Den tills för några år sedan i vänsterkretsar omhuldade ledaren för Venezuela, Hugo Rafael Chávez Frías, vilken i FN kallade George W Bush för “satan”, visar sig nu – tack vare läckor och avhopp – vara allt annat än ett demokratiskt föredöme. Det senaste strået är att en avhoppare har avslöjat att Chávez ingått ett hemligt avtal med Kuba som får till konsekvens att Venezuela i praktiken inte längre är en självständig stat, utan en lydstat under Havanna. Kopplat med att Chávez själv sagt offentligt att han är trotskist, och att en stor del av landets budget går till att köpa stöd hos ledare för andra länder, samt att det talats om en union mellan Kuba och Venezuela, visar detta att han med vett och vilje offrat sitt lands självständighet för att kunna skapa en pan-amerikansk kommunistisk stormakt, allierad med länder som Iran, Ryssland, Vitryssland, Kina, Syrien, och Kaddafis Libyen.

I artikeln “Elektroniskt ID-kort à la Kuba” (Cédula electrónica a la cubana) skriver den venezolanska oppositionstidningen El Nacional att en avhoppad ingenjör avslöjat att det ingåtts ett hemligt avtal mellan Chávez Venezuela och Kuba, enligt vilket Kuba skall framställa de nya elektroniska ID-korten för venezolanerna. Det betyder att det har full tillgång till den venezolanska persondatabasen, och kan ändra den som de vill. Till yttermera visso har venezolanska experter enligt avtalet inte har rätt till insyn i vad kubanerna gör.

Detta betyder naturligtvis att Kuba nu kan skapa nya falska venezolanska identiteter för vem de vill, inklusive terrorister. En avhoppad kubansk agent avslöjade på TV i Miami att Kuba rutinmässigt ger venezolanska identitetshandlingar till sina agenter i Venezuela, och det är känt att terrorister från Hezbollah och ETA också fått dem.

Vad värre är, det ger Havanna en möjlighet att manipulera utgången av valen i Venezuela, genom att ta bort regimmotståndare från valrullorna så att de inte tillåts rösta, och istället lägga till massvis med imaginära chavistas. Att så redan har skett är känt; vid kontroller som oberoende experter gjort i Venezuela har man enligt uppgift hittat expempel på att tusen röstande har bott på samma address. Lägg därtill att det finns ett stort motstånd i regimen mot effektiv oberoende valövervakning. Till exempel vägrar Caracas konsekvent att släppa in den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (samtidigt som Chávez kritiserat andra länder, t ex Honduras under Micheletti, fastän Micheletti öppnade dörrarna för den kommissionen).

Detta är bara ett graverande exempel på hur Hugo Chávez sålt ut Venezuelas oberoende till Fidel Castro och Kuba. I presidentpalatset i Caracas, Miraflores, finns en propagandaavdelning som enligt uppgift från dissidenter helt sköts av kubaner, medlemmar av G2, den kubanska säkerhetstjänsten. Dissidenter i Venezuela uppger att det finns 60.000 kubanska agenter i landet, många av dem militärer (härom veckan landsteg 1.500 soldater, rapporterat av både dissidenter på Kuba och i Venezuela, med okänt uppdrag och mål). Som jämförelse finns det nu “bara” 50.000 amerikanska soldater i Irak, ett land med fler invånare.

Det politiska inflytandet av Kuba i Venezuela kan knappast överskattas. När Chávez opererades i juni valde han att göra det på Kuba, och stannade där i konvalesens längre än vad Venezuelas grundlag tillåter presidenten att vara frånvarande utan att svära in en ställföreträdande. Då oppositionen i parlamentet klagade svarade Chávez från Havanna att han inte var utomlands, utan i “stor-fosterlandet”, “la gran patria“. Den som borde ha blivit insvuren var givetvis vicepresident Jaua, och efter honom kommer i successionsordningen talmannen, Soto Rojas. Men ingen av dem har tydligen tillräckligt förtroende, för istället började Hugo Chávez bror, Adán, föras fram som en möjlig efterträdare, helt i strid med successionsordningen. Men det var länge sedan Hugo brydde sig om grundlagen, han styr som envåldshärskare och verkar inte lyssna på någon – utom Fidel Castro, då. Nå, en befogenhet gav han i alla fall Jaua, och det var att expropriera egendom(!).

