Category Archives: Svenska

På flykt från “Castros Imperium”

Dessa 34 båtflyktingar kom till Honduras i förrgår, där Maria Conchita Alonso råkade befinna sig för att göra humanitärt arbete för de fattiga barnen. Hon är själv kubanska, hennes familj lämnade Kuba för Venezuela några år efter den så kallade revolutionen. Nu har Venezuela också dragits in i vad dessa kubaner kallar “Castros Imperium”. Utvecklingen går precis samma väg, alla möjligheter att bedriva fri företagsamhet undergrävs och människorna förvandlas till något som mest liknar boskap.

Maria Conchita Alonso pratar med båtflyktingar som just landat i Honduras från Kuba

Maria Conchita påpekade för mig att dessa kubaner själva benämner regimen i Havana “Castros Imperium”. Det är en term som jag tycker är både träffande och användbar. Diktaturen i Havana har byggt upp ett imperium som sträcker sig över tre kontinenter: Förutom Kuba som geologiskt sett ligger i Karibiska Havet mitt emellan Nord- och Sydamerika, så ingår Nicaragua i Nordamerika, Angola i Afrika, samt Venezuela, Ecuador och Bolivia i Sydamerika. Detta imperium finansieras av Venezuelas olja. De är också allierade med andra diktaturer, och dessa ondskans axelmakter hjälper varandra inbördes. Kuba hjälper regimen i Syrien (liksom tidigare de hjälpte Kadaffi) med propaganda, inte minst i Sverige (flera grupper som säger sig kämpa för freden och mot USAs imperialism är i verkligheten frontgrupper för ondskans axelmakter). De är också djupt kopplade till Iran, och Kubas lydstater Venezuela och Ecuador är mycket viktiga för att hjälpa Iran och Nordkorea att komma runt världssamfundets sanktioner.

Medan folken lämnas i misär och fattigdom, används pengarna till att köpa inflytande och politiskt stöd, även i Europa. Kuba håller just på att slå sönder all meningsfull högre utbildning i Venezuela, och ett antal studenter (jämte professorer och en katolsk präst) är i hungerstrejk sedan veckor tillbaka. På lördag har en riksdagskvinna från oppositionen, Maria Corina Machado, kallat till sympatidemonstration.

Klasskamp måste jämställas med rasism

Sedan Andra Världskriget vet alla att rasism är ett brott mot mänskligheter, och att det kan användas som psykologiskt vapen för att söndra och härska. Men av någon outgrundlig anledning har ännu inte klasskamp förts upp på samma lista som rasism. Det är dock en precis lika förhatlig företeelse. Faktiskt finns det mera anledning att sky klasskamp, därför att den utgör den större faran.

Judehatet i Nazityskland har traditionellt betraktats som ett fall av rasism, men vid närmre kontroll visar det sig att den bakomliggande orsaken är klasskamp. Det bara råkade vara så i Tyskland (och Europa) att judarna av religiösa skäl var pengalånare, eftersom det under medeltiden var förbjudet för kristna att ta ränta, och ingen vill ju låna ut pengar gratis. Judarna var därför nödvändiga för en fungerande ekonomi, men blev också hatade när folk hamnade i skuld till dem. Orsaken till judehatet var därför att de var kapitalister i ordets allra mest grundläggande mening: De som tillhandahöll kapital. När Marx talar om klasskamp mot kapitalisterna, och Hitler om rasism mot judarna, så blir alltså effekten precis densamma.

Problemet med att inte erkänna att klasskampen är det grundläggande brottet mot mänskligheten uppstår när man överför detta till andra kontinenter och kulturer, där klasskampen inte sammanfaller med rasism, och därför riskerar falla mellan stolarna. Min käpphäst är Latinamerika, där Castro och Kuba har sått klasskamp i årtionden. Syftet med retoriken är att söndra och härska, inget annat.

På Kuba, efter revolutionen, vände sig Castro och deras mordiska gäng mot de sanna revolutionärerna, mot frihetsälskarna. Ett långvarigt inbördeskrig började, och regimen avrättade efter skenrättegångar tusentals frihetskämpar, även sådana som de visste var helt oskyldiga till det de anklagades för. Det var en ren utrensning av fiender. Jag rekommenderar denna dokumentär om vad som hände (med engelsk text).

Därefter vände sig den Kubanska diktaturen mot andra länder, först och främst Venezuela på grund av dess oljetillgångar. Castro har försökt ta över Venezuela sedan tidigt 1960-tal, först med en väpnad invasion, sedan med gerillakrig, därefter med en revolution, så med ett par militärkupper, och sedan slutligen genom att utnyttja det demokratiska systemets svagheter och få deras Manchuriska kandidat – Hugo Chávez – vald till president. Varefter han omedelbart förstörde landets institutioner inifrån, släppte in Castro, och lät Kuba ta fullständig kontroll över alla delar av Venezuelas statsmakt.

Hur lyckades Kuba med detta? Genom att söndra och härska. Vapnet var klasskamp. De delar av folket som Marx kallade “trasproletariatet” hetsades mot den egentliga arbetarklassen, mot tjänstemännen, och mot överklassen i en klasskampsretorik fylld av hat och våld. Castro genom Chávez lyckades alltså få trasproletariatet att med vapen i hand ta all makt och inflytande från alla de landsmän som hade någon utbildning, och istället med hull och hår lämna över fosterlandet till ärkefienden Kuba.

Därmed hade Castro vunnit, men till vilket pris? Jo, till priset av att Caracas nu är världens mordhuvudstad. Hela 90% av dessa mord går ouppklarade. Och till priset av att pöbeln är så fylld av hat, att de inte längre uppvisar mänskliga reaktioner. När en riksdagsman från regimen slog och bröt näsan på en riksdagskvinna från oppositionen, inne i plenisalen, så skrev folk på nätet “rätt åt henne, hon förtjänade det”. När polisen sköt ihjäl en obeväpnad demonstrant som fredligt krävde att rösterna skulle räknas om, så tycker regimanhängare att han förtjänade att dö.

Denna så kallade klasskamp har gått så långt att det inte längre finns någon skillnad mellan den, och judehatet i Nazityskland. I bägge fallen har de oskyldiga offren för hatet fråntagits allt människovärde, och i bägge fallen är det en regim som med vett och vilja har provocerat fram dessa brott mot mänskligheten i politiskt syfte. I Tyskland var Hitler ansvarig, i Venezuela är Castro ansvarig.

