Tag Archives: Chavez

Long-standing ties Gaddafi – Chávez?

After Venezuelan president Hugo Chávez’s defense of “his friend” Gaddafi yesterday, it may be worth considering just how long and deep their friendship is. Since the 1970’s there was a strategy among the revolutionary left in Venezuela to infiltrate the armed forces as a way to power. On January 21, 1991, the UN Security Council condemned Libya for its part in the bombing of the airplane over Lockerbie in Scotland. On February 27, 1991, Colonel Chávez led an unsuccessful coup attempt in Venezuela. On March 31, 1991, the UN Security Council passed an arms embargo and travel ban on Libya, under the chairmanship of Venezuela’s ambassador to the UN, Diego Arria.

The resolution specifically called for Libya to stop supporting terrorism, which Gaddafi refused until 2001. Returning to Venezuela, Chávez was sworn in as democratically elected president in 1999.

Both Libya and Venezuela are oil-producing nations which, under Gaddafi and Chávez respectively, have been very generous in donating money to groups and governments that are solidly anti-USA. This has been more important for them than the well-being of their own people. Sure, Chávez has thrown some crumbles to the poor, to keep up a base of support, which has not been very expensive to buy considering the poverty that existed (and let this be a warning to other democracies: Having a big social gap is a security threat!). But the big money has gone abroad, and into Chávez’s own pockets.

It is not far-fetched to suspect that Gaddafi was helping the terrorist revolutionaries in Venezuela. Nor is it far-fetched to suspect that he in some way encouraged Chávez’s military coup d’état attempt in 1992. If he did, then of course Hugo Chávez would be reluctant to turn against him in this situation. It would, in my opinion, explain his words, and the way he has used his propaganda-TV-channel TeleSur, which has traveled around in Libya in Venezuelan diplomatic cars during this conflict, spreading pro-Gaddafi propaganda in Latin America.

“Operacion Libertad” inledd i Venezuela

Sedan idag hungerstrejkar ett antal ungdomar i organisationen JAVU utanför OAS byggnad i Venezuelas huvudstad Caracas. Deras krav är att regimen under Hugo Chávez skall släppa alla landets politiska fångar fria, inklusive domare Maria Afiuni, och fd presidentkandidat Alejandro Peña Esclusa. JAVU står för Juventud Activa Venezuela Unida (Aktiv Ungdom Enat Venezuela). Aktionen kallar de för Operación Libertad, Operation Frihet. Twitter tag är #OperacionLibertad.

Hungerstrejkande ungdomar
Hungerstrejken utanför Organisationen för Amerikanska Stater i Caracas, Venezuela, syftar till att få OAS att ta tag i frågan om övergrepp mot mänskliga rättigheter i landet.

Tidpunkten verkar vald för att kasta smolk i glädjebägaren för Hugo Chávez, då den 2 februari var planerat som en dag att fira 12-årsdagen av då han svors in som demokratiskt vald president. Hans bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter för hans politiska fiender, och hans åsidosättande av rättsväsende, riksdag, landsting, kommuner och grundlag, har dock fått honom att bli formellt definierad som diktator av uppåt ett hundratal organisationer både inom och utom landet. Valet av OAS (Organisationen för Amerikanska Stater) beror på att de har ett mandat att försvara demokrati i medlemsländerna, vilket de helt verkar strunta i då det gäller införande av diktatur “åt vänster”.

Political prisoners
De politiska fångarna i Venezuela. Från www.liberenlosya.com

Enligt en analys av USAs ambassad i Caracas (i ett wikileaks-läckt telegram) är Chávez mera intresserad av att hålla sig kvar vid makten, än av det socialistiska projekt han talar sig så varm för, “bolivariansk socialism”. Simón Bolívar var den ledare för den Sydamerikanska befrielserörelsen som till slut lyckades göra kontinenten fri från Spanien.

Trots att Chávez predikar socialism, och i snabb takt nationaliserar företag (över 700 hittills) och jordbruk (2,5 miljoner ha enligt The Guardian), så bryter han i aktiv handling mot sin egen ideologi då han säljer ut det av hans föregångare Carlos Andrés Pérez på 70-talet förstatligade oljebolaget PDVSA för att få in kapital. Den senaste affären som blivit känd var en försäljning av aktier för 1,6 miljarder dollar till Ryssland, i samband med en affär i vilken ett ryskt bananföretag ingick ett samarbete med ett venezolanskt statligt företag om att driva 20 tusen ha bananplantager i Venezuela.

I december försökte Chávez konfiskera 47 gårdar söder om Maracaibosjön, men några av dem lyckades hålla militären och myndigheterna stången. Motiveringen som anfördes för konfiskationen var att ge oanvänd mark för bostäder till de som blivit hemlösa i höstens översvämningar i området. Eftersom marken är översvämningsbenägen är den dock olämplig till ändamålet, och dessutom är den inte oanvänd; närapå hälften av landets mjölkproduktion kommer från de gårdarna. Den verkliga anledningen föreföll komma fram då kopplingen till banankontraktet blev känt. Det kan dock finnas ytterligare lager av lögner i historien.

