Tag Archives: Honduras

Chávez en större quisling än Quisling

Den tills för några år sedan i vänsterkretsar omhuldade ledaren för Venezuela, Hugo Rafael Chávez Frías, vilken i FN kallade George W Bush för “satan”, visar sig nu – tack vare läckor och avhopp – vara allt annat än ett demokratiskt föredöme. Det senaste strået är att en avhoppare har avslöjat att Chávez ingått ett hemligt avtal med Kuba som får till konsekvens att Venezuela i praktiken inte längre är en självständig stat, utan en lydstat under Havanna. Kopplat med att Chávez själv sagt offentligt att han är trotskist, och att en stor del av landets budget går till att köpa stöd hos ledare för andra länder, samt att det talats om en union mellan Kuba och Venezuela, visar detta att han med vett och vilje offrat sitt lands självständighet för att kunna skapa en pan-amerikansk kommunistisk stormakt, allierad med länder som Iran, Ryssland, Vitryssland, Kina, Syrien, och Kaddafis Libyen.

I artikeln “Elektroniskt ID-kort à la Kuba” (Cédula electrónica a la cubana) skriver den venezolanska oppositionstidningen El Nacional att en avhoppad ingenjör avslöjat att det ingåtts ett hemligt avtal mellan Chávez Venezuela och Kuba, enligt vilket Kuba skall framställa de nya elektroniska ID-korten för venezolanerna. Det betyder att det har full tillgång till den venezolanska persondatabasen, och kan ändra den som de vill. Till yttermera visso har venezolanska experter enligt avtalet inte har rätt till insyn i vad kubanerna gör.

Detta betyder naturligtvis att Kuba nu kan skapa nya falska venezolanska identiteter för vem de vill, inklusive terrorister. En avhoppad kubansk agent avslöjade på TV i Miami att Kuba rutinmässigt ger venezolanska identitetshandlingar till sina agenter i Venezuela, och det är känt att terrorister från Hezbollah och ETA också fått dem.

Vad värre är, det ger Havanna en möjlighet att manipulera utgången av valen i Venezuela, genom att ta bort regimmotståndare från valrullorna så att de inte tillåts rösta, och istället lägga till massvis med imaginära chavistas. Att så redan har skett är känt; vid kontroller som oberoende experter gjort i Venezuela har man enligt uppgift hittat expempel på att tusen röstande har bott på samma address. Lägg därtill att det finns ett stort motstånd i regimen mot effektiv oberoende valövervakning. Till exempel vägrar Caracas konsekvent att släppa in den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (samtidigt som Chávez kritiserat andra länder, t ex Honduras under Micheletti, fastän Micheletti öppnade dörrarna för den kommissionen).

Detta är bara ett graverande exempel på hur Hugo Chávez sålt ut Venezuelas oberoende till Fidel Castro och Kuba. I presidentpalatset i Caracas, Miraflores, finns en propagandaavdelning som enligt uppgift från dissidenter helt sköts av kubaner, medlemmar av G2, den kubanska säkerhetstjänsten. Dissidenter i Venezuela uppger att det finns 60.000 kubanska agenter i landet, många av dem militärer (härom veckan landsteg 1.500 soldater, rapporterat av både dissidenter på Kuba och i Venezuela, med okänt uppdrag och mål). Som jämförelse finns det nu “bara” 50.000 amerikanska soldater i Irak, ett land med fler invånare.

Det politiska inflytandet av Kuba i Venezuela kan knappast överskattas. När Chávez opererades i juni valde han att göra det på Kuba, och stannade där i konvalesens längre än vad Venezuelas grundlag tillåter presidenten att vara frånvarande utan att svära in en ställföreträdande. Då oppositionen i parlamentet klagade svarade Chávez från Havanna att han inte var utomlands, utan i “stor-fosterlandet”, “la gran patria“. Den som borde ha blivit insvuren var givetvis vicepresident Jaua, och efter honom kommer i successionsordningen talmannen, Soto Rojas. Men ingen av dem har tydligen tillräckligt förtroende, för istället började Hugo Chávez bror, Adán, föras fram som en möjlig efterträdare, helt i strid med successionsordningen. Men det var länge sedan Hugo brydde sig om grundlagen, han styr som envåldshärskare och verkar inte lyssna på någon – utom Fidel Castro, då. Nå, en befogenhet gav han i alla fall Jaua, och det var att expropriera egendom(!).

