Honduras den fula ankungen

I en artikel idag i Examiner kan man läsa att författaren anser Honduras interimspresidenten Roberto Micheletti vara värd Nobels fredspris. Han lyckades aldrig bli vald av folket till president, för han var inte tillräckligt populistisk; framtoningen var för kärv, för allvarlig. I juni blev han dock vald till interimspresident av landets folkvalda kongress, och idag anser en stor del av honduranerna, kanske till och med majoriteten, att han var rätt man på rätt plats vid rätt tid. Hans raka och kärva men ändå respektfulla ord när han vände sig till höga utländska besökare var just det som tarvades för att få honduranen att få en klump i halsen av stolthet.

De fattiga i Honduras är ganska säkert fattigare än i något annat Latinamerikanskt land, och landet var den arketypiska bananrepubliken, allmänt ringaktat både av invånare och utlänningar. Det senare återspeglas inte minst i kommentarer i utländsk media och bloggar av de som reflexmässigt och okritiskt kallar regimskiftet för militärkupp. För majoriteten i landet är dock den gamla schablonen nu för alltid förpassad till det förgångna. Landet har utvecklat en ryggrad, och kommer inte att böja sig mer – det är den tidsanda som nu råder. Utom bland “resistencian”, då. De ser ännu landet som en bananrepublik.

Hur kunde lilla fattiga och ringaktade Honduras stå emot Chávez försök att införa den bolivarianska revolutionen, då inte Venezuela, Ecuador eller Bolivia lyckades? Likt i en saga av H.C. Anderson kom hjältedådet från den som läsaren minst förväntade det av. Den fula ankungen växte plötsligt upp och blev en svan – fast Honduras är inte riktigt transformerat än. Och just som i en saga så gick det inte smärtfritt och utan svårigheter. Problemet för Honduras är att landets försvar av demokratin uppfattades – av hela världen! – som en militärkupp.

Att Honduras lyckades stoppa kuppen kan ha flera förklaringar. Det viktigaste var nog att kuppmönstret hade använts förr i andra länder. De kände igen mönstret från Venezuela, Ecuador och Bolivia, och de kunde förutse vad resultatet av passivitet skulle bli genom att titta på Venezuela. En annan faktor kan vara Honduras starka släktband med Palestina. Många i den ekonomiska eliten är födda i Palestina, eller har nära släktingar som är födda i eller ännu bor i Palestina, ofta i Betlehem. Palestinierna har sett med egna ögon att om man ger så mycket som ett lillfinger åt den som vill åt ens land, så tar de hela handen.

Beslutet att arrestera Zelaya förankrades naturligtvis både inom och utom landet, inklusive bland företagarorganisationer, i vilka palestinier är framträdande. Den kulturella erfarenhet av konflikten i Mellanöstern har ganska säkert påverkat den privata sektorns beslutsamhet att agera i förebyggande syfte, och beredskap att utstå hårda ekonomiska sanktioner hellre än att ge med sig.

Även USA konsulterades, men senator John Kerry sade nej till den ursprungliga planen att arrestera Zelaya på natten mellan den 25 och 26 juni. Det är inte svårt att förstå varför; det hade naturligtvis varit bättre att offentliggöra arresteringsordern först, för att ingen skulle få det felaktiga intrycket att det var en militärkupp. Om detta är alla jag talat med nu överens, även de som var med om att ge sitt godkännande till planen. Två nätter senare genomfördes planen utan USAs godkännande. När jag fick kännedom om planen var det redan ett fullbordat faktum, och min reaktion var att bli fly förbannad över dumheten i tilltaget att göra det i hemlighet.

Fast man måste ju också försöka förstå deras situation. Risken med ett offentliggörande var att det skulle bli väpnat uppror. Det är helt klart att tillvägagångssättet valdes för att orsaka ett minimum av blodsspillan och ekonomisk skada. Ingen kan veta hur det skulle gått om man agerat öppet enligt demokratiska spelregler. Man får inte glömma att Manuel Zelaya inte följde de demokratiska spelreglerna, och att han uppmanade sina anhängare att inte heller följa dem.

Otvivelaktigt måste man tillerkänna en demokrati en rätt att försvara sig själv, och att använda den grad av våld som nöden kräver. Det stod redan den 25 juni bortom allt tvivel att Zelaya var en demokratins fiende baserat på hans förakt för de övriga statsmakterna, ty det var den dag han utlyste en omröstning som högsta domstolen uttryckligen förbjudit. I Sverige skulle nog hans agerande utgjort högförräderi och straffats med livstids fängelse. Det går därför att försvara de övriga statsmakternas handlande. Om det håller är en annan sak, men det går att lägga upp ett seriöst försvar.

