Sedan det Amerikanska Inbördeskriget har kontrollen över Västindien ansetts vara grunden för landets säkerhet. För första gången sedan Kubakrisen är nu den grunden hotad. Ryssland och Kina har utrustat Venezuela med toppmodern krigsmateriel. Diktaturen, som har lämnat alla hänsyn till mänskliga rättigheter bakom sig och som inte har råd att förse folket med mat, håller just på att ta emot en leverans av krigsmateriel från Kina värd 500 miljoner dollar (4,2 miljarder kronor). Det rör sig om militära lastbilar samt amfibiestridsfordon typ VN-18 (exportbeteckning; ZBD-2000 i inhemsk version). Dessa är banddrivna på land, vattenjetdrivna i vatten, med topphastighet 65 km/h på land och antingen 25 eller 45 km/h över vatten. Räckvidd 500 km på land. Tre mans besättning, transporterar 8 soldater, har en 30 mm stabiliserad automatkanon, en 7,62 mm kulspruta, samt två missiler mot stridsvagnar. Venezuela har redan fyra landsättningsfartyg för stridsvagnar, vilka kan släppa av dessa stridsfordon ute till sjöss på internationellt vatten varifrån de kan simma själva till kusten. Fordonen är avsedda för Venezuelas marinkårsdivision, vilken nu får operativ förmåga för en överraskningsinvasion med pansar.
Venezuela har en pågående gränskonflikt med sitt östra grannland Guyana sedan det landet blev självständigt från Storbritannien år 1966. Kravet går tillbaka över 200 år, då England erövrade de holländska kolonierna och flyttade gränsen västerut in på det som tidigare var spanska kolonier. Gränsen mellan de spanska och holländska kolonierna var lagd till floden Esequibo sedan århundraden, men England ville flytta den till Orinocos mynning. En medling för att fastställa gränsen hölls 1899, men direkt efteråt framkom uppgifter som fick Venezuela att anse att det inte gått rätt till, varför de 1966, vid Guyanas självständighet, vägrade erkänna gränsen från medlingen. Sedan dess har ärendet legat hos FN, dock utan att mycket har hänt.
Med förvärvet av de ovan nämnda amfibiefordonen har Venezuela för första gången fått tillgång till materiel som skulle möjliggöra ett blixtkrig och att besätta det omtvistade området inom loppet av timmar. Maduro slåss för att hålla sig kvar vid makten, men en sådan aktion skulle förmodligen mötas positivt av en majoritet av befolkningen. Det skulle kunna rädda hans regim kvar vid makten, och etablera något som liknar Nordkorea i Sydamerika, under förutsättning av att operationen lyckas.
Eftersom Guyana har ett mycket svagt försvar, inget pansar, inget flygvapen, ingen flotta värd namnet, så finns det all anledning att tro att operationen skulle kunna lyckas. Då är istället frågan om omvärlden kommer att acceptera ockupationen som ett faktum, likt den accepterat Rysslands annektering av Krim och delar av Georgien, eller Kinas annektering av en del av Spratley Islands. Vem skulle ingripa på Guyanas sida? Och vem skulle komma till Venezuelas hjälp?
På Guyanas sida står främst Storbritannien och samväldet. På Venezuelas sida står Ryssland, Kina och Iran. Ett krig där skulle kunna tända ett världskrig.
Min slutsats är att det enda bra alternativet är att förstärka Guyanas försvar så mycket att det aldrig kommer något anfall.
Today the Greek people have voted whether to accept an economic help package from the EU and IMF. Judging from the incompetent way in which the marxist PM Tsipras has managed the negotiations, and now called this referendum in which he encouraged people to vote ‘no’, coupled with his attitude that Greece can get help from Russia and China instead, I cannot but suspect that the whole game plan from Tsipras has been all along to bring Greece out of Europe, and into the bosom of Putin’s neofascist Russia.