Trotskist

Det var år 2007, då han svor in sin regering, som Chávez uttalade att han var trotskist. Leon Trotsky bröt som bekant med Stalin därför att Stalin ville konsolidera kommunismen i Sovjetunion först, och först därefter exportera den. Trotsky ansåg att man istället först skulle ta makten i alla stora länder (och då var det fritt fram att infiltrera andra partier för att därigenom få makt, ändamålen helgar medlen), och först därefter – då makten är säkrad – avslöja att den egentliga planen hela tiden var att införa global kommunism.

Att Chávez bekände sig vara trotskist verkar dock ha gått näsan förbi de flesta. Men hans agerande stämmer med hans ord. Tillsammans med Castro skapade han ALBA, en allians av latinamerikanska stater som uppgavs vara ett ekonomiskt samarbete, men som snart visade sig vara ett politiskt projekt mot USA och Europa, och som sen till och med började omvandlas till ett militärt samarbete mot väst. Venezuelas oljepengar används, enligt trovärdiga uppgifter, till att finansiera presidentkandidater i Latinamerika, och till att muta presidenter genom de så kallade ALBA-lånen. Dessa är upplagda så att landet köper olja av Venezuela, och säljer det till befolkningen, men istället för att betala Venezuela hela köpeskillingen så får presidenten låna 50% på över 20 år.

Dessa pengar hamnar utanför budgeten, och kan användas till ett projekt för att ändra grundlagen så att presidenten kan bli omvald. För att komma runt den normala processen för att ändra grundlagen har man hållt konstituerande grundlagsförsamligar, till vilka endast regimtrogna kallats. Denna typ av statskupp har genomförts i Venezuela av Chávez, i Bolivia av Evo Morales, och i Ecuador av Rafael Correa, men utan att omvärlden reagerat. Det första land där strategin stoppades var i Honduras då Manuel Zelaya försökte sig på den, men hindrades då hans partikamrat Roberto Micheletti vägrade vika en tum för påtryckingarna att rucka på lagen. Men omvärlden förstod fortfarande inte utan kallade försvaret av den demokratiska grundlagen i Honduras en militärkupp. Ytterligare en vinst för den castro-chavistiska propagandan.

Quisling

Många utomlands tror att det är Chávez som står bakom detta projekt, men venezolanska dissidenter hävdar att han bara är en marionett för Fidel Castro, hans politiska idol sedan unga år. Chávez gick in i Venezuelas armé som infiltratör, tillsammans med många andra. Kuba misslyckats på 60-talet med att ta makten i Venezuela – det rika oljelandet – med hjälp av direkt invasion, och med hjälp av gerilla i landet (nuvarande talmannen stred enligt uppgift i sin ungdom i en pro-kubansk gerilla mot Venezuelas armé). Senare infiltrerades militären för att ta makten i en civil-militär kupp. Denna del av Venezuelas historia har behandlats ingående av fd generaler i Venezuela på sina respektive bloggar: general Carlos Peñaloza, fd arméchef, i Puesto del Combate, och general Angel Vivas, i Escritos del General Vivas. De har beskrivit hur Fidel Castro personligen vid ett längre besök i Caracas år 1989 mötte anhängare och förde in militär materiel till krypskyttar i Venezuela. Vid det laget höll det kommunistiska blocket på att falla samman, och Kuba var i desperat behov av en annan källa till understöd från utlandet. Venezuela med sina oljerikedomar var en perfekt kandidat som lydstat.

Då de väntade protesterna mot president Carlos Andrés Perez åtstramningspaket inträffade bara några veckor senare var emellertid inte de militära infiltratörerna beredda. Krypskyttarna initierade emellertid sin del av planen, och besköt militären då den sändes ut för att hålla ordning vid de upplopp som hade börjat. Det ledde till en eldstrid mellan militär och krypskyttar, enligt general Peñaloza som själv deltog i att nedkämpa en krypskytt. Propagandan lyckades emellertid vända det till att presidenten beordrat armén att beskjuta civila, och händelsen kom att kallas El Caracazo, blodbadet i Caracas.