Trotskist

Det var år 2007, då han svor in sin regering, som Chávez uttalade att han var trotskist. Leon Trotsky bröt som bekant med Stalin därför att Stalin ville konsolidera kommunismen i Sovjetunion först, och först därefter exportera den. Trotsky ansåg att man istället först skulle ta makten i alla stora länder (och då var det fritt fram att infiltrera andra partier för att därigenom få makt, ändamålen helgar medlen), och först därefter – då makten är säkrad – avslöja att den egentliga planen hela tiden var att införa global kommunism.

Att Chávez bekände sig vara trotskist verkar dock ha gått näsan förbi de flesta. Men hans agerande stämmer med hans ord. Tillsammans med Castro skapade han ALBA, en allians av latinamerikanska stater som uppgavs vara ett ekonomiskt samarbete, men som snart visade sig vara ett politiskt projekt mot USA och Europa, och som sen till och med började omvandlas till ett militärt samarbete mot väst. Venezuelas oljepengar används, enligt trovärdiga uppgifter, till att finansiera presidentkandidater i Latinamerika, och till att muta presidenter genom de så kallade ALBA-lånen. Dessa är upplagda så att landet köper olja av Venezuela, och säljer det till befolkningen, men istället för att betala Venezuela hela köpeskillingen så får presidenten låna 50% på över 20 år.

Dessa pengar hamnar utanför budgeten, och kan användas till ett projekt för att ändra grundlagen så att presidenten kan bli omvald. För att komma runt den normala processen för att ändra grundlagen har man hållt konstituerande grundlagsförsamligar, till vilka endast regimtrogna kallats. Denna typ av statskupp har genomförts i Venezuela av Chávez, i Bolivia av Evo Morales, och i Ecuador av Rafael Correa, men utan att omvärlden reagerat. Det första land där strategin stoppades var i Honduras då Manuel Zelaya försökte sig på den, men hindrades då hans partikamrat Roberto Micheletti vägrade vika en tum för påtryckingarna att rucka på lagen. Men omvärlden förstod fortfarande inte utan kallade försvaret av den demokratiska grundlagen i Honduras en militärkupp. Ytterligare en vinst för den castro-chavistiska propagandan.

Quisling

Många utomlands tror att det är Chávez som står bakom detta projekt, men venezolanska dissidenter hävdar att han bara är en marionett för Fidel Castro, hans politiska idol sedan unga år. Chávez gick in i Venezuelas armé som infiltratör, tillsammans med många andra. Kuba misslyckats på 60-talet med att ta makten i Venezuela – det rika oljelandet – med hjälp av direkt invasion, och med hjälp av gerilla i landet (nuvarande talmannen stred enligt uppgift i sin ungdom i en pro-kubansk gerilla mot Venezuelas armé). Senare infiltrerades militären för att ta makten i en civil-militär kupp. Denna del av Venezuelas historia har behandlats ingående av fd generaler i Venezuela på sina respektive bloggar: general Carlos Peñaloza, fd arméchef, i Puesto del Combate, och general Angel Vivas, i Escritos del General Vivas. De har beskrivit hur Fidel Castro personligen vid ett längre besök i Caracas år 1989 mötte anhängare och förde in militär materiel till krypskyttar i Venezuela. Vid det laget höll det kommunistiska blocket på att falla samman, och Kuba var i desperat behov av en annan källa till understöd från utlandet. Venezuela med sina oljerikedomar var en perfekt kandidat som lydstat.

Då de väntade protesterna mot president Carlos Andrés Perez åtstramningspaket inträffade bara några veckor senare var emellertid inte de militära infiltratörerna beredda. Krypskyttarna initierade emellertid sin del av planen, och besköt militären då den sändes ut för att hålla ordning vid de upplopp som hade börjat. Det ledde till en eldstrid mellan militär och krypskyttar, enligt general Peñaloza som själv deltog i att nedkämpa en krypskytt. Propagandan lyckades emellertid vända det till att presidenten beordrat armén att beskjuta civila, och händelsen kom att kallas El Caracazo, blodbadet i Caracas.