Det är heller ingen principiell skillnad mot Stalins regim; folkmordet i Ukraina vintern 1933 var av precis samma skrot och korn: Kommunisterna tog böndernas mat och hindrade dem från att lämna sina gårdar, där de följaktligen svalt ihjäl utan att de ansvariga kände något dåligt samvete. Det är detta som är pudelns kärna: De som begår de brottsliga handlingarna är så hjärntvättade att de inte reagerar. De verkligt ansvariga är de som har utarbetat strategin, propagandan. Att sprida rasism är redan brottsligt. Det är hög tid att klasskamp jämställs med rasism.

Patriotisk Organisation bildad i Venezuela

Venezuela har tagits över av Kuba genom skickligt utnyttjande av psykologisk krigföring, vilken idkas dels i traditionella medier, dels i sociala medier. Detta kombineras med mutor och medlöperi. Venezuelas politiska opposition agerar som medlöpare och försvarare av de facto-regimen, vilken i sin tur är en quisling-regim i Kubas tjänst. Men idag bildades ett alternativ, en patriotisk organisation.

Organisationen bildades vid ett möte i den överfulla teatern “Chacaito” med 600 sittplatser, i Caracas. Inga etermedia fanns på plats, vilket knappast är ägnat att förvåna. Regimtrogna media har ingen anledning att rapportera om det, medan regimkritiska media och utländska korrespondenter skulle ha riskerat sina tillstånd att bedriva journalistisk verksamhet i landet om de hade funnits på plats. Den enda realtidsbevakning som verkar ha förekommit är den på facebooksidan tillhörig Operación Libertad Venezuela (OLV).

Det visade sig att namnet “Patriotiska Sällskapet” (Sociedad Patriótica) redan var registrerat, varför man istället valde namnet “Patriotiska Styrelsen” (Junta Patriótica).

I kallelsen nämndes flera personer som påtänkta styrelsemedlemmar utan att dessa hade givit sitt samtycke. Bland de som nämndes fanns general Angel Vivas. Detta ledde till missförstånd hos OLV, eftersom OLV visste att Angel Vivas hade registrerat en grupp med samma namn, Sociedad Patriótica. De antog naturligt nog att mötet i lördags var för att offentliggöra den organisationen. Så var dock inte fallet, utan det var en helt annan organisation, som Vivas inte har någonting att göra med. Som ett resultat av detta blev dock Vivas tvungen att offentliggöra att Sociedad Patriótica de Venezuela existerar (se hans blogg). Angel Vivas tar avstånd från Junta Patriótica eftersom det i gruppen ingår personer med ett kommunistiskt förflutet som tidigare har kämpat i gerilla på Kubas sida mot Venezuela.

Ursprungligen publicerad 26 januari 13:21 ET, reviderad 28 januari 11:00 ET.

När skall Latinamerikagrupperna ta avstånd från diktaturer?

Latinamerikagrupperna lever så gott som uteslutande på att ta emot statsbidrag från Sida (16 miljoner kronor) och dela ut pengar till organisationer i Latinamerika (också 16 miljoner kronor). Av deras redovisning från 2011 framgår inte hur mycket som gått till vilken organisation, men de har en lista på samarbetspartner. Samtliga dessa organisationer står långt ut på vänsterkanten, och med tanke på vänsterdiktaturernas utbredning i Latinamerika (koordinerade av Foro de Sao Paolo, där Kuba och Venezuela har betydande inflytande) så uppstår frågan om Latinamerikagrupperna förstår vad de håller på med.

De har kontor i tre länder: Nicaragua, Ecuador och Bolivia. Samtliga dessa kan med fog betecknas som diktaturer idag. I Nicaragua sitter Daniel Ortega vid makten enkom tack vare valfusk, och detta efter att en utmanare inom sandinistarörelsen dog under aldrig uppklarade omständigheter strax före förra valet. I Ecuador och Bolivia har Rafael Correo respektive Evo Morales genomfört statskupper av samma slag som den som Hugo Chávez genomförde i Venezuela år 1999.

Venezuela är idag på god väg att bli en totalitär stat likt Kuba, och det finns politiska fångar som suttit under omänskliga förhållanden över 10 år i fängelse i Venezuela. De nu nämnda diktaturerna är vänsterdiktaturer, kommunistiska enligt Fidel Castro.

Med tanke på att Latinamerikagrupperna enbart förefaller hjälpa grupper på yttersta vänsterkanten så ställde jag några frågor till ordföranden, Francisco Contreras, för att ge honom en chans att ta avstånd från vänsterdiktaturerna. Det gjorde han dock inte. Här är frågorna och hans undvikande svar:

Kan Latinamerikagrupperna hjälpa NGOs som engagerar sig för att få politiska fångar i Venezuela frigivna?
– Vi arbetar med folkrörelseorganisationer som är en del av den globala rättviserörelsen. I Latinamerika har vi en långsiktig allians med CLOC som samlar småbrukare, bönder och lantarbetare och med ursprungsfolksrörelsen. Det kommer även att vara vår prioritering framöver.

Kan Latinamerikagrupperna hjälpa NGOs som engagerar sig för att stoppa regimens stöld av privat egendom i Venezuela?
– Se svar ovan.

Inte ett ord av sympati med diktaturens offer. Tystnaden är talande. När skall Latinamerikagrupperna ta avstånd från kommunistiska diktaturer?

Jag ställde senare en fråga till kansliet om hur det kommer sig att Latinamerikagrupperna inte med ett ord nämner kokain på sin hemsida. Jag fick till svar att “Konsekvenserna av kokainhandeln är omfattande i Latinamerika. Latinamerikagrupperna har dock inget särskilt ställningstagande när det gäller kokain. Men i princip anser vi att jordbruksmark främst ska användas för människors livsmedelsförsörjning.” Avsaknaden av ställningstagande är bekymmersam eftersom kokainet är Latinamerikas enskilt största problem.