Området ifråga har outnyttjade oljereserver, och just Ryssland har levererat avancerade stridsflygplan och tunga stridsvagnar till Chávez på kredit. Gårdarna ligger bara 10 mil från Colombia, där finns ett flygfält av 2,6 km längd, och det är stridsvagnsterräng. Sedan i julas har regionen gradvis militariserats, och förklarats vara ett nytt militärområde. Där finns nu 1,600 soldater som patrullerar vägarna på landsbygden, och det är ständiga identitetskontroller i huvudorten, Santa Barbara.

Hungerstrejkande ungdomar
Några av de hungerstrejkande ungdomarna som kräver att alla politiska fångar i Venezuela omedelbart släpps fria.

Fotnot: Det var just mot Carlos Andrés Pérez (CAP) som Chávez gjorde den misslyckade militärkuppen 1992, och Chávez betraktade CAP som hans kanske värsta fiende, tills denne dog på juldagen. Frågan om CAP skall begravas i Miami eller i Venezuela är nu föremål för ett domstolsavgörande i Miami; CAP själv lär ha sagt att han inte ville bli begraven i Venezuela så länge Chávez styr landet, utan först “då demokratin återetablerats”. En annan observation som kan göras är att Chávez inte är den första att predika socialism samtidigt som han privatiserar; Adolf Hitler gjorde också det.

Venezuelans Defend against Chávez’s Treason

A Russian base in Venezuela? They have delivered Suhkoi-30 advanced fighter jets, battle tanks T-72, and have signed a deal to establish a 200 km2 banana plantation south of Lake Maracaibo. In December the government under Hugo Chávez confiscated 47 farms of about that surface area around Santa Barbara. Sunday January 30 they are reportedly planning to confiscate houses and lots in Santa Barbara itself, perhaps to get housing for the Russians. The gendarmes (GN) are assisting with these confiscations. They call it expropriations, but they don’t pay compensation so it is really squatting, and there is no legal procedure involved. Just like Castro did on Cuba 50 years ago; in fact, Raúl Castro is to this day living as a squatter in a house that belongs to a friend of mine. All of this is of course blatant violations of the UN declaration of universal human rights. Many regular folks in Venezuela are determined to prevent this, to stand up to the military, and the live blog below is set up so they can post there tweets and photos in real time as events unfold. However, the real deal behind this is oil: In return for this banana contract the Russians got $1.6 billion worth of stocks in the Venezuela government-owned oil company PDVSA. Where are the oil reserves of Venezuela? Take a wild guess. Yes, much of it is around Lake Maracaibo.

Map
Santa Barbara is located SW of Lake Maracaibo, about 90 km from the border to Colombia. It has a 2600 m airfield.


(The times are 30 minutes before Venezuelan time, 1 hour before ET.)

Photos of military operations in the area 2011-01-27 http://plixi.com/p/72828075 http://plixi.com/p/72822750

Update: Some breaking news regarding the fire in the INTI offices in Santa Barbara. The confiscations tomorrow include property belonging to a man who was arrested accused of having set this fire, so this news is very relevant. At the night of the fire some farmers, chavistas, were drinking in the INTI office with the head of the office. The farmers were expecting to get part of the land that had been confiscated, that’s what Chavez had promised. But that evening they found out that the land would go to a banana deal with a Russian company, and so they got mad. They went out to block a road, but there was no traffic at that time of night so they returned, observed by quite a few persons. That’s when they put fire to the office. When the firemen arrived the head of the office held them back, dressed in only underwear, pistol in hand. When he finally allowed them to extinguish the fire, when all the documents had burned (except his address book), they found a woman locked up in the bathroom. Since then about a dozen persons have been arrested, who all have one thing in common: They are in opposition to Chavez. Wait, they have two things in common. Neither one was there that night.

Footnote about the oil reserves. Swedish “moderate” (i.e. right-wing) newspaper SvD writes that “Venezuela has the world’s largest oil reserve” but news that seeps out, pardon the pun, from Venezuela and Argentina suggests that there may be nothing more than politics behind those figures (“Do you remember the ‘mega-reservoir’ of oil that Enarsa found in Venezuela?”).

January 23 the Day to Stop Chávez

On January 23, 1958, the people of Venezuela threw out the dictator. January 23, 2011, they again take to the streets against a dictator. This time his name is Hugo Rafael Chávez Frías.

Graffiti on statue
The graffiti reads, "We'll meet the 23rd" (uploaded Jan 7, 2011).

The protest will be carried out from 10 AM to noon in Caracas as well as in cities all over the country. Supporting demonstrations will be held the same day in Paris, New York, Boston, Miami, Madrid, Lima, Washington, Buenos Aires, Managua, Guatemala City, Tegucigalpa, Panama, Rome, Bologna, Los Angeles, Vienna, London, Sao Paolo, Guayaquil, Asuncion, Santiago, and Sydney.

