Tag Archives: Venezuela

Hugo Chávez: Jag är marxist

I sitt årliga tal till nationen sa idag Hugo Chávez, Venezuelas president, att han är marxist, enligt El Nacional. Han har av många anklagats för neo-kommunism, men har hittills alltid själv försäkrat att han är demokratisk socialist (ej att förväxla med socialdemokrat, vilket är något helt annat).

Chávez ideologi kallas av sympatisörerna “socialism i XXI:a århundradet”, och projektet “den Bolivarianska revolutionen” efter en gammal Latinamerikansk hjälte, som dock knappast var socialist. Hans motståndare kallar ideologin för chavism, i vilket de även lägger att hålla sig kvar vid makten genom skumma val och tvivelaktiga förändringar av grundlagen.

Media: DN.

Är Chávez Sydamerikas Stalin eller Hitler?

Även om han kallar sig socialist så betyder inte det att han automatiskt står närmre Stalin. Även Hitler kallade sig ju socialist, nationalsocialist närmare bestämt. Det Chávez förespråkar är vad han kallar “demokratisk socialism”, men han har inte gett ut något manifest eller Mein Kampf som förklarar vad han menar. Därför kan man bara gå på vad han gör.

I DN häromdagen skrev Kajsa Ekis Ekman att svenska media missar allt som händer i Venezuela. Ack hur jag håller med henne. Där vi skiljer oss är emellertid synen på om det är bra eller dåligt det som sker.

I oktober länkade jag i Diktaturens Kreatur till en video som visar hur Chávez rödskjortor konfiskerar privat egendom till synes helt utan någon rättssäkerhet för den enskilde. Exemplen är legio. Många historier har jag hört de senaste åren. Så många venezolaner har flytt landet att det markant har drivit upp fastighetsvärdena både i Costa Rica och Miami, påstår mäklare. En vän från Honduras som bott i Venezuela och idkat företagande där har för flera år sedan funnit för gott lämna landet, och flyttat till Peru. Förutsättningar för privat företagande finns inte längre.

Vad är då “demokratisk socialism”, mera känt som “chavism”, men också som den “bolivarianska revolutionen”?

Om vi utgår från Sverige så har vi en liberal, konstitutionell demokrati; dvs all makt utgår från folket och utövas i allmänna och fria val, mänskliga rättigheter och privat ägande är skyddat, riksdag och fullmäktige är folkets representanter, statliga och kommunala myndigheter och organ (den “institutionella demokratin”) får sina befogenheter i grunden från folket genom valen, och slutligen, det finns ett system för kontroll och ansvar med maktdelning mellan lagstiftning, verkställande, och dömande organ.

I chavismen däremot har president Hugo Chávez kontroll över samtliga grenar av staten. Myndigheter och andra organ i den institutionella demokratin har mycket mindre makt och inflytande. Istället flyttas makt till lokala kommittéer. Detta kallas direktdemokrati, och det verkar Ekman gilla. Problemet är emellertid att i direktdemokratin, åtminstone i chavizmens modell, verkar inte makten utgå från folket i allmänna och fria val med lika rösträtt. Med andra ord, olika personer verkar kunna ha olika grad av inflytande. Detta påminner lite om kommunistiska och nationalsocialistiska system där partimedlemmar och liknande “betrodda” personer har monopol på inflytande.

Samtidigt orsakar överflyttandet av funktioner från myndigheter till kvarterskommittéer till en försämring av organisation och koordinering. Det faktum att kvarterskommittéerna också klagar på bristande budget (och deta är klagomål från Chávez hårda kärna av anhängare) antyder att “demokratisk socialism” bara är en eufemism för anarki. All verklig makt vilar hos Chávez, vilken alltså är en diktator.

Vad chavismen handlar om verkar helt enkelt vara att presidenten gör sig till diktator genom att slå sönder den institutionella demokratin genom att lura i vanligt enkelt folk att de skall få makt, medan i verkligheten de inte får någon makt eftersom de inte får några pengar. Dessa stackare som låter sig luras, kan luras därför att de inte förstått att “makt” är tom och innehållslös om den inte kommer med en budget. Nu när de börjar förstå det så är det för sent. Diktaturen har redan cementerats på plats. (Vart pengarna tatt vägen? De har Chávez använt som mutor för att köpa andra länder, genom att muta korrupta politiker. Fyra hundra miljoner dollar gick bara till Zelaya i Honduras, som ett exempel.)