De nämnda vänsterdiktaturerna är alla mer eller mindre inblandade i kokainsmuggling, med Venezuela som paradexemplet, där riksdagens talman Diosdado Cabello allmänt anses som en “drug kingpin”, men även presidenten själv har pekats ut av en avhoppad domare i Högsta Domstolen som direkt inblandad i kokainsmuggling. I Bolivia är kokaodling helt laglig. Venezuelas huvudstad Caracas är världens mest våldsamma huvudstad mätt i mord per capita. Den mest våldsamma staden är nu San Pedro Sula i Honduras, och det mest våldsamma landet är också Honduras. Venezuela och Honduras är mycket viktiga genomgångsländer för kokainsmugglingen, vilket är en del av orsaken till den höga mordfrekvensen. En annan del är att i bägge länderna delar av polisen (i Honduras) och militären (i Venezuela) varit direkt inblandade i kokainsmuggling.

Ingenting kan göra mer för att hjälpa till att förbättra levnadsvillkoren på landsbygden än att stoppa det massiva våld som kokainsmugglingen medför. Mordfrekvensen är så hög att det motsvarar ett regelrätt krig! Det är en katastrof som håller på att utspelas, men Latinamerikagrupperna “har inget särskilt ställningstagande”, och tycker bara att jordbruksmark skall användas för människors livsmedelsförsörjning “i princip”.

När skall Latinamerikagrupperna utnyttja sin ställning till att informera svenska folket om vad som verkligen håller på att hända i Latinamerika? Att det verkliga hotet mot demokrati inte är ojämlikhet på landsbygden, utan det faktum att kommunistiska diktaturer breder ut sig över hela kontinenten, och att kokainhandeln håller på att slå sönder hela den sociala strukturen i många länder? När skall Francisco Contreras sluta hålla diktatorer och knarkhandlare om ryggen?

Chávez stal valet

När den ordinarie tiden för röstning var ute, stod det klart för oppositionen att Capriles hade vunnit bekvämt, med ungefär 5%. Lite senare förklarade Chávez att han hade vunnit, och att hans anhängare borde ge sig ut för att fira (det var mot reglementet att han sa det). Och så kom det uppgifter om stridsvagnar på gatorna i Caracas och andra städer runt om i Venezuela. Sen kom chocken, valmyndigheten CNE förklarade att Chávez hade vunnit med 54% mot 45% för Capriles. Lite senare kom förloraren modstulet ut och – tvärt emot vad alla förväntat och vad han själv lovat – sa han inte att han skulle kämpa vidare.

Nu dagen efter kommer det fram vad som hände. Capriles fick ett erbjudande. Ge sig frivilligt eller möta beväpnad milis och militär med stridsvagnar. Den 7 oktober 2012 insåg venezolanerna att demokratin är död. Djungelns lag gäller. Det råder en kollektiv chock nu. Som om någon nära har dött. Aldrig tidigare har nämligen Chávez stulit ett val så uppenbart, så grovt, med så mycket hot om våld, så “in your face”. Vad som kommer att hända härnäst kan ingen veta.

Demokratin i Venezuela, 1958 - 2012

Blåögdhet underlättar massaker

Hitler och Chávez präglas båda av ett stort behov av att ha absolut makt, på grund av en djup inre känsla av osäkerhet och bristande tillit till andra människor. Den analys som OSS gjorde av Hitler kan tillämpas även på Chávez. Det leder till slutsatsen att han bara har två alternativ: Allt eller inget.

På söndag kommer Chávez att förlora stort i valet, ingenting kan ändra det. Frågan är hur han kommer att reagera. En demokrat hade accepterat förlusten. En vanlig diktator hade kanske utropat sig som vinnare och sedan startat gatuvåld under vilket valmaterialet hade kunnat förstöras, så att ingen hade kunnat genomföra en omräkning av rösterna baserat på de pappersutskrifter som det elektroniska valsystemet ändå genererar (jag förutsätter i detta resonemang att oppositionen har rätt och regimen inte kan genomföra valfusk, fast ärligt talat tror jag att regimen kan det). Problemet med den strategin är att hans mandat skulle bli svagt på grund av våldet under valet. En diktator som går för allt eller inget måste tvärtom gå ut som hjälte ur valet.

Hur bli hjälte i ett val man förlorar? Jo, såhär: Man låter utropa sig till segrare. När folket protesterat ett tag startar man en massaker med hjälp av de politiska miliserna, medan mobilnät och internet stängs ner för att inte omvärlden skall märka något. I det läget kommer militären, säkert som amen i kyrkan, att gå ut och ta kontroll över ordningen. En diktatorn närstående, t ex utrikesministern Nicolas Maduro, sänder så ut ett desperat meddelande typ att Chávez har förts bort och att de är på väg att ta honom också. Sedan gömmer de sig i säkert skydd av något elitregemente, typ fallskärmsjägarna i Maracay. Efter att omvärlden har fördömt “militärkuppen” i media och i FNs generalförsamling (där en polare till Chávez är ordförande) så går elitförbandet in och tar presidentpalatset och återinsätter Chávez, med någon lämplig undanflykt. Chávez kommer att framstå som ett offer för en militärkupp, och ingen kommer ens på tanken att ifrågasätta valets legitimitet, eller att kräva en omräkning av rösterna. Allting tyder på att detta är den verkliga strategin: Deras handlingar, deras uttalanden, underrättelseinformation som jag tagit del av, samt inte minst den psykologiska profilen av Chávez.

Det är dags att sluta vara blåögd och agera intelligent för att stoppa ett förestående våld, så att utvecklingen kan återgå till fred, frihet, och demokrati. Det första steget är att rapportera sanningen inifrån Venezuela.

Chávez djävulska plan

Hugo Chávez ställer upp för omval den 7 oktober. En klar majoritet tänker rösta på oppositionens kandidat, Henrique Capriles. Alla inser det inom landet, men Chávez vägrar ge sig. Han säger till sina anhängare att “de får inte bort mig”, och hans utsända propagandister reser världen runt för att sprida ett enda budskap: Chávez är segerviss, med hjälp av förfuskade opinionsundersökningar som media i väst sväljer okritiskt. Detta är en del av skenvalsdiktaturens strategi, vilken bygger på att omvärlden skall fås att förvänta sig en seger för diktatorn, så att den sedan inte ifrågasätter utgången när diktaturen vinner med alla till buds stående medel – demokratiska eller odemokratiska, fredliga eller våldsamma.

Inom landet kan människorna inte luras, de vet att Chávez kommer att röstas ut. Den djävulska planen bygger dock på insikten att det räcker att lura omvärlden. Några dagar efteråt kommer erfarenhetsmässigt ingen längre att ifrågasätta resultatet. Valfusk som avslöjas långt efter valet spelar ingen roll, världen fortsätter att hävda att han har “demokratisk legitimitet”. Endast det som händer medan världens media har ögonen på landet spelar roll. Det gäller att få ut rätt budskap i media, resten kvittar. Det är insiktsfullt men cyniskt.