For Putin it would be an enormous geopolitical victory to get Greece as an ally; the biggest geopolitical victory since conquering Ingermanland from Sweden so that they could build St. Petersburg there 300 years ago. That victory gave Russia an access to the sea in the west, so that could build a Baltic Sea navy. Putin has now conquered part of Ukraine so that he can keep the navy base in Sevastopol, Crimea, but it is still cut off from the world oceans by the Bosporus, through Turkey. For that reason he has for years been striving to get a navy base overseas, in Libya, in Syria, in Yemen, in Venezuela. All of those have been frustrated, except Venezuela where it remains viable as long as Maduro manages to hold on to power – which he does at gunpoint. If he manages to lodge Greece away from the EU and later from NATO, he would drastically change the balance of power in the Mediterranean.
Russia aims to have a global naval presence by 2020, but after losing access to several countries where they had planned to build the necessary overseas navy bases, civil war broke out in those countries. What a coincidence! Black marks Russia and its closest allies.
Venezuela es hoy gobernada (aunque algunos dicen no gobernada) por una alianza de un títere de Cuba comunista (el presidente, Nicolás Maduro), y de un capo de la droga (el presidente de la Asamblea, Diosdado Cabello). Los EEUU sabe que el Sr. Cabello es el narco quizás más importante en el mundo, y van a ir tras él con todo el peso de la Ley. Cabello a su vez sabe que Maduro es incompetente, y que su régimen está condenado al fracaso. Venezuela carece por completo de una base económica, aparte de la exportación de petróleo, y los precios del petróleo no se van a recuperar en el corto plazo. ¿Cuáles son las opciones de Cabello? Aparte de pasar el resto de su vida en la cárcel, solo tiene dos opciones, tomar el poder o solicitar asilo.
En ajedrez, el final se refiere a la tercera etapa del juego, después de la apertura y el medio juego, en la cual quedan pocas piezas sobre el tablero y el desenlace es inminente. (Wikipedia)
Según información divulgada ha estado recientemente en Brasil y Haití. En Brasil se reunió supuestamente con la presidenta Dilma Rousseff, y en Haití con Thomas Shannon, Consejero del Secretario de Estado de los EEUU. Estos viajes no son típicos para alguien que esté planeando un golpe de Estado; más bien, parecen los movimientos de alguien que planea una salida negociada. Esa salida podría ser entregar a Maduro a los EEUU, a cambio de una jubilación tranquila en Brasil.
Thomas Shannon, el presidente de Haití Michell Martelli, canciller venezolana Delcy Rodríguez, y Diosdado Cabello, en Haití
Sin embargo, rumores dicen que nunca fue a Brasil, que fueron fotos manipuladas difundidas para esconder el viaje a Haití. También dice que de hecho estaba negociando darle una estocada a Maduro con un gobierno de transición y la protección de sí mismo. Sin embargo, esto no se lo puede ofrecer el gobierno de Estados Unidos, ya que el sistema judicial en los EEUU no obedece a la rama ejecutiva, y él está investigado por tráfico de drogas. Mi sospecha es que mientras que Cabello buscaba un acuerdo, Shannon se aprovechó de la oportunidad para pasar unos mensajes a Cabello, de qué no puedo saber pero si hubiera sido yo, me aprovecharía de la oportunidad de dejarle saber algo sobre las pruebas contundentes que tienen contra él en la investigación de narcotráfico.
¿Cabello está negociando con EEUU a espaldas de Maduro? ¿Maduro a través de Castro está negociando con EEUU a espaldas de Cabello?
Al mismo tiempo, el acercamiento entre Cuba y EEUU debe ser visto por Cabello como un posible intento de dejar a Maduro traicionar a él. Mientras el régimen era sostenible los aliados se mantuvieron, pero cuando se acerca el final todas las apuestas desaparecen. ¿Traicionará uno al otro, o los dos se hundirán con el mismo barco?
Take a good look at the map below. It shows Russia’s existing and planned Navy Bases as of 2008, mapped together with wars and border conflicts in 2015. In 2008 Putin announced plans for navy bases in Libya, Syria, Yemen, and Venezuela. The first three had to be aborted due to the Arab Spring. Civil war erupted in Syria, and later in Libya and Yemen as well. Russia entered into an agreement with Iran to use one of their navy bases instead. Iran is supposedly helping the Houthi rebels in Yemen. A connection? And is there a similar link with the anti-US rebels in Libya? The other week top level Russian militaries visited Venezuela, a country dependent on Russian military expertise for its defense. In late May the regime publicly claimed sea areas off the disputed part of Guyana, and shortly after Putin appeared with dictator Maduro saying that Russia is defending Venezuela in case of an attack. The final hot spot on the map are some Japanese islands that Russia has occupied since WWII.
