Som jag har kunnat visa på denna blogg, enligt uppgifter från olika källor, vet USA, EU, Sverige och andra västländer mycket väl att det inte var en militärkupp i Honduras. Ändå låtsas de som om det var en kupp och inför sanktioner. Åtminstone för syns skull. Varför?
Den enda rimliga förklaringen är att de håller god min i elakt spel, och vill undvika att öppet utmana Hugo Chavez, vilken är i full färd med att bygga upp en global allians mot västvärlden. Förutom Venezuela ingår Syrien, Iran, Vitryssland och Ryssland, samt Kuba och länderna som håller på att genomföra den så kallade bolivarianska revolutionen, Nicaragua, Ecuador, Bolivia. I denna revolution ingår att kasta ut den konstitutionella demokratin och införa en i princip diktatorisk president, samt att nationalisera stora delar av näringslivet, samtidigt som mänskliga rättigheter kommer på undantag, om än olika för olika grupper.
Denna axels huvudfiender är USA och Israel. Men var står EU och Sverige?
Centraleuropa är beroende av gas från Ryssland. Spanien har oljeavtal med Venezuela, och den socialdemokratiska regimen verkar stå mycket nära Chavez (oppositionen är dock starkt kritisk till Chavez; Spanien tar över som EU-ordförande efter Sverige). Precis som högern i USA brukar säga är alltså Europa i en beroendeställning som gör att deras handlingsutrymme kan vara lite begränsat. Att USA köper en stor del av sin olja från Venezuela tycker de dock inte om att skylta med. Alltnog, EU försöker uppenbarligen att låta bli att reta Chavez.
USA har blivit utkastad från sin enda militärbas i Sydamerika, i Ecuador. Den enda kvarvarande i Latinamerika är i Honduras. Är det en tillfällighet att Correa blev vald i Ecuador och Zelaya i Honduras, och att de anslöt sina länder till ALBA, alliansen för den bolivarianska revolutionen? Bevis har framkommit att Correa fick kampanjbidrag från FARC, narkotikagerillan i Colombia. Bevis har ännu inte framkommit att Zelaya fick $10 miljoner från samma gerilla för sin valkampanj, men det är nog bara en tidsfråga.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet. Man måste också misstänka att Chavez fick sin valkampanj i Venezuela betald av FARC, och att det är därför han är så hjälpsam mot dem. FARC var marxistisk från början, men nu är det en ren knarkgerilla, enligt colombianerna. Det är säkert heller inte en tillfällighet att Morales vann i Bolivia på en politik att göra koka lagligt (han är indian, och det är en del av deras kultur).
Vad vi ser verkar vara de synliga effekterna av en ny strategi för vänstergerillorna i Sydamerika. Istället för väpnad kamp i djunglerna har de alltmer övergått till att tjäna pengar på kokainet, och använt de stora inkomsterna till att köpa presidenter i allt fler länder. Efter Venezuela kunde de ta oljerikedomarna där och använda som hävstång (samtidigt som venezolanerna själva blir allt fattigare när deras pengar används till att muta ledare i andra länder och köpa vapen – ofta oanvändbara vapen som de ryska stridsvagnarna utan luftkonditionering, i ett land där pansarslag knappast är aktuella).
Att folk gör sig självständiga och tar ansvar för sina egna liv och länder är i och för sig gott, vilket gör att de har fått mycket sympati i Europa och bland USAs vänster. Deras koppling till kokainet har de lyckats väl med att gömma undan.
Problemet är emellertid att rörelsen är i grunden fascistisk, inte demokratisk. Den är marxistisk, ja, men socialismen (det Chavez kallar socialismo en el siglo XXI) är kombinerad med en stark presidentmakt och bristande respekt för mänskliga rättigheter och för privat ägande – just det som kännetecknar fascismen. Lägg därtill ett nationalistiskt drag, i betydelse att göra skillnad på folk och folk, och resultatet blir en ny form av nationalsocialism. Denna likhet mellan Chavez och Hitler har media i Latinamerika skrivit om i många år, utan att det verkar ha uppmärksammats i Europa. Likheten sträcker sig också till Chavez mycket effektiva propagandaministerium, vars inflytande sträcker sig också till vad som står i svenska tidningar. Honduras är ett bra exempel, men också pansarskotten. Hur många var det inte som försökte försvara Chavez med ihåliga undanflykter?
De militärbaser som USA nu skall få tillgång till i Colombia syftar till att kunna fortsätta kriget mot FARC. Att Chavez blir så upprörd beror inte på att Venezuela skulle vara hotat, utan på att FARC står under Chavez (inofficiella) beskydd. Även han håller god min i elakt spel och låtsas som om han inte hade med dem att göra.
Så detta har hänt: FARC och Chavez försöker underminera USA genom att köpa presidenter i de länder där USA har baser i första hand: Ecuador och Honduras. Ecuadors köpta president kastar ut USA; USA skaffar nya baser i Colombia. Honduras högsta domstol kastar ut den köpta presidenten; Chavez anklagar USA för att ligga bakom “kuppen”; USA nekar men håller med om att det var en “kupp” och inför sanktioner, kanske för att inte förlora PR-kriget och riskera baserna i Colombia. Ett bondeoffer för att komma nära “kungen av Sydamerika”, som Honduras president kallade Chavez?
Den som lever får se.
PS. Det krävs inte mycket fantasi för att misstänka att Obama härom dagen skrotade det av Ryssland hårt kritiserade missilförsvaret i Europa för att försöka få Ryssland mindre Chavez-vänligt, och därmed stärka alliansen mot denne.
Fotnot 1 oktober: Denna analys gjordes utifrån antagandet att Obamas politik var baserad på en insikt att Chavez är farlig, att den hat-socialism han står för är odemokratisk och destruktiv. Andra möjliga förklaringar är förstås att Obama inte alls förstår det, eller att han själv har samma dagordning som Chavez. Det verkar niu mest sannolikt att oförstånd är förklaringen.