Hela händelseförloppet är som klippt ur en saga. I inget steg kunde huvudpersonerna välja en lätt väg; hela tiden var de tvungna att välja den svåraste vägen. Men liksom i en saga klarade de sig igenom varje prövning. Nu återstår bara valet på söndag, och så maktskiftet den 27 januari nästa år. I detta skedet av sagan kan man börja ana att hjältarna kommer att klara sig, men ännu har de en bra bit att gå genom en farofylld terräng. Jag kommer med spänning att fortsätta följa utvecklingen.

PS. Om Roberto Micheletti Bain förtjänar Nobels fredspris vill jag inte uttala mig om, men mitt lilla privata demokratipris förtjänar både han och de medhjälpare som jobbat många övertidstimmar utan extra ersättning för att rädda landet.

Är Chávez Sydamerikas Stalin eller Hitler?

Även om han kallar sig socialist så betyder inte det att han automatiskt står närmre Stalin. Även Hitler kallade sig ju socialist, nationalsocialist närmare bestämt. Det Chávez förespråkar är vad han kallar “demokratisk socialism”, men han har inte gett ut något manifest eller Mein Kampf som förklarar vad han menar. Därför kan man bara gå på vad han gör.

I DN häromdagen skrev Kajsa Ekis Ekman att svenska media missar allt som händer i Venezuela. Ack hur jag håller med henne. Där vi skiljer oss är emellertid synen på om det är bra eller dåligt det som sker.

I oktober länkade jag i Diktaturens Kreatur till en video som visar hur Chávez rödskjortor konfiskerar privat egendom till synes helt utan någon rättssäkerhet för den enskilde. Exemplen är legio. Många historier har jag hört de senaste åren. Så många venezolaner har flytt landet att det markant har drivit upp fastighetsvärdena både i Costa Rica och Miami, påstår mäklare. En vän från Honduras som bott i Venezuela och idkat företagande där har för flera år sedan funnit för gott lämna landet, och flyttat till Peru. Förutsättningar för privat företagande finns inte längre.

Vad är då “demokratisk socialism”, mera känt som “chavism”, men också som den “bolivarianska revolutionen”?

Om vi utgår från Sverige så har vi en liberal, konstitutionell demokrati; dvs all makt utgår från folket och utövas i allmänna och fria val, mänskliga rättigheter och privat ägande är skyddat, riksdag och fullmäktige är folkets representanter, statliga och kommunala myndigheter och organ (den “institutionella demokratin”) får sina befogenheter i grunden från folket genom valen, och slutligen, det finns ett system för kontroll och ansvar med maktdelning mellan lagstiftning, verkställande, och dömande organ.

I chavismen däremot har president Hugo Chávez kontroll över samtliga grenar av staten. Myndigheter och andra organ i den institutionella demokratin har mycket mindre makt och inflytande. Istället flyttas makt till lokala kommittéer. Detta kallas direktdemokrati, och det verkar Ekman gilla. Problemet är emellertid att i direktdemokratin, åtminstone i chavizmens modell, verkar inte makten utgå från folket i allmänna och fria val med lika rösträtt. Med andra ord, olika personer verkar kunna ha olika grad av inflytande. Detta påminner lite om kommunistiska och nationalsocialistiska system där partimedlemmar och liknande “betrodda” personer har monopol på inflytande.

Samtidigt orsakar överflyttandet av funktioner från myndigheter till kvarterskommittéer till en försämring av organisation och koordinering. Det faktum att kvarterskommittéerna också klagar på bristande budget (och deta är klagomål från Chávez hårda kärna av anhängare) antyder att “demokratisk socialism” bara är en eufemism för anarki. All verklig makt vilar hos Chávez, vilken alltså är en diktator.

Vad chavismen handlar om verkar helt enkelt vara att presidenten gör sig till diktator genom att slå sönder den institutionella demokratin genom att lura i vanligt enkelt folk att de skall få makt, medan i verkligheten de inte får någon makt eftersom de inte får några pengar. Dessa stackare som låter sig luras, kan luras därför att de inte förstått att “makt” är tom och innehållslös om den inte kommer med en budget. Nu när de börjar förstå det så är det för sent. Diktaturen har redan cementerats på plats. (Vart pengarna tatt vägen? De har Chávez använt som mutor för att köpa andra länder, genom att muta korrupta politiker. Fyra hundra miljoner dollar gick bara till Zelaya i Honduras, som ett exempel.)