The protest is organized by a large number of organizations in cooperation. The theme is “Detengamos la dictadura en Venezuela”. There will be no speeches or marches, just a mass gathering in Caracas, between Chacaito station and Parque del Este, along Avenida Fransisco de Miranda. This is about 6 km due east of the presidential palace, Miraflores.

Background, in Spanish: Declaration by laywers, declaration by the Catholic church in Venezuela, letter from the opposition to the Organization for American States (OAS).

Det kalla kriget tog inte slut

Det kalla kriget tog inte slut med kommunismens fall i Europa. Det gjorde bara en strategisk reträtt, medan den trotskistiska bolshevismen övervintrade på Kuba. Utan att ha uppmärksammats i västvärlden har nu kommunismen ryckt fram på bred front. Om den inte stoppas kommer det snart att utgöra ett reellt hot mot både USA och Europa. I Latinamerika är den redan etablerad.

Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez har utnyttjat demokratin för att komma till makten. Väl där har han nu monterat ner hela det demokratiska systemet och ersatt det med en kommunistisk diktatur. Detta efter att han förlorat parlamentsvalen i september. Förlorat och förlorat, hans grupp fick 48% av rösterna men 60% av mandaten. Tillräckligt lite för att få honom att släppa den demokratiska fasaden och klart styra åt det diktatoriska håll som hans belackare i 11 år har varnat för var hans verkliga mål.

Ända sedan Chávez misslyckade statskupp 1992 mot den socialdemokratiska presidenten Carlos Andrés Perez (han dog på juldagen i fjol) har hans maktambitioner varit kända, men ändå lyckades han bli vald till president 1998.

Efter valförlusten den 26 september 2010 såg Chávez till att den utgående kongressen gav honom rätt att styra med dekret, samtidigt som den förbjöd riksdagsmännen att rösta efter sitt samvete. De ersatte vidare alla regionala och lokala valda församlingar med toppstyrda “kommuner” enligt sovjet-modell, och skapade 10 militärstyrda områden i landet. Plus ungefär 20 ytterligare lagar som alla i varierande grad undergräver demokrati, yttrandefrihet och rättsstat.

Chávez idol är Fidel Castro. I presidentpalatset, Miraflores, finns en ledningscentral, ett “war room” för propaganda, som är bemannat med kubaner under direkt befäl av Kubas vicepresident kommandant Valdes, enligt uppgifter från den demokratiska motståndsrörelsen i Venezuela. Valdes tillhör det gamla gardet; han slogs med Fidel och Raúl Castro i Sierra Madre. Deras mantra är permanent revolution. Men vad är då trotskistisk bolshevism?

Bolshevism är den form av kommunism som menar att ändamålen helgar medlen – precis som Chávez och hans kubanska “rådgivare”. I revolutionens namn är det inte ett brott att konfiskera egendom från revolutionens fiender. I fjol hungerstrejkade en bonde sig till döds för att få tillbaka sin gård. Det är klasskamp av klassiskt slag som gäller i Venezuela år 2011.

Trotskij menade, till skillnad från Stalin, att revolutionen först skulle spridas till andra länder, innan den konsoliderades i det egna landet. Just detta har Chávez och hans kubanska “rådgivare” gjort i åratal. Venezuelas oljemiljoner har använts dels till att hålla Kuba flytande (efter att Sovjet kollapsade blev ju Kuba utan sitt understöd, så där kom Chávez valseger i Venezuela väl till pass), dels till att sprida revolutionen till Ecuador, Bolivia, Honduras, och att få gamle revolutionären och diktatorn Ortega vald i Nicaragua.

I samtliga fall är processen likartad. Hjälp en presidentkandidat ekonomiskt med valkampanjen. Typ Manuel Zelaya i Honduras, han fick 50 miljoner. När han blivit vald erbjuds han att köpa olja med 50% på kredit. De femtio procenten ges dock inte som lån till landet, utan till presidenten, eller snarare presidentämbetet. Han kan använda de pengarna totalt utanför budgeten. Naturligtvis vore det landsförräderi och mutbrott i Sverige, men i Latinamerika är det inte så strikt med lagar och sånt. I gengäld måste presidenten göra en sak för Castro genom Chávez: Hålla en konstituerande grundlagsförsamling.

Orsaken till att det skall vara en konstituerande grundlagsförsamling och inte en redigering på laglig väg i kongressen är ganska säkert att det blir lättare att sätta in pålitliga personer i processen, och skapa ett dokument som är till uppdragsgivarens belåtenhet.