Russia aims to have a global naval presence by 2020, but after losing access to several countries where they had planned to build the necessary overseas navy bases, civil war broke out in those countries. What a coincidence! Black marks Russia and its closest allies.
Apart from this Russian navy plan, China is also building up a global navy, with its own territorial disputes in the East China Sea and South China Sea. They have already completely covered 8 km2 of coral reefs with sand in order to create military bases in what the Philippines consider their waters, in the Spratly Islands. As was the case in the past millennia, at stake is the control over the trade routes on the seas.
La “biblia” de golpismo se llama “Coup d’Etat. A Practical Handbook” y fue escrito por Edward N. Luttwak en 1968 (“Golpe de Estado – un manual práctico”). Viene con un Apéndice A llamado “La economía de la represión” en lo cual el autor escribe (mi traducción): “Una vez ejecutado el golpe y establecido nuestro control sobre la burocracia y las fuerzas armadas, nuestra sobrevivencia a largo plaza dependerá en gran medida de nuestro manejo del problema de desarrollo económico. Desarrollo económico generalmente se considera algo bueno y casi todos quieren más de ello, pero para nosotros -el recién establecido gobierno de país X- la búsqueda del desarrollo económico será indeseable, ya que va en contra de nuestro objetivo principal: la estabilidad política.” ¿Como es eso? Para crear desarrollo se necesita invertir recursos, y eso baja el nivel de vida en el presente. Cuando el pueblo se pone descontento un régimen ilegítimo está en riesgo de caer, y solo puede sostenerse con su aparato de seguridad y propaganda, dice Luttwak.
Lo que hizo Chávez en Venezuela fue terminar con las inversiones y regalar dinero al pueblo en “misiones”. Eso rescató su régimen a corto plazo. A largo plazo obviamente era insostenible, pero el golpista militar de 1992 tuvo la suerte de morir antes, y dejó el problema en manos del colombiano Nicolás Maduro, quien usurpó el poder en Venezuela después de la muerte de Chávez en diciembre del 2012, falsificando su firma por 3 meses antes de llamar a elecciones, las cuales robó el 14 de abril del 2013. O sea, es totalmente ilegítimo como presidente. Su ilegitimidad se suma al problema económico. Solo puede sostenerse con represión y propaganda. Según Luttwak, la propaganda se refiere a toda la información y entretenimiento dirigido a distraer de las problemas; justificar los sacrificios; y convencer al pueblo que el liderazgo actual es el mejor posible. La represión se refiere a todo lo dirigido a reprimir actividades políticas con espionaje, infiltración y encarcelamiento; intimidación de las masas con el uso de fuerza; y evitar la circulación de información opuesta, con control de los medios, e impidiendo la discusión pública.
Hasta recientemente la propaganda del régimen venezolano ha sido muy profesional, pero desde unas semanas estamos viendo producciones patéticas, y estrategias totalmente absurdas. Se trata de la respuesta del régimen a las sanciones introducidas por presidente Obama en los EEUU contra funcionarios corruptos del régimen venezolano. Las reacciones del régimen han sido tan absurdas que solo aumenta el rechazo en la población, y sus producciones de propaganda han sido tan ridículas y patéticas que queda claro para todos que ya no disponen de personal profesional ni para eso. Como la represión y la propaganda son las partes claves del régimen para su sobrevivencia, la mala calidad en la propaganda ahora me indica que este régimen ya no cuenta ni con los recursos para defender su control del poder. Por eso yo no creo que este régimen va a durar mucho.
