Tag Archives: ALBA

Indianer: ALBA är bara lögn

Sydamerikas av vänstern omhuldade så kallade “bolivarianska revolution” har utgett sig för att vara indianernas uppvaknande. Att urbefolkningen återtagit makten från de vita europeerna som “förtryckt” dem i 500 år. Till och med det officiella namnet på ALBA, Hugo Chávez allians mot USA, innehåller orden “folken av vårt Amerika”.

Men nu protesterar indianer i både Ecuador och Bolivien (Bolivia) mot deras “revolutionära” presidenter, Rafael Correa respektive Evo Morales.

Indianer i Ecuador protesterar.
Indianer i Ecuador demonstrerar. Och ja, spjuten har järnspetsar. Rediga grejor.

En indianledare i Ecuador, Marlon Santi, sa i en intervju till TV-stationen Canal Uno, att “Här finns frågorna om rasism, främlingsfientlighet och integration inte ens i programmet för [regeringspartiet]”. Han kallade presidentens tal om socialism en lögn, en kuliss.

I Bolivien marcherar sedan den 21 juni över 500 indianer från Amazonas i öst mot huvudstaden i Anderna, en sträcka på 100 mil. Ledaren för indianerna, Adolfo Chávez, säger att de marcherar för att kräva sina rättigheter. I protesten deltar ett tjugotal av de 36 indianfolken i Bolivien.

Tidigare i år har det varit våldsamma demonstrationer i en annan del av Bolivien men då var det fackföreningar som krävde regeringens avgång.

Morales är för övrigt den förste indian att bli president. Hans politik inkluderar att tillåta kokainodling, och för 2 år sedan kastade han ut USAs knarkbekämpare, DEA. Kokain är en traditionell kulturväxt i Bolivien. Kokain exporteras från Ecuador till Sverige, och från Chávez Venezuela till USA via Honduras.

Zelaya to become political leader of PetroCaribe

Venezuela’s president and former military coupster Hugo Chavez has offered Honduras’ deposed president Manuel Zelaya the post as head of a newly formed political council in the PetroCaribe organization. PetroCaribe was formed to sell oil from Venezuela to poor countries in the Caribbean and Central America under very favourable credit terms.

A number of news stories talk about Zelaya becoming the head of PetroCaribe, but I have only found one in English, a Russian site, that is stating that he is to head a newly formed political council. Given how close Venezuela and Russia are, especially in PR (i.e., “Propaganda Related”; cf. e.g. how Pravda and Chavez both claimed that the U.S. had caused the earthquake on Haiti; weapons deals; presidential visits; etc), I’d keep an open mind to the possibility that it is the Russian source that is the correct one. When searching in Spanish this was seemingly confirmed by this Cuban site.

Zelaya’s role will be to “promote democracy.” We all know how well that went in his native Honduras, where he was found by the Supreme Court to be acting to overthrow the democratic constitution in place since 1981, and deposed by Congress after the court had ordered his arrest. He overstepped an article (239) that leads to immediately ceasing to be president, and he did so after the court had issued an injunction for him not to do so. Those who claim that his removal was a coup because he has the right to due process are thus misinformed; due process was followed, why it was no coup.

When PetroCaribe was formed, the critics – or conspiracy theorists if you prefer – said that it would become an instrument for putting political pressure on the members who were indebted to Chavez. The idea is not new, and now it seems that they are openly laying their cards on the table by creating this political council, intended to get involved in what is happening in the member states politically.

It has been expoused how the west uses that strategy with the world bank system (e.g., in “Confessions of an Economic Hit Man“): Put a country in debt, and then demand that they follow your will, or else. Those leaders who are so obstinate that they don’t give in not matter what arm-twisting is employed, are eliminated. The basic idea is to lend money to Third World countries to put them on the hook, making sure they cannot pay it back, ever. Those negotiating the loans have a bonus pay, so they get more bonus the more they can inflate the loan. This is not supposed to be public information, so the employee who told me made me promise not to reveal his name. However, I can deduce that it is true from other evidence. I once was asked to put a price tag on a project in Honduras, so I asked a Swedish colleague with many years expertise in exactly that field. However, the bank was very unhappy, and wanted me to inflate the price by a factor ten or so. In other words, the strategy is as follows:

Finance a project with a loan, give favorable interest (one to a few percent), but inflate the price so much that the project will never be profitable. It is important that the profit is taken out of the Third World country by giving the job to a First World company. This way the country stays poor and indebted for ever, while the cost for the rich county is not all that high since the money just goes around and quickly comes back into the national economy.