Tre år senare, 1992, gjorde Chávez ett försök till militärkupp, med motiveringen att presidenten inte var legitim efter att ha beordrat El Caracazo (Chávez hade själv inte deltagit i händelserna eftersom han sjukanmält sig den dagen). Detta var, enligt Peñalozas analys, det andra försöket. Det första hade misslyckats pga att de militära infiltratörerna inte var beredda, och detta andra misslyckades därför att det saknade civilt stöd. Chávez hamnade i fängelse.

Redan 1994 blev han emellertid frisläppt eftersom det fanns en högljudd propagandakampanj som försvarade honom. Då han kom ut började han omedelbart att resa land och rike runt för att samla anhängare. År 1998 ställde han upp i presidentvalen och blev vald. Redan samma år han svors in, 1999, arrangerade han en konstituerande grundlagsförsamling och lät anta en ny grundlag (att proceduren stred mot befintlig grundlag såg de juridiska instanserna mellan fingrarna med). Därefter började han nationalisera tillgångar och ställa statens resurser i politikens tjänst, för att kunna få resurser till att tillsätta vänligt sinnade presidenter också i andra länder.

Hjärnan bakom denna strategi, som utvecklats under årtionden, är uppenbarligen Fidel Castro och inte Hugo Chávez. Genom att låta Chávez framstå som sin egen man doldes Castros roll, och Venezuela kunde få sympati i väst för sin “nya” form av “demokratisk socialism”. Först gradvis, efter många år, började Chávez tala om kommunism istället för socialism, och kontakterna med Kuba skedde allt mer inför öppen ridå. År 2009 hade Castro genom Chávez samlat så mycket stöd i Latinamerika att de kunde få 1962 års sanktioner mot Kuba hävda i Organisationen för Amerikanska Stater, och bara månader senare stängde OAS av Honduras för att ha stoppat presidentens försök att kullkasta grundlagen.

Detta är naturligtvis en verklighetsbeskrivning som strider i viss mån mot den som är gängse vad gäller Latinamerika och Chávez. Propagandan från G2, vilken prånglas ut i allt från sociala medier och bloggar till satellit-TV-kanalen TeleSur (där Chávez informationsminister är direktör, för övrigt), fokuserar på att förstärka en chablonbild av Latinamerika som en efterbliven kontinent där en rik och samvetslös överklass förtrycker de fattiga och urbefolkningen. Genom att skapa den ramen kan de få de flesta journalistrar och reportrar att se mellan fingrarna på fakta, och ursäkta allt som inte stämmer med normala västerländska normer som ett utslag av denna efterblivenhet och klassförtryck. Genom att också använda nyspråk har man länge lyckats få väst att inte se det som är framför deras näsa: En gigantisk nermontering av demokratin i Latinamerika. Demokratin fram till 1999 i Venezuela kallas av Chávez för diktatur, och hans egen diktatur kallar han för demokrati.

I realiteten är alltså Venezuela redan en lydstat till Kuba, även om det enligt informerade källor finns de inom regeringen som motsätter sig detta. Om Chávez dör snart till följd av den cancer han säger sig ha, så blir det en maktkamp mellan Havanna och Caracas. Men oavsett hur det går så är demokratin redan död. Valen i december 2012 är bara en illusion.

Samtidigt är Venezuela fyllt av knarksmugglande gerilla och terrorister, som där fått en fristad. Om en öppen maktkamp skulle utlösas så finns risken att de väljer att gripa in för att öka graden av kaos, och försvåra för ordning och reda att etableras.

Den 5 juli var det 200 år sedan Venezuela förklarade sig självständigt. Landet befinner sig nu utan tvekan i den mörkaste stunden i sin historia, och den skyldige heter Hugo Rafael Chávez Frías. Hans förräderi gjorde ett av Latinamerikas rikaste länder till en underdånig lydstat till en diktatur, och landets ekonomi balanserar nu på avgrundens brant trots att de enligt färska uppgifter sitter på världens största oljereserver. Det är svårt att tänka sig att ens Vidkunn Quisling gjorde mer skada för sitt fosterland.

Skapad 2011-07-28 00:38, senast ändrad 2011-07-29 10:10.