Vad gäller rubrikens fråga så anser många analytiker i Latinamerika att likheten med Hitler är slående. Jag håller med. Läget påminner om det i Tyskland omkring 1935 till 1937, även om det naturligtvis finns stora skillnader också: Hitler lånade pengar, Chávez lånar ut; Hitland byggde upp Tyskland, Chávez förstör Venezuela; Hitler privatiserade (den första privatiseringsvågen faktiskt, trots att det partiprogram han själv utformade sa att man skulle socialisera – analytiker menar att Hitler behövde pengarna och stödet och därför bröt mot sina egna principer), men Chávez följer sin ideologi och socialiserar (han menar sig säkert ha större behov för stöd av pöbeln än av finansvalparna); Hitler byggde upp en funktionell militär, Chávez strör pengar omkring sig och köper militärmateriel som till synes är meningslös, oanvändbar, som de inte kan använda, och som inte verkar tjäna något strategiskt syfte. Som exempel, ryska stridsvagnar som saknar luftkonditionering, ryska toppmoderna stridsflygplan som de saknar möjlighet att flyga.

En likhet är dock att de bägge är/var intresserade av långdistansrobotar och kärnvapen, och att bägge har en dedicerad fiende i propagandan. Hitlers fiende var Sovjetunionen, Chávez fiende är USA. Deras skrikande och krigshetsande sätt att tala tjänar också samma syfte, nämligen att jaga upp människorna och hindra dem från att tänka klart och kyligt. Hela strategin för en tyrann måste vara, detta är känt sedan antiken, att ständigt hålla människorna känslomässigt uppjagade. Det finns inte, kan inte finnas, något mål för revolutionen. Revolutionen är målet. Det kommer alltid att vara så här, tills Chávez och den bolivarianska revolutionen förpassas till historiens sophög där de hör hemma. Först då kan det bli normala förhållanden i Venezuela och de andra ALBA-länderna igen.

Detta är orsaken till varför så många är så tacksamma för att Honduras stoppade denna rörelse. Landet må vara bland de fattigaste i Latinamerika, men nu har åtminstone en milsten passerats för att höja levnadsstandarden i landet, och förhindra en socialistisk regression till kaos.

Honduras pays Venezuela

Honduras has made a payment to Venezuela of $129 million for oil, out of a debt of $196 million. Under Zelaya the Central American country bought petroleum products for $163.9 million from the Chávez regimen, but the debt has risen due to interest. Honduras got a credit given to countries members of the ALBA group, but the Honduran Congress is now looking at revoking that membership. The relations with Venezuela are deep frozen, given that Chávez has in words and deeds threatened military action against Honduras for removing his protegé Zelaya from office.

Saving Honduras’ Democracy

The supporters of the deposed president Manuel Zelaya in Honduras, self-labeled the “resistance,” have now united around a policy of not acknowledging the constitutionally mandated elections on November 29th. Furthermore, they use thugs to disrupt election meetings and to destroy campaign material. Strangely, they only do so for the candidate of Zelaya’s own Liberal party, his former vice president, Elvin Santos.

Instead of the constitutional elections, they want a new constitution, the very plan for which Zelaya was removed from office by the Supreme Court of Justice.

This means that Zelaya’s supporters are fundamentally opposed to the liberal democracy and to the Rechtsstaat, “el Estado de Ley” in Spanish. Like their financial backer Hugo Chávez, president of the Bolivarian Republic of Venezuela, they apparently want to replace the existing democratic institutions with new ones.

Furthermore, Chávez, and now Zelaya in his exile, are using language that is sharply critical of the traditional elite (to which Zelaya himself belongs). Rather than focusing on bad policies, they focus on “bad people.” That does not belong in a democracy and Rechtsstaat, and is more reminiscent of the racism of times past.

In an article published in August of 2006, professor Francis Fukuyama said about himself and Hugo Chávez: “Early on in Hugo Chávez’s political career, the Venezuelan president attacked my notion that liberal democracy together with a market economy represents the ultimate evolutionary direction for modern societies — the “end of history.” When asked what lay beyond the end of history, he offered a one-word reply: ‘Chavismo.’ ” The Washington Post, The End of Chávez: History’s Against Him (Francis Fukuyama) Sunday, August 6, 2006 at B01.

Chávez has even said, “Liberal democracy is no good, its time has passed, new models must be invented, new formulas….

Dismissing liberal democracy and market economy is something Chávez has in common with the National Socialists and Adolf Hitler. In fact, in 2007, congressional leaders in Brazil referred to Chávez as a “cheap Hitler and Mussolini,” a “dictator in disguise,” and a threat “to peace on the continent”. The reaction came after Chávez took an opposition TV-station off the air.

Fascist Criticism

Two central tenets of modern society were rejected by the Fascists in the 1930’s: Democracy, and that all people are of equal value and shall have their rights protected under the law. In other words, they rejected liberal democracy.

Democracy was criticized by them for providing some power to small groups seen as outsiders in society. For the National Socialists, those who got power that they should not have had were ethnic groups, such as Jews and Gypsies. For Marxists it is instead the rich, the elite, the privileged that get undue power in a democracy. Civil liberties were criticized for much the same reasons, their opinion being that people are not equal, and that the “others” should not have the same rights as “we”. When Socialists made difference between people and people, George Orwell wrote, “All animals are equal, but pigs are more equal than other animals.”