What Chavez – perhaps in cohorts not only with Cuba but also with Russia – is doing is not to duplicate this strategy, but to create another version of it. Chavez does not have coffers full of money, but he has oil. Instead of providing money he provides oil.

It does seem, though, that his plan is not all that well thought out. He is in fact lending money, since he is not getting paid until later. And unlike the world bank projects, the money does not immediately come back as income for Venezuelan consulting and construction companies. Chavez is actually providing something of value. He is, however, taking this from his citizens, the people of Venezuela. His country is going downhill rapidly, with hyperinflation, water shortages, electricity shortages, and security problems.

In short, the PetroCaribe plan has turned out not to be sustainable. Perhaps that is why Chavez has decided to openly try to cash in on it now, before the economy completlygoes belly up.

His political plans have already stalled; it started with Honduras stopping Zelaya’s coup attempt, and continued with a right-wing president being elected in Chile. Also Argentina and Brazil may loose their left-wing regimes soon according to opinion polls. The wind in Latin America seems to have shifted against him. When his economical power base now also is failing, Chavez has little choice but to act as swiftly as possible, before his chances are gone for good.

Zelaya has already proven that his attitude is “full steam ahead, damn the torpedoes” – even when there is nothing but torpedoes ahead. The question is how far can a conflict go? If it was just Venezuela and ALBA, there would be no worry. Although Venezuela has some of the best Russian-made fighter planes, they have no pilots trained on them, and not even manuals in Spanish. How many Venezuelan pilots read Russian?

However, Russia has decided to send its fleet back to the Caribbean. And Cuba has Spanish-speaking pilots who have studied Russian. Plus, what stops Putin from having Russian pilots flying the planes? USA allegedely had American pilots fly planes painted in Israeli colors during the 1967 war (although nobody has claimed they flew combat missions). By placing top-modern Russian war equipment in Venezuela, Russia has the equipment on stage so to say, in case a conflict would get ignited. Hopefully this is defensive in nature, and not offensive, even though Chavez did threaten war against Honduras, and keeps doing so against Colombia.

This may just be a sign that a new Cold War might be sailing up off Florida. What is a country like Honduras to do in this scenario?

My best advice is to not trust either side, but to seek out a neutral road of self-reliance. Nobody is thinking about Honduras’ well-being except Hondurans. Neither Obama nor Chavez has anything good to offer Honduras (beyond trade, of course). It is time that the country stopped pandering for recognition, stuck to its laws, and started working diligently on its own long-term economical plan.

Footnote: There are also ALBA loans for buying oil from Chavez. Zelaya used them, and so does president and former dictator Ortega of Nicaragua. The purchasing president only pays a fraction of the price to Venezuela, but sells it at full price. The remainder is a long-term loan, like 25 years. It sounds very similar to the PetroCaribe loans, and I am not sure what difference – if any – there is. Zelaya tried to convince the private sector in Honduras to get on board with this, arguing that 25 years is an eternity, so they didn’t have to worry about ever paying it back. They refused, though, wisely. The cash that this deal generates for the president is used as an illegal source of political cash, and is employed for corrupting the political process. While Honduras stood up to this corruption attempt, Nicaragua is now the next target, and only time will tell if it will succeed or not.

Honduras lämnar ALBA

I skuggan av en fruktansvärd tragedi i Haiti röstade Honduras parlament igår kväll för att lämna samarbetsorganisationen ALBA (Alternativa Bolivariana para las Américas), enligt El Heraldo. Honduras gick in i ALBA år 2008 då Roberto Micheletti, nu interimspresident, var talman. Hans partikamrat Marcia Villeda, som också röstade för avtalet den gången, förklarar nu sin röst för ett utträde med att ALBA visade sig vara en betydligt mer ideologisk och militär grupp än vad som förespeglats. Den drivande kraften bakom ALBA är Hugo Chávez, Venezuelas president på obestämd tid. Till beslutet bidrar också att inget land i ALBA erkänt det ordinarie valet i Honduras i november förra året.

Honduras väljer att stå kvar i samarbetet Petrocaribe, genom vilket man kunnat köpa olja till fördelaktiga priser. Pengar som erhållits via ALBA för sociala projekt beslöt man dock att återbetala.