I Honduras förstod folk vartåt det lutade och stoppade Zelaya i tid (trots att den amerikanske ambassadören av allt att döma intrigerade för att hjälpa Zelaya, Chávez, och därmed Castro). Han avsattes, och demokratin räddades. Åtminstone tills vidare, för det utövas starka påtryckningar på den nye folkvalde presidenten att sätta sig över domstolsväsendet och starta en process som i förlängningen leder till den där konstituerade grundlagsförsamlingen. Bland de länder som utövar dessa påtryckningar finns naturligtvis Kuba och Venezuela, samt de andra köpta länderna (Nicaragua, Ecuador, Bolivia), men också märkligt nog USA.

Varför USA tar denna sida i konflikten kan jag bara gissa. Att ambassadören i Honduras spelar under täcket är en möjlighet. Att det är i USAs intresse är en annan, men i så fall offrar man cyniskt Honduras demokrati för att få tillgång till Venezuelas olja (10% av USAs oljeförbrukning härrör från Venezuela), och kanske för att hindra en öppen konflikt med Chávez som skulle kunna leda till att kommunismen sprids till ännu fler länder i Latinamerika. Det är i så fall ett vanskligt spel. Varför spela så högt?

Anledningen vore säkerligen att USA inte längre är berett att spela “bad cop”, med Europa som “good cop”. Priset för det kan ses som för högt för Obama. Han kan ha valt en taktik att ligga lågt tills Europa tar sitt ansvar.

Det ironiska är att EU länge uttryckt önskemål om att spela en viktigare roll i världspolitiken. Men nu, när deras röst verkligen behövs, så hörs bara tystnad.

Var finns fördömandet av att Hugo Chávez gjort sig till envåldshärskare?

Var finns det moraliska stödet till de demokratiska krafterna i Venezuela?

Var finns insikten att Chávez och Castro är allierade med Iran, Vitryssland, Ryssland, Syrien, och att dessa håller på att bygga upp ett världsomspännande imperium av diktaturer med kopplingar till knarksmuggling och terrorism?

Om EU kan uttala ett klart stöd, så ökar det väsentligt sannolikheten för att demokratin vinner. Det finns nämligen en opposition även inom den styrande gruppen, riktad mot att landets rikedomar går utomlands medan de egna innevånarna får det allt sämre (bortsett då från regimens stödtrupper så att säga.) Det finns också ett starkt motstånd inom militären mot den påtvingade utländska kontrollen och de kommunistiska idealen. Men framför allt finns det en organiserad motståndsrörelse under kommandant Panela, som kämpar för att avsätta Hugo Chávez med alla till buds stående fredliga medel.

Motståndsrörelsens mål är alltså att med icke-våldsmetoder tvinga ut Chávez och kubanerna från Miraflores. Målet är att återinföra demokratin och respekten för grundlagen. För tydlighets skull vill jag säga, att eftersom regimen uttryckligen anser att deras “revolution” är viktigare än motståndarnas mänskliga rättigheter, så finns det en uppenbar risk för att de helt enkelt slår ner den demokratiska motståndsrörelsen med militärt övervåld. Därför förbehåller sig motståndsrörelsen rätten att försvara sig om de blir anfallna. Deras uttalade förhoppning är dock att militären helt enkelt skall förhålla sig passiv.

Via mellanhänder har jag varit i kontakt med kommandant Panela, och kan vidarebefordra en begäran att Sverige och de övriga EU-länderna klart fördömer införandet av diktatur i Venezuela, och uppmuntrar till en fredlig återgång till demokrati i enlighet med grundlagen – vilken i sin sista paragraf faktiskt säger att det är alla medborgares skyldighet att återetablera respekten för grundlagen om den bryts.

Då Honduras slog tillbaka det kommunistiska anfallet 2009 var det en liten delseger. Om Venezuela kan göra samma sak nu så vore det en oändligt mycket större seger för demokratin, för det är Venezuela som är den ekonomiska drivkraften i alla kommunistiska projekt i Latinamerika för närvarande. Även Kuba kan stå på fallrepet snart om Venezuelas diktatur faller. Detta skulle vara en enorm vinst för världens säkerhet och framtida fred. Så hjälp till att sprida informationen är du snäll!

Venezuelan Students Vow to Depose Chávez

This text was distributed on the internet this evening. It declares that a student organization with tens of thousands of members has been created in Venezuela, and that they do NOT recognize Hugo Rafael Chavez Frias as the legitimate president of Venezuela, vowing to remove him from office “at any cost”, through civil disobedience.

La Central Estudiantil Universitaria (CEU), recién creada y que agrupa adecenas de miles de estudiantes de las universidades del país, acaba de declarar a Hugo Rafael Chávez Frías como enemigo público número uno del país.

La CEU ha determinado que Chávez debe ser destituido de la Presidencia de la República por cualquier medio viable por haber entregado el país a los cubanos, traicionado la Constitución y pretender implantar una dictadura militar de extrema izquierda contra la voluntad popular.

La organización universitaria llama a cada ciudadano del país a la oportuna y justa desobedicencia civil en las calles hasta la renuncia o destronamiento del tirano para salvar la democracia en el país.