Analysis of Egypt

Yesterday Mubarak promised to not run in the September elections, thus creating the chance for an orderly transition to democracy, with time for election campaigning and such things that are necessary. Unfortunately ElBaradei went out in public and rejected that offer. It was a mistake of huge proportions.

The alternatives for Egypt are (1) continued dictatorship under Mubarak, (2) a new dictatorship probably of the Islam extremist kind, and (3) democracy. It seems the military are in favor of alternative 3. However, they realize that if the dice are thrown up in the air now, they may well land on alternative 2 instead. Every statesman in the world realizes that. Does ElBaradei know something outsiders don’t, or did he commit a big political blunder?

Because of ElBaradei, at least to a significant extent, people stayed on the streets. Today the thug crackdown on the demonstrators started. It is the same method used by Chávez to great effect; send in civilian-dressed security personnel to use violence against the demonstrators anonymously. We must assume that they are police in civilian clothes. When Chávez did that in April 2002 he forgot to tell all the uniformed personnel, so some of them ended up shooting and killing some of the thugs, for which they are now serving 30 years in jail (they are thus the first political prisoners of Venezuela of the present dictatorship).

The military in Egypt surely know this. If they defend the civilians and leave Mubarak in power, they go to jail. They would thus have to depose Mubarak in order to defend the civilians. But if they do that, they also know, from Honduras 2009, that they will be called “golpistas” and not recognized by the global community. It was a dragon-seed for the UNGA to label the deposing of Zelaya a coup d’État, as I wrote in February 2010 and again in May 2010.

The US and the EU should immediately lift the phone, call the military in Egypt and tell them, “we promise to recognize the interim government, as long as it is civilian and free elections are held before the end of the year, even if Mubarak is removed by the military, provided that you stop the bloodbath in Cairo.” The precedent from Honduras has to be undone before it causes more damage.

Zelaya: Socialism or Martyrdom

USA considered Zelaya dangerous for democracy long before he tried overthrowing the constitution.

A secret cable has today been released by El Pais in Spain, written by former U.S. ambassador to Honduras Charles Ford, on May 15, 2008. It was written to inform his successor Hugo Llorens about the situation. The words and descriptions are so strong, so striking, so revealing of the background to the deposal (what some call a military coup) of Zelaya on June 28th, 2009, that I will just encourage you to read it for yourself. This text is on fire!

S E C R E T SECTION 01 OF 04 TEGUCIGALPA 000459

SIPDIS

MADRID FOR HUGO LLORENS

E.O. 12958: DECL: 05/14/2018
TAGS: PGOV, PINR, PREL, KDEM, ECON, SOCI, KCRM, ENRG, EFIN,
SNAR, SMIG, MARR, MASS, MOPS, HO
SUBJECT: PRESIDENT JOSE MANUEL ZELAYA ROSALES: PERSONAL

REFLECTIONS OF AMBASSADOR FORD

REF: OFFICIAL BIOS ON FILE

Classified By: AMBASSADOR CHARLES A. FORD FOR REASONS 1.4 (b and d)

1. (S) Summary: Honduran President Jose Manuel “Mel” Zelaya Rosales is a throwback to an earlier Central American era, almost a caricature of a land-owner “caudillo” in terms of his leadership style and tone. Ever the rebellious teenager, Zelaya’s principal goal in office is to enrich himself and his family while leaving a public legacy as a martyr who tried to do good but was thwarted at every turn by powerful, unnamed interests. Various public statements over his tenure suggest he would be quite comfortable as a martyr who tried but failed honorably in his attempt to seek out social justice for the poor. He is comfortable working with the Armed Forces and until recently with the Catholic Church, yet resents the very existence of the Congress, the Attorney General and Supreme Court. Over his two and a half years in office, he has become increasingly surrounded by those involved in organized crime activities. End Summary.

2. (S) I have gotten to know Mel Zelaya quite well over my tenure as Ambassador, and offer these personal reflections on his character, his views of the United States, and on what his presidency means for our interest in the region with the objective of informing future policy choices.