Vad gäller rubrikens fråga så anser många analytiker i Latinamerika att likheten med Hitler är slående. Jag håller med. Läget påminner om det i Tyskland omkring 1935 till 1937, även om det naturligtvis finns stora skillnader också: Hitler lånade pengar, Chávez lånar ut; Hitland byggde upp Tyskland, Chávez förstör Venezuela; Hitler privatiserade (den första privatiseringsvågen faktiskt, trots att det partiprogram han själv utformade sa att man skulle socialisera – analytiker menar att Hitler behövde pengarna och stödet och därför bröt mot sina egna principer), men Chávez följer sin ideologi och socialiserar (han menar sig säkert ha större behov för stöd av pöbeln än av finansvalparna); Hitler byggde upp en funktionell militär, Chávez strör pengar omkring sig och köper militärmateriel som till synes är meningslös, oanvändbar, som de inte kan använda, och som inte verkar tjäna något strategiskt syfte. Som exempel, ryska stridsvagnar som saknar luftkonditionering, ryska toppmoderna stridsflygplan som de saknar möjlighet att flyga.

En likhet är dock att de bägge är/var intresserade av långdistansrobotar och kärnvapen, och att bägge har en dedicerad fiende i propagandan. Hitlers fiende var Sovjetunionen, Chávez fiende är USA. Deras skrikande och krigshetsande sätt att tala tjänar också samma syfte, nämligen att jaga upp människorna och hindra dem från att tänka klart och kyligt. Hela strategin för en tyrann måste vara, detta är känt sedan antiken, att ständigt hålla människorna känslomässigt uppjagade. Det finns inte, kan inte finnas, något mål för revolutionen. Revolutionen är målet. Det kommer alltid att vara så här, tills Chávez och den bolivarianska revolutionen förpassas till historiens sophög där de hör hemma. Först då kan det bli normala förhållanden i Venezuela och de andra ALBA-länderna igen.

Detta är orsaken till varför så många är så tacksamma för att Honduras stoppade denna rörelse. Landet må vara bland de fattigaste i Latinamerika, men nu har åtminstone en milsten passerats för att höja levnadsstandarden i landet, och förhindra en socialistisk regression till kaos.

Ingen valbojkott i Honduras

Vänsterpartiet i Honduras, UD, har nu beslutat att inte dra sig tillbaka från valet, efter att i nästan 5 månader ha haft som linje att bojkotta det. Droppen var när man insåg att partiet skulle upphöra om man bojkottade valet.

Idag upphör valkampanjen. Den sista veckan är fredad. Nästa söndag går honduranerna till valurnorna. Utdelning av de nödvändiga ID-handlingarna pågår fortfarande, även här i USA. Eftersom ambassader och konsulat inte kan användas (då USA inte erkänner den nuvarande ledningen för Honduras) så används andra lokaler.

En notis jag hörde i Honduras var att man nu vet effekten av den höjning av minimilönen som Zelaya genomförde. Det ledde till att 180 tusen personer förlorade jobbet, enligt TV-nyheterna. Chockhöjningen ledde till att många anställda skulle fått mer i lön än vad företagets ägare tog ut själva. Rykten säger att många stora arbetsgivare endast undvikit avskedanden genom att tvinga de anställda underteckna dokument att de fått minimilön, fastän de i verkligheten fått betydligt mindre. Valet mellan att leva på ris och bönor eller svälta ihjäl är inte så svårt. Läxan är att en orealistisk nivå på minimilönen inte hjälper någon.

Att rädda sjön Yojoa från övergödning och fiskdöd

Postat 14:31, reviderat 15:18: Som läsare av denna blogg har kunnat se, så har jag besökt Honduras under 10 dagar. Huvudsyftet var dock vare sig att hälsa på släkt och vänner, eller att blanda mig i deras politik, utan att installera en mätstation åt FN-organet IAEA, i Lago de Yojoa. Stationen är levererad av Lindorm, Inc., och inkluderar sensorer för luftfuktighet, luft- och vattentemperatur, sedimentation, resuspension, och grumlighet. På stranden står en annan station som också mäter fuktighet och temperatur, jämte avdunstning och nederbörd.

The LogDator Buoy, from Lindorm, Inc., in Lago de Yojoa, Honduras.
LogDator Boj, från Lindorm, Inc., i Lago de Yojoa, Honduras.