Añade que ya no tiene sentido desgastarse en pedir que retiren la habilitante ni el “paquetazo” de leyes cubanas que vienen detrás, pues el régimen no está dispuesto a considerarlo siquiera. Por ello insisten en que TODA LUCHA EN LAS CALLES DEBE ENFOCARSE EN EXIGIR LA RENUNCIA DEL DICTADOR PROCUBANO HUGO CHÁVEZ CUESTE LO QUE CUESTE.

Fuente: Sonia Camacho H

Le urge leer el blog “Milagros Socorro“, y especificamente “Siempre habrá una estrella“. Vale la pena.

Honduras’ president Lobo licks dictator’s boot

President Pepe Lobo is figuratively licking the boot of his country’s main enemies, and not just in words, but by trying to execute a self-coup, an autogolpe, by overstepping the separation of powers in the most perverse way. He is trying to illegally replace the Supreme Court.

The president of Honduras, Porfirio “Pepe” Lobo Sosa, was elected in November 2009, after the previous elected president Manuel Zelaya had been deposed on June 28 for ignoring a binding verdict from the Supreme Court of Justice (CSJ). Powerful friends of Zelaya, who have an extraordinary influence over the global public opinion, made sure that his legal deposal got labeled a military coup in the minds of all who didn’t look under the surface. As a result Honduras interim president Micheletti was not recognized by any country. President Lobo has been recognized by perhaps a 100 countries by now, but not by a number of countries in Latin America, and they block the readmission to OAS. It is to achieve that readmission that Lobo now is taking actions that cannot be described as anything but boot-licking.

The countries that don’t recognize Honduras are the ALBA countries, the allies of Chavez’ Venezuela, and Castro’s Cuba. The friend of Zelaya that I mentioned is non other than Hugo Chavez. He used his ministry of propaganda, which has an international satellite TV channel at its disposal in the form of TeleSUR, to create the global image of the event. They stage events and have “news actors” in the form of paid demonstrators who create scenes for the cameras, while at the same time other staffers, pretending to be demonstrators as well, use force to keep the other media from covering what they are doing. They go as far as firing firearms, and whether by accident or on purpose it seems that it was they who killed the 19-year old outside Tegucigalpa’s airport on July 5th, 2009. Their version of events is spread by many blogs that appear to represent grassroots in many countries, but which in reality most likely are all coordinated if not controlled from Havana, Cuba.

Against this media super-power Honduras has not much more than a handful of bloggers.

Maybe you think I wrote Cuba by mistake instead of Venezuela above. No, it was no mistake. You see, Hugo Chavez turns out to be surrounded by only Cubans, led by non other than Comandante Ramiro Valdez, who fought with Castro in the Cuban Revolution. With Chavez admiring Fidel Castro, he is effectively just a capataz, a farm foreman, for Castro. It is a fitting description also because Cuba is poor and Venezuela is the “farm” that feeds Cuba. Not at least with oil.

Castro is also using his capataz Chavez to buy other countries in Latin America, by including them in the ALBA group (the “Bolivarian Revolution” alliance): Bolivia, Ecuador, Nicaragua, and some minor islands. Honduras joined under Zelaya but left again under Micheletti.

When Lobo took office his very first act was to allow Zelaya to leave the country, in spite of there being pending court cases against him for very severe corruption. The ALBA countries refuse to recognize Lobo as president if he doesn’t remove those charges against Zelaya. Having constitutional separation of powers, neither the president nor the national Congress (CN) can interfere with the judiciary; nevertheless, they are trying as hard as they can. The word now is that they will vote in CN to fire the attorney general and all the justices of the CSJ – even though that, too, would appear to be unconstitutional.

In essence, Lobo is licking the boot of his country’s enemies by trying to please those dictators while violating the oath he took to obey the Constitution. The word treason comes to mind.

What will this lead to? Assume that they take the vote and it passes. The decision could of course be challenged in court, by those that are supposedly fired. At that point Lobo, who acts as the capataz of Honduras for Castro, could say that the CSJ is attacking the CN, even though it is the other way around. Who wins in the court of public opinion is a question of who has the most effective propaganda at his disposal. But who wins on the ground in Honduras is a question of whose orders the military chose to obey; the president’s, or those of the Supreme Court? Assuming that the president disobeys the court. But if he does, then he may be deposed legally the same way that Zelaya was.

What Castro, Chavez, Zelaya, and Lobo are counting on is that if it fails the first time it will succeed the second.

Honduras must braze itself. The attack directed from Havana, Cuba, aimed at introducing maffia-style narco-communism all over the Americas continues. Honduras has won one battle but the war rages on. So what to do?

Attack is the best defense, they say. Instead of waiting for the wolf to attack again, seek him out and fight him where he lives. In other words, cooperate with the democratic opposition in the countries from where the wolf is attacking. Cuba is where the brain is, but what matters most is the money. Venezuela is the source of the money.