Medlemmarna i ALBA är Venezuela, Cuba, Ecuador, Bolivia, Dominikanska Republiken och Nicaragua. Nyheter från El Salvador säger att det landets styrande parti, FMLN, mera känt i Sverige som gerillan som i många år kämpade i bergen mot regeringen, nu vill att landet skall gå med i ALBA. De rapporteras också hålla på att bygga upp en parallell statsapparat, något som även Chávez gjort i sitt land, och som i generella termer har tolkats som en metod för att drastiskt förändra styrelseskicket när tiden är mogen.

Från Honduras huvudstad Tegucigalpa rapporteras att intresset att få sitt fotografi tagit med den utgående presidenten är rekordstort. Som en tjänsteman med erfarenhet från ett flertal presidenter uttryckte det, “Micheletti är inte en president längre, han är en folkhjälte.” Orsaken är mycket enkel att förstå: Han har stått emot alla försök till påtryckningar från utlandet, inklusive från USA. Därigenom har han visat att Honduras kan stå på egna ben, och inte behöver kröka rygg för någon.

När mandatperioden nu går mot sitt slut (den 27 januari) så börjar samtidigt vinden svänga för Honduras och Micheletti. Då riksåklagaren den 6 januari väckte åtal i högsta domstolen mot militärerna som lät Zelaya undkomma rättvisan genom att flyga honom till Costa Rica, så slutade New York Times använda ordet “kupp” om maktskiftet. Då högsta domstolen beslutade ta upp fallet fortsatte New York Times att undvika order “kupp”. Nu har kongressen beslutat att inte behandla frågan om amnesti i denna sessionen, varför åtalet definitivt blir av.

New York Times verkar ha förstått att med militärerna under åtal för att ha flugit Zelaya ut ur landet, så finns det inte längre någon som helst anledning att tolka maktskiftet som en kupp. Noll och intet.

Det är en allmänt vedertagen uppfattning i USA att NY Times sätter tonen för hela landets press. Att denna omsvängning inte slagit igenom helt än beror nog bara på att det tar ett tag att märka att ett visst ord INTE används längre. Men det kommer, det är jag säker på. Inte minst därför att jag spådde denna utveckling redan en av de första dagarna då jag skrev om Honduras i denna blogg. Detta med åtalet av militärerna är den springande punkten för hela affären.

Det är med stort intresse jag ser fram emot att få höra militärens försvar, för att se om deras underrättelseinformation (vilken jag hoppas presenteras) stämmer överens med de rykten jag hört… Om så är fallet, så spår jag att de kommer att frikännas från ansvar för brott. Fast det betyder inte att det var fel att åtala dem. Endast en domstol kan frikänna en person som uppenbarligen begått ett brott, vilket de har.

Tillägg 2010-01-15 17:00 ET: Nu har även BBC publicerat en artikel online som objektivt redovisar händelserna vid maktskiftet, och som inte tar ställning för att det var en kupp. BBC har ungefär samma goda renommé för opartisk och självständig rapportering i Europa som New York Times har i USA. Åtalet av militären förefaller därför ha fått media att inse att det var sant när högsta domstolen sa att de gett ordningsmakten i order att arrestera Zelaya, eftersom ju åklagaren accepterar det som helt legitimt.

Risk för stängd gräns Nicaragua – Honduras

Nicaragua var bland de länder som skrev under ALBA-överenskommelsen att införa ekonomiska sanktioner mot Honduras. Honduras meddelar att de kommer att agera likadant mot andra länder som dessa agerar mot Honduras, och påpekar att mer än 50% av Nicaraguas export går via Honduras. Nicaragua saknar nämligen en djupvattenshamn i Karibiska Havet, varför lastbilar för varorna till Puerto Cortés på Honduras nordkust, några mil norr om San Pedro Sula.

Industrimagnaten Adolfo Facussé rekommenderar att återuppta ett lagförslag som tidigare fått Nicaragua att backa, nämligen att införa en vägavgift för fordon från grannländerna som kör på Honduras vägar. Detta skulle slå mycket hårt mot Nicaraguas export till El Salvador, Guatemala och USA, samtidigt som övriga grannländer skulle drabbas betydligt mindre.

Honduras importerar för 418 miljoner dollar från ALBA-länderna, och exporterar för 165 miljoner dollar. Den mesta importen kommer från Ecuador följt av Nicaragua, Venezuela och Kuba, medan nästan all export går till Nicaragua. Det verkar onekligen som om åtgärden är dåligt genomtänkt, därför att den kommer att slå hårdare mot ALBA-länderna än mot Honduras.