Huvudsyftet med stationen är att undersöka sjöns hydrologiska balans, speciellt avdunstningen. Misstanken bakom projektet är att vatten försvinner underjordiskt, vilket minskar utbytet i kraftverket i Cañaveral. Ett bisyfte är att samla in kvantitativa data om den resuspension med efterföljande syrebrist som tenderar att inträffa i november varje år, i samband med den första riktiga kallfronten. Somliga år leder den till omfattande fiskdöd, så även i år – just när jag var där, faktiskt. Vi hade dykare i vattnet någon dag före fiskdöden, och de rapporterade att vattnet var kolsvart, det gick inte att se någonting på bottnen på grund av brist på ljus och noll sikt. De hade av en slump dykt just på resuspensionen pågick, en dag med ganska kraftig och kall vind.

Lago de Yojoa är gammal. För drygt 10,000 år sedan inträffade ett vulkanutbrott i utloppet till den då mycket mindre sjön, vilket dämde upp den till den storlek den idag har. Sedimentationen sedan dess har varit blygsamma 4 meter ungefär. Trots berg och relativt riklig nederbörd är sedimentationen ringa beroende på litet dräneringsområde och ekologiskt hållbar markanvändning (vare sig mayaindianerna eller européerna har idkat markförstörande jordbruk i denna trakt). Indianerna vid Los Naranjos har högst sannolikt levt där i 4,000 år och odlat majs på likartat sett, och dessförinnan var markanvändningen ensartad under minst 6,000 år.

Vulkanerna vid Yojoa. Den längst till höger blockerar Río Yojoa.
Vulkanerna vid Yojoa. Den längst till höger blockerar Río Yojoa. Sjöns naturliga utlopp flyttades av utbrottet från norra till södra änden av sjön.

De senaste åren har en omfattande fiskodling, av Tilapia, börjat i sjön. Varje gång jag återkommer är omfattningen större än förra gången. Härom året beräknades näringstillförseln till sjön ha ökat till 2000% över den naturliga nivån, huvudsakligen som resultat av den fiskmat som tillförs. Detta förväntar jag mig leda till att allt större mängder organiskt material deponeras tillfälligt på bottnen, för att sedan resuspenderas av höststormarna, med resultatet att det blir allt mer syrebrist och fiskdöd. Det var naturligtvis detta som motiverade mig att övertala dem att mäta också dessa miljöparametrar. För att ytterligare hjälpa dem med sina limnologiska undersökningar donerade jag i måndags ett ventillod, så att de kan hålla koll på hur mycket näringsämnen som ackumuleras i sedimenten.

Här ger jag propptagaren till Dr. Sandoval på ENEE. Eva och Manuel håller i den.
Här ger jag propptagaren till Dr. Sandoval på ENEE. Eva och Manuel håller i den.

Tyvärr är inte allt solsken. Ryktet spreds att bojen i stationen var förgiftad, och att det var den som dödat fiskarna. När polisen inte ingrep drog någon upp och kastade utrustning i sjön till ett värde av ungefär 70 tusen kronor, som donerats av FN. Sannolikt för att stjäla ett 30 m långt rep, vilket för dem tydligen är guld värt. Och så klagar folk på att de är fattiga, och säger att det är de rikas fel. Jag gick ut i lokal TV och bad tittarna att de skulle lämna in vadhelst av instrument de hittade drivande i sjön.

När vi nu snuddade vid politik så meddelas att Micheletti lämnar presidentämbetet för en vecka (DN). Själv hade jag föredragit att han hade sagt upp sig villkorslöst (och inte som hittills villkorat till att Zelaya slutar kräva återinsättning). Detta var den fråga jag bar omkring på i Tegucigalpa i hopp om att få en chans att träffa honom och ställa den till honom själv: “Om Ni visste att EU skulle erkänna nästa president, även en interimspresident, ifall Ni lämnade in er avskedsansökan till kongressen utan villkor, skulle Ni då göra det för landets bästa?” Skulle han mot förmodan svara så kommer jag naturligtvis att vidarebefordra svaret.

Hela Michelettis tal återges här. Både armén och polisen står nu under valtribunalens befäl, och reserverna håller just på att mobiliseras. Alla förväntar sig terroristattacker i syfte att försöka sabotera valet. Vad världen verkar ha missat är att om extremisterna ledda av Zelaya lyckas, så leder det enligt grundlagen till att Micheletti sitter kvar som president i två år till. Det är förbjudet att hålla nyval tidigare. Syftet med bojkotten och sabotagen av valet är därför inte att rädda demokratin, utan att förstöra demokratin; att göra om landet till diktatur (då man tror att man kan få Zelaya återinsatt efter ett misslyckat val). Förutom att mobilisera samtliga resurser har man också beslutat att kräva in alla privata skjutvapen, från och med måndag tills efter valet (La Prensa).