Chávez har ett projekt, att införa kommunism i Latinamerika. För att kunna genomföra det måste han ha legitimitet. Det räcker inte att hålla sig kvar vid makten med våld. Därför tänker han lura världen att han är offer för en militärkupp utförd av en “desperat” opposition efter att de “förlorat” valet. Ingen kommer att ifrågasätta valresultatet efter en sådan våldsutveckling.

Hur ska han kunna få oppositionen att genomföra en militärkupp? Det kan han naturligtvis inte, men det är heller inte avsikten. Strategin går helt enkelt ut på att utnyttja oppositionens och militärens redan redovisade planer. Det finns en nyckelförutsättning för att det skall lyckas: En avstängning av internet under några timmar på valnatten, så att inte omvärlden märker att Chávez är den som startar våldet. Här är hela strategin i korthet:

Den 7 oktober går folk till val. Oppositionens strategi är att stanna på gatorna i väntan på resultatet, så att de, i händelse av valfusk, direkt kan övergå till en protest av typ “arabisk vår”. Hur skall de veta om det förekommit valfusk? Jo, om valmyndigheten säger att Chávez vunnit, då har det förekommit valfusk. Så stor är nämligen skillnaden att alla har det klart för sig, och det stöds av opinionsundersökningarna (bortsett från de förfuskade som regimen visar för utländska media).

Chávez valmyndighet har redan proklamerat att resultatet kommer först efter midnatt. Regimen kommer att proklamera att den vann. Naturligtvis kommer människorna på gatorna att börja tweeta att det var valfusk. Efter en liten väntan, så att detta gått ut i sociala media och alla vet att oppositionen är upprörd för att de hävdar att det förekommit valfusk, så stängs kommunikationerna av.

Med avstängt internet och mobiltelefonnät, omkring klockan 3 på natten, sänds milisen ut. Två och två på motorcyklar, en som kör och en som skjuter, ger de sig ut för att skjuta på folket på gatan. Deras mål är att tvinga militären att gå ut för att försvara människorna. Säkerhetsplanen för valet är att enbart en nationell polisstyrka skall vara ute, medan alla militärer, gendarmer, delstatliga och stadspoliser skall vara kvar i sina kaserner. Militären har dock sagt att de dels kommer att stödja den som vinner valet, dels kommer att försvara civila mot milisen. Militären vet att Chávez kommer att förlora, och att den ende som har något att vinna på våld är Chávez, så de är beredda på att milisen skall attackera oskyldiga.

Planen är alltså att militären skall göra det den sagt att den kommer att göra: Gå ut för att stoppa massakern på civila av milisen. För att lyckas med det måste de sätta upp vägspärrar och ta kontroll över huvudstadens säkerhet. Speciellt som de vanliga poliserna är i sina baracker. Men varför vill Chávez detta?

Här kommer det djävulska i planen. Hur kommer det att se ut för omvärlden när kommunikationerna sätts på igen framåt morgonen? Naturligtvis som om en militärkupp har ägt rum! Alla ingredienser är där: Oppositionen “förlorade”, kommunikationerna stängdes av, militären besatte staden, och dessutom finns det en massa döda (för vilket naturligtvis militären kommer att få skulden i regimens propaganda). Chávez kommer att hållas gömd och i säkert skydd av militärer som är trogna honom, knarkgeneraler kallade. Sannolikt kommer de att sända ut något dramatiskt meddelande, till exempel ett tweet från utrikesministern som säger typ “jag ser hur de för bort Chávez, och nu är de på väg för att ta mig med”.

Sedan kan de öppna en flaska Cabernet Savignon och mysa medan de ser hur CNN och andra rapporterar hur oppositionen i Venezuela efter att ha förlorat valet genomfört en militärkupp, och hur världen fördömer militärkuppen i FN. Att omvärlden skulle lyssna på oppositionen behöver de inte oroa sig för – och dessutom har de allierade i FN som kan hålla dem informerade om vad som händer. Capriles kommer naturligtvis inte att stiga fram som ledare för någon kupp, men kanske någon annan dumskalle kommer att göra det. Det skulle i så fall spela Chávez rätt i händerna.

Efter några dagar, när denna verklighetsbeskrivning är tillräckligt rotad, så iscensätts någon lämplig militär aktion och Chávez återinsätts. Förra gången, i april 2002, stod fallskärmsjägarna i Maracay för den aktionen, och enligt min källa är det samma regemente som avses spela hjälterollen i denna krigslist.

Kalkylen är att ingen kommer att ifrågasätta valresultatet efter detta händelseförlopp. Det spelar alltså inte någon roll om de fick flytta 2 miljoner röster från en kolumn till en annan, för ingen kommer längre att bry sig. Chávez kommer att ännu en gång stå där som “offret” för en misslyckad militärkupp, men ett “mandat” att införa kommunism som han lovat.

För Venezuelas del kommer det att innebära att kanske hundratusentals människor kommer att lämna landet före årets utgång. Det är många som stannat till den 7 oktober som det sista hoppet. Andra kan inte lämna landet men skulle vara beredda att ta till strid för friheten. Chávez uträkning är att dessa kommer att bli helt modstulna efter denna krigslist, att de kommer att känna att allt motstånd är meningslöst.

För Latinamerikas och världens del kommer ytterligare 6 år av Chávez-styre att innebära en stor belastning på ekonomin, och ett stöd för Iran med sitt kärnvapenprogram. Irans uran kommer från Venezuela, så Iran har inte råd att låta Chávez förlora makten. Och Kubas budget finansieras också av Venezuela, så de har inte heller råd. Hela axeln av anti-västländer och terroristsympatisörer är beroende av att Chávez sitter kvar, och med legitimitet. Att skjuta ihjäl några hundra väljare på valnatten är ingenting som tynger deras samvete, inte efter de tiotusentals som redan skjutits ihjäl i Libyen och Syrien, för att rädda samma koalition av ondska.

Uppdatering 2012-10-01: Venezuelas anklagelse i FN idag att oppositionen planerar att utföra en militärkupp och inte erkänna valresultatet är ytterligare bevis för att de planerar att göra det jag beskriver ovan. Varför skulle oppositionen inte erkänna valresultatet, när de är på väg att vinna en jordskredsseger med tvåsiffriga belopp? De enda som har något att vinna på våld och kupper är regimen själv. Detta är “the smoking gun”.