Vad har Libyen, Syrien, Ukraina och Venezuela gemensamt? Innan jag kommer till det vill jag fästa din uppmärksamhet på att Sverige redan är inblandat. Den venezolanska diktaturens försvarare bedriver cyberkrig mot alla som försöker hjälpa till att sprida sanningen. För att propagandalögner skall fungera måste man också undertrycka sanningen. Det gör regimen genom att systematiskt attackera alla som på allvar jobbar ideellt med att sprida sanningen, oavsett var i världen de befinner sig. Även i Sverige. Just det, denna blogg vars server ligger i Eksjö har under veckor och månader varit utsatt för en avancerad form av attack (bortom bloggens server, till och med bortom ISP:ns nät) för att göra det näst intill omöjligt att se den. Rysslands roll gör det ännu mera relevant för oss svenskar.
Regimens propagandalögn är att Maduro är demokratiskt vald och att vad de kallar oppositionen är våldsam. Sanningen är att Venezuela är ockuperat av Kuba, Maduro är Castros marionett, valet var ett skenval, och valresultatet var skapat i en dator på Kuba. Vidare är Maduro är född i Colombia och kan därför inte vara president i Venezuela enligt grundlagen. Dessutom bröt Maduro och Cabello (riksdagens talman) vid många tillfällen mot grundlagen mellan då Hugo Chávez dog och då man avslöjade att han hade dött, med andra ord, de gjorde en statskupp. Nicolás Maduro är en illegitim utländsk kuppmakare som stal ett val och slog ner protesterna dagen efter med dödligt våld. Motståndarna har aldrig slutat protestera mot det stulna valet, och om en vecka, den 14 april, kommer ettårsdagen av det stulna valet upp.
Oppositionen i Venezuela är inte våldsam, ingen del av den. Eftersom Venezuela under Chávez sista år var en skenvalsdiktatur, det vill säga valen vara bara ett spel för galleriet för att ge intryck av demokrati (som i det fascistiska Europa på 1930-talet), så var den politiska oppositionen medlöpare. De hade aldrig något intresse av att vinna och ta över makten, för de tjänade så bra på att spela opposition och få feta kontrakt av regimen. Vid sidan av denna falska opposition växte det på senare tid fram en verklig opposition, en motståndsrörelse, med oliktänkande som hade genomskådat bluffen. En ledande person i denna nya rörelse var Erik Ekvall, bortgången hösten 2013. Han var under 30 år politisk konsult i Venezuela, och han såg inifrån oppositionens kampanjer hur skenvalsdiktaturen var funtad – och avslöjade det offentligt. Han var en nyckelfigur bakom kulisserna i Operación Libertad Venezuela (OLV), ett nätverk av venezolaner som sedan 2011 sysslat med opinionsbildning och information om hur skenvalsdiktaturen fungerat, och att den bästa vägen till frihet är en icke-våldskampanj, inspirerad av Gandhi och andra. Många venezolaner har sagt att OLV spelade en framträdande roll i att förändra dynamiken och få detta fredliga uppror till stånd.
En demonstrant förs bort av militär i Venezuela igår. Hittills har de bortförda identifierats med hjälp av foton som detta, men igår började de med en ny taktik som synes, för att kunna föra bort personer anonymt och "försvinna" dem.
Jag hade förmånen att få lära känna Erik då han besökte Miami för att berätta sanningen om Venezuela. Han presenterade mig också för Maria Corina Machado, en av de oppositionspolitiker som har brutit med den korrupta falangen och som startade upproret i januari i år. Då jag frågade om Kubas inblandning i Venezuela, så svarade hon att Kuba hade varit det främsta hotet fram tills för två år sedan (nu blir det tre år sedan), men att nu är det Ryssland. Ryssland har en mycket stark militär närvaro i Venezuela. Deras intresse är inte oljan, som Kuba, utan det geopolitiska läget. Ryssland har 4 flottbaser i världshavet (plus en i Kaspiska Havet), men ingen är bra. Murmansk är för kall. Vladivostok är kall och otjänlig för Atlanten. Kalininggrad ligger på territorium som är avskilt från Ryska hemlandet av Litauen eller Vitryssland, samt avskilt från världshavet av Stora Bält eller Öresund. Sevastopol slutligen är avskilt av Bosporen, och ligger på Krim, avskild från Ryssland eftersom Krim tillhör Ukraina. Fast nu har ju Ryssland invaderat Krim. Detta skvallrar om hur viktiga flottbaser är för Putin. För några år sedan avslöjade han ryska planer på att bygga upp en ny oceangående flotta till år 2020, för att utmana USAs herravälde över världshaven.