Honduranerna tar dessa hot som försök att från utlandet sabotera den dialog som pågår i landet. Två gånger har Zelayas utrikesminister, Patricia Rodas, förklarat att förhandlingarna har strandat, och två gånger har Zelayas förhandlare i Honduras, Victor Meza, fått gå ut till pressen och tala om att hon har fel.

Min tolkning av detta är att Rodas inte tar order av Zelaya utan av Chavez. Det var också hon som en gång sammanförde Zelaya och Chavez, och det skulle inte förvåna mig om hon också själv har aspirationer på presidentposten.

För övrigt rapporteras i honduransk press idag att landet ämnar dra den centralamerikanska banken inför internationell domstol efter att den på politiska grunder vägrat betala ut pengar till Honduras efter presidentskiftet den 28 juni. Om domstolen tar ärendet så blir det en prövning i internationell domstol om det var en statskupp eller inte, just det som landet önskar, eftersom alla demokratiska institutioner menar att det inte var en statskupp utan att landet blivit orättvist behandlat av omvärlden.

Försök till statskupp i Nicaragua

Samtidigt som Nicaraguas president Ortega anklagar Micheletti för att ha gjort en statskupp då han förhindrade Zelaya från att göra en statskupp, så anklagar oppositionen i Nicaragua nu Ortega för att göra en statskupp. Blev det rörigt?

Zelaya satte sig över de övriga statsmakterna i Honduras på ett sätt som skulle ha utgjort en statskupp om han inte hade blivit avsatt den 28 juni. Det faktum att högsta domstolen och kongressen avsatte honom och tillsatte en ny president enligt grundlagen (nämligen Micheletti), gjorde emellertid att det stannade vid ett kuppförsök i Honduras.

I Nicaragua vill förre diktatorn Daniel Ortega, nu demokratiskt vald president, emellertid också sitta kvar. Grundlagen säger att han inte kan sitta två perioder efter varandra, men nu har högsta domstolen i Nicaragua dömt att den paragrafen inte är “tillämpbar”. För oppositionen i Nicaragua är detta ett försök till statskupp, och det har anmälts av dem till OAS, FN, och så vidare.

Nu visar det sig om världssamfundet tar lika allvarligt på Nicaragua som de tog på Honduras, eller om de avslöjas som hycklare.

Uppdatering 2009-10-21 22:00 ET: Enligt en gäst i A Mano Limpia ikväll var beslutsproceduren i högsta domstolen i sig själv olaglig: Sex av domstolens medlemmar möttes i hemlighet utan de övrigas kännedom. De “dömde” då att den paragraf i grundlagen som förhindrade successiva omval av presidenten var “grundlagsstridig” (baserat på sättet den tillkom 1995). Bägge faktorerna var för sig såväl som tillsammans gör att detta inte kan kallas för något annat än en konstitutionell statskupp. Trots det, och i totalt hyckleri, ställer sig ALBA-länderna och OAS positiva till den. Det visar att deras inställning till Honduras är rent politisk, och inte har någonting med lag och rätt att göra.

ALBA startar företag för internationalsocialism

De Latinamerkanska länderna i ALBA, organisationen som startades av Castro på Kuba och Chavez i Venezuela, beslutade vid sitt senaste toppmöte att gå vidare mot socialism genom att starta statliga företag inom livsmedel och mineral. Dessa kallas på spanska “gran nacional”, ungefär “stornationella”, vilket kanske skall tolkas som att målet är internationalsocialism.

Honduras ett bondeoffer i världspolitiken

Som jag har kunnat visa på denna blogg, enligt uppgifter från olika källor, vet USA, EU, Sverige och andra västländer mycket väl att det inte var en militärkupp i Honduras. Ändå låtsas de som om det var en kupp och inför sanktioner. Åtminstone för syns skull. Varför?

Den enda rimliga förklaringen är att de håller god min i elakt spel, och vill undvika att öppet utmana Hugo Chavez, vilken är i full färd med att bygga upp en global allians mot västvärlden. Förutom Venezuela ingår Syrien, Iran, Vitryssland och Ryssland, samt Kuba och länderna som håller på att genomföra den så kallade bolivarianska revolutionen, Nicaragua, Ecuador, Bolivia. I denna revolution ingår att kasta ut den konstitutionella demokratin och införa en i princip diktatorisk president, samt att nationalisera stora delar av näringslivet, samtidigt som mänskliga rättigheter kommer på undantag, om än olika för olika grupper.