Chavez’ has just made himself dictator by a Hitler-style coup. The vast majority are hostile to the Cuban model, yet that is what is being implemented by Chavez. The repression of the opposition has started, but most dissidents are still not jailed. However, with the new censorship laws it is just a matter of time until free speech has been so suppressed that Cuban-style conditions take over, and effective opposition becomes impossible. The optimal time for a revolution against Chavez’ dictatorship is just now.

Such an anti-Communist revolution in Venezuela would benefit all countries that are being threatened by the narco-communist plans that are being financed with the oil income that is being stolen from the people of Venezuela. This is why Hondurans would be wise to go online and help their brothers and sisters in Venezuela to spread the truth about their country internationally. It is essential as a balance to the regime propaganda. It would also give the judiciary in Honduras, and the military, and the opposition parliamentarians, fortitude in resisting the pressure from the dictator’s boot on their necks.

E-mail in Venezuela

SALUDOS. Estimadísimos compatriotas:

En el centro neurálgico del poder el asunto está muy candente. Hay ya varias facciones. Los hay quienes (al estilo de Carrizalez) no pueden soportar más algunas cosas. Por un lado está el Presidente psicópata rodeado únicamente de los cubanos. Solo Jaua y el Min de Defensa pueden hablar con él, pero nunca a solas. Por otro lado está Diosdado que va por libre. Sabe demasiado y controla demasiado. El solito tiene más poder real que los cubanos. Y ya es mucho decir en estos momentos. La única manera de inclinar la balanza hacia el lado de Chávez y sus cubanos (ahora dirigidos personalmente por Valdez) sería la derogación de la Constitución y el desembarco de fuerzas cubanas en el país (escenario nada improbable, por cierto). Pero a unos cientos de millas náuticas al noreste y al norte, así como del lado occidental de nuestra frontera saben perfectamente cada movimiento que se hace. Si una sola unidad militar se mueve de Cuba a Caracas empieza la fiesta. Y Cuba lo sabe y Chávez también.

Lo tienen muy difícil porque de querer Diosdado esto dura cinco minutos. Y tampoco pueden acabar con él porque su información ya está a buen recaudo (como la de Ramírez, por ejemplo) y su caída significaría la activación inmediata del 80% de la FAN (que de generales hacia abajo no están con todo esto). Si no nos doliera el alma de solo pensar que en estas horas se está jugando el futuro de nuestros hijos y de nuestra Patria; podríamos decir que el escenario (lo que ellos dan en llamar Teatro de Operaciones) está bastante interesante. Dos bloques dentro y un enorme bloque (más amorfo eso sí) fuera: ¡TODOS NOSOTROS! Todas las hipótesis acaban con Chávez fuera del poder e inclusive con serias probabilidades de desaparecer físicamente.

Pero el gran problema para Cuba es que, o se lanza con todo en esta aventura, o sin la manutención venezolana no soportarían algo parecido a lo nuestro: la presión popular.

Ya comienza a resquebrajarse la otrora inviolable seguridad cubana de inteligencia porque ya decía el viejo Caldera cuando dirigía aquel “chiripero”, ¿recuerdan? “Pueblo con hambre no piensa”… y Cuba lo sabe.

¿Y de este lado? ¿que tenemos? Muy poco amigos, lamentablemente. No ha podido salir ningún líder que aglutine porque sería una diana demasiado fácil para el régimen. Sin embargo sí comienza a calar en algunos grupos políticos hasta hace poco de imposible conciliación, la idea de que lo que viene es duro y que, o nos unimos o no habrá alternativa.

Tanto la masa de la FAN como los elementos foráneos, no pueden ni deben actuar en estos momentos hasta que ellos den el primer paso. Si lo hacen Chávez recula y le habremos dado la excusa para presentarse como víctima.

Es el pueblo el que tiene que salir y manifestarse, tal cual lo están haciendo (brillantemente por otra parte) los estudiantes de nuestro país. Les lanzan agua, perdigones, peinillazos; pero sus escaramuzas son excelentes. Nunca saben por donde les van a salir y eso es muy difícil de combatir.

A todas estas, la debacle eléctrica está a punto de servirse. Y lo peor es que no hay posibilidades de solución, porque haría falta la enorme cantidad del dinero malgastado y, por otra parte, no hay tiempo para reparar el entuerto.

Cuanto más encendido y retador vean al psicópata presidente, más débil está en realidad. Si por el fuera dejaba que los cubanos tomasen el mando, quedando el como mero elemento decorativo. Pero Cuba juega dos bazas y sabe que si esto acaba en conflicto ellos también pierden, y muchísimo. A Cuba le interesaría más que la cosa se calme y seguir mamando de la jugosa teta venezolana. Pero si se apaga la luz (y está a punto de apagarse) seguir igual es radicalmente imposible.

Le quedan muy pocos actos a este interminable Sainete. Seremos testigos de excepción de todo lo que ocurra, pero debemos seguir de ocasionales actores, no solo de meros espectadores privilegiados en el Palco de Honor.

Un cordial saludo.