Skenvalsdiktaturen Venezuela går en osäker framtid till mötes

En nyutkommen bok fäster uppmärksamheten på ett viktigt ämne. I ”The Dictator’s Learning Curve – inside the global battle for democracy” skriver William Dobson om den arabiska våren, men också om Venezuela, Ryssland, Iran med flera. Vi har vant oss vid att diktaturer är totalitära, och kontrollerar invånarna med hjälp av brutalitet. Schablonbilden av en diktator är en militärkuppmakare med epåletter på axlarna. Men de senaste 20 åren har den typen av diktator kommit i minoritet.

De flesta auktoritära länder idag håller val, och anstränger sig för att framstå som demokratiska. Detta är i sig inget nytt; Tiden skrev om dessa skenvalsdiktaturer redan på 1930-talet. På den tiden förekom de i Europa, inklusive Baltikum, och föredömet var Nazi-Tyskland, ett land som även det ville ge sken av att följa grundlagen.

Ett nutida fall som ägnas stor uppmärksamhet i boken är det socialistiska Venezuela och den ”Bolivarianska revolutionen”, Hugo Chávez benämning på projektet för att ena Latinamerika under socialism. Redan 1999, samma år han tillträdde som demokratiskt vald president, kallade han till en konstituerande grundlagsförsamling. Den bestod av 125 ”chaviztas” mot 6 övriga, valda i ett snabbinkallat val där mandatfördelningen var långt ifrån proportionell. Samtliga maktbefogenheter placerades i denna församling som inte var sanktionerad av grundlagen, och det hela legitimerades med folkomröstningar före och efter.

Men gick omröstningarna rätt till? Dagarna efter den 28 juni 2009, då Zelayas försök att hålla en folkomröstning om en konstituerande grundlagsförsamling i Honduras hade stoppats, hittade riksåklagaren valmaterial som redan hade resultatet ifyllt: En överväldigande seger för ”ja”. Valsedlarna och protokollen kom från Venezuela. Vad ska man kalla det när förfuskat folkstyre används för att kullkasta grundlagen? Och med stöd av främmande makt? Det står helt klart att processen i Venezuela 1999 var grundlagsvidrig. Det var en statskupp sanktionerad av högsta domstolen.

I början av 2002 försökte Chávez genomföra ändringar i det populära statliga oljebolaget PDVSA. Det ledde till strejk, vilken fick folkligt stöd. Den 11 april tågade ett miljonhövdat demonstrationståg till presidentpalatset, där de blev beskjutna. Bägge sidor anklagade den andra. Kontentan blev att Chávez tvingades avgå, men general Baduel återinsatte honom efter 3 dagar.

Beskjutningen av de obeväpnade demonstranterna blev en vattendelare. Demokratiska organisationer gjorde år 2003 en namninsamling för att kräva en folkomröstning med frågan om presidenten skulle avsättas, och fick ihop 3,2 miljoner underskrifter. Efter många turer tvingades regimen till slut kalla till folkomröstning den 15 augusti 2004.

Baserat på opinionsundersökningar och exit polls var det allmänt väntat att ”ja” skulle segra, men valmyndigheten deklarerade oväntat att ”nej” hade vunnit och att Chávez kunde sitta kvar. Sju artiklar om den omröstningen har sedan dess skrivits i två vetenskapliga tidskrifter (International Statistical Review respektive Statistical Science), och slutsatsen är klar: Chávez skulle ha blivit avsatt om det inte vore för fusk i sammanräkningen av rösterna från valdatorerna, som användes för första gången vid det tillfället.

En av artikelförfattarna, Guillermo Salas, beskriver hur en skenvalsdiktatur måste lyckas med fyra saker för att uppnå demokratisk legitimitet:

(1) skapa ett valsystem som tillåter fusk,

(2) skapa tillit till detta system,

(3) få folk att förvänta att regimens kandidat vinner, och

(4) få en ”kvalitetsstämpel” på resultatet.

Enligt Salas har strategin implementerats på följande sätt:

(1) elektronisk röstning har införts,

(2) oppositionen går i god för att valsystemet kan övervakas,

(3) opinionsundersökningar visar att regimen kommer att vinna, och

(4) antingen accepterar oppositionen nederlaget, eller går en internationell valövervakare i god för resultatet.

En komplementerande strategi är att ibland låta oppositionen vinna, men då bara i fall där det inte spelar någon roll, typ guvernörer och parlament utan makt.

Den 7 oktober hålls nästa presidentval. Oppositionen har enats bakom Henrique Capriles, en 40-årig ungkarl och guvernör för den näst folkrikaste delstaten. Medan Chávez lider av cancer och har svårt att röra sig utstrålar Capriles hälsa och ungdom. För att kompensera för regimens totala övervikt i media har Capriles rest land och rike runt och hållit valmöten, trots mordförsök. Politiskt står han nära socialdemokratin, liksom Carlos Andrés Pérez, kallad CAP, presidenten som Chávez försökte störta i en militärkupp i februari 1992.

Chávez valkampanj är huvudsakligen negativ. Han kallar Capriles en ”lismande usling”, och har hotat med inbördeskrig ”om oppositionen vinner”. Venezuelas fd FN-ambassadör Diego Arria sa i en intervju den 7 september att Chávez ord om ”inbördeskrig” i själva verket är ett förtäckt hot att genomföra en massaker, eftersom bara den ena sidan i konflikten är beväpnad. Det är första gången i Latinamerika som en statschef har hotat sina landsmän, sa han, och jämförde det med Hitlers hot mot judarna, Milosevics mot muslimerna, och Kaddafis mot oppositionen. (Arria var expertvittne mot Milosevics i krigsförbrytarrättegången, och ordförande i FNs säkerhetsråd då det fördömde Libyens bombning över Lockerbie; Chávez brukade kalla Kaddafi ”broder”.)

Chávez anklagar oppositionen för att vara ”ultrahöger”. När Chávez kallar socialdemokraten CAP ”ultrahöger” så säger det mera om hur långt till vänster han själv står ideologiskt. Under valkampanjen 1998 svarade Chávez visserligen ”nej” på frågan om han var socialist, men år 2007 sa han att han är trotskist, och Fidel Castro har sagt att Chávez politik ”naturligtvis” är kommunistisk.