Tre år senare, 1992, gjorde Chávez ett försök till militärkupp, med motiveringen att presidenten inte var legitim efter att ha beordrat El Caracazo (Chávez hade själv inte deltagit i händelserna eftersom han sjukanmält sig den dagen). Detta var, enligt Peñalozas analys, det andra försöket. Det första hade misslyckats pga att de militära infiltratörerna inte var beredda, och detta andra misslyckades därför att det saknade civilt stöd. Chávez hamnade i fängelse.

Redan 1994 blev han emellertid frisläppt eftersom det fanns en högljudd propagandakampanj som försvarade honom. Då han kom ut började han omedelbart att resa land och rike runt för att samla anhängare. År 1998 ställde han upp i presidentvalen och blev vald. Redan samma år han svors in, 1999, arrangerade han en konstituerande grundlagsförsamling och lät anta en ny grundlag (att proceduren stred mot befintlig grundlag såg de juridiska instanserna mellan fingrarna med). Därefter började han nationalisera tillgångar och ställa statens resurser i politikens tjänst, för att kunna få resurser till att tillsätta vänligt sinnade presidenter också i andra länder.

Hjärnan bakom denna strategi, som utvecklats under årtionden, är uppenbarligen Fidel Castro och inte Hugo Chávez. Genom att låta Chávez framstå som sin egen man doldes Castros roll, och Venezuela kunde få sympati i väst för sin “nya” form av “demokratisk socialism”. Först gradvis, efter många år, började Chávez tala om kommunism istället för socialism, och kontakterna med Kuba skedde allt mer inför öppen ridå. År 2009 hade Castro genom Chávez samlat så mycket stöd i Latinamerika att de kunde få 1962 års sanktioner mot Kuba hävda i Organisationen för Amerikanska Stater, och bara månader senare stängde OAS av Honduras för att ha stoppat presidentens försök att kullkasta grundlagen.

Detta är naturligtvis en verklighetsbeskrivning som strider i viss mån mot den som är gängse vad gäller Latinamerika och Chávez. Propagandan från G2, vilken prånglas ut i allt från sociala medier och bloggar till satellit-TV-kanalen TeleSur (där Chávez informationsminister är direktör, för övrigt), fokuserar på att förstärka en chablonbild av Latinamerika som en efterbliven kontinent där en rik och samvetslös överklass förtrycker de fattiga och urbefolkningen. Genom att skapa den ramen kan de få de flesta journalistrar och reportrar att se mellan fingrarna på fakta, och ursäkta allt som inte stämmer med normala västerländska normer som ett utslag av denna efterblivenhet och klassförtryck. Genom att också använda nyspråk har man länge lyckats få väst att inte se det som är framför deras näsa: En gigantisk nermontering av demokratin i Latinamerika. Demokratin fram till 1999 i Venezuela kallas av Chávez för diktatur, och hans egen diktatur kallar han för demokrati.

I realiteten är alltså Venezuela redan en lydstat till Kuba, även om det enligt informerade källor finns de inom regeringen som motsätter sig detta. Om Chávez dör snart till följd av den cancer han säger sig ha, så blir det en maktkamp mellan Havanna och Caracas. Men oavsett hur det går så är demokratin redan död. Valen i december 2012 är bara en illusion.

Samtidigt är Venezuela fyllt av knarksmugglande gerilla och terrorister, som där fått en fristad. Om en öppen maktkamp skulle utlösas så finns risken att de väljer att gripa in för att öka graden av kaos, och försvåra för ordning och reda att etableras.

Den 5 juli var det 200 år sedan Venezuela förklarade sig självständigt. Landet befinner sig nu utan tvekan i den mörkaste stunden i sin historia, och den skyldige heter Hugo Rafael Chávez Frías. Hans förräderi gjorde ett av Latinamerikas rikaste länder till en underdånig lydstat till en diktatur, och landets ekonomi balanserar nu på avgrundens brant trots att de enligt färska uppgifter sitter på världens största oljereserver. Det är svårt att tänka sig att ens Vidkunn Quisling gjorde mer skada för sitt fosterland.

Skapad 2011-07-28 00:38, senast ändrad 2011-07-29 10:10.