Denna axels huvudfiender är USA och Israel. Men var står EU och Sverige?

Centraleuropa är beroende av gas från Ryssland. Spanien har oljeavtal med Venezuela, och den socialdemokratiska regimen verkar stå mycket nära Chavez (oppositionen är dock starkt kritisk till Chavez; Spanien tar över som EU-ordförande efter Sverige). Precis som högern i USA brukar säga är alltså Europa i en beroendeställning som gör att deras handlingsutrymme kan vara lite begränsat. Att USA köper en stor del av sin olja från Venezuela tycker de dock inte om att skylta med. Alltnog, EU försöker uppenbarligen att låta bli att reta Chavez.

USA har blivit utkastad från sin enda militärbas i Sydamerika, i Ecuador. Den enda kvarvarande i Latinamerika är i Honduras. Är det en tillfällighet att Correa blev vald i Ecuador och Zelaya i Honduras, och att de anslöt sina länder till ALBA, alliansen för den bolivarianska revolutionen? Bevis har framkommit att Correa fick kampanjbidrag från FARC, narkotikagerillan i Colombia. Bevis har ännu inte framkommit att Zelaya fick $10 miljoner från samma gerilla för sin valkampanj, men det är nog bara en tidsfråga.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet. Man måste också misstänka att Chavez fick sin valkampanj i Venezuela betald av FARC, och att det är därför han är så hjälpsam mot dem. FARC var marxistisk från början, men nu är det en ren knarkgerilla, enligt colombianerna. Det är säkert heller inte en tillfällighet att Morales vann i Bolivia på en politik att göra koka lagligt (han är indian, och det är en del av deras kultur).

Vad vi ser verkar vara de synliga effekterna av en ny strategi för vänstergerillorna i Sydamerika. Istället för väpnad kamp i djunglerna har de alltmer övergått till att tjäna pengar på kokainet, och använt de stora inkomsterna till att köpa presidenter i allt fler länder. Efter Venezuela kunde de ta oljerikedomarna där och använda som hävstång (samtidigt som venezolanerna själva blir allt fattigare när deras pengar används till att muta ledare i andra länder och köpa vapen – ofta oanvändbara vapen som de ryska stridsvagnarna utan luftkonditionering, i ett land där pansarslag knappast är aktuella).

Att folk gör sig självständiga och tar ansvar för sina egna liv och länder är i och för sig gott, vilket gör att de har fått mycket sympati i Europa och bland USAs vänster. Deras koppling till kokainet har de lyckats väl med att gömma undan.

Problemet är emellertid att rörelsen är i grunden fascistisk, inte demokratisk. Den är marxistisk, ja, men socialismen (det Chavez kallar socialismo en el siglo XXI) är kombinerad med en stark presidentmakt och bristande respekt för mänskliga rättigheter och för privat ägande – just det som kännetecknar fascismen. Lägg därtill ett nationalistiskt drag, i betydelse att göra skillnad på folk och folk, och resultatet blir en ny form av nationalsocialism. Denna likhet mellan Chavez och Hitler har media i Latinamerika skrivit om i många år, utan att det verkar ha uppmärksammats i Europa. Likheten sträcker sig också till Chavez mycket effektiva propagandaministerium, vars inflytande sträcker sig också till vad som står i svenska tidningar. Honduras är ett bra exempel, men också pansarskotten. Hur många var det inte som försökte försvara Chavez med ihåliga undanflykter?

De militärbaser som USA nu skall få tillgång till i Colombia syftar till att kunna fortsätta kriget mot FARC. Att Chavez blir så upprörd beror inte på att Venezuela skulle vara hotat, utan på att FARC står under Chavez (inofficiella) beskydd. Även han håller god min i elakt spel och låtsas som om han inte hade med dem att göra.

Så detta har hänt: FARC och Chavez försöker underminera USA genom att köpa presidenter i de länder där USA har baser i första hand: Ecuador och Honduras. Ecuadors köpta president kastar ut USA; USA skaffar nya baser i Colombia. Honduras högsta domstol kastar ut den köpta presidenten; Chavez anklagar USA för att ligga bakom “kuppen”; USA nekar men håller med om att det var en “kupp” och inför sanktioner, kanske för att inte förlora PR-kriget och riskera baserna i Colombia. Ett bondeoffer för att komma nära “kungen av Sydamerika”, som Honduras president kallade Chavez?

