till OLV, så att det inte skulle vara synligt för utomstående hur man samverkade bakom draperiet. Den som bröt mot den regeln blev utesluten. Detta fick dock överges efter ett par år då en aktivitet skulle genomföras som krävde att OLV hade språkrör. Min egen inblandning blev avslöjad av tjallare, och efter att jag blivit skuggad på motorvägen i Miami av vad som man måste anta vara en kubansk agent, så har jag funnit för gott att prata offentligt.

Logga för OLV
OLVs logga kombinerar symbolerna för fred och rättsskipning, därför att utan lag ingen fred.

Varje regim upprätthålls av stöttepelare, och i detta fallet var stödet att regimen uppfattades som en demokrati. Det har dock varit en skenvalsdemokrati sedan Chávez kom till makten. Det viktigaste som OLV gjort var en valvaka vid presidentvalet den 14 april 2013, sänd via internet. OLV, genom sitt språkrör Ana Mercedes Diaz, före detta den näst högsta chefen för landets valmyndighet tills hon vägrade acceptera ett tjuvknep år 2003 (med vilje feltryckta blanketter för att kunna kasta folkets petition i papperskorgen), kunde då utropa oppositionskandidaten Capriles som segrare och fick folket att återvända till vallokalerna och därmed i stor utsträckning förhindra valfusket. Capriles hade därför inte mycket annat val än att vägra godta sin “förlust”. Därmed var lögnen att det inte förekommer valfusk sönderstucken för gott. Under två dagar protesterade folket på gatorna med flera döda, varefter Capriles manade folk att gå hem.

Nästa utmaning var att avslöja att oppositionen spelar under täcket med regimen, och hjälpte regimen att upprätthålla lögnen att det inte förekom valfusk. Vid flera tillfällen under de kommande månaderna agerade oppositionen (MUD) ojuste för att sabotera protester mot valfusket. Det handlade om protester där man krävde att Capriles skulle insättas som president därför att han egentligen vann, men Capriles egna partikamrater saboterade protesterna. Vid det andra tillfället fick vi dock kopior av ett stort antal av de SMS som de skickat, och genom vårt andra språkrör, sångerskan och skådespelerskan María Conchita Alonso, kunde vi få ut detta i TV. Därmed var två av de tre pelarna störtade.

Under 2014 fortsatte protesterna, men den 12 februari blev avgörande. Då dödades 3 personer efter ett fredligt demonstrationståg i Caracas: en ledare för en beväpnad regimvänlig grupp (så kallade kollektiv; de har samma funktion som SA hade i Nazityskland), och två av demonstranterna. Den förste av dessa, Bassil Dacosta, fick en kula i huvudet, och bars därifrån av Roberto Redman, vilken för övrigt deltagit i OLVs aktiviteter året innan. Några timmar senare sköts Redman ihjäl, som det verkar av nämnda kollektiv. Ledaren för kollektivet och Bassil sköts ihjäl av polis.

Fem dagar senare blev 17-årige José Mendez med vett och vilje överkörd av en regimanhängare då han satt på gatan i en protest anordnad av OLV i Carúpano, delstaten Sucre (video). Dagen efter blev ett demonstrationståg i Valencia, delstaten Carabobo, överfallet av pistolmän från det socialistiska regeringspartiet PSUV, och Genesis Carmona, Miss Turismo Carabobo, dog av en kula i huvudet (video). Den lokala samordnaren för OLV fick gömma sig i en gränd från pistolmän som gick att leta efter folk att skjuta ihjäl. Gömd bakom en lår såg hon pistolmannen passera bara 2 meter från henne. Dagen efter blev den en ren eldstrid i Valencia mellan nationalgardet och moståndsrörelsen, med en död soldat som resultat. Det har varit ett flertal eldstrider och ett flertal döda på regimsidan av kulor, men inget av detta har rapporterats korrekt av media. Och så fortsatte det, med mord, våld, anfall på folks bostäder (video). Tills MUD satte sig att inleda en “dialog” med diktaturen. Vilket bara bidrog till att folk ytterligare tappade förtroendet för MUD, eftersom regimen naturligtvis inte backade en millimeter på någon enda punkt.

Under det relativa lugn som följde under flera månader har motståndsrörelsen förberett sig. De oinsatta har trott att motståndsviljan varit knäckt, men det är tvärtom: Det har varit en ständig kamp att övertyga dem om att vänta och bida sin tid, för att kunna gå ut med kraft, samlade. Generalens utspel är inledningen till detta. Bakom RAV står en enad, samlad, förberedd motståndsrörelse i hela landet. Hans ord är inte tomma, och jag vet det, för jag har gjort en hel del av fotarbetet i att föra samman grupperna, och jag står i direkt kontakt med ledarna för motståndsrörelsen. Däremot känner jag inte till deras planer, och jag känner heller inget behov av att veta vad de tänker göra. Det viktiga är att deras kamp är legitim under landets grundlag och internationell lag. Därom råder ingen tvekan som jag ser det. Det är inte bara en rätt utan en skyldighet att agera mot den regimen, och med det våld som nöden kräver och som självförsvar och krigets lagar tillåter. Detta handlar om liv och död, att förhindra ett folkmord.