Möte med “resistencian”

Igår mötte jag för första gången personer som höll på den så kallade resistencian i Honduras. Hade diskussion i enrum med två av dem. Den ene höll med om att Mel Zelaya inte var någon sympatisk person, minst sagt (hustrumisshandel, otrohet, mm). En del av de “fakta” hon grundade sin åsikt på var felaktiga, till exempel att häktningsordern skulle vara en efterkonstruktion. Hon vacklade i sin syn, men just då kom mannen in och vi kunde aldrig fortsätta diskussionen. Smög till henne adressen till denna blogg, så kanske dyker någon kommentar upp här?

Den andre var mera bestämd i sin inställning, men han medgav att jag hade en poäng när jag sa att endast högsta domstolen kan ha sista ordet i hur lagen skall tolkas, och de har inte sagt att det var en statskupp. Samtidigt höll jag med honom att det var olagligt att avlägsna Zelaya ur landet, och, la jag till, det var mycket dumt gjort att göra häktningsordern hemlig. Alla, även jag, som inte kände till häktningsorderns existens, trodde ju att det var en militärkupp. Endast ett fåtal, inklusive hustrun, visste att militären bara agerade på domstolens order.

Härom dagen fick jag höra av en källa nära arméchefen att USA-militärerna på Palmerolabasen hade gett sitt godkännande till planen att arrestera Zelaya. Idag fick jag information från en välinsatt källa att den ursprungliga planen var att arrestera honom den 26:e, men att senator John Kerry, ordförande för senatens utrikesutskott, hade stoppat det. Budet hade gått till USAs ambassadör i Honduras, Hugo Llorens, varvid planen avblåstes. När den senare genomfördes natten mellan den 27 och 28 juni så informerades inte USA, för att förhindra ytterligare inblandning. Den verkliga problemmakaren enligt denna källa är vare sig Barack Obama eller Hillary Clinton, utan John Kerry.

Nu bär det av hemåt igen. Mitt intryck av Honduras är att det är i stort sett lugnt, och det skulle förvåna mig mycket om “resistencian” skulle lyckas sabotera mer än en promille av vallokalerna, eller påverka valdeltagandet med mer än någon enstaka procent.

PS. Här är en analys av de olika grupperna i “resistencian”, på engelska.

Honduras pays Venezuela

Honduras has made a payment to Venezuela of $129 million for oil, out of a debt of $196 million. Under Zelaya the Central American country bought petroleum products for $163.9 million from the Chávez regimen, but the debt has risen due to interest. Honduras got a credit given to countries members of the ALBA group, but the Honduran Congress is now looking at revoking that membership. The relations with Venezuela are deep frozen, given that Chávez has in words and deeds threatened military action against Honduras for removing his protegé Zelaya from office.

Rapport från Tegucigalpa

Efter 3 dagar i Honduras huvudstad kan jag rapportera att jag har observerat följande:

Demonstrationer, offentliga åsiktsyttringar: 0 (noll).
Zelayaanhängare jag stött på: 0 (noll).
Graffiti pro Zelaya: Finns, men inte alls så utbrett som medierapportering gett intryck av.
Allmänna intrycket: Trots miljonstad lugnare gatubild än i Miami, mindre stress än i Stockholm.
Terroristaktioner: Ett pansarskott mot en lokal där valmaterial förvaras (missade målet), en handgranat mot en kraftledningsstolpe (orsakade ingen skada).

Kort sagt, läget i Tegucigalpa är lugnt och normalt i allt väsentligt, och jag har haft en mycket trevlig och avkopplande långhelg här. Det enda som stört mina cirklar lite är att julskyltningen börjat redan, vilket ju i och för sig ger stämning, men det är ju bara november!

Jag har intervjuat en person som jobbade för Zelaya, först i valkampanjen senare i presidenthuset, och på slutet i utrikesdepartementet. För att göra en lång historia kort så är det klart att en förändring kom ca 1,5 år in i presidnetperioden. Senast 2 år in började förändringar genomföras som av allt att döma syftade till att permanenta hans position vid makten, men som först nu i efterhand blivit förståeliga.