Den som lever får se.

PS. Det krävs inte mycket fantasi för att misstänka att Obama härom dagen skrotade det av Ryssland hårt kritiserade missilförsvaret i Europa för att försöka få Ryssland mindre Chavez-vänligt, och därmed stärka alliansen mot denne.

Fotnot 1 oktober: Denna analys gjordes utifrån antagandet att Obamas politik var baserad på en insikt att Chavez är farlig, att den hat-socialism han står för är odemokratisk och destruktiv. Andra möjliga förklaringar är förstås att Obama inte alls förstår det, eller att han själv har samma dagordning som Chavez. Det verkar niu mest sannolikt att oförstånd är förklaringen.

Analys: Honduras räddades i sista sekunden från nationalistisk socialism

Under sommaren skrek rubrikerna om en “militärkupp” i Honduras, vilket visade sig vara en arrestering av en avsatt president på domstolens order, under utförandet av vilken militären bröt mot lagen och sände presidenten i exil istället för till buren. Denna “militärkupp” tillkom enligt den rådande diskursen därför att Zelaya ville genomföra en “opinionsundersökning”, som dock visade sig vara en folkomröstning i strid med grundlagen – och den var redan uttryckligen förbjuden av domstol. Alltså varken opinionsundersökning eller militärkupp, utan olaglig folkomröstning och grundlagsenligt maktskifte på presidentposten, vilket har grundligt redovisats på denna blogg.

Men varför? Vad är det som händer på ett djupare plan?

Försvarare av Zelayas “opinionsundersökning” framhåller att landet tills för några årtionden sedan var en militärdiktatur utsatt för ständiga kupper, och att vänsteroppositionella förtrycktes med hela arsenalen av olagliga metoder som lärs ut i School of the Americas (mord, försvinnanden, skrämseltaktik, osv). Det är sant, men det är ett argument framfört i syfte att vilseleda opinionen. Inte därför att det är irrelevant, utan därför att det är relevant på ett annat sätt än vad Zelayas tillskyndare menar.

Honduras idag är inte samma land som då. Den fulla innebörden av begreppen demokrati och rättstat har tagit rot. Däremot finns det enskilda individer och kanske även grupper som fortfarande inte förstått att våld är destruktivt; som fortfarande tror att det går att “försvinna” människor ur oppositionen utan att det uppmärksammas, “om man bara ser till att deras kroppar inte hittas och man sprider ut kampanjen över flera år”, som en sa till mig. När jag konfronterade en regeringsföreträdare i Tegucigalpa med detta uttalande blev reaktionen till synes mycket uppriktig bestörtning över att den attityden fortfarande fanns kvar, även om det i detta fall var hos en civilperson utan något som helst inflytande.

Den nuvarande situationen kan komma att ses som ett test på om rättssäkerhet gagnar landet. Oppositionen, med Zelaya i spetsen, för fram anklagelser om mycket grova brott mot mänskliga rättigheter. Rapporten från Interamerikanska Kommisionen för Mänskliga Rättigheter, CIDH på spanska, innehöll betydligt mindre men ändå grava anklagelser som de fått ta del av i Honduras. Honduras egen ombudsman för mänskliga rättigheter har en mycket, mycket mindre fil på sitt bord. Zelaya försöker misstänkliggöra alla statliga organ i Honduras för att få omvärlden att ignorera deras utsagor, men faktum är att samtliga institutioner (utom regeringen) är befolkade av samma personer som då Zelayas var president. Att omvärlden verkar gå på hans spin är anmärkningsvärt, men en annan fråga. Poängen här är att Honduras regering visar alla tecken på att ta mänskliga rättigheter helt på allvar, men att Zelaya vädjar till förutfattade meningar baserat på landets historia för att få omvärlden att tro annorledes.

Vad kan detta leda till? Om en strikt tillämpning av rättsstatens principer inte leder till något gott för landet, därför att omvärlden ändå anklagar dem för övergrepp, så kan det i värsta fall leda till att de personer som ännu tror att våld är nödvändigt får sin världsbild förstärkt. “Varför skall vi låta bli att använda våld när ändå alla tror att vi gör det?”, kan de fråga sig, utan att förstå att det inte är för omvärldens skull utan för landets egen skull, för den långsiktiga fredens skull, som de skall följa lagen. Men så långt har de ännu inte kommit i sin insikt. Därför är det önskvärt att omvärlden uttrycker uppskattning om krafttag tas, eller kraftfulla ord används, mot olagliga metoder. Jag är rädd för att länder som Sverige inte vågar göra det därför att politikerna inte vågar riskera att säga något positivt om en “militärjunta”.