Note that both Nazis and Communists are Socialists, and both see the world as “we” versus “them”. The difference is just the criteria for dividing people into groups. For Communists the division is along class lines, for National Socialists it is along ethnic lines.

This is why Hitler could cooperate with industrialists such as Thyssen (as long as they were not Jews), creating an alliance between the Nazi state and big capital that actually resembled Fascism. In spite of this ethnic focus, he had no trouble creating alliances with non-Aryan countries, as he saw it, such as Italy and Japan. Apparently the basis for that was the principle that the enemy of my enemy is my friend.

Hugo Chávez

President Chávez in Venezuela has in common with Hitler that they both were lower military officers. They both made failed attempts at coups before resorting to a “legal” strategy to gain power. They are both “outsiders” in their countries (Hitler was born in Austria-Hungary, not Germany; Chávez ethnical roots places him low down in the unwritten social hierarchy of Venezuela). They were both democratically elected but never with a majority of the votes. They both set up parallel institutions (Chávez’s “new democracy”; Hitler’s party hierarchy) and gradually dismantled the institutions of the liberal democracy.

Thus, neither one undermined the Rule of Law, but instead redefined Law to no longer include the institutions and principles of a liberal democracy. During Hitler’s time the Universal Declaration of Human Rights did not yet exist—it was created in reaction to Hitler—but Chávez is now bound by it, so there is no reason to expect the latter to carry out the same atrocities as the former. Each one is doing what he can get away with within the law, but it is clear that neither one of them has any built-in moral respect for civil liberties, democracy, or even peace. They both engage in open belligerent speech to arouse the emotions of their respective followers.

Manuel Zelaya

Former president Zelaya in Honduras has a sharply different background in that he comes from the elite, a land-owner with a large estate in the cattle-raising highland province of Olancho. His father, by the same name, went to prison for his role in the murder of over a dozen peaceful demonstrators, including several priests during the previous military dictatorship.

From September 13 to November 11, 1827, a José Jerónimo Zelaya was leader of the state of Honduras, assigned by the National Constituting Assembly. This was during the time of the Central American union, which ended around 1839, but the re-establishment of which remained official Honduran policy for almost a century.

Another José Zelaya took power in Nicaragua on July 25, 1893, and held on to it until December 17, 1909. It was also his dream to re-unite Central America. His policy was liberal, not to say neo-liberal, and after 30 years of conservative policies in Nicaragua with stability, his years at the helm ended that stability. The family name is thus as much old-wealth elite as it gets.

Manuel Zelaya was elected president in Honduras on the ticket of the Liberal party. After a few years the global financial crisis led to economical difficulties. The astronomical oil prices in 2007 were especially difficult, since 80% of the electricity is generated using imported diesel. At that time Zelaya started to deal with Chávez, the contact being facilitated by Zelaya’s foreign minister, Patricia Rodas (herself the daughter of a presidential candidate who never became president since a military coup stopped the elections in 1963).

After Zelaya started dealing with Chávez he began using socialist vocabulary, claiming to help the poor (although the costly programs he bragged about were never turned into law or financed, since he neglected the budget process for a long time before being deposed).

Changing the Constitution of Honduras

Importantly, Zelaya also started using the rhetoric that the rich elite, the “oligarchs”, have control over the state through the democratic institutions. For that reason, he argues, the constitution has to be changed. This is very significant, and something that has largely been ignored.

The debate has focused on how he wanted to change the constitution, and the paragraphs cut in stone. Those are five paragraphs that center on not allowing the president to be re-elected. The argument goes that any change to the constitution that does not involve that matter can be initiated by the president himself, so when he suggested a constituting constitutional assembly, the only reasonable reason would be to change the text so that the president can be re-elected—and thus, so that he himself could be re-elected.

However, Zelaya’s counter-argument is that the referendum on creating a constitutional assembly (the so-called quarta urna, forth ballot box) would not be held until together with the next presidential elections, so there is no way he could get re-elected. The counter-argument to this is that Zelaya would not have played by the books, once the forged results of the “opinion poll” were in on the eve of June 28th, but that’s another story.

Let us instead look at what the changes are that he himself hold up as the reason for changing the Constitution: Manuel Zelaya claims that the institutions of the liberal democracy are tools for the rich elite to control the country. That is why a new constitution is needed in Honduras, according to him and according to Hugo Chávez.

Zelaya is in effect, according to himself, aiming to dismantle the liberal democracy—the institutions of the state—and he is singling out a group as the “enemy”: The rich elite, now with the new name “Golpistas,” ‘coupsters’. His followers are implementing his policy by spraying “Golpistas” on the homes and businesses of those they dislike, just like the Nazi brownshirts harassed the Jews.

Suppose he was telling the truth about his justification for changing the constitution; that his intention was not to change the presidential terms, but to do away with the institutions of the liberal democracy, like Chávez has done in Venezuela, and others of his ALBA-partners have done in their countries. Many of the Zelaya-apologists seem to accept this argument, but is it valid?