Bakom Chávez maktövertagande i Venezuela står nämligen Fidel Castro och Kuba, enligt en nyutkommen bok av general Carlos Peñaloza, fd arméchef i Venezuela. Redan 1984 identifierade denne Chávez som en infiltratör i armén, och i december 1989 arresterade han Chávez (vilken då tjänstgjorde i presidentpalatset) som misstänkt för att planera att mörda presidenten. Presidenten (CAP) trodde inte på anklagelserna utan lät Chávez fortsätta i tjänst. Resten är historia.

Peñalozas bok heter ”El Imperio de Fidel” och handlar om Fidel fram till 1967. En planerad uppföljare skall ta upp Chávez roll som Fidels ”tronföljare”. Man skulle också kunna kalla Chávez för Castros quisling med tanke på hur kubanerna har plundrat Venezuela sedan 1999; en stor del av Kubas inkomster kommer från Venezuela. Venezuela är också den kubanska diktaturens brohuvud för inflytande i Latinamerika. Det är därför väldigt mycket som står på spel för bröderna Castro den 7 oktober.

Enligt den i Venezuela sedan 30 år verksamme politiske experten Eric Ekvall har Capriles för närvarande ett försprång om ca 15 %, efter korrektion för ett systematiskt fel i samtliga opinionsundersökningar (orsakat av rädslan för att bli åsiktsregistrerad). Ställd inför ett hotande stort valnederlag har regimen tagit till nya olagliga åtgärder. Valdatorn är nu försedd med fingeravtrycksscanner. Samma apparat kontrollerar väljarens identitet med hjälp av personnummer, avgör ifall denne skall få rösta, och registrerar personens val. Regimen har total kontroll. Det finns ingen möjlighet för oppositionen att manuellt kontrollera om rätt person röstar, eller om samma fysiska person röstar flera gånger. Fingeravtrycket används i praktiken inte, men har en psykologisk effekt. Hela 63 % tror inte att valhemligheten är bevarad, enligt en undersökning beställd av oppositionen.

Vetenskaplig forskning har visat att skenvalsdiktaturer kan leva vidare endast därför att oppositionen har mera att vinna på att förlora än på att vinna. Regimens järngrepp om makten kan bara brytas om det finns en stark tredje kraft. Ingen kan idag veta hur starkt det folkliga motståndet i Venezuela är. Om valet inte blir avblåst kommer sannolikt regimen att säga att de vann, folket kommer att ta till gatorna, och sedan ger det sig vad miliserna och militären gör.


Ovanstående debattartikel redigerades för tidskriften Tiden enligt ök med chefredaktören Daniel Suhonen, för utläggning nu. Samtidigt publicerades den här på min blogg, med följande uppdatering vid publiceringstillfället, den 25 september 2012:

De gångna två veckorna har ett antal artiklar om valet publicerats i både USA och Europa, som har förmedlat samma bild som den ovan; att Capriles är i klar ledning, och att regimen är desperat och kan vara beredd att ta till desperata åtgärder. Efter att ha läst en psykologisk analys av både Chávez och Hitler har jag kommit att uppfatta dem som mycket lika varandra (i fallet Chávez har jag också pratat med personer som känt honom). Båda är i grunden djupt osäkra personligheter, med ett starkt behov av att kompensera sig genom att vara i total kontroll. Därför omger de sig med ja-sägare. Som konsekvens blir de isolerade från verkligheten och börjar se sig själv som ofelbara, varför de båda har utvecklat en bild av sig själva som “frälsare” av sina respektive länder och folk. Hitlers självmord var korrekt förutspått av USAs Office of Special Services, OSS, baserat på denna analys. Chávez har inte i samma mån pratat om självmord, och hans cancer har redan fått honom att se på livet på ett nytt sätt (vilket visas av att han ändrat mottot från “Fäderneland: socialism eller döden” till “Fäderneland: socialism och liv”). Han måste också ha insett att hans stöd sviktar, genom att antalet människor på hans valmöten är pinsamt litet, trots att statsanställda och soldater bussas in för att fylla torgen. En person som Chávez kan drabbas av handlingsförlamande förtvivlan vid en oväntad och stor motgång. Personligen tror jag att det är möjligt att han ger upp.

Det läcker information ut från regimens innersta om en maktkamp bakom kulisserna, mellan personer som redan är beredda att tänka på tiden efter Chávez. Till skillnad från Hitler så har Chávez i sin regim högt uppsatta djupt kriminella militärer, vilka disponerar över landets tyngsta militära enheter (t ex fallskärmsjägarna i Maracay, de som återinsatte Chávez efter att han tvingats från makten i april 2002). Det finns därför ett reellt hot mot valet som kommer inte från den sittande presidenten, utan i form av en palatskupp mot både honom och oppositionen. Om Chávez skulle ge upp så tror jag att dessa krafter kommer att göra en kupp, eller starta någon annan form av våldskampanj, kanske ett sorts gerillakrig. Det krävs ett under för att de ska släppa ifrån sig makten utan kamp. (En lösning de kan försöka sig på är förstås att muta eller idka utpressning mot den nya administrationen för att därigenom rädda sitt eget skinn. Det blir då en maktkamp inom “palatset”.)

Så har vi då kubanerna. Även de har mycket på spel, och de är den andra gruppen bakom regimen som inte gärna vill släppa ifrån sig makten. De står visserligen inte med ryggen mot väggen för de kan retirera till Kuba, men det kommer att bli tufft att regera i Havanna utan intäkterna från Venezuela. Min gissning är att de inte kommer att försöka sig på någon kupp, utan istället en strategisk reträtt. Först brända jorden, så att den nye presidenten inte kommer att lyckas lyfta landet ur krisen på de 6 år han har på sig, och sedan kommer de att fortsätta elda på de sociala konflikterna och skapa kaos och våld, för att om 6 år försöka vinna tillbaka makten i nästa val, återigen genom att muta och hota nyckelpersoner i valsystemet och i oppositionen. Så som sandinisterna gjort i Nicaragua.

Det är därför en mycket tuff tid som Venezuela står inför, och det börjar om bara en dryg vecka. Den 7 oktober är årsdagen av då de kristna slog turkarna i sjöslaget vid Lepanten år 1571, och det är rosenkransens dag i den katolska kyrkan. Därför kommer det att vara många som står i kön till vallokalerna och ber med en rosenkrans; för fred, för framtid, för försoning.