AL REENVIAR, HAZLO CON COPIA OCULTA (tal como hice contigo) Y ELIMINA MI DIRECCION (asi como yo elimine la del remitente). PUEDEN COPIAR LA DIRECCION DE AAAA QUE APARECE EN: PARA Y UTILIZARLA.

2010-12-25 14:33:46

Bondeuppror i Venezuela sprider sig

Finansierat av oljeinkomster driver Venezuelas president Hugo Chávez en vänsterpopulistik politik, med USA som yttre fiende, och med Kuba, Iran och Ryssland som axelmakter. Inrikespolitiskt är hans retorik den vanliga marxistiska, med hatiska utfall mot kapitalister och lantägare, och hans politik är att gradvis strypa yttrandefrihet, demokrati, mänskliga rättigheter, och att konfiskera tillgångar succesivt så att befolkningen inte provoceras att göra signifikant motstånd. Men denna gång kanske han gått för hårt och fort fram: Den snabbast stigande hashtagen på twitter i Venezuela var på morgonen “statskupp” (#GolpeEstadoVE), syftande på att Chávez genomför en de facto statskupp av samma slag som Adolf Hitler gjorde våren 1933.

Vattenkanon mot demonstranter, Caracas, Lilljulafton 2010
Vattenkanon mot demonstranter, Caracas, Lilljulafton 2010

Sedan flera år har det pågått konfiskering av företag i Venezuela. I åtminstone ett år har konfiskeringarna också omfattat bondgårdar. De konfiskerade gårdarna har ofta lämnats i träda efter att boskapen slaktats. I fredags slog jordbruksverket, understödda av gendarmer och militär, till mot 47 bondgårdar söder om Maracaibosjön, i delstaten Zulia.

Chávez kallar det expropriering, men alla vet att det är ren och skär konfiskation. I TV-tal påstår han att bönderna inte äger marken, att de inte brukar den, att de är slavdrivare, samt att förmännen i den trakten fortfarande har som tradition att ta oskulden från arbetarnas döttrar. Kanske det finns någon som tror honom, men de har nog inte tillgång till internet och twitter.

Från av gårdarna, El Peonío, en mjölkgård med tiotusentals hektar mark, tusentals kor, hundratals anställda, och en 94-årig ägare vid namn Jesús Meleán, blev militären dock handgripligen utkastade. Detta blev startskottet för ett spontant bondeuppror.

Vägar blockerades och budkaveln gick, med början i torsdags. Informationen spred sig som en löpeld på twitter, men i media var det tyst. Bondeorganisationer höll möten och beslutade sig för att gå i strid för alla de konfiskerade gårdarna. Andra grupper i delstatshuvudstaden Maracaibo höll ett stormöte i söndags och bildade Zulias Demokratifront, för att försvara lag och rätt mot staten. TV sände från dessa möten, men Chávez hejdukar såg till att blockera alla viktiga delar med meddelanden, typ Anslagstavlan. Detta drabbade till exempel delstatens guvernör, när han i sitt tal i hårda ordalag kritiserade Chávez politik.

Tack var twitter, och andra sociala media på internet, spred sig dock budet om ett folkligt motstånd fort. Folk tog till gatorna, och på måndagsnatten genomfördes en kastrullbankning. Idén är samma som användes i Iran vid revolutionen mot shahen: att folk skall (anonymt) kunna avgöra hur pass starkt motståndet mot regimen egentligen är. I många städer stod folk till och med på gatan och bankade, i andra, mindre, orter var det ännu tyst. Internet har sina begränsningar i ett fattigt land.

Själv har jag följt utvecklingen på twitter kontinuerligt sedan den 16 december, då hashtagen #SOSinternetVE blev den ledande i världen. I flera dagar stod den 94-årige Jesús Meleán som en symbol. Genom att säga till militärerna som kommit för att ta hans gård att det finge bli “över hans döda kropp” väckte han en moståndsanda hos de modlösa.

Detta mod var på väg att förbytas i förtvivlan då Meleán gick med på att sälja gården (om än till ett hutlöst pris) till Chávez hejdukar i måndags. Uppgivenheten spreds på twitter, “alla har ett pris”. Det var naturligtvis Chávez avsikt; genom att kompromettera symbolen uppnådde han det han aldrig hade kunnat uppnå med att fängsla eller köra över honom. Men segern blev kortvarig.

Fler och fler tweets började tala om att Meleán och hans gård var inte det striden handlade om. Då Chávez också erbjöd att återlämna 16 gårdar höll jordbruksrörelsen fast vid att samtliga 47 skulle återlämnas, annars fortsatte de stridsåtgärderna.

Under tiden kom det nya uppgifter från kongressen om nya lagar som antogs dagligen med många inskränkningar av friheter och rättigheter. Den pågående upprorsandan omformades. Det började smyga sin in antydningar om att man måste gå längre än till bara protest.