Logical Flaw

Those who demand Zelaya’s return to the presidency tacitly accept the argument by Chávez and his disciple Zelaya, that…

  1. the institutions of the liberal democracy are undemocratic, which
  2. made it acceptable for Zelaya to use unconstitutional means to change the constitution, since it was done in the name of democracy, and
  3. hence they demand that the “democratically elected” president Zelaya be reinstated.

However, if Zelaya was “democratically elected” then there is democracy, which invalidates point 1 above. There is thus nothing that motivates unconstitutional methods to change the constitution, why also point 2 falls by the wayside.

The argument is thus self-contradictory, the most obvious way in which an argument can be erroneous. If one accepts that Zelaya was “democratically elected,” which everyone does, then one cannot accept that he may legally violate the constitution and the institutions of the liberal democracy. One cannot both have the cake and eat it.

It seems that his basic objection is that he as president cannot do what he wants. Actually, he is not supposed to. It is the whole point of the checks and balances that he wants to do away with, like Chávez already has.

The Future

Although Honduras has saved itself from the immediate threat of having its liberal democracy and democratic institutions destroyed and replaced by a more or less fascistoid or nazistoid state, Chávez with all his other puppet regimes are still there (he bribes them big time with so-called ALBA loans, which is why I call them puppets). Analysis of the fascist states in Europe has shown that the basic dynamics behind such societies is a mob rule, in which the mob must always be kept strongly emotionally engaged in something that upsets them greatly, so that they do not get idle and start complaining about the real problems of their everyday life. There must always be some project, some outer enemy, or both, and the leader will always use hyperbole in his more or less regular diatribes.

Chávez has institutionalized his diatribes in the form of a multi hour TV show every Sunday, called “Aló Presidente” (‘Hello President’). In it he attacks leaders for foreign nations, makes cheap jokes, hires and fires ministers, and orders his subordinates to disobey court orders and laws.

He is encouraging the poor of Colombia to make revolution and to join Venezuela. He is talking about Greater Colombia (the previously united northern South America), and others are talking about a reunited Central America. He is apparently supporting the narco-guerilla FARC in Colombia, providing them with anti-tank missiles from Sweden. He is threatening war against Colombia for accepting US help in fighting the drug lords, and Honduras for deposing his Quisling, Manuel Zelaya.

Chávez’s tone has for years been so exaggerated that it is hard to imagine what else he can do to keep people focused on his agenda. He has already ordered all the stations to air all his appearances. Can he order his citizens to watch TV? Of course, but if he doesn’t have anything to say that will engage them, it will only backfire.

He can also close down opposition media, and he has been working on that for years. There is strong opposition within Venezuela. Perhaps some think that to be a difference to the Third Reich. Actually, it is not. Strong criticism was allowed also against Nazi policies, at least until the start of the war.

PS. Chávez is reportedly interested in buying 100 tanks, 3 subs, 10 war helicopters, and a “large number” of fighting vehicles from Russia. Update: This includes modern 300 mm “Stalin organs,” i.e., rocket launchers.

PS.PS. Russia apparently has agreed to selling those weapons to Venezuela, and furthermore, they will soon deliver missiles with a range of 185 miles (300 km). That is too short to reach major Colombian cities from Venezuela, but far enough to reach Miami from Cuba. By the way, during his recent trip to Iran and Russia, Chávez was pursuing nuclear technology. As he said, his nuclear intentions are every bit as peaceful as those of Ahmedinejad’s Iran. (As I was looking away I did not see if he was winking as he said that.)

Chávez’s Nationalistic Socialism vs. Hitler’s National Socialism

"Fatherland, socialism or death" - the ubiquitous slogan for Chávez's "bolivarian revolution"
"Fatherland, socialism or death" - the ubiquitous slogan for Chávez's "bolivarian revolution"

Venezuela’s president Hugo Chávez is leading a “Bolivarian revolution” to introduce “21st century socialism” in Venezuela and the rest of Latin America. Adolf Hitler lead the National Socialist German Worker’s Party (commonly abbreviated as the Nazi Party in English) which had on its agenda to nationalize industry in Germany.

Chávez is actively nationalizing industry in Venezuela, with one wave in 2007 and a new one earlier this year (see this article translated from Spiegel). Hitler, on the other hand, privatized businesses, even though it ran completely contrary to his party ideology (which he himself had written). The explanation offered is that he was in desperate need of financing for his grandiose political plans.

By privatizing banks (that had been nationalized as a result of the Great Depression) and some other businesses, he both raised money (1.37% of the total revenues) and increased his political support among industrialists. To prevent capitalism from causing damage to the interests of the state, as he saw them, he instead heavily regulated what private business could do outside of their own four walls. In other words, the privatization was purely pragmatic, the overarching goals being those of the state. Although the Nazis were socialists, Hitler thus came to employ a fascist policy, contrary to what many in the party advocated.

Since Chávez has oil revenues he does not need to borrow; in fact, he can lend money, and uses that as a tool to expand his influence. So he has no worries about nationalization. Why waste money on compensation? He just steals private companies.