Ryssland hade planer på flottbaser i Libyen och Syrien, men på grund av folkliga uppror i bägge de länderna har de nu ingen bas i något av dem. Att de regimerna höll sig kvar med våld skvallrar om ryska sändningar av militär materiel, vapen och ammunition. Det handlar alltså om att Putin vill ha sin flottbas.
Ryssland har fått lov att bygga en flottbas i Venezuela
Denna flottbas är av stor, för att inte säga extremt stor geopolitisk betydelse för Ryssland. Den ligger i ett område utan klimatproblem, den ligger i Atlanten på ett rimligt avstånd från amerikanska baser och Florida, och det finns gott om bunker för att tanka fartygen eftersom Venezuela är ett oljeproducerande land. Ryssland har skickat stridsvagnar till Venezuela för att kunna försvara mot en eventuell invasion från Colombia, och de har sänt toppmoderna Sukhoi stridsflygplan för att försvara luftrummet. Vidare har de sänt massvis av toppmoderna raketer för att skjuta ner flygplan. Ryssland har befäst Venezuela som en militär utpost. Det heter att Venezuela köpt dessa vapen, för pengar de lånat av Ryssland, men eftersom de står under ryskt militärt kommando, med ryska officerare i Venezuela, så måste man dra slutsatsen att det är ryska militären som använder dem och inte den venezolanska. Venezuela är ockuperat. Det finns dessutom vitryska, iranska och framför allt kubanska officerare på plats, samt tiotusentals kubanska soldater vilka står för huvuddelen av repressionen mot de fredliga protesterna.
Den som har mest att förlora på att Venezuelas folk gör sig fria är därför Putin. Med tanke på att Ryssland är bland de mest avancerade i hacking så måste man misstänka att cyberkriget i Sverige bedrivs av Ryssland, snarare än Kuba eller Venezuela. Detta borde få alla svenskar att reagera.
För att besvara min egen inledande fråga, de fyra länderna har det gemensamt att alla har eller hade en befintlig eller planerad rysk flottbas på sitt territorium, och att diktaturen inte släppt makten utan att tillgripa våld.
PS. Erik Ekvalls dotter, Eva Monica Anna Ekvall Johnson, var nyhetsankare på TV, Miss Venezuela år 2000. Hon dog i december 2011 av bröstcancer. Erik dog själv av cancer mindre än två år senare. Eriks farfar utvandrade från Kristdala i Kalmar Län till USA, där Erik föddes.
Läget är att ett land (Kuba) har invaderat militärt ett annat land (Venezuela). De har gjort det genom att först ta över kontrollen över Venezuelas statsapparat medelst subversiv verksamhet bedriven sedan åtminstone 80-talet. Detta betyder att det inte är en intern konflikt.
Obeväpnade venezolaner protesterar, kubaner i venezolansk uniform försöker få slut på protesterna.
Det är en internationell konflikt, eller med ett annat ord, krig (eftersom det skjuts).
Kuba har enligt uppgift från dissidenter inom landet 20 tusen soldater i Venezuela för att försöka kväsa upproret. Detta har pågått åtminstone sedan valet i april förra året, enligt uppgifter från Kuba. Soldaterna sätts på ett plan utan att veta vart de ska, och först då de är i luften får de reda på uppdragets art. De utrustas då med venezolanska militära uniformer, antingen nationalgardets eller arméns. Att använda fiendens uniform efter att fientligheterna inletts är ett KRIGSBROTT. Fientligheterna har uppenbart inletts.
Dessutom begås BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN av både kubanska soldater och av venezolanska medlöpare.
Ryktet att Cabello skulle göra en “autogolpe” är befängt. Det är helt säkert desinformation spridd av den kubanska säkerhets- och propagandaorganisationen G2. Cabella har ju redan makten. “Autogolpe” på svenska är “att göra sig till envåldshärskare”, men eftersom det redan är en diktatur så är ju det en nullitet. De som sprider rykten om “autogolpe” gör bara diktaturen en tjänst, för de säger implicit att det är en demokrati (eftersom en autogolpe bara kan göras mot en demokrati).