Några detaljer: Den olagliga omröstning som skulle hållas den 28 juni hade utländska observatörer, men samtliga var “kommunister”, Chávezvänliga, jäviga. De som jobbade på departementen hade börjat söka nya jobb efter valet, men de noterade att märkligt nog verkade de i presidenthuset inte bekymra sig för vad de skulle göra efter valet. Min sagesman var därför misstänksam, men rapporterade inte det till kongressen, och var inte informerad i förväg om att Zelaya skulle avsättas.

Zelaya ger upp, skriver Tegucigalpatidning

I ett brev som Honduras avsatte president Manuel “Mel” Zelaya skrev igår kväll till Barack Obama, kastade han in handduken om att bli återinsatt, skriver idag tegucigalpatidningen El Heraldo på sidan 6. Från detta datum, skrev han, “…accepterar jag inget avtal om att återinsättas som president…” som är villkorat till att hans avsättande legitimeras.

Tidningen kommenterar i en stort uppslagen artikel hur han gradvis har förlorat anhängare bland vänner, media, och det internationella samfundet. Allt fler länder har deklarerat att de kommer att erkänna vinnaren av valet om två veckor idag, och vänsterpartiet UD har ändrat sig och kommer att delta i valet trots tidigare hot om bojkott.

Igår kväll vid halvåttatiden hörde vi ännu en explosion. Det var en splittergranat som var ämnad att fälla en kraftledningsstolpe, men den orsakade ingen skada. Ett par av dessa högspänningstorn har tidigare fällts, och ytterligare ett dussintal har påträffats med borttagna muttrar, men efter att bevakningen skärpts har ”resistencian” nu tydligen ändrat taktik.

Omkringboende kontaktade dock omedelbart polis, så något folkligt stöd att tala om har uppenbarligen inte ”resistencian” längre. De flesta av de som en gång stödde Zelayas återinsättande är demokratiskt sinnade honduraner som vill att valet hålls. De har inget till övers för strategin att bojkotta och sabotera valen.

Kongressen väntade igår ännu på utlåtande från bland annat högsta domstolen och åklagarämbetet innan de var beredda att rösta om Zelayas återinsättande. Endast kommissionen för mänskliga rättigheter har hittills lämnat sina synpunkter. En majoritet av kongressledamöterna har dock uttalat att de inte avser att ge till föga för påtryckingarna, utan avser att följa lagen och rösta nej till återinsättandet. Men efter Zelayas brev till Obama blir ju hela frågan överspelad, eftersom han nu dragit sig ur det avtal han tidigare ingick.

Frågan vad som kommer att hända med Zelaya nu återstår. Lämnar han ambassaden kommer han att arresteras och åtalas. Valet står mellan att få politisk asyl och bli beviljad fri lejd, eller att förbli inlåst i ambassaden på obestämd tid – vilket kan bli många år. I det senare fallet blir naturligtvis ambassaden som en sorts fängelse för honom.

Micheletti gets key democratic recognition

At a press conference in Tegucigalpa this evening, the Dutchman Hans Van Baalen, member of the European Parliament, announced that the Liberal International congress two weeks ago had elected the Honduran president Roberto Micheletti as one of its vice presidents. The selection was motivated by the brave and corageous way in which Micheletti has defended democracy in Honduras, and the importance of the work of Micheletti in defending liberal democracy in all of Latin America.

Mostly quiet in Tegucigalpa

Drove through the city this morning, passing the airport, the Brazilian Embassy, and the Casa Presidencial (the equivalent of the White House). Everything is very calm, actually more so than what I saw during my last visit (2 years ago almost to the day).

The city is filled with campaign posters for the upcoming presidential elections. On TV this morning I saw a commercial that gave the viewer the choice “¿Vos o Chávez?” (you or Chavez?). That is not a commercial for or against any candidate, but for voting (thus serving your interests) or for not voting (thus serving Chavez’s interests).

Last night we heard an explosion. According to AP it was an anti-tank grenade (RPG) that overshot its target by 500 m and exploded on an empty lot. Apparently the intent was to blow open the doors to where election material was stored. Remains indicate an origin in Russia, from where Chávez has purchased much of his weaponry. These are the kind of things expected from Chávez now in the last few weeks before the election. However, it reveals that the “resistencia” does not have sufficient capacity for carrying out effective terrorists acts without foreign logistical help. There is thus no reason to suspect that they will succeed in de-railing the elections – although try they will, because that is Chavez’s best remaining card.