I svenska media: DN spyr ut regimens propaganda.

Osäkert politiskt läge i Sydamerika

Wikileaks grundare har fallit offer för sin egen paranoia. Julian Assange har fått “politisk” asyl i Ecuador, för att inte utlämnas till Sverige där har skulle tvingas svara på frågor om misstänkt våldtäkt eller något. Det skulle vara komiskt om det inte var så tragiskt. Som DN skriver, det öppnar dörren för en politisk konflikt i Latinamerika därför att Storbritannien tydligen antytt att man kunde komma att återkalla den ecuatorianska ambassadens diplomatiska immunitet, och därmed kunna gå in och ta hand om Assange.

Blotta hotet att göra detta är förstås mycket dumdristiskt, och ställer all världens diplomater i en mera prekär situation än tidigare. Naturligtvis tas detta tacknämligt upp av den ecuatorianske presidenten Rafael Correas allierade: Hugo Chávez i Venezuela, Evo Morales i Bolivia, Raúl Castro på Kuba, och – inte minst – Ahmadinejad i Iran. Samt naturligtvis av fru Kirchner i Argentina, vilken på sistone har varit mycket högljudd om att Falklandsöarna minsann skall tillhöra Argentina och inte Storbritannien (sen får öinvånarna säga vad de vill). Och Kirchner har starkt stöd för denna linje bland de andra “anti-imperialisterna” i Latinamerika (se listan ovan). Ironin att det är de som är imperialister går deras näsa obemärkt förbi.

Som om inte detta vore nog så går Venezuela till presidentval den 7 oktober. Hugo Chávez ställer upp (grundlagsvidrigt, men ändå) för ännu en period som president. Mot honom ställer en enad opposition upp Henrique Capriles Radonsky. Capriles har nu ett stort försprång i den allmänna opinionen, någonstans över 60% mot under 40% för den utgående presidenten. Men om detta kan man inte läsa i pressen. Enligt regimens handplockade och mutade opinionsundersökare är förhållandet det omvända. Politiska experter som inte är mutade säger dock att tåget har gott för Chávez “skenvalsdiktatur”. Folk har slutat tro att den kan vinna, och hoppar nu av bandvagnen i drivor. Det enda sätt varmed den kan förklara sig vinnare är genom valfusk, men inte ens det garanterar att det kan lyckas sitta kvar eftersom det råder en allmänt utbredd stämning av att “ta till gatan”. Regimen har hotat med att då kalla in militären, men militären säger nu mer eller mindre öppet att man aldrig kommer att skjuta på det egna folket. Regimens nästa kort är att kalla in den milis som byggts upp de senare åren, men mot detta svarar militären att den kommer att försvara folket mot en sådan milis. Det enda som då återstår är den kubanska militären. I praktiken är nämligen Venezuela en koloni till Kuba – Chávez överlämnade sitt fäderneland till Castros diktatur med hull och hår. Han är en större quisling än själve Vidkunn Quisling.

Venezuela är nyckellandet för alliansen ALBA. Kuba överlever inte ekonomiskt utan Venezuela. Nicaragua är också starkt beroende av Venezuela, liksom i varierande gran Bolivia och Ecuador. Även för den globala kokainsmugglingen är Venezuela viktigt, liksom för Iran genom stödet till deras terrorister. För Ryssland och Kina däremot handlar det om affärer; de har stora investeringar i Venezuela att bevaka. Alla dessa faktorer kan kasta grus i maskineriet för motståndsrörelsen i Venezuela. En storpolitisk konflikt är det sista de behöver. En sådan konflikt kan nämligen användas som förevändning av regimen för att skjuta upp eller ställa in valen, och arrestera de som arbetat i oppositionens kampanj. Det är ett känsligt läge, och man kan bara hoppas att inte eftervärlden kommer att skriva in Julian Assange i historieböckerna som den som tände ett storkrig.

Fotnot: För Correa att kritisera Sverige för bristande rättssäkerhet, är som när mördaren beskyller domaren för att inte följa lagen. I ett nyligen gjort index över rättssäkerhet hamnade Sverige högst i världen, medan Correa själv öppet kallas för diktator i väst.

Latinamerikas skenvalsdiktaturer

Demokratin i Latinamerika är hotad, men Honduras och Paraguay inger hopp. Dessa två länder har visat att det går att stoppa den process av erosion av demokratin som först implementerades i Venezuela 1999. Bakom denna djävulska plan står Castros Kuba. Då de hade misslyckats med att erövra Venezuela i en militär invasion på 60-talet, och misslyckats med gerillakriget, och misslyckats med en kupp i samband med kravaller 1989, och misslyckats med Chávez militärkupp 1992, och sedan en till militärkupp 1992, så försökte Castro med strategi nummer 5: Att ta makten i ett demokratiskt val år 1998.

När det väl var gjort så började Chávez (vilken är Castros quisling) att sätta planerna i verket för att sitta kvar på livstid. Idén var naturligtvis inte ny, Hitler hade gjort på samma sätt. På 1930-talet var inte demokratin på mode på samma sätt, så detaljerna måste göras på ett annat sätt. Det anses nu som väsentligt att hålla regelbundna val, och detta utnyttjas av dessa nya diktaturer, vilka kan kallas “skenvalsdiktaturer“.

Det ironiska är att varje gång ett skenval hålls, och resultatet bekräftas av någon internationell organisation som fått blå dunster i ögonen (typ The Carter Center som svor på att den grovt förfuskade folkomröstningen 2004 hade gått rätt till), så stärks diktatorns ställning. En skenvalsdiktator som Chávez har därför mycket större politisk makt att plundra och härja, en en sedvanlig militärkuppsdiktator.

Kanske undrar du varför oppositionen med en druckens envishet hävdar att det visst inte förekommer valfusk. Svaret är att i de enskilda experternas riskanalys framstår det som bättre att tiga än att tala om ämnet: Ifall oppositionen mot förmodan tillåts vinna (vilket de inte har någon som helst anledning tro, efter att militärchefen klart sagt ifrån att det kommer han aldrig att acceptera), så tjänar de inget på det, eftersom deras uppdrag slutar på valdagen. Men om regimen vinner, och de har anklagat den för valfusk, så måste de gå i landsflykt. Bättre då att tiga. Detta är inte mina slutsatser utan de kommer från en vetenskaplig studie gjord av Beatriz Magaloni på Stanford University, “The Game of Electoral Fraud and the Ousting of Authoritarian Rule” (American Journal of Political Science, Vol. 54, No. 3, July 2010, Pp. 751–765).