Scenarier
1. Om ingenting ändras kommer sannolikt upproret att fortsätta, därför att upprorsmännen vet att de inte kan vänta någon nåd om de ger sig, bara tortyr och död. De kommer därför hellre att dö än ge sig. Detsamma gäller för medlöparna, fast i deras fall är valet mellan livstids fängelse för alla de brott de begått, eller att dö i försöket att hålla sig kvar vid makten. Eftersom regimen har vapen och upprorsmännen i princip är obeväpnade, så kommer det sannolikt att leda till ett folkmord liknande det som Kuba genomförde i Angola, med mellan 17,000 och 100,000 döda eller mer.
2. En beväpnad motståndsrörelse uppträder. Jämför Hitlers ockupation av Europa. I inget land lyckades motståndsrörelsen befria landet, inte heller lyckades skogsbröderna i Baltikum kasta ut Sovjetunionen. Detta scenario kommer kanske att förhindra ett folkmord, så netto kan det bli färre döda, men det leder sannolikt aldrig till fred.
3. Den venezolanska militären ingriper. Detta förutsätter två saker, dels att det finns tillräckligt många villiga, dels att de har de nödvändiga resurserna. Till skillnad från en gerilla kan militären ändra på situationen i ett slag: Från att vara ett befrielsekrig i vilket folket i en koloni slåss mot kolonialmakten, till en öppen konflikt mellan två stater, där ett land försvarar sig med hjälp av sin försvarsmakt mot ett invaderande land. Detta har förutsättningar att snabbt och relativt oblodigt få ett slut på konflikten, därför att Kuba hamnar då i underläge då Venezuela har alla fördelarna: Större land, fler människor, slåss på hemmaplan, större motivation.
Alternativ 3 är helt klart att föredra. Efter befrielsen måste de demokratiska institutionerna rensas ut från kubanska agenter och medlöpare. Det finns ingen legitim regering, så en interimsregering måste skapas av dem som tar ansvaret för att rädda landets självständighet. Med tanke på närvaron av stora mängder beväpnade grupper som kan komma att försvara den föregående regimen, så kommer en kraftig militär insats att förbli nödvändig.
Ondskans axelmakter kommer att ha följande strategi: De kommer att hävda att de som försvarat Venezuelas självständighet är “kuppmakare”, att deras interimsregering är en “militärjunta”, att de infiltrerade agenter som förmodligen kommer att försöka störa ordningen är “frihetskämpar”, att befriarna är “fascister”, och de kommer inte att erkänna att det handlat om en kubansk ockupation och ett venezolanskt befrielsekrig.
Dessvärre kommer Latinamerikas problem att fortsätta så länge diktaturen i Havana finns kvar. De har i över ett halvt århundrade systematiskt förstört andra länder i Latinamerika med gerilla, knarksmuggling, infiltration osv. Länge kämpade USA mot detta, men då Europa protesterade mot “amerikansk inblandning” så har nu USA slutat med den politiken, och vi ser resultatet. Krig. Om Europa vill visa att man är vuxen så finns det ett mycket bra tillfälle nu.
Varför är venezolanerna i uppror? De har rest sig för att befria landet från de främmande diktaturer som har tagit kontrollen över deras land. Det började med att Chávez sålde ut landet till Kuba, men nu är det framför allt Ryssland som backar upp regimen militärt. Kina och Iran har också intressen i regimen.
Nicolás Maduros regim är inte legitim. Då Chávez dog ljög han och Diosdado Cabello om dödsfallet, och underlät att följa grundlagens successionsordning. De förfalskade Chávez namnteckning i flera månader innan protester tvingade dem att krypa till korset och kalla till val. Maduro ställdes upp som kandidat trots att han varken är kvalificerad (han är född i Colombia och inte i Venezuela), och trots att en person med hans position inte får ställa upp enligt grundlagen. Trots att en stor majoritet föredrog Capriles så förklarade regimen Maduro som vinnare. De gjorde många sorters valfusk, bland annat betalda röster, tvångsröster, brott mot valhemligheten, röster under hot, men även elektroniskt valfusk: En person hade fått kännedom om lösenord tillhörande ledningen för valmyndigheten och med hjälp av dem kunde han avlyssna kommunikationen mellan Kuba och Venezuela under valdagen (valfusket görs på Kuba). Klockan 6 på kvällen fick jag reda på resultatet med två decimaler av general Peñaloza, innan det sista valkontoret ens stängt, och flera timmar innan resultatet offentliggjordes. Detta bevisar för mig att valresultatet är totalt falskt, och helt och hållet en produkt av den kubanska diktaturen.