Under onsdagen började kvittrandet allt mer handla om regimskifte, att Chávez måste ut. På eftermiddagen släppte folk texter med uppmaning till civil olydnad och organisering, detaljerade planer, instruktioner, och beräkningar att det behövs 500.000 man för att få erforderlig effekt.

Bland de rykten som florerat, och vars tillförlitlighet jag naturligtvis inte kan kontrollera, kan nämnas att bönderna vars gårdar konfiskerats identifierat 30 medlemmar av FARC bland statens utsända. FARC är en i Sverige terroriststämplad knarkgerilla som verkar i Colombia, men som har en fristad på den venezolanska sidan gränsen (där aktionerna skedde).

Vidare nämndes i ett antal tweets att militärerna i aktionen stod under kubanskt befäl. Detta var, enligt kvittrarna, ett tecken på att venezolanska militären i stor utsträckning är ovillig att medverka i sådana omoraliska aktioner. Andra uppgifter förtäljer att en stor majoritet av landets militär skulle ställa sig på grundlagens sida mot Chávez om det kom till att välja. Det gäller dock inte den högste chefen för militären; han har klart sagt att han skulle inte acceptera att någon annan än Chávez blev president efter valet 2012.

Det uppror som gror vilar på principer om icke-våld, på att följa grundlagens anda (men inte de grundlagsvidriga lagarna), och har som mål att återetablera demokratin och mänskliga rättigheter i Venezuela. Personligen tror jag dock inte att Hugo Chávez avgår frivilligt; jag tror att han kommer att säga om presidentpalatset som Jesús Meleán sa om sin gård: Över min döda kropp.

Det faktum att hans agerande de senaste dagarna klassificerats som statskupp av både oppositionen och flera inflytelserika observatörer utomlands ändrar dock ekvationen. Det är inte längre någon risk att militären anklagas för statskupp om de avsätter honom; de riskerar inte den isolering som Honduras råkade ut för (där var det Chavez som varnade för en förestående militärkupp som ett sätt att förhindra den). Med tanke på detta skulle det inte förvåna mig om Chávez blir avsatt av militären inom de närmaste dagarna – men det krävs att omvärlden tydligt säger ifrån att Chávez genomför en statskupp.

Är Carl Bildt beredd att tala klarspråk? Kan Du säga “Hugo Chávez genomför just nu en juridisk statskupp av samma slag som Adolf Hitler gjorde våren 1933”?

Coup d’état by Chávez in Venezuela

The opposition to Hugo Chávez is accused him Wednesday of carrying out a coup d’état, due to the package of laws that he is ramming through the lame duck session that ends January 5th next year. The package includes an Enabling Act that makes the next congress mute – something that Hugo himself has made fun of by heckling them on TV. It also includes severe restrictions on free speech, the right of assembly, and the right to property. His partisans, the chavistas, have said that Venezuela will not be the same after January 1st, and that the revolution will be “hard” the next two years.

Since several days Colombia’s ex president Alvaro Uribe has denounced this coup d’état – a legal coup using the same methods that Adolf Hitler used in the Spring of 1933 – in Spanish language media. Wednesday evening Reuters became first among major English language media with the news.

The fact that this is being reported as a coup abroad has led Venezuelan tweeters to use the hashtag #GolpeEstadoVE to the degree that it climbed to a top position, which provoked the reaction below.

Reactions to the fact that "coup d'état" was a leading hashtag.
Reactions to the fact that "coup d'état" was a trend topic.

First “lubrio” wrote, “they put coup as Trend Topic… I’m afraid, they are at the verge of overthrowing Chávez, o God!” Judging from his avatar he is a hard core chavista. Last “sombrerorojo” (red hat) wrote, “Did you see? Coup is Trend Topic! -Are you serious? -Damn, today the tyrant will fall.”

While that may be a bit rash, there is a real possibility that he will fall within a week or two. However, it is largely in the hands of foreign leaders.

How, you ask? -Simple. If countries with which Venezuela has diplomatic relations state that what Chávez is doing in their opinion is a coup d’état, then the security forces of Venezuela (read: the military) will much, much more prone to arrest him than otherwise.

Consider Honduras, where a similar situation happened last year. Zelaya was carrying out a coup, but the world did not acknowledge it. So when he was arrested by the military the world called it a coup, even though they were acting on orders of the Supreme Court, and the vast majority of the Congress supported the action.

In Venezuela today neither the Congress nor the Court is going to back the military in such an act, since both those institutions are dominated by Chávez-supporters. The Congress is key in carrying out the unconstitutional acts, and the Court is hardly impartial.

The only thing the military in such an act can rely on is its independent interpretation of the Constitution. There are a number of different arguments that can be made for why deposing Chávez by military force would be justified, but they should not be litigated here. Let that be for a possible court case after the fact.

The bottom line is that it is largely in the hands of foreign leaders to decide the outcome of this; if Chávez will be as successful as Hitler, or if his coup plans will be foiled. So, please, denounce this coup for what it is: A coup.

Media: DN (Swedish)