3. (S) Personally, I have found Zelaya to be gracious and charming, quite willing to tell me whatever he thinks I want to hear at that moment. For example, in the period June-August 2007, we must have met weekly, with his agenda focused on explaining his nomination of Jorge Arturo Reina (who lost his U.S. visa for past terrorist connections) as the UN Ambassador, his presence in Managua at Sandinista celebrations and his intentions with regard to Hugo Chavez. It was interesting to see how his explanations differed from meeting to meeting, almost as if he had no recollection of our exchange just a few days before.

4. (S) In the period May-June 2006, Zelaya pressed me hard to obtain President Bush’s approval of his plan to join PetroCaribe. When he met in early June with President Bush who confirmed our strong opposition to his intention, Zelaya later told me that he was surprised that this item had been on our agenda. In short, over an almost three year period it has become crystal clear to me that Zelaya’s views change by the day or in some cases by the hour, depending on his mood and who he has seen last.

5.(S) Not surprisingly, Zelaya has no real friends outside of his family, as he ridicules publicly those closest to him. In the days preceding his inauguration, Zelaya without prior notification canceled a country team briefing for his new cabinet. Over a private lunch he explained that he trusted no one in his government and asked me the question: “Who is the most powerful; the person with a knife behind the door or the person outside the door who knows there is someone behind the door with a knife?” It is clear to me that tactically he will work with almost anyone, but strategically he stands alone.

6. (S) Zelaya also has been quite erratic in his behavior. Despite his often harsh public rhetoric, such as describing U.S. immigration policy against illegal aliens as “persecution” by “fascists”, Zelaya would meet again with President Bush in a heartbeat. At one point he even planned to go uninvited to a bilateral Bush-Berger meeting in Guatemala. Zelaya not only allowed the first visit of a U.S. warship to mainland Honduras in 22 years, but he delivered a ringing speech extolling bilateral relations on the ship’s deck, only briefly expressing pride in Honduras’ capture and execution of the American interventionist William Walker. Always suspicious of American intentions, he inexplicably submitted to a psychological profile at my Residence – twice. His erratic behavior appears most evident when he deliberately stirs street action in protest against his own government policy – only to resolve the issue (teacher complaints, transportation grievances, etc) at the last moment. This approach to problem solving seems to be Zelaya’s way of gaining acceptance, challenging the established political power structure, and moving his agenda – which is not populist or ideological, but is based on popular appeal.

7. (S) Zelaya remains very much a rebellious teenager, anxious to show his lack of respect for authority figures. Cardinal Andres Rodriguez has told me that not only did he not graduate from university but he actually did not graduate from high school. The Cardinal should know, as he was one of his teachers. The problem is that Mel has acted in this juvenile, rebellious manner his entire life and succeeded in reaching the highest office in the land. No need to change now. He will continue to lead a chaotic, highly disorganized private life.

8. (S) There also exists a sinister Zelaya, surrounded by a few close advisors with ties to both Venezuela and Cuba and organized crime. Zelaya’s desperate defense of former telecommunications chief Marcelo Chimirri (widely believed to be a murderer, rapist and thief) suggests that Chimirri holds much over Zelaya himself. Zelaya almost assuredly takes strong medication for a severe back problem and perhaps other drugs as well. His vehement attacks on the press have reportedly endangered journalists opposed to Zelaya’s policies. His style and tone in order to get his way is one of intimidation and bullying, threatening tax inspections and worse rather than substantive debate on issues. Zelaya’s inability to name a Vice Minister for Security lends credibility to those who suggest that narco traffickers have pressured him to name one of their own to this position. Due to his close association with persons believed to be involved with international organized crime, the motivation behind many of his policy decisions can certainly be questioned. I am unable to brief Zelaya on sensitive law enforcement and counter-narcotics actions due my concern that this would put the lives of U.S. officials in jeopardy.

9. (S) Finally, Mel is very much a son of Olancho, aware of his roots in the land and his family’s ties to Honduras since the 1500’s. Unlike most other Honduran leaders in recent times, Zelaya’s view of a trip to the “big city” means Tegucigalpa and not Miami or New Orleans. While he and his family have been part of the Honduran landscape for 400 years, they have not until recently inter-married with the Honduras elite in Tegucigalpa or San Pedro Sula. His son’s marriage in 2006 to one of the country’s leading Honduran-Arab families was very important to Zelaya yet a complex event, signifying acceptance into the very elite group that he so very much resents.