Vidare har regimen åtminstone sedan 2003 begått brott mot mänskligheten. Det året upprättades en databas över politiska sympatier, och de som var mot regimen har sedan dess diskriminerats systematiskt: De har fått sparken eller vägrats anställning, de har inte fått bostad eller kastats ut på bar backe, deras barn får inte studera på universitet, de får inga bidrag som de annars skulle ha rätt till, och så vidare. Hundratusentals om inte miljoner har tvingats i landsflykt som följd av detta.
När började det gå snett? Vi vet nu att Chávez var en “manchurisk kandidat”. Han ljög för att bli vald, och han var hela tiden kontrollerad (och manipulerad) av den kubanska diktaturen. Han led av storhetsvansinne, och Castro utnyttjade det. Men när Kuba insåg att Venezuelas ekonomi var totalt förstörd för ett par år sedan, så bestämde man sig för att göra sig av med Chávez och införa ett totalitärt styre som på Kuba. Tänk efter: Hur många läkarutlåtande har publicerats om Chávez sjukdom: Inga! Var behandlades han? Enbart på Kuba! Vad säger hans dödsattest? Ingenting, för det finns ingen! Vem sa till Chávez att han borde se en läkare? Fidel Castro! Hur kan vi veta att han faktiskt dog av sjukdom, och inte av meningslös behandling? Det kan vi inte! Men det finns en ljudinspelning av kubanska agenter där de talar om att de måste göra sig av med Chávez för att annektera Venezuela (och sedan Nicaragua; är det en tillfällighet att Daniel Ortega också försvunnit på Kuba?). I inspelningen säger en person att Chávez tror att han är sjuk “men det är han inte, fast han tror det”, och att de kan utnyttja det för att göra sig av med honom på ett humant sätt på sjukhuset. Chávez led av storhetsvansinne, och han lät sig utnyttjas av Castro. Han var en större quisling än själva Vidkun Quisling.
När Chávez svors in 1999 efter att ha blivit vald (han tilläts ställa upp trots att han lett två blodiga militärkuppförsök 1992, och att han var delaktig i det kubaledda blodiga upploppen “caracazo” år 1989), så utropade han en “konstituerande grundlagsförsamling”. Alla demokratiska institutioner avskaffades, och nya skapades som lydde Chávez. Nästan alla medlemmar i församlingen var trogna Chávez. Det var en juridisk statskupp. Sedan 1999 har regimen i Venezuela varit en kuppregim, och inga val har varit legitima.
År 2002 ledde en fredlig protest, som möttes med våld, till Chávez avgång, men två dagar senare blev han återinsatt av militärer. Regimen spenderade en förmögenhet på att sprida propagandalögnen utomlands att det varit en militärkupp och att Chávez återinsattes av folket, det vill säga precis tvärtemot sanningen.
År 2004 hölls en folkomröstning med frågan om Chávez skulle avsättas. Hela 60% röstade ja, men regimen begick elektroniskt valfusk och ändrade det till 60% nej. Sedan dess utvecklades regimen till en skenvalsdiktatur, med en opposition som hjälpte regimen att få demokratisk legitimitet genom att spela med och hävda att valfusk inte existerade. De såg till att alla protester leddes in på fel väg och misslyckades. Den viktigaste personen i detta spel var den gamle gerillakämpen och kommunisten från 1960-talet som nu påstod att han var med oppositionen, Teodoro Petkoff.