Both men use a nationalistic and militant vocabulary. Unlike many other socialists, they are belligerent. They are not, however, nationalists in the sense of a nation-state. The Nation, or Patria, in their case refers to a certain group, not a certain country. For Hitler it was the Germans, and he spoke of Great Germany (Großdeutchland, often translated Greater Germany for some reason). For Chávez it is the Latinos (especially those of African descent according to this Venezuelan blogger), and he speaks of Great Colombia (Gran Colombia; recall that Colombia originally was the name proposed for the continent discovered by Christopher Columbus, i.e., America).

Furthermore, they both have a dedicated enemy, The Soviet Union, and the United States of America, respectively. While Hitler saw bolshevism as waging a war on the Germans, in a conspiracy with the Jews, Chávez sees the power structure behind Washington as waging a war on Latin America, again with Jews in a prominent role.

A further similarity is that both use local committees, on neighbourhood level, that are loyal to the party rather than to the state. In the case of the Third Reich, workers compensation and social services were moved from public to party responsibility. This helped the appearance of the state finances, but it also gave the party goodwill, and a source of corruption money. In the case of Bolivarian Venezuela (Chávez had the country renamed), funds are also diverted from public to party organizations. Although Chávez calls this local democracy, the system does not seem to be based on the principles of democracy, but rather to be a parallel to Hitler’s system.

Both men have also seen to that old friends who initially helped them ended up in a concentration camp, and in jail, respectively. Furthermore, they both exhibit behaviour consistent with cocaine abuse, it has been claimed.

As for trade unions, both started out working with unions, just to later ban them in favor of their own state-controlled ones. They are both demanding sacrifices to the homeland (Vaterland / Patria). In both instances the auto-declaration as a socialist ideology has been questioned from the left, and Chávez regimen has been called out as Nazism of the XXI century.

Both men have also been given extraordinary powers by the respective parliaments, effectively making them dictators. And just like Hitler had his Josef Göbbels, Chávez has his minister of propaganda in William Lara. This blog cites the head of Instituto de Prensa Internacional (‘International Press Institute’), Johann Fritz, as having said that “The communication policies of Mr Chávez are identical to those used by the Nazi Minister of Propaganda, Josef Göbbels.” This judgment was based on their 2005 annual report.

Here is an analysis in Spanish of fascism / nazism on the one hand, and chavism on the other. It is from 2007. The “progress” since then has been significant. Outside Latin America, however, the awareness seems to be very low, as evidenced by, e.g., these articles in DN and SvD.

PS: A detailed comparison by a Dutch investigative reporter.

Analys: Honduras räddades i sista sekunden från nationalistisk socialism

Under sommaren skrek rubrikerna om en “militärkupp” i Honduras, vilket visade sig vara en arrestering av en avsatt president på domstolens order, under utförandet av vilken militären bröt mot lagen och sände presidenten i exil istället för till buren. Denna “militärkupp” tillkom enligt den rådande diskursen därför att Zelaya ville genomföra en “opinionsundersökning”, som dock visade sig vara en folkomröstning i strid med grundlagen – och den var redan uttryckligen förbjuden av domstol. Alltså varken opinionsundersökning eller militärkupp, utan olaglig folkomröstning och grundlagsenligt maktskifte på presidentposten, vilket har grundligt redovisats på denna blogg.

Men varför? Vad är det som händer på ett djupare plan?

Försvarare av Zelayas “opinionsundersökning” framhåller att landet tills för några årtionden sedan var en militärdiktatur utsatt för ständiga kupper, och att vänsteroppositionella förtrycktes med hela arsenalen av olagliga metoder som lärs ut i School of the Americas (mord, försvinnanden, skrämseltaktik, osv). Det är sant, men det är ett argument framfört i syfte att vilseleda opinionen. Inte därför att det är irrelevant, utan därför att det är relevant på ett annat sätt än vad Zelayas tillskyndare menar.

Honduras idag är inte samma land som då. Den fulla innebörden av begreppen demokrati och rättstat har tagit rot. Däremot finns det enskilda individer och kanske även grupper som fortfarande inte förstått att våld är destruktivt; som fortfarande tror att det går att “försvinna” människor ur oppositionen utan att det uppmärksammas, “om man bara ser till att deras kroppar inte hittas och man sprider ut kampanjen över flera år”, som en sa till mig. När jag konfronterade en regeringsföreträdare i Tegucigalpa med detta uttalande blev reaktionen till synes mycket uppriktig bestörtning över att den attityden fortfarande fanns kvar, även om det i detta fall var hos en civilperson utan något som helst inflytande.