Risken är att en sådan feg hållning får motsatt effekt, och leder till en allvarlig destabilisering av regionen, och en tillbakagång för kampen för mänskliga rättigheter, i form av privata band av beväpnade personer som tror att de gör landet en tjänst genom att röva bort ledare för den demokratiska oppositionen, och journalister som rapporterar om dem. Det råder yttrandefrihet i Honduras, det finns media som öppet (och högljutt) kritiserar den nuvarande regeringen, men risken är att privata grupper tar lagen i egna händer. Om de ser att dessa medias falska rapporter förmedlas som sanningar, samtidigt som inget erkännande ges för att regeringen tillåter yttrandefrihet och respekterar mänskliga rättigheter, så kan enskilda och grupper få för sig att det skulle vara bättre för landet att tysta dessa media. Honduras har Latinamerikas svagaste polis, och saknar möjlighet att skydda alla dessa personer från sådana angrepp (alla rika och smårika i landet använder privata livvakter). Omvärlden spelar ett farligt spel då de inte erkänner den demokratiska grundinställningen hos regeringen i Tegucigalpa.

Hugo Chávez inser säkert detta lika bra som jag. Det är säkert en del av hans kalkyl. Mana fram de gamla spökena för att få solidariteten att hamna hos hans marionett Zelaya istället för hos den grundlagsenliga presidenten i Honduras, den parlamentariskt utsedde Micheletti. Ja just det, grundlagsenliga. Zelaya bröt mot §239 vilket fick honom att “omedelbart” upphöra att vara president, och en som har varit president kan aldrig bli det igen (under 10 år kan Zelaya inte inneha någon förtroendepost i landet enligt §239). Om Micheletti skulle säga upp sig så skulle Högsta Domstolens ordförande stå på tur enligt successionsordningen.

Hugo Chávez? Vad är hans roll? Jo, han har gett Zelaya kickbacks i storleksordningen en halv miljard kronor. När medlemmar av unionen ALBA köper olja av Venezuela så får presidenten låna hälften av köpesumman från Chávez som ett så kallat ALBA-lån på över 20 år till låg ränta. Zelaya sa till min sagesman i förtroende att pengarna inte behövde betalas tillbaka. Det betyder att det är en kickback, en muta. Presidenten får därmed tillgång till en stor summa svarta pengar, som han kan använda som han vill utan kongressens kontroll, utanför grundlagen. Dessa pengar använde Zelaya till att försöka ändra grundlagen, vilket domstolen förklarade olagligt som jag skrev ovan.

Dessutom redovisade inte Zelaya bokföringen för den sista budgeten, och brydde sig inte ens om att skriva någon för sitt sista år vid makten. Han tog ut massvis med pengar från statens konton utan redovisning – han plundrade helt enkelt staten. Om han hade lämnat över tyglarna i demokratisk ordning i januari så skulle han mycket snart ha fått lära känna insidan av en fängelsecell. Det är helt enkelt otänkbart att han planerade att gå frivilligt, efter de ekonomiska brott han begått. Planen att ändra grundlagen måste rimligen ses som ett sätt att sitta kvar på obestämd tid, genom manipulerade val, just som i Iran där en annan av Chávez kumpaner, Ahmedinejad, just “vunnit” ett omval.

Men vad är då Chávez politiska dagordning?

Hugo Chávez talar med högt tonläge, det handlar om uttalanden typ “patriotism, socialism, eller döden”. Han hotar ledare för andra länder, han ger sina underlingar order om att inte följa domstolsbeslut, och han hotade Honduras med militär invasion då Zelaya kastats ut. Hans Stora Fiende, det yttre hot som alla småtyranner genom tiderna använt sig av för att samla folket bakom sig och få dem att blunda för hur politiken på hemmaplan missköts, “Imperiet” som han säger, är USA. Hans vänner är Ahmedinejad i Iran, Castro på Kuba, och Kadaffi i Libyen. Hans köpta underhuggare i Latinamerika är Morales i Bolivia, Correa i Ecuador, Ortega i Nicaragua, och tills nyligen, Zelaya i Honduras. Hans allians är ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Folken av Vårt Amerika.