10. (S) I have found Zelaya’s real views of the United States hidden not too very deeply below the surface. In a word, he is not a friend. His views are shaped not by ideology or personal ambitions but by an old-fashioned nationalism where he holds the United States accountable for Honduras’ current state of poverty and dependency. Zelaya’s public position against the Contra War and against the establishment of Joint Task Force Bravo at Soto Cano Air Force Base are manifestations of this underlying viewpoint.

11. (S) Other behavior by the President confirms, in my view, the depth of his feeling. While Zelaya was open to our point of view of the selection of key members of his Cabinet, he was absolutely closed to listening to us on his appointment of his Ambassador to the OAS and to his appointment of Jorge Arturo Reina as Ambassador to the UN. The Honduran voting record in the UN in terms of coincidence with US positions is at the lowest point in decades.

12. (S) More revealing, at public events with key officials present, Zelaya will make clear that anyone interested in becoming President of the country needs first to get the blessing of the American Ambassador. Personally, in private conversations at the Residence, Zelaya has recounted to me, multiple times how a previous American Ambassador had ordered the President of the Honduran Congress to accept the Presidential candidacy of Ricardo Maduro, even though in Zelaya’s view Maduro was Panamanian-born and thus ineligible. Other sources have documented Zelaya’s views on this point where his anger and resentment are more apparent than in his exchanges with me. It is clear by the way he recounts the story that on one level he resents very much this perceived dependency yet accepts it exists and looks to me to define for him the rules of the game. He becomes frustrated at times when he believes I am not carrying out this responsibility.

13. (S) Most noticeable to me has been his avoidance of public meetings with visiting US officials. Whether Cabinet officials or CODELs, Zelaya always is a gracious host, but never comes out of the meeting to have his picture taken publicly with our visitors, as he is so anxious to do with other visitors from Nicaragua, Cuba and Venezuela. Almost all of our meetings take place at my Residence rather than at the more public setting of the Presidential Palace. He made no attempt to disseminate his may photo ops with President Bush after the June 2006 meeting in Washington. The fact is that the President of the country prefers to meet quite often in the privacy of my Residence but not to be seen in public with American visitors.

14. (S) Finally, Zelaya recently is fond of saying that we need to improve our communication, which I interpret to mean that we need to agree with him more often. A similar fate has befallen Cardinal Rodriguez who used to meet, as I do, regularly with the President. As the Cardinal in recent months has found himself in disagreement with Zelaya and is not participating publicly in his projects, Zelaya is working increasingly with pastors in the evangelical community. The Cardinal recently told me that he and the President hardly speak now as the President is unhappy that he doesn’t agree with the direction Zelaya is taking the country. For Zelaya, communicating means agreeing unquestionably with his point of view.

15. (S) GOING FORWARD: The last year and a half of the Zelaya Administration will be, in my view, extraordinarily difficult for our bilateral relationship. His pursuit of immunity from the numerous activities of organized crime carried out in his Administration will cause him to threaten the rule of law and institutional stability. Honduran institutions and friendly governments will need to be prepared to act privately and in public to help move Honduras forward.

16. (S) We will need, in my view, to continue to engage Zelaya whenever we can in order to minimize damage and to protect our core interests. As a rebellious teenager, he will need a significant space to move, in but we must be very direct in our conversations with him as to our core interests. Despite his feelings towards us, he does respect the role the U.S. Embassy is still perceived to play in Honduran society and will expect us in private to be direct and clear in our views. Using an analogy from American football, we will need to continue to carry out an aggressive bend but not break defensive game plan in the run up to the next elections in November 2009. In this way, I believe we can engage Zelaya intensely in the hope of so as to minimizing damage to Honduran democracy and the economy.
Ford

My observation: After having read this, nothing of what happened in 2009 should be any surprise. Ford predicted it in significant detail more than a year in advance, even down to Zelaya’s willingness to fail trying to help the poor, and to be prepared to become a martyr. Exactly what he is now in the Dominican Republic, not interested in coming home, as president Lobo is finding out when trying to assist him. He is just where he wants to be, a martyr, a symbol, content with having become infamous while almost destroying his country. It should give pause to those who have supported him. But will it?