Den nuvarande situationen kan komma att ses som ett test på om rättssäkerhet gagnar landet. Oppositionen, med Zelaya i spetsen, för fram anklagelser om mycket grova brott mot mänskliga rättigheter. Rapporten från Interamerikanska Kommisionen för Mänskliga Rättigheter, CIDH på spanska, innehöll betydligt mindre men ändå grava anklagelser som de fått ta del av i Honduras. Honduras egen ombudsman för mänskliga rättigheter har en mycket, mycket mindre fil på sitt bord. Zelaya försöker misstänkliggöra alla statliga organ i Honduras för att få omvärlden att ignorera deras utsagor, men faktum är att samtliga institutioner (utom regeringen) är befolkade av samma personer som då Zelayas var president. Att omvärlden verkar gå på hans spin är anmärkningsvärt, men en annan fråga. Poängen här är att Honduras regering visar alla tecken på att ta mänskliga rättigheter helt på allvar, men att Zelaya vädjar till förutfattade meningar baserat på landets historia för att få omvärlden att tro annorledes.

Vad kan detta leda till? Om en strikt tillämpning av rättsstatens principer inte leder till något gott för landet, därför att omvärlden ändå anklagar dem för övergrepp, så kan det i värsta fall leda till att de personer som ännu tror att våld är nödvändigt får sin världsbild förstärkt. “Varför skall vi låta bli att använda våld när ändå alla tror att vi gör det?”, kan de fråga sig, utan att förstå att det inte är för omvärldens skull utan för landets egen skull, för den långsiktiga fredens skull, som de skall följa lagen. Men så långt har de ännu inte kommit i sin insikt. Därför är det önskvärt att omvärlden uttrycker uppskattning om krafttag tas, eller kraftfulla ord används, mot olagliga metoder. Jag är rädd för att länder som Sverige inte vågar göra det därför att politikerna inte vågar riskera att säga något positivt om en “militärjunta”.

Risken är att en sådan feg hållning får motsatt effekt, och leder till en allvarlig destabilisering av regionen, och en tillbakagång för kampen för mänskliga rättigheter, i form av privata band av beväpnade personer som tror att de gör landet en tjänst genom att röva bort ledare för den demokratiska oppositionen, och journalister som rapporterar om dem. Det råder yttrandefrihet i Honduras, det finns media som öppet (och högljutt) kritiserar den nuvarande regeringen, men risken är att privata grupper tar lagen i egna händer. Om de ser att dessa medias falska rapporter förmedlas som sanningar, samtidigt som inget erkännande ges för att regeringen tillåter yttrandefrihet och respekterar mänskliga rättigheter, så kan enskilda och grupper få för sig att det skulle vara bättre för landet att tysta dessa media. Honduras har Latinamerikas svagaste polis, och saknar möjlighet att skydda alla dessa personer från sådana angrepp (alla rika och smårika i landet använder privata livvakter). Omvärlden spelar ett farligt spel då de inte erkänner den demokratiska grundinställningen hos regeringen i Tegucigalpa.

Hugo Chávez inser säkert detta lika bra som jag. Det är säkert en del av hans kalkyl. Mana fram de gamla spökena för att få solidariteten att hamna hos hans marionett Zelaya istället för hos den grundlagsenliga presidenten i Honduras, den parlamentariskt utsedde Micheletti. Ja just det, grundlagsenliga. Zelaya bröt mot §239 vilket fick honom att “omedelbart” upphöra att vara president, och en som har varit president kan aldrig bli det igen (under 10 år kan Zelaya inte inneha någon förtroendepost i landet enligt §239). Om Micheletti skulle säga upp sig så skulle Högsta Domstolens ordförande stå på tur enligt successionsordningen.

Hugo Chávez? Vad är hans roll? Jo, han har gett Zelaya kickbacks i storleksordningen en halv miljard kronor. När medlemmar av unionen ALBA köper olja av Venezuela så får presidenten låna hälften av köpesumman från Chávez som ett så kallat ALBA-lån på över 20 år till låg ränta. Zelaya sa till min sagesman i förtroende att pengarna inte behövde betalas tillbaka. Det betyder att det är en kickback, en muta. Presidenten får därmed tillgång till en stor summa svarta pengar, som han kan använda som han vill utan kongressens kontroll, utanför grundlagen. Dessa pengar använde Zelaya till att försöka ändra grundlagen, vilket domstolen förklarade olagligt som jag skrev ovan.

Dessutom redovisade inte Zelaya bokföringen för den sista budgeten, och brydde sig inte ens om att skriva någon för sitt sista år vid makten. Han tog ut massvis med pengar från statens konton utan redovisning – han plundrade helt enkelt staten. Om han hade lämnat över tyglarna i demokratisk ordning i januari så skulle han mycket snart ha fått lära känna insidan av en fängelsecell. Det är helt enkelt otänkbart att han planerade att gå frivilligt, efter de ekonomiska brott han begått. Planen att ändra grundlagen måste rimligen ses som ett sätt att sitta kvar på obestämd tid, genom manipulerade val, just som i Iran där en annan av Chávez kumpaner, Ahmedinejad, just “vunnit” ett omval.

Men vad är då Chávez politiska dagordning?