Jag rekommenderar för övrigt denna video för en sammanfattning av vad som hänt: http://youtu.be/KznW0lNaG1k
On August 12, 1999, the Constituent Assembly (asamblea nacional constituyente) in Venezuela declared itself above the law, above the constitution, above the parliament, above the president, even above the Supreme Court. They thus broke the constitutional order, which is tantamount to committing a coup d’état. The case went to the Supreme Court, which ruled that the Constituent Assembly was above the constitution, why they had the power to declare themselves above the law so to say. The Supreme Court decision was clearly outside of its competence.
Writes Gianluigi Palombella in «Constitutional Transformations vs. “Juridical” coups d’ État. A Comment on Stone Sweet»: “according to the common view, when a competent power acts within the limits of its conferring rules, explicates its own tasks within the range of the rules of the game, without asserting a new, previously un-conferred – power for the future, this would be unlikely to be characterized as a coup.” The Venezuelan Supreme Court clearly and blatantly acted outside of its conferring rules, outside the range of the rules of the game, when it conferred all the powers of the existing constitution to an assembly that was not contemplated by the constitution – even it’s own powers. It was a clear-cut coup d’état from a juridical perspective.
How was it possible to get away with such a blatant coup d’état in our day and age? It seems that the coup was “sold” by confusing two terms, thus obfuscating the matter in media. The appropriate assembly would have been a Constitutional Assembly (asamblea constitucional in Spanish), i.e., an assembly tasked with drafting a new constitution to be approved according to the provisions of the existing constitution. This is what was done in Iceland recently, for instance. However, what they did create was a Constituent Assembly (asamblea constituyente).
A constituent assembly is only appropriate when there is no pre-existing constitution, for instance in the French revolution, the Russian revolution, the Venezuelan independence, and the Estonian independence in 1919, since in those cases the previous condition had been a monarchy without a constitution, or a situation of being a part of another State. In contrast, Finland did not hold a constituent assembly after independence, since they had retained the Swedish constitution during the time Finland was a Grand Duchy of Russia. Nor did Estonia hold a constituent assembly at the second independence in 1991 (they instead held a constitutional assembly to write a new constitution). As a final example we can take Iceland: No constituent assembly was held at independence since they continued with the (slightly modified) Danish constitution, until they eventually held a constitutional assembly to modify the constitution without breaking the constitutional order.
It is possible that the similarity between the words “constituent” and “constitutional” has been exploited on purpose in order to confuse, and to get away with the juridical coup d’état en Venezuela in 1999. It is, however, impossible to deny that it was a coup d’état, and that ever since 1999 Venezuela has been ruled by a coupster regime.
In many dictatorships a non-violent resistance has emerged and helped liberate the country. Not so in Venezuela. Why? My investigations have revealed the existence of a “fake” resistance. There is a group that calls itself “resistance”, but which is utterly ineffective due to its impopular positions. So I have been told when talking to people from Gene Sharp’s “Albert Einstein Institution”, and my observation on the internet confirms it. For a resistance to be effective it has to appeal to the majority, and not hang on to right wing extremist views.
This movement is, however, quite destructive. Not by attacking the regime – there is no sign of them doing that – but by attacking emerging and viable resistance movements. A case in point has been playing out the past week. Ana Diaz – who as director of the national election commission in Venezuela denounced the fraud in 2004, was fired, threatened, and forced to leave the country – has for one week been mercilessly accused of being a “collaborator”.
The accusation is absurd on its face. Ana Diaz has worked for years with all the leading groups of the civil society who are working against the dictatorship, in a strategy that they develop jointly. Every one of them are backing her up. Yet this so-called “resistance” is attacking her of being a regime collaborator.
Why are they doing this? Are they working for the regime? Are they employed by the Cuban G-2? I don’t know the answer, but I do know that the only ones who are benefitting from their behavior is the Castro empire and the Axis of Evil, which – apart from Cuba and Venezuela – includes Iran, North Korea, Russia, Syria, and several terrorist groups.
PS. Due to my open questioning of why they attack Ana Diaz so viciously (including using gay-bashing arguments on Facebook even though she is not lesbian), they have started to attack me, too. Everyone that criticizes their vicious and unfounded attacks is also becoming a target of attack. In that respect they are behaving exactly as the worst representatives of the regimes in Venezuela and Cuba.