Ännu har inte världen kommit på ett motmedel mot dessa skenvalsdiktatorer. Faktiskt, världen utanför Latinamerika verkar inte ens medveten om att problemet finns. Men i Honduras och Paraguay står man mitt i en kamp för demokratins överlevnad – och ser med en blandning av fasa och misstro hur Europa verkar svälja propagandan från ondskans axelmakter: Venezuela, Kuba, Iran, Ryssland, Kina, Syrien, och Libyen tills nyligen. Liksom Nazi-Tysklands ondska spred sig till andra länder i Europa där liknande regimer också etablerades, har Kuba via Venezuela lyckats sprida sitt ondskans imperium också till Nicaragua, Ecuador och Bolivia, medan presidenten i Argentina och flera andra länder har köpts för pengar.

På 1930-talet fanns NF, Nationernas Förbund, och det slutade fungera då allt fler regimer kom under kontroll av kriminella regimer som inte längre representerade folkets intressen. Samma sak händer nu. FN:s generalförsamling, liksom kommissionen för mänskliga rättigheter, har förvandlats till verkningslösa organ, på grund av att de kriminella axelmakterna har kunnat köpa sig så många lojaliteter. Vad som står på spel till syvende och sidst är inget mindre än världsfreden.

Hur illa det står till framgår om vi tittar på världens reaktion då två små länder har försökt stoppa denna urholkning av demokratin. Den 28 juni 2009 avsattes presidenten i Honduras sedan han försökt starta en process för att underminera demokratin, på samma sätt som fd militärkuppmakare Hugo Chávez har gjort i Venezuela, Evo Morales i Bolivia, och Rafael Correa i Ecuador. Omvärlden kallade det en militärkupp, trots att Högsta Domstolen hade utfärdat en häktningsorder för presidenten på begäran av riksåklagaren, på laga grund efter att presidenten brutit mot en direkt order från domstolen. Och trots att riksdagen med stor majoritet röstade för att avsätta presidenten, ett beslut som landets högsta domstol accepterade som ett faktum dagen efter, med stöd av landets grundlag.

År 2012 avsattes presidenten i Paraguay genom en förtroendeomröstning i riksdagen, både underhuset och överhuset, i enlighet med det landets grundlag, vilken tillåter riksdagen att avsätta en president som inte längre har dess förtroende. Detta är precis i linje med ordningen för dagen i Europa, där regeringschefer avsätts titt som tätt i förtroendeomröstningar. Det är just så det skall vara i en parlamentarisk demokrati. Men något verkar hända i huvudet på folk när latinamerikaner beter sig demokratiskt korrekt; då blir det plötsligt en “statskupp“.

Grundproblemet i Latinamerika är att så gott som alla länder på kontinenten har kopierat USAs grundlag i så motto att de har ett folkvalt ämbete (med titel president) som på samma gång utför rollerna av regeringschef och statschef, samtidigt som de har en folkvald riksdag som stiftar lagarna. Denna ordning leder till problem: Det blir väldigt lätt att införa diktatur, vilket som bekant har skett vid otaliga tillfällen i kontinentens blott 200-åriga historia sedan befrielsen från kolonialmakterna. Länderna kämpar med att försöka hitta en formel för att förhindra att det sker igen.

I Honduras grundlag finns en paragraf som säger att presidenten förverkat sitt ämbete om han så mycket som säger att han önskar sitta kvar efter mandatperiodens utgång, och ger alla och ingen institution befogenhet att agera om så sker. Anledningen till att ingen institution fått den befogenheten är för att förhindra att den institutionen används för att legitimera en statskupp. Därför gavs alla den befogenheten, och år 2009 tog alla institutioner sitt ansvar. Alla statens institutioner ställde sig mot presidenten, inklusive presidentämbetets egen juridiska avdelning! Ändå kallade omvärlden det för en statskupp. Misslyckandet ligger inte i Honduras, utan i omvärlden.

I Paraguay gav grundlagen riksdagen rätt att avsätta presidenten av politiska skäl. De har alltså infört en form av parlamentarism. Detta borde naturligtvis applåderas av vänner av demokratin, som ett stort steg framåt. Varför görs inte det? Därför att demokratins dödgrävare i Latinamerika – Chávez i Venezuela, Correa i Ecuador, Morales i Bolivia, Ortega i Nicaragua, Kirchner i Argentina, och givetvis Castro på Kuba – kallar det en statskupp, och omvärlden är alltför blåögd och naiv för att förstå, att om en diktator kallar en demokrati för “diktatur”, så är det nog precis tvärtom.

Hittills har väst undvikit att tala om Chávez, för att inte ge honom legitimitet som “anti-västs ledare”. Det är hög tid att ändra strategi nu, och istället aktivt kritisera Chávez regim som varande en brutal auktoritär diktatur, vars viktigaste taktiska vapen är att regelbundet hålla skenval för att därigenom – varje gång omvärlden accepterar valresultatet – öka sin politiska makt. Den nya strategin måste vara att på alla sätt exponera hur falska dessa val är: Den totala bristen på likhet i tillgång till media, censuren av media, konfiskation av tillgångar för att förhindra oppositionen från att ha tillgång till kapital för valkampanjen, skenrättegångar, politiska fångar, politiska mord, öppna hot uttalade av presidenten, en total brist på insyn i den helt elektroniska valprocessen, en röstlängd som är så förfuskad att ett barn kan se att den är förfalskad, stängningen av vallokalen i Miami där en halv miljon venezolaner bor (de måste nu rösta i New Orleans 140 mil bort; arbetet med logistiken att förflytta dem är i full gång). Det har bevisats vetenskapligt att Chávez har stulit val förr, 2004, genom att justera röstsiffrorna elektroniskt (men Carter-centret upptäckte inte fusket utan godkände resultatet, och bortsåg också helt från de många och mycket grova brott mot demokratiska principer som regimen begick för att försöka förhindra att omröstningen ens kom till stånd).

Det är dags att media säger rakt ut det vår regering redan vet: Chávez är en diktator. DN verkar inte ha förstått det. Heller inte att morden på journalister i Honduras och andra länder i knarktraden beror på knarktraden och inte något annat.