Hugo Chávez talar med högt tonläge, det handlar om uttalanden typ “patriotism, socialism, eller döden”. Han hotar ledare för andra länder, han ger sina underlingar order om att inte följa domstolsbeslut, och han hotade Honduras med militär invasion då Zelaya kastats ut. Hans Stora Fiende, det yttre hot som alla småtyranner genom tiderna använt sig av för att samla folket bakom sig och få dem att blunda för hur politiken på hemmaplan missköts, “Imperiet” som han säger, är USA. Hans vänner är Ahmedinejad i Iran, Castro på Kuba, och Kadaffi i Libyen. Hans köpta underhuggare i Latinamerika är Morales i Bolivia, Correa i Ecuador, Ortega i Nicaragua, och tills nyligen, Zelaya i Honduras. Hans allians är ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Folken av Vårt Amerika.

Chávez mål är att samla alla indianer i ett land, Stor-Colombia, med en nationell socialism. Colombia är som bekant ursprungligen ett namn på hela kontinenten, efter Christoffer Colombus, men det namnet förlorade kampen mot Amerika, efter Amerigo Vespucci. Hans retorik vädjar speciellt till indianerna.

Sedan han kom till makten 1998 som demokratiskt vald president (efter att många år tidigare ha misslyckats med att ta makten i en militärkupp), har han arbetat energiskt för att förändra grundlagen så att han själv kan sitta kvar på livstid, och så att den mesta makten samlats i hans händer, medan parlament, domstolar, och lokala politiska instanser förlorat mycket makt.

Han hotar regelmässigt andra länder och uppmanar befolkningen att göra väpnat uppror i t ex Colombia och Honduras. Mycket starka indicier finns för att han stödjer narkogerillan FARC i Colombia, och sabotörer i Honduras. Hans taktik är att använda sig av ligister, gäng av lågutbildade personer som inte kan få eller kan behålla ett hederligt arbete, och betala dem för att ställa till fanstyg som han sedan använder som politiskt slagträ. Hans strategi är att utöka sitt välde genom regimskifte i andra länder, följt av integration i en union. Det är ingen slump att Morales föreslagit att ALBA också skall bli ett samarbete på det militära och flera sociala området – säkert ett förslag som Chávez uppmuntrat honom att framföra. Stor-Colombia, en term som Chávez själv använder, står för dörren.

Parallellerna med en historisk figur i Europa är så stora att jag nog inte behöver skriva ut hans namn. [Här är en blog post.]

Honduras satte en käpp i hjulet för Hugo, och det är därför han lade allting annat åt sidan i somras. Honduras gjorde det som inget land i Europa gjorde; de genomskådade diktatorns planer och satte P för dem innan det gått för långt. De kunde inte vänta längre än de gjorde, enligt egen utsago, eftersom the point of no return var bara några timmar senare. De visste att resultatet av “opinionsundersökningen” var bestämt i förväg; de visste att Zelaya skulle använda det som motiv för att förklara att parlamentet och Högsta Domstolen inte representerade folket; de visste att Zelaya skulle beordra – precis som Chávez redan gjort i Venezuela – att parlamentet och Högsta Domstolen skulle negligeras; de visste, för de hade redan sett facit.

Om Zelaya hade tillåtits göra dessa uttalanden så skulle landet delas mellan de som följde presidenten och de som följde lagen. Omvärlden borde ha följt lagen, men som vi nu sett så fungerar inte världen så. Världen följde presidenten efter den 28 juni. Hade han tillåtits sitta kvar, så hade Honduras demokrati fallit. Just som länderna i Europa föll ett efter ett.

Honduras står principfast

Den fd presidenten i Honduras, Manuel Zelaya, som förlorade posten till följd av hans högst egna maktövergrepp, lämnade idag Ocotál i Nicaragua för Mexico. Samtidigt började hans anhängare vända hemåt, efter att de inte längre var välkomna att sova i stadens idrottshall. Det finns ingen indikation på om eller när Zelaya tänker återkomma till gränsövergången till Honduras, skriver Miami Herald.

Allting tyder på att Honduras har bestämt sig för att hålla den inslagna kursen oavsett vad omvärlden säger eller gör, och även denna börjar nog inse att Zelayas chanser att återkomma som president är i det närmaste obefintliga. I Washington höll en underkommitte till representanthusets utrikesutskott en hearing om Honduras den 10 juli. Webcasten finns tillgänglig online. Meningarna är delade bland USAs politiker enligt partilinjen om det var en kupp eller ett grundlagsenligt maktskifte som presidenten hade förorsakat själv.