Chávez mål är att samla alla indianer i ett land, Stor-Colombia, med en nationell socialism. Colombia är som bekant ursprungligen ett namn på hela kontinenten, efter Christoffer Colombus, men det namnet förlorade kampen mot Amerika, efter Amerigo Vespucci. Hans retorik vädjar speciellt till indianerna.

Sedan han kom till makten 1998 som demokratiskt vald president (efter att många år tidigare ha misslyckats med att ta makten i en militärkupp), har han arbetat energiskt för att förändra grundlagen så att han själv kan sitta kvar på livstid, och så att den mesta makten samlats i hans händer, medan parlament, domstolar, och lokala politiska instanser förlorat mycket makt.

Han hotar regelmässigt andra länder och uppmanar befolkningen att göra väpnat uppror i t ex Colombia och Honduras. Mycket starka indicier finns för att han stödjer narkogerillan FARC i Colombia, och sabotörer i Honduras. Hans taktik är att använda sig av ligister, gäng av lågutbildade personer som inte kan få eller kan behålla ett hederligt arbete, och betala dem för att ställa till fanstyg som han sedan använder som politiskt slagträ. Hans strategi är att utöka sitt välde genom regimskifte i andra länder, följt av integration i en union. Det är ingen slump att Morales föreslagit att ALBA också skall bli ett samarbete på det militära och flera sociala området – säkert ett förslag som Chávez uppmuntrat honom att framföra. Stor-Colombia, en term som Chávez själv använder, står för dörren.

Parallellerna med en historisk figur i Europa är så stora att jag nog inte behöver skriva ut hans namn. [Här är en blog post.]

Honduras satte en käpp i hjulet för Hugo, och det är därför han lade allting annat åt sidan i somras. Honduras gjorde det som inget land i Europa gjorde; de genomskådade diktatorns planer och satte P för dem innan det gått för långt. De kunde inte vänta längre än de gjorde, enligt egen utsago, eftersom the point of no return var bara några timmar senare. De visste att resultatet av “opinionsundersökningen” var bestämt i förväg; de visste att Zelaya skulle använda det som motiv för att förklara att parlamentet och Högsta Domstolen inte representerade folket; de visste att Zelaya skulle beordra – precis som Chávez redan gjort i Venezuela – att parlamentet och Högsta Domstolen skulle negligeras; de visste, för de hade redan sett facit.

Om Zelaya hade tillåtits göra dessa uttalanden så skulle landet delas mellan de som följde presidenten och de som följde lagen. Omvärlden borde ha följt lagen, men som vi nu sett så fungerar inte världen så. Världen följde presidenten efter den 28 juni. Hade han tillåtits sitta kvar, så hade Honduras demokrati fallit. Just som länderna i Europa föll ett efter ett.

Konflikten i Honduras i ett nötskal

Förra året började den tidigare höger-presidenten Zelaya närma Honduras till vänsteralliansen ALBA, ledd av Hugo Chavez i Venezuela. Tack vare det fick man köpa billig olja på kredit. Strax efteråt föreslog Zelaya att en konstituerande grundlagsförsamling skulle tillsättas. Alltså, inte ändringar till grundlagen, utan en total omskrivning. Detta strider mot gällande grundlag. Högsta Domstolen fann det mycket riktigt olagligt. I det läget tog Zelaya emot materiell hjälp från främmande makt för att genomdriva sina grundlagsvidriga planer. I Sverige vore detta givetvis landsförräderi. Källdokumenten är länkade i inlägget nedan så att jurister som kan spanska själva kan dra sina slutsatser.

Så varför åtalades och dömdes han inte för landsförräderi, istället för att avsättas i något som i alla stycken liknar en traditionell militärkupp? Antingen det beror på galloperande inkompetens hos de övriga statsmakterna (parlamentet och högsta domstolen), eller det beror på att grundlagen saknar en procedur för avsättande av presidenten, så fråntar det inte det faktum att det finns prima facie bevis för att Zelaya har begått landsförräderi, som jag beskrev ovan.

Sen är det en annan sak att söndagens händelser var uppenbart olagliga till proceduren, och att en förundersökning bör inledas mot de ansvariga, även om det skulle visa sig vara parlamentet och högsta domstolen. Det olagliga bestod naturligtvis i att inte respektera Zelayas mänskliga rättigheter,* vilka även garanteras av Honduras grundlag.

* Rättelse: Att hans rättigheter inte respekterades kan ifrågasättas, ty Honduras hävdar att det är en propagandalögn.