Samtidigt kokar Chávez av ilska, enligt en debattartikel i El Universal från Caracas, Venezuela. Efter att honduranerna utmanade honom och lät honom veta att de minsann är högst självständiga, och efter att den klantiga FARC-gerillan i Colombia förlorade en dator med synnerligen genanta uppgifter på, så kom det sen ut att svenska vapen som sålts till Venezuela hamnat hos FARC. Som statsfullmäktigeledamoten skriver, “de blåögda, vittandade blonda vikingarna håller noggrann bokföring, och utan att blinka ber de om en förklaring till hur dessa vapen kunde hamna i terroristernas händer”. Tidigare rapporterat här. 😀

Chávez tystar media som är för Honduras

Sedan Zelaya blev ersatt av Micheletti som president i Honduras har ett antal media i Venezuela överöst Honduras med beröm för att som första land ha stoppat Chávez planer. Det måste ha retat Hugo lite, för nu stänger han ned 32 radiostationer och 2 regionala TV-kanaler i landet. Liksom vid tidigare stängningar av etermedia skylls det hela på underlåtenhet att uppfylla administrativa krav, vilka har en tendens att ändras. Motivet nu sägs vara en ny lag om “mediebrott“, enligt vilken medierna måste rapportera sina källor eller riskera fängelse i upp till 2 år. Ytterligare över 200 radiostationer är hotade.

Chavez bakom skottlossningen i Honduras

2009-07-08 12:00 ET, senaste uppdaterad 16:35 – Oroligheterna i Honduras som ledde till det första dödsfallet i söndags då Zelaya försökte landa var planerade av Hugo Chavez. Det skriver tidningen El Heraldo i Honduras, och baserar sig på vad som Venezuelas president hade glömt sudda ut på sin vita tavla innan han bjöd in journalister att fotografera hur han följde Zelayas flygning på TV (se bild).

På tavlan står det “051345JUL09 Enjambre de abejas africanas, Tribuna Presidencial, heridos por picadas y desesperación de las personas”. Fast sista ordet är bara ett P., så det kan syfta på antingen personas eller población, men innebörden blir densamma.

Det är först militär kod för datum och tid (i ISO, 20090705 13:45). Det var just den tidpunkt då folket bröt igenom militärens avspärrning och tog sig ända fram till flygplatsen. Sen står det “grupper av afrikanska bin”, vilket syftar på en folkmobb, speciellt då den angriper ordningsmakten. Det mest graverande är dock “sårade genom stick och att människorna blir desperata”. Detta i kombination med Zelayas uppmaning från flygplanet, just då fotot ovan togs, till folket att anfalla militären och ta sig in på flygplatsen för att rensa landningsbanan, är en klar indikation på att Chavez och Zelaya agerade tillsammans i akt och mening att skapa kaos, att få fram en martyr.

“Tribuna” betyder just en pulpit, en upphöjd plats varifrån man kan tilltala allmänheten – just det Zelaya gjorde vid den tidpunkt då bilden togs (se text på TVn: “Voz Manuel Zelaya – en vivo”, alltså, ‘Manuel Zelayas röst live’). Hela koden stämmer precis med vad som skedde, och det var som bekant ett venezolanskt flygplan (som för övrigt kränkte honduranskt luftrum).

En tonåring dog, enligt uppgift från myndigheterna skjuten i nacken. Samtidigt använde militären gummikulor, enligt uppgift. Bilden som tonar fram är därför att Zelaya tar order från Chavez för att destabilisera sitt eget land, utan att bry sig om att folk dör – tvärtom, det verkar ha varit själva syftet.

Samma artikel finns i La Prensa, med en bild i högre upplösning.

Fotnot: Detta visar att DNs rapportering (se nedan) verkligen var godtrogen, och att de föll för Chavez propaganda. Skäms!

ENGLISH SUMMARY: While Zelaya was talking to people encouraging them to attack the airport Sunday (see TV text), the text on Chávez’ whiteboard read in translation “5 July 2009, 1:45 PM, swarms of african bees, presidential pulpit, wounded through stings and desperation among the people.” Swarms of african bees is military code for gangs of thugs. In other stories it has been reported how the “demonstrators” were paid before and after the event. The time on the whiteboard matches the time of the attack and the events on the live TV. The plane was Venezuelan. It is obvious that the goal was to create martyrs.

Mera dokument från Honduras

Här finns en kopia på högsta domstolens order att arrestera president Zelaya för bland annat landsförräderi, utfärdat den 26 juni 2009.

Här är den officiella notisen om folkomröstningen i La Gaceta, i vilken det står klart och tydligt att det gäller en konstituerande grundlagsförsamling, vilket ju betyder att den gamla grundlagen skulle upphävas, vilket i sin tur aktiverar den paragraf jag nämner nedan. Det var bland annat detta som föranledde den arresteringsorder jag nämnde i första stycket.

Att valmaterialet kom från Venezuela har rapporterats tidigare i Sverige (nyheter24, SR). Det finns dock en brist i den senare rapporten, för den påstår att den utlysta omröstningen bryter mot en lag, men den bryter även mot en av de paragrafer i grundlagen som är satta i sten, och brott mot vilken leder till automatisk förlust av position för presidenten.

Att demonstranterna för Zelaya är betalda är något som sagts länge och av många i Honduras, men att hitta käller är inte så lätt